HÄR VAR DET MERA KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

DIVERSE KONSTIGHETER

 Pratbubblor ur tidningen Se från 60-talet.

MED ÖRONEN FULLA AV TÅRTA

 Jag är tårtförgiftad, skriver Gits Olsson i nummer 44 av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser i den svenska sommaren 2023.

Hur detta har gått till förklarar han på följande vis:
Eftersom TV:n har varit upptagen av olympiad en längre tid, har jag försökt lyssna på Melodiradion. Jag lyssnade mera på Melodiradion den senaste veckan än jag någonsin gjort, men nu orkar jag inte längre, för jag har båda öronen fulla med tårta.

Utöver alla frågelekar och skivförsäljningsrapporter från Svensktoppen, Chanstoppen, Kvällstoppen och allt vad det heter, sysslar Melodiradion för femtioelfte månaden i rad med något som kallas ”Det ska vi fira”. Det är ett programinslag som varje dag sätter nytt svenskt rekord i oljig inställsamhet, ett program där varje människa som fyller tillräckligt antal år har chansen att bli omnämnd på ett daltspråk som blivit Melodiradions eget.

Sjuttioåriga hedersmän på svensk landsbygd hyllas med jollrande haranger från programledaren, vilken anslår en ton som vore han i färd med att berömma en gammal hund för att den fortfarande orkar gå ut och inte pissar på sig inomhus.

Och NU, go vänner, har jag minsann fått ett brev från Lisa Svensson i Krångede som fast hon är 78 år fyllda skriver så vackert till mig. Hon vill hylla sin gamla mamma Kerstin på sin 99-årsdag som hon firar bland vänner och bekanta på ålderdomshemmet i Fjäs. Ja, hörnini, inte för att jag vill avslöja saker och ting, men oss emellan sagt SÅ