BUBBEL I KÖN

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

LIVSFARLIGT ATT STAMPA I GOLVET

Står man med ena foten på spisens kokplatta och den andra i frysboxen så har man det i genomsnitt ganska skönt. Det har statistiker räknat ut,

Så skriver Gits Olsson i en rapport från sin vistelse i USA i tidningen Se 1968 och tillägger:
Om man i vårt amerikanska kök står med ena foten på spisen och den andra i frysen, så har man påkar på fyra och en halv meter. Det har jag själv räknat ut.

Amerikanska kök är med andra ord ganska rymliga och det är väl ungefär det mest positiva man kan säga om amerikansk heminredning, fortsätter han och ger sedan några exempel på att han inte heller sympatiserar med amerikansk bostadsstandard så som den ser ut i det lilla villaområde han för tillfället bebor i utkanterna av den lilla staden Boulder i Colorado.

Här är ganska trevligt men man får gå ut på gatan när man ska knacka ur pipan. Gör man det inomhus så hoppar TV:n jämfota och byter kanal. Tre barn gallskriker för att Walter Cronkite blivit inblandad i aftonens råkurr på High Chaparral.
Av samma anledning är det förenat med stor fara att stampa i golvet. Väggarna är besprutade med puts, men försöker man slå en X-krok i dem, studsar hammaren tillbaka i pannan på en, för det är bara plywood under putsen. I badrummet har dom tapetserat med gula liljor som ser ut som näckrosor när man duschat en stund. Bakom en skarv vid fjortonde liljan norrut från varmvattenkranen räknat bor en liten gul spindel som alltid tittar fram när man duschar och undrar vad farao man har för sig.

Garaget synes vara det viktigaste utrymmet i amerikanska förortsvillor. Den som inte har elektronisk dörr, som man kan öppna genom att trycka på en knapp inne i bilen, anses vara lite socialt efterbliven.
Varje morgon gäspar garagedörrarna och spottar ut samhällets Chevroleter som rullar hän mot city med små vicedirektörer inuti. Varje afton vid halvsjusnåret gäspar garagen med dörrarna och sväljer Chevroleterna igen. Häromdan var det en som fick knas på elektroniken, dörren hoppade upp och ner som en giljotin i tio minuter. Vi kilade över och undrade om vi kunde få en limpa skuren, men då drog dom ur proppen så att dörren fick vila sig.

När det gäller heminredning satsar man rätt stora slantar på gardinerna för dom syns ju utifrån. Gardinuppsättningen i ett ungt amerikanskt tjänstemannahem ska se ut som ridån på en sekelskiftesopera – en liten orgie i förgyllda tofsar och rep och annat dingelidong.
Rycker man i en av de stiligaste tofsarna är det meningen att ridån ska gå upp för en hänförande utsikt som alla har här vid foten av Klippiga bergen, men det gör den inte. En funktionsduglig draganordning för gardiner har ännu inte uppfunnits. Men rycker man lite otåligare och kraftigare i tofsen kommer hela Klippiga bergen på en gång, för även om gardinuppsättningen har kostat fyra månadslöner, så är den upphängd på två stycken tretumsspikar, förmodligen ett par som blev över när man spikade parketten.

Därmed torde man nog våga påstå att Gits Olsson inte helt sympatiserade med amerikansk heminredning och bostadsstandard, åtminstone inte så som den såg ut 1968.

ÄNNU MERA KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

DJURISKA LUSTAR

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

AMERIKANEN OCH UNDERTRÖJAN

 I nummer 8 av tidningen Se från 1968 fortsätter Gits Olsson att rapportera från sin tillfälliga exil i USA. Den här gången handlar det om undertröjans betydelse för den amerikanske mannens självkänsla. Det är alltså fråga om det plagg som vi i dag vanligtvis benämner t-shirt.

Så här skriver han:

Hela veckan går gubbarna i den här amerikanska småstadsförorten klädda som vicedirektörer i försäkringsbolag, vilket kan tänkas ha sin förklaring i att varannan gubbe tycks vara vicedirektör i försäkringsbolag. Det ska vara svart hatt, svart kostym, svart slips, svarta hornbågade glasögon och svart dokumentportfölj att förvara lunchmackorna i (jag vet inte säkert men det är möjligt att man har svart ost på dom).

Men på lördagarna är vicedirektörerna lediga, då är försäkringsbolagen stängda och den som dör den dagen utan att ha skrivit på, han får skylla sig själv. På de lediga lördagarna undergår vicedirektörerna en märklig förvandling. Då går dom till snabbköpet för att veckohandla åt hustrun, och då kommer dom i fransiga jeans, trasiga gummiskor, oljig mockajacka och – det viktigaste av allt – en urringad undertröja. Och om inte undertröjan är tillräckligt stärkande för självkänslan spär de på med en tändsticka i mungipan.

Man beskyller Marlon Brando för att ha lanserat undertröjan som manligt mode. Det lär ha skett i ”Linje lusta” och sedan den filmen har det bott en liten Marlon Brando i varje amerikan. För all del, det är ett tufft och virilt mode för den som är byggd för det. Men den övervägande delen av vicedirektörerna i vårt område har svårt att leva upp till förebilden. Är man 1.50 i strumplästen, smalaxlad och försedd med en liten kulmage, liknar man inte Marlon Brando hur mycket man än uppträder i undertröja. Man liknar en sån där kupig vinflaska från Italien med bast omkring.

En betänklig grej är också det faktum att vicedirektörernas lördagströjor inte alltid är så vita som de borde vara. Vi spanade in en gubbe med ketchup på undertröjan och en vars tröja avslöjade att han smällt i sig ett löskokt ägg till frukost. Ibland känner man sig sugen på att peta dem i magen och fråga:
-Du, finns dom där i vitt också?

Påföljande lördag hade en undertröja köpt björkved för helgbrasan – dom säljer sånt i snabbköpen här. Med veden i famnen gick han rakt ut, men den automatiska dörröppningsanordningen klickade och mannen gick tvärs igenom dörren så att glasskärvorna yrde om öronen på honom Jag har aldrig sett en så förvånad amerikan sen japanerna bombade Pearl Harbor. Men fönsterkrossaren samlade sig snabbt, han var ju iklädd tuff undertröja och ännu tuffare gympadojor och hade i god tid före weekenden tecknat en försäkring som täckte skadorna. Fast han tuggade lite mer intensivt än i vanliga fall på sin tändsticka.

Och så ber jag att få vidarebefordra en alldeles färsk USA-historia från 1968, även den förmedlad av Gits Olsson i tidningen Se:

Den unga amerikanskan var mycket vacker. Hon bodde i en lyxvilla i Hollywood. För inte så länge sedan blev hon änka och nu satt hon och berättade sorgset för några väninnor om sin nyligen avlidne 70-årige make.
-Han var underbar. Varje söndag älskade han mig i takt med kyrkklockorna.
Några tårar trillade nedför kinden när hon tillade:
-Och han hade väl levt än i dag om det inte hade varit för larmklockorna på den förbannade brandbilen.

HÄR VAR DET MERA KLIPP

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

BUBBEL I KÖN

Pratbubblor ur tidningen Se från olympiska spelens, månlandningens, den undersökande journalistikens  och studentupprorens tid i slutet av 1960-talet.