FÖR ALLA SOM HAJAR KLYKET

Apropå gammalt Stockholmsslang hittade jag ett klipp på en videorulle från 80-talet. Det var ett stycke ur tv-programmet Razzel och visade Tompa Jahn läsa H C Andersens saga Kejsarens nya kläder.

Så här lät det:

I landet långt bortom luman fanns det en Vilhelm som hade noja på schysta töj.
En dag snacka ett par helskärpta näser om ett supertöj.
- Bara den som inte har tilt i pallet kan kolla in töjet, sa dom.
Ville han snacka om en regnbågssvid.
- Visst, sa näserna. Fixa en gabardinfåtölj med pedalverk, en kingsize-härva med regnbågsfärgat puppsnöre å en kanna glitter till oss.
Ville fixa hela surven.
Näserna börja köra svid med tji puppsnöre i fåtöljen.. Puppsnöret skulle dom ta med sej när dom drog från stan.
En lismare skulle kolla töjet men han såg ingenting.
De e tilt i pallet på mej, tänkte han. Bäst jag hållert färgen.
- De e superläckert, sa han.
En dag när luman visa rött sa näserna till Ville:
- Nu e sviden grejad. Kom å töja den.
Å sen sa dom:
- Va schysst den sitter.
Hela ligan omkring tyckte Ville va näck men dom våga inte öppna bröhyllan.
Ville drog ut på stritan me lismarna i släp. Alla tyckte Ville va näck men dom våga inget säga.
Men en liten knodd som såg Ville frågade sin svea:
- Vafför har Ville inge töj på sej?
Då förstod alla hur blåsta dom hade varit. För genom att visa att dom inte hade tilt i pallet hade dom visat att dom hade det.

Så långt Tompa Jahns version av H C Andersens saga, För säkerhets skull kan vi köra den i rikssvensk översättning också:

I landet långt bortom solen fanns en kejsare som älskade vackra kläder.

Ett par listiga skräddare pratade om sitt tyg.
- Bara de som inte är dumma kan se tyget, sade de.
Kejsaren beställde en vacker dräkt.
- Visst, sade skräddarna. Ordna en vävstol och mycket färgad silkestråd till dräkten och en kanna guld till oss.
Kejsaren ordnade alltsammans.
Skräddarna började väva utan silkestråd i vävstolen. Tråden skulle de ta med sig när de for från stan.
En minister skulle titta på tyget men såg inget.
Jag är tydligen dum, tänkte han. Bäst jag låtsas se tyget.
- Det är väldigt vackert, sade han.
En vacker dag sade skräddarna till kejsaren:
- Nu är dräkten klar. Kom och prova,
Och så sade de:
- Vad fint den sitter.
Alla omkring tyckte kejsaren var naken men de vågade inte säga något.
Kejsaren gick ut på gatan med minstrarna. Alla tyckte han var naken men de vågade inget säga.
Men ett litet barn frågade sin mamma:
- Varför är han naken?
Då förstod alla hur dumma de hade varit. Genom att visa att de inte var dumma visade de att de var det.

Så löd alltså H C Andersens version. Men visst var Tompa Jahns betydligt bättre.

Tompa Jahns fullständiga namn var Torbjörn Gösta Jahn. Han levde 1921-2003 och var känd som musiker och skådespelare. Han skivdebuterade 1942 och hade i många år egen orkester där han spelade trummor. Han var genuin stockholmskis och känd för sitt färgstarka sätt att uttrycka sig.

BROLLE ROCKAR FETT

Brolle rockar fett, stod det i en rubrik för ett tag sedan.
Det kan man ju hålla med om. Under förutsättning att man förstår vad som menas.

Hajar du inte klyket, sa man förr i världen. Men om man uttryckte sig så i dag skulle väl folk undra vilket ålderdomshem man har rymt från.

Numera är allting fett. Och har så varit i många år.

Till exempel när Peter Forsberg fick bensinstopp på en enslig väg i en reklamfilm för några år sedan.

Då stannade en annan bilist och undrade:
- Soppatorsk?
- Kan du fethaja, sa Foppa.
Vad det var reklam för har jag glömt. Men fett var det i alla fall.

