SKOLMINNEN FRÅN UDDEVALLA

Onda anden bodde under järnvägsbron på Blekevägen.

I berget där fanns ett svart hål som gick rakt ner i underjorden.  Där nere var helvetet för det hade de stora pojkarna sagt.

Två gånger om dagen gick vi över bron, till och från skolan. Ibland kom det ånglok och svepte in hela bron i rök. Då sprang vi genom röken utan att se någonting och hoppades att Onda anden inte skulle komma upp och dra ner oss i hålet.

Så börjar ett av de tolv kapitlen i min nya bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som är en nostalgitripp tillbaka till femtiotalet och en perfekt presentbok till mor och far, mormor och morfar, farmor och farfar eller andra som var med på den tiden. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.

Eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com för 220 kronor.

Boken omfattar 157 sidor fördelade på tolv kapitel och innehåller cirka 150 bilder i färg eller svartvitt.

Här följer ytterligare ett litet smakprov:

Jag började i första klass på Blekets skola hösten 1951. Den gamla skolbyggnaden brann ner till grunden en decemberdag 1993. Före det hade där varit liv och rörelse under åtskilliga decennier. Om jag minns rätt fanns där fyra klassrum, en slöjdsal, matbespisning, vaktmästarbostad, materialrum, förråd på vinden och utedass på gården.
Min första skolfröken hette Annie Henriksen.

David Herbo

Starkast i klassen var Lars-Göran. Minst var Karl-Alfred, som bodde med sina föräldrar i ett litet torp vid vägen mot Bjursjön.

På rasterna puttade vi kula eller spelade handboll. Fotboll var förbjudet på skolgården sedan någon av de stora pojkarna i David Herbos klass hade pangat en fönsterruta. Tjejerna hoppade rep eller sjöng Bro-bro-breja och Aske-raske-ra.

Utedasset på gården besökte man bara i nödfall. Men ibland var man tvungen att gå in och ställa sig vid pissrännan och då gällde det att hålla för näsan också.

Einar Dahl

Aga var tillåten men utdelades aldrig av fröken Henriksen. En gång kom ”överläraren” Einar Dahl på inspektion. Då var spänningen stor och vi stod i givakt vid våra bänkar. Men riksdagsman Dahl var en snäll man som gav oss några lätta frågor och sedan fick fröken Henriksen beröm för att vi var en duktig klass.

Dagmar Thorburn

Ett par gånger i veckan hade vi syslöjd i bottenvåningen till Konsumhuset på Jakobsberg. Där fick vi lära oss sy i knappar och brodera bordslöpare med korsstygnsmönster och annat under överinseende av syfröken Dagmar Thorburn. Medan vi sydde berättade hon ur boken om Robinson Crusoe som hon kunde utantill. När vi gick fram för att visa upp våra handarbeten och lutade oss mot bordet sa hon:

- Stöd dig inte mot katedern! Nya hus behöver inga stöttor.

Annie Henriksen

En gång i månaden fick vi åka buss till stan med fröken Henriksen. Där ställde vi upp på två led och marscherade till gamla badhuset i södra hamnen. Först fick vi ställa oss i duschen. Därefter skrubbades vi rena av badtanterna, varpå vi fick gå in i duschen igen. Sedan var det dags att kliva ner för trappan till den lilla bassängen. Den tyckte man var stor nog på den tiden med sina fem gånger åtta meter, som jag har för mig att måtten var.

När det blev vinter fick vi åka gul SJ-buss med magister Herbo till Herrestadsfjället och ha skidtävling. Efteråt fick vi varm choklad till den medhavda matsäcken i Hällerstugan. När jag tänker på det och blundar kan jag fortfarande känna lukten av prickig korv-smörgås, apelsinskal och sura strumpor.

Köp boken på http://www.litenupplaga.se/1514 från förlaget.

Eller direkt av mig på 0522-10599 eller gujohans@telia.com

ELAKHETER OCH KALLA VINTRAR

Det har blivit dags för ännu några smakprov ur tv-progrmmet Partaj från 1969 som jag hittat på ett gammalt vhs-ban i mina gömmor. Som framgår av detta kunde folk vara riktigt elaka mot varandra redan i slutet av 60-talet. Om det nu var nån som tvivlade på det.

– Tänk att jag beundrar verkligen Thore Skogman.

– Varför då?

– Han är en kille som har börjat från botten och lyckats hålla sig kvar.

– Vet du om att världens snabbaste hundar finns på Grönland.

– Nej, varför det?

– Det är så långt mellan träden där.

Förr var det så kalla vintrar att man fick bryta av lågan på stearinljuset och kasta under sängen för att det skulle bli mörkt.

En luffare som sover i en soptunna kallas absurd teater. Två luffare som sover i en soptunna kallas bostadsbrist.

Torsten Tegnér kan inte bli hippie för han kan inte ha blommor i håret.

Ingmar Bergman går upp fem varje morgon, oavsett vad klockan är.

Det var många som upptäckte Amerika före Columbus, men dom hade vett att tiga.

Kosygin är mycket tolerant mot alla som tänker som han.

Det som avhåller mig från att köpa färg-tv är den svartvita prislappen.

Blondinen: Jag tar aldrig emot presenter av fullkomligt främmande karlar. Å andra sidan är ju ingen människa fullkomlig.

Och så avslutningsvis några nyhetstelegram från 1969:

Lars Lönndahl har fått anställning på mejeriföretaget som smörsångare. Han repeterar just nu Madame Butterfly, Gaget lär bli fett.

Den amerikanske författaren Norman Mailer har skaffat en reservoarpenna och bildat kampgruppen Bläck power.

Frihet är bara en form av hållningslöshet uppger man i väluniformerade kretsar i Moskva.

Bankdirektör Wallenberg har erbjudit sig att köpa Norge för 27 000 kronor. Norska regeringen uppger att man är arg, generad och förolämpad. Man kommer ej att på några villkor acceptera ett pris under 28 000 norska kronor.

DET KUNDE VARIT VÄRRE . . .

Efter att ha blivit liggande på soffan med värkande bak och ömmande höft från en fallolycka på en isfläck kunde jag snabbt konstatera att det faktiskt kunde varit värre.

Efter en stund började nämligen hela mitt liv passera revy i form av allehanda olyckshändelser i barndom och uppväxt.

Efter diverse blodförgiftningar, hjärnskakningar, fläskläppar och nyckelbensbrott i tidig undom lyckades jag en bit upp i tonåren slå knock-out på mig själv på en fotbollsplan. Jag trampade snett på den dåligt pumpade bollen så att jag föll raklång baklänges som en fälld fura och slog huvudet i den stenhårda grusplanen. Där blev jag liggand i flera minuter medan motståndarlagets spelare anklagade mig för att försöka filma till mig en straffspark.

Detta minns jag naturligtvis inte eftersom jag var avsvimmad men mina kamrater som bar mig av planen berättade det senare. Jag forslades än en gång till lasarettet varifrån jag blev hemskickad med order om sängläge i flera dagar på grund av en kraftig hjärnskakning.

Från mitt vuxna liv minns jag hur jag en gång lade handflatan på en spisplatta för att känna om den var varm. Det var den och riktigt ont gjorde det också. Hela handen blev en stor brännblåsa och jag återvände från sjukhuset med näven i ett stort paket.

Handikappad på detta vis lyckades jag dagen därpå välta ut ett ölglas och när jag stack fram min friska hand för att räta upp det körde jag tummen rakt i det krossade glaset. Där satt jag en stund med ena näven i bandage och ett stort jack i tummen på den andra medan blodet sakta droppade ner på bordet.

På sjukhuset togs jag emot av samme läkare som hade behandlat min brännskada dagen före.

- Är det du igen? sa doktorn och ruskade på huvudet innan han sydde ihop såret i tummen.

Listan kan göras längre men jag ska inte trötta läsaren med att berätta hur jag ramlade ur sängen och knäckte två revben eller när jag skulle ta en genväg hem från krogen och snubblade och slog huvudet i ett järnvägsspår. Jag ska inte heller gå in på några detaljer från den gången jag träffadades av en rikoschett från ett luftgevär så att jag förlorade synen på ena ögat.

Allt detta låg jag nu på soffan och funderade på medan jag tryckte ispåsen mot min onda bak.

Det kunde som sagt ha varit värre. Så vad är egentligen en ömmande höft och en värkande skinka att gnälla över när man tänker efter.

MITT LIDANDES HISTORIA

Efter att ha halkat på en isfläck och släpat mig hem och blivit liggande på soffan med värkande bak, kände jag plötsligt hur hela mitt livs lidandes historia kom farande genom skallen.

Det är inte klokt vad man kan komma ihåg när man ligger på en soffa och pressar en ispåse mot sin värkande bak.

Det började redan i fyraårsåldern när jag ramlade ur min fars bil. På den tiden fick barn sitta i framsätet utan bilbälte. På något sätt lyckades den lille parveln pilla upp låsanordningen så att dörren for upp. Denna öppnades i framkant och slets upp av vinden varpå den lille parveln följde efter och slog några volter i luften innan han blev liggande mitt i vägbanan som en liten nyslaktad kalkon. Fadern stannade bilen och sprang ut och lyfte upp honom ögonblicket innan en lastbil passerade i hög fart.

Detta kommer jag naturligtvis inte ihåg men jag har fått de berättat för mig så många gånger att jag inte har någon anledning att tvivla på det.

Det påstås också att den lille parveln direkt efter hemkomsten från lasarettet gick in på grannens tomt där denne höll på att bygga en fritidsbåt i en stor ställning. Den lille parveln klättrade upp i denna och blev hängande i hakan innan förskräckta människor rusade till och forslade honom till sjukhuset för nya stygn och ny omplåstring.

När han kom hem därifrån gick han ut på gården och tappade en tegelsten på sitt högra pekfinger så att fingertoppen blev hängande och dinglade som en liten köttbit. Det ärret blev riktigt vackert och kan än i dag beskådas på detta finger.

När han blev lite större tjuvåkte han en gång med en hästskjuts och ramlade av och blev överkörd av ena hjulet så att ögonvittnen trodde att han hade dött. Men han klarade sig den gången också.

Fortsättning följer.

TRÖTT KÅSÖR PÅ HAL IS

Med vinterdäck på bilen känner man sig någorlunda säker så här års, åtminstone om de är försedda med dubbar.

Men man kan ju inte åka bil jämt, så för att få lite motion som motvikt till den allmänna tröttheten tänkte jag ta en promenad runt kvarteret här om kvällen.

Jag hann dock inte längre än ett par hundra meter förrän jag halkade på en isfläck och drattade på ändan med dunder och brak. Det hjälper alltså inte med dubbdäck om man envisas med att gå till fots lite ibland också. Speciellt inte om man har glömt att spänna fast broddarna under pjäxorna.

Efter att med stor möda ha rest mig upp haltade jag hem och studerade mina blessyrer. Höften hade börjat svullna och det surrade i ena skinkan.

Jag tog två värktabletter och släpade mig till soffan med en ispåse i näven. Där sträckte jag ut mig och blev liggande medan jag försökte kyla ner de mest utsatta ställena.

Det kunde ha varit värre, tänkte jag och erinrade mig ett stort antal skador och olyckor jag råkat ut för genom åren. Plötsligt var det som om hela livet passerade revy när jag slöt ögonen och tänkte tillbaka på mitt lidandes historia.

Det är inte klokt vad man kan komma ihåg när man ligger på en soffa och pressar en ispåse mot sin värkande bak.
Fortsättning följer.

EN KRONA TILL EN KOPP KAFFE

Någon som minns när en kopp kaffe kostade en krona på konditorier och kaféer? Tydlige gjorde den det 1969 för så här låter det på ett gammalt vhs-band som innehåller inspelade avsnitt från tv-programmet Partaj från det året och som jag har hittat i mina gömmor.

– Har ni en krona till en kopp kaffe?

– Men människa, vad tigger ni för, ni som har två friska armar.

– Menar ni att jag ska hugga av mig en arm bara för en sketen krona.

– Skänk mig två kronor till en kopp kaffe.

– Kaffe kostar väl bara en krona.

– Men jag hade tänkt bjuda herrn.

– Skänk en krona, herrn.

– Jag har ingen växel.

– Men jag kan lämna tillbaks nästa gång vi träffas.

– Jag känner en kille som kallas för Tuppen.

– Varför det?

– Allt han säger är galet.

– Min man snusar så hemskt när han sover, Vad ska jag göra?

– Väck honom till varje pris.

– Min man inbillar sig att han är en hund.

– Hur länge har han gjort det?

– Ända sen han var en liten valp.

Min fru oroar sig inte för ålderdomen. Om någon av oss dör öppnar hon kafé.

Om Helan och Halvan hade bott i Sverige, då hade dom hetat Sten och Stanley.

Oh, vilket härlig skidföre. Nu är det dags för solvalla.

Nu ska jag säga det rundaste ord jag vet: Boll.

Jag säger som Lewi Pethrus. I dag är jag så trött så jag skulle kunna somna på ett väckelsemöte.

Nja, allt var kanske inte bättre förr.

TJUGO ÖRE FÖR ETT TELEFONSAMTAL

Någon som minns när det kostade tjugo öre att ringa från en telefonkiosk?

Det gjorde det i alla fall 1969, för så här låter det bland annat på ett gammalt vhs-band med inspelade avsnitt från tv-programmet Partaj som jag hittade när jag städade i en garderob för en tid sedan.

– Kan du låna mig tjugo öre, jag ska ringa till en god vän.

– Jaså jaha, här har du fyrtio öre så kan du ringa alla vänner du har.

– Gå ut och lägg det här brevet på lådan!

– Men det är ju inte väder att ta ut en hund en gång.

– Vem har sagt att du ska ta med hunden?

– Våran piga väntar barn med drängen.

– Jaha, det är det jag har sagt, det är en ärans drummel. Förra året bröt han av skaftet på dynggrepen för mig.

– Andra män höjer sina fruar till skyarna.

– Det skulle jag också göra om jag var säker på att du stannade där.

– Du Ruben, vakna, Det är nån som går i trapporna.

– Vad e´ klocka´ då?

– Halv tre.

– Då e´ de la bare ja´ som kommer hem.

– Nä, nu är det dags för mig att gå hem och laga middag igen.

– Så? Är din hustru sjuk?

– Nej, men hon är säkert hungrig.

– Vet du om att John Steinbeck har skrivit en bok som handlar om baksmälla.

– Du skojar.

– Nej, inte alls. Den heter Druvornas vrede.

– Ja, frun vet ju att dödssynderna äro sju,

– Pastorn har möjligtvis inte en lista på sig så att man kan kolla om man har missat nån.

Säga vad man vill om Napoleon men konjak kunde han bränna.

Tänk, alla är så snälla utomlands. Bara man säger att man är svensk så flinar dom åt en.

Om Mors lilla Olle hade varit en avskedssång så hade den hetat Mårs lilla Olle.

Om Povel Ramel hade varit katolik så hade han kallats för Påven Ramel.