EN SYNNERLIGEN PINSAM HISTORIA

Här följer hela den pinsamma historien om hur det gick till när sommartiden för många år sedan gjorde sitt inträde i det tidningshus som då var min arbetsplats.

Det började med att fastighetsskötaren gick runt i huset och ställde om samtliga klockor i byggnaden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.

– Bakåt så klart, sa jag

– Är du säker på det? sa fastighetsskötaren.

– Javisst, sa jag. Vitsen med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.

– Och det är du helt säker på? sa fastighetsskötaren.

– Hundraprocentigt, sa jag.

En stund senare var jag klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.

Denna illustrerade och övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad jag hade ställt till med.

Sedan samlade jag ihop mig och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av spridningsområdet.

Vad skulle detta innebära? Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?

Kaos, tumult och förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:

– Där är han. Det är hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna fel!

Men inget av allt detta inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv tagit reda på fakta i målet.

SOMMAR, SOMMAR, SOMMAR . . .

Nu är det alltså sommar.

I söndags lämnade vi vintern bakom oss genom att ställa fram klockan en timme.

Vart våren tog vägen är det ingen som vet, men att visarna på alla klockor ska flyttas framåt och inte bakåt tror jag mig nu ha begripit. Åtminstone för tillfället. När det är dags att byta tidszon nästa gång kan det vara glömt.

Vad sådan okunskap kan leda till har jag ett synnerligen pinsamt minne av.

En gång i tiden var jag nämligen nära att skapa kaos på jobbet när tidningens dåvarande fastighetsskötare skulle ställa om alla klockor och råkade gå förbi mitt skrivbord och fråga hur det var man gjorde nu igen.

Om jag minns rätt hände det när det här med sommartid var alldeles nytt och inte ens normala människor hade hunnit lära sig åt vilket håll klockan skulle ställas.

Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden, för detta utspelades på den tiden då det mesta gjordes manuellt. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.

- Bakåt så klart, sa jag.

Det blev starten på en kuslig kedjereaktion som kommer att beskrivas utförligt senare i veckan i denna blogg.

Nya avslöjanden följer alltså.

NU ÄR SOMMAREN HÄR

Och där var sommaren igång.

För ingen har väl missat att det var i går vi gick över till sommartid.

Om allt har fungerat ska alla klockor nu ha ställts fram en timme.

Eller var det tillbaka?

En gång i tiden fick jag lära mig att när man ställer fram trädgårdsmöblerna på våren ska klockan också ställas fram. När man ställer tillbaka dem på hösten ska klockan ställas tillbaka.

Vad bra, tänkte jag. Det ska jag lägga på minnet. Nu kan det ju aldrig bli fel igen.

Men det kunde det.

För när våren kom och det var dags att ställa om klockan tänkte jag att nu är det snart dags att ta ut trädgårdsmöblerna och sedan ska man ställa in dem när det blir höst igen.

Men det blev jag inte mycket klokare av. Skulle jag ta ut klockan på våren och ta in den på hösten eller hur var det nu igen och vad har det i så fall med sommartid och vintertid att göra?

Jag har för länge sedan insett att jag har någon hålighet i huvudet som gör att jag förmodligen aldrig kommer att kunna lära mig det här.

Vad detta kan leda till ska jag avslöja senare i veckan.

ENKELRUM ELLER DUBBELRUM?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade om han hade några rum.

Sedan ringde tre man till och sa ungefär likadant. Berra förstod att det hade blivit något fel någonstans.

Men efter ett tag orkade han inte upprepa det, utan när en frågade hur mycket ett enkelrum kostar per dygn svarade han:

– Tusen kronor.

– Det var dyrt, sa mannen. Och ett dubbelrum?

– Två tusen, sa Berra.

– Det var konstigt, sa mannen.

– Hur så? sa Berra. Vi kan säga tretusen då.

– Nej, sa mannen. Jag menar att det brukar inte vara så stor skillnad så att ett dubbelrum kostar dubbelt så mycket som ett enkelrum.

– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Dubbelt är dubbelt så mycket som enkelt Och tvåtusen är dubbelt så mycket som ett tusen. Kan du inte räkna?

Sedan ringde en som ville ha ett rum med utsikt åt parken.

– Det har vi inget, sa Berra. Bara åt gatan.

– Det hade jag förra gången men då kunde jag inte sova, sa mannen.

– Du kan få hyra öronproppar, sa Berra. Tio kronor styck. Hur många vill du ha?

– Två förstås, sa mannen.

– Aj aj då, sa Berra. Jag har bara en kvar

– Jag tror jag bokar någon annanstans, sa mannen.

– Ja, gör det, sa Berra. Så slipper du ringa hit och störa oss.

Näste man ville ha ett enkelrum på första våningen.

– Med eller utan barskåp? sa Berra som nu började komma i form.

– Det går bra utan, sa mannen.

– Aha, sa Berra. Du tänker förstås ta med din egen sprit.

– Får man inte det då? sa mannen.

– Detta är ett nykterhetshotell, sa Berra.

– Vad menas med det? sa mannen.

– Att vi kan komma när som helst på dygnet och göra oanmäld dopingkontroll, sa Berra.