Sedan var Carola Häggkvist med i Lilla Sportspegeln. När hon fick frågan om hon tyckte om sport svarade hon:

- Det kan du hårdhaja.
Allt är tydligen inte bara fett. De kan vara hårt också.
På senare tid har jag till och med hört det gamla fina ordet lattjo komma till heders igen.
Allting går tydligen i vågor eller cirklar eller hur man nu ska uttrycka det.
Snart kan man kanske rent av återigen börja fråga folk om dom hajar klyket eller inte.
Mer om detta längre fram i veckan.

GLAD AMATÖR MÅLAR FÄRDIGT

Efter att ha målat hela golvet i pannrummet kände jag mig både glad och nöjd där jag låg på knä på rätt sida tröskeln till rummet längre in i källaren.

Svårare än så var det alltså inte att undvika att måla in sig i ett hörn och vara tvungen att klafsa tillbaka över det nymålade golvet.

Sedan föll blicken på det smala röret under expansionskärlet. När jag började måla hade jag tagit bort den lilla hink som stod där under för att samla upp det vatten som med ojämna mellanrum kommer ur röret.

Nu började det plötsligt droppa vatten rakt ner på det nymålade golvet och blanda sig med den fortfarande blöta färgen. Den hade redan börjat anta en betydligt ljusare ton i en fläck som blev större och större i takt med att mer och mer vatten droppade från röret.

Där stod jag som förstenad på andra sidan tröskeln och stirrade på dramatiken som utspelades två meter in i pannrummet men var utom räckhåll för mig.
Det här sa dom aldrig något om i skämtteckningarna, tänkte jag.

Sedan drog jag av mig skor och strumpor, tog försiktigt fyra kliv på det nymålade golvet och satte ner den lilla hinken under pipen. Sedan klafsade jag tillbaka över golvet medan jag böjde mig ner och målade över fortspåren så gott det gick.

Där borde historien ha varit slut. Men nu fann jag mig plötsligt sittande på golvet med fötterna i luften fulla av färg utan att kunna gå någonstans. När jag försökte förflytta mig framåt på mage med fotsulorna uppåt kände jag hur det började rinna färg från dessa.

Räddningen blev en hög med gamla tidningar som låg två meter in i rummet. Genom att lägga mig ner och sträcka ut mig i hela min längd lyckades jag nå några av dessa, som jag först torkade av fötterna på och sedan lade ut för att trampa på under min väg till duschrummet.

Jag är inte riktigt säker på om detta kan jämställas med att måla in sig i ett hörn, men med facit i hand och de upprörda känslorna nu någorlunda under kontroll tycker jag i alla fall att jag har nått hyfsad skämtteckningsnivå i mitt måleriarbete.

Och golvet blev faktiskt riktigt snyggt till slut.

ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN

Det har blivit dags för andra delen av vår artikelserie i konsten att målar in sig i ett hörn.

Efter att ha börjat måla golvet i pannrummet hemma i källaren kom jag att tänka på alla dessa skämtteckningar man sett i olika tidningar genom åren där folk på ett mer eller mindre klumpigt sätt lyckas måla in sig i något av rummets hörn.

Sådant kan väl ändå inte förekomma i verkligheten, tänkte jag där jag låg på knä på golvet och körde med rollern.

Ingen kan väl vara så dum att han inte ser till att ha ryggen fri och reträtten klar när han målar ett golv. Det kan väl ändå inte vara möjligt, speciellt inte med tanke på just alla skämtteckningar man matats med genom åren på klantiga målare som får övernatta i ett hörn medan färgen torkar eller klättra på väggarna för att komma därifrån om de inte rent av väljer att klafsa tillbaka den väg de kommit och sätta stora fotspår på det nymålade golvet.

Jag målade och målade medan humöret steg i takt med att jag såg hur det gamla cementgolvet började lysa och blänka i den nya färgen. Jag började vid ytterdörren och målade mig sedan sakta bakåt och inåt mot den dörröppning som ledde vidare in i källaren.

När det var klart konstaterade jag med tillfredsställelse att jag hade nästan exakt halva burken kvar så att det skulle räcka till en ny stryknin. Och något hörn hade jag naturligtvis inte målat in mig i.

Allt går bra om man bara planerar och använder hjärnan tänkte jag förnöjt.

Det var då jag upptäckte något som fick mig att stelna till av fasa.
Spännande fortsättning följer.

ATT MÅLA GOLVET

Att måla in sig i ett hörn är lätt gjort. Jag vet, för jag har provat.

När jag skulle måla golvet i pannrummet grundade jag först alla bara fläckar som uppstått när jag skrapat bort den gamla färgen. När det hade torkat efter något dygn tog jag fram rollern och den stora färgburken och ställde mig på knä på golvet och tänkte att nu börjar det roliga

Så har jag nämligen hört andra amatörmålare säga när de anser att de har gjort ett gediget förarbete och äntligen kan köra igång med själva målningen.

Det var då jag kom att tänka på alla skämtteckningar på folk som målar in sig i ett hörn.
Spännande fortsättning följer senare i veckan.

DÅLIGA RÅD INFÖR VARVET

Efter mitt 22:a och sista Göteborgsvarv för några år sedan kunde jag konstatera att jag hade gjort i stort sett allt fel – trots all den rutin jag borde ha samlat på mig från de 21 tidigare loppen.

För alla som vill veta hur man ska bära sig åt för att genomföra ett riktigt misslyckat Göteborgsvarv följer här hela listan:

1) Undvik all form av kolhydratuppladdning med motivering att du ändå inte ska springa i mer än två timmar.

2) Kolla vädret genom att öppna fönstret i omklädningsrummet en halvtimme före start. Om det regnar lite eller känns kallt i luften, ta då på dig en massa extra kläder inklusive långbyxor och träningsoverallsjacka som du sedan inte hinner ta av dig när du går ut ett par minuter före start och märker att det inte alls är så kallt som du trodde.
3) Ställ dig längst bak i din startgrupp och spring sedan förbi så många du orkar de första två kilometerna genom att kryssa mellan de framförvarande,

4) Börja gå om du blir trött efter 7 kilometer i stället för att sänka farten och småjogga.

5) Undvik all form av uppvärmning, så kanske du får vara med om att det knäpper till i vänstra vaden efter 3 kilometer och du får genomföra resten av loppet småhaltande.
6) Låt bli att klippa tånaglarna och smörja in fötterna före start, så att du ovanpå allt detta drar på dig ett rejält skoskav.

Om dessa regler följs till punkt och pricka, garanterar jag att du får en riktigt jävlig dag i Göteborgsvarvet.

Skulle du däremot undvika denna magnifika provkarta på klassiska nybörjartabbar, kan jag inte ta ansvar för om du slår både personligt rekord och besegrar alla dina deltagande vänner och bekanta.

BLIXT OCH DUNDER I GÖTEBORGSVARVET

Det hade ösregnat hela förmiddagen, men när kämparna i grupp 8 gav sig iväg från startrakan i Göteborgsvarvet hade de sista dropparna slutat falla. Under den första biten genom Slottsskogen ljusnade himlen något där vi lufsade fram i våra kepsar och t-shirts och tidtagningschips runt foten.

Varning för åska hade dock utfärdats, vilket kommenterades av två man bakom mig just som vi passerade Mariaplan.

- Bara inte blixten slår ner i chipet för då är vi illa ute, sa den ene.
- Nu skojar du allt, sa den andre.
- Nä, nä, nä, sa den förste. Det här är känslig elektronisk utrustning som drar till sig lite av varje. Och det finns inga åskskydd på dom här.

Där fick man lite att fundera på medan man segade sig uppför Älvsborgsbron på allt tröttare ben. Om det berodde på rädsla för åskan eller inte ska jag låta vara osagt, men med blixtens hastighet gick det i alla fall inte.

Flytet i löpningen ville inte infinna sig, och när musikanterna i en av orkestrarna på Norra Älvstranden rev av Theese boots are made for walking tog jag dem på orden och började gå i stället för springa.

För första gången i karriären gick jag också uppför Götaälvbron men intalade mig att det enbart var en försiktighetsåtgärd för att spara krafter tills det var dags att defilera inför folkmassorna på Avenyn.

När jag äntligen rundade Poseidon kunde jag konstatera att jag trots allt verkade ha några tusen deltagare bakom mig. I mål kom jag också till slut, även om jag inte minns riktigt hur.

En summering av dessa erfarenheter samt värdefulla tips till alla som vill veta hur man ska bära sig åt för att genomföra ett riktigt misslyckat Göteborgsvarv följer senare i veckan.