SPELA PÅ SÅ KULAN GLÖDER!

Mitt under fotbolls-EM sitter jag framför teven och letar i minnet efter gamla hejaramsor. Jag konstaterar därvid att denna form av hejande tydligen var en väldigt manlig företeelse för det är bara killar, grabbar och pojkar så långt örat räcker.

Här är några exempel:

Våra killar ni är bäst,

ni gör livet till en fest.

Heja grabbar ifrån söder.

spela på så kulan glöder!

Heja grabbar ni ska vinna,

bättre lag man ej kan finna.

Heja grabbar visa glödet,

här på läktarn har ni stödet.

I början på 70-talet lär det ha funnits ett gäng Hammarbysupporters som bodde på andra sidan Tranebergsbron och hejade särskilt på Tom Turesson med den här ramsan:

Vi har cyklat över bron,

för att se på vår kanon.

Tom, Tom, Tom.

Var den här kommer från är dock svårare att avgöra:

Vi har seglat över havet,

för att se det bästa laget.

Kartläggningen går vidare och ännu fler hejarop kommer eventuellt att redovisas i denna blogg senare.

HEJA DE VÅRA!

För en tid sedan undrade jag i den här bloggen vart alla gamla fina hejaramsor har tagit vägen samt gav några exempel på hur det kunde låta på fotbollsläktarna förr i världen.

Intresserade läsare har hört av sig och påpekat att några av de viktigaste stridsropen hade blivit bortglömda. Från norra Bohuslän kommer till exempel den här:

Heja de våra å ente de dära,

trampa de främmene pöjkera på tära.

Heja, heja, heja!

En läsare i södra Bohuslän bidrar med följande två varianter, speciellt gångbara efter ett sidbyte som resulterat i medvind för laget. Det bör kanske också påpekas att Skärhamn här naturligtvis ska uttalas med samma sk-ljud som i skoj.

Nu har Skärhamn unnavinn´,

nu sa måla haugla in.

Skärhamn, Skärhamn, Skärhamn.

Och hjälper inte det kan man dra till med den här:

Heja Skärhamn, vinna ska vi,

nu när vi har vinn´ i ravi.

Skärhamn, Skärhamn, Skärhamn.

Utredningen fortsätter. Fler hejaramsor följer alltså längre fram i denna blogg.

HAR NI HÖRT DEN HÄR?

Har ni hört den här, undrades det i ett av de nummer av tidninge Se från 1971 som jag håller på att bläddra igenom.

Och när vi ändå är igång tar vi väl några exempel ur avdelningen Veckans klipp också.

BUBBEL I KÖN

Bubbel i kön hette en avdelning i tidningen Se en gång i tiden.

Så här såg det ut i några av de tidningar från 1971 som jag nyligen hittade i gömmorna.

SÅ SA DOM I SE

Granskningen av tidningen Se från 1971 fortsätter. Vad dom sa i veckan hette en spalt som återgav vad kända personer påstods ha yttrat.

Vilhelm Moberg: Jag tillhör en gammaldags generation av journalister som anser att en nyhet helst ska ha inträffat innan den hunnit publiceras.

Ingmar Bergman: Bli Operachef? Aldrig i livet! Hellre startar jag kommunteater i Bygdegården på Fårö.

Georg Rydeberg: Efter 43 år vid teatern och fyra äktenskap har jag inga svårigheter att komma in på scen och vara galen.

Torvald Gahlin: Oväntade gäster är inte alltid så välkomna men dom gör ju i alla fall nytta. Dom håller liv i konservindustrin,

Red Top: Ett skönt och ädelt spel som bandy kan aldrig vinna lika många åskådare som ishockey på samm sätt som en Mozartsonat inte drar lika många lyssnare som en Svensktoppslåt.

Dean Martin: Jag dricker aldrig på nyårsafton. Det är amatörernas kväll.

Sammy Davis: När jag spelade golf frågade motspelaren vad jag har i handikapp. Jag sa: Okay, jag är jude och neger och enögd. Skulle inte det räcka?

Små skämtbitar förekom också, både gamla och nya.

VECKANS KLIPP

Veckans klipp hette en gång i tiden en avdelning i tidningen Se, där man publicerade diverse feltryck, roliga rubriker och aviga annonser. klippta ur andra tidningar.

Så här såg det ut i några av de ex från 1971 som jag har bläddrat igenom.

VILSE I GEOGRAFIN

Någon måste tala med svensk ungdom om Sverige, för skolan tycks inte göra det. Det måste vara något galet med dagens geografiundervisning, när ens barn kommer hem och meddelar en grånad far, att ”Berra fick sin Saab stulen när han stannade i Gävle för att fika, men att det bara var vad man kunde vänta, för tjuvaktiga har dom ju alltid varit, dom där jävla närkingarna”.

Fråga en svensk tonåring vad han tycker om Östersund, och han svarar att det är toppen, fast roligare är det på danska sidan, för i Helsingborg bommar dom ju spritkassan redan halv tolv.

Fråga honom var man finner Boren, Roxen och Glan och han gäspar till svar, att det där förbannade krånglet med kons magar har han aldrig orkat sätta sig in i.

Fråga honom om Viskan, Ätran, Nissan, Lagan och han gäspar ännu bredare och säger att dom numera har så många smeknamn på kisarna i Djurgårn att ingen kan hålla reda på allihop.

Fråga honom vad han tycker om att tillbringa fjorton dar på faster Gerdas gård i Småland och han svarar, att ”jo för all del, blir det för tråkigt kan man ju alltid ta moppen in till Hudiksvall och gå på diskotek”.

Fråga honom var Örebro ligger och han svarar: - Näst sist, fast nu kommer Thomas Nordahl hem så det grejar sig kanske för dom.

Vid det här laget har den intelligente läsaren förstått att dessa rader inte är skapade i nutid. De är hämtade ur nummer 22 av tidningen Se från 1971 och bekräftar bara att ingenting är nytt under solen. Det är kåsören Gits Olsson som redogör för vad han tycker är bristande geografikunskaper hos ungdomen för 45 år sedan.

De ynglingar han hänvisar till bör nu vara uppåt 60-årsåldern och är kanske också i full färd med att beklaga sig över bristande kunskaper hos dagens ungdom.

Men vi tar väl en bit till från 1971 när vi ändå är igång.

Vart ska det ta vägen med svensk ungdoms otroliga vilsenhet i svensk geografi, undrar Gits och fortsätter:

Jag känner en yngling som snart är klar med sitt trafikkort och siktar på en karriär som långtradarchaufför. Härmed riktas en skarp varning till Sveriges långtradaråkerier: Anställ inte denne yngling! Skickar ni honom till Avesta i Dalarna med åtta ton potatis kommer det att bli synnerligen gott om potatis i Alvesta i Småland. Skickar ni honom med 120 par kanonhjul till Karlskoga kommer han att ringa från Karlskrona och rapportera att där visserligen är vackert men att ingen jävel vill ha några kanonhjul. Det var samme yngling som förra sommaren sände mig ett vykort från Västervik och skrev att vädret var finfint ”så jag begriper inte varför dom alltid ska gnälla på västkusten”.

Granskningen av tidningen Se från 1971 fortsätter längre fram i sommar..