– Vem har bestämt det? sa mannen.

– Internationella skidskytteförbundet, sa Berra.

– Du är väl inte riktigt klok, sa mannen.

– Så brukar dom värsta fuskarna också säga när dom åker dit, sa Berra och la på luren.

DET RINGER HOS BERRA

– Har ni några rum? var det en som frågade när Berra svarade i sin hemtelefon häromdagen.

– Ja, tre, sa Berra förvånat.

– Då tar jag ett av dom, sa mannen i telefonen.

– Vad sa du att du gör? sa Berra.

– Jag vill boka ett av dom, sa mannen.

– Det här är inget hotell, sa Berra

– Jaså, sa mannen. Då har jag väl ringt fel då.

– För all del, sa Berra. Det var så lite så.

Hur detta utvecklades ska jag återkomma till längre fram i veckan.

EN TROGEN TIDNINGSLÄSARE

En gång i tiden lärde jag mig att när en hund stannar och nosar på någonting är det att jämföra med när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med luktsinnet. Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.

Detta gav kvällspromenaden nya dimensioner, och nu tyckte jag mig förstå varför den kaxiga dvärgtaxen Max bar sig åt som han gjorde. Nu var det lättare att följa hans tankar och funderingar. Nu insåg jag att varje gång hunden stannade vid en stolpe och nosade så tänkte han: Vad nu då, har det kommit en ny hund till kvarteret? Eller är det grannens katt som har varit framme? Vem har pinkat här? Och var kommer den lorten ifrån?

En del påstår att det står mycket skit i tidningen, men då skulle de se den tidning som den kaxiga dvärgtaxen Max läste en gång i tiden.

Men tro inte att hunden klagade för det, Det gjorde honom bara ännu ivrigare att nosa upp nya skandaler och vältra sig i dynga med den tydliga avsikten att gå till botten med allt. Ibland kunde man nästan få för sig att han trodde att han var en grävande journalist. Luktade det illa i en sandhög fick det honom bara att undersöka saken vidare för att kolla om han kunde hitta något ännu värre eller om där kanske rent av låg en hund begraven. 
Ibland försökte han till och med vältra undan stenar för att se om där dolde sig några gråsuggor eller andra ljusskygga varelser. Och så fort han kom hem fortsatte han att nosa runt för att se om det fanns några lik i garderoben.

Och ingen ska tro att den kaxiga dvärgtaxen Max nöjde sig med att läsa tidningen bara en gång. När jag gick samma väg tillbaka med honom på kvällspromenaden, skulle han scanna av hela omgivningen en gång till och stå stilla en stund på nytt vid varenda lyktstolpe, sandhög, avloppsbrunn, papperskorg, telefonstolpe, lövhög och transformatorstation.

Må han vila i frid och hoppas att han har tillgång till en bra dagstidning i sin hundhimmel.

DEN KAXIGA DVÄRGTAXEN MAX

Förr i tiden fick jag mycket motion när jag var ute och gick med den kaxiga dvärgtaxen Max.

Åtminstone under vår, sommar och höst för då sprang den kaxiga dvärgtaxen Max före och jag efter. Då gällde det att ge allt man hade och inte släppa kopplet hur trött man än var.

Vintertid var det lite lugnare för då kunde det räcka med att sätta klackarna i marken och glida med, hängande i kopplet som en skidtolkande infanterisoldat. Ibland sprutade snön om pjäxorna när man försvann mot skogsbrynet i eleganta slalomsvängar, medan häpna flanörer tittade med undran och skräck efter det egendomliga ekipaget.

Men det var då det. Åren gick och så småningom lugnade den kaxiga dvärgtaxen Max ner sig. Med tilltagande ålder och vishet tycktes han få andra värderingar. Ungdomens raska språngmarscher ersattes först av medelålderns stillsamma promenader och sedan av ålderdomens trötta steg och eftertänksamma grubbel.

När jag då var ute och gick med honom tog sig detta främst uttryck i ett stort antal raster med omsorgsfulla undersökningar av områden där det kunde finnas något för en gammal hund att utforska och fördjupa sig i.

Nu var det i stället jag som började rycka i kopplet när den kaxiga dvärgtaxen Max hade stått och nosat på samma fläck i fem minuter. Ibland kunde det ta en halvtimme att förflytta sig några hundra meter. Nu skulle den kaxiga dvärgtaxen Max nämligen undersöka varenda lyktstolpe, brevlåda, papperskorg, träd, buske, lövhög, rännsten, staketstolpe och avloppsbrunn som passerades samt ibland också en och annan stenmur, sandhög, busshållplats, telefonstolpe och transformatorstation.

Detta utfördes varje dag med en noggrannhet som jag tyckte började gränsa till rent sjuklig fixering.

Men då var det någon som talade om för mig att detta är ett helt normalt beteende hos en hund. Det är nämligen ungefär som när vi människor läser tidningen. Hunden vill veta vad som har hänt i hans område det senaste dygnet, och det tar han reda på med nosen eftersom luktsinnet är det som är mest utvecklat hos honom.

Därför ska man inte rycka i kopplet när hunden står och nosar på en lyktstolpe, för det är som att rycka undan tidningen för en människa som just läser en intressant artikel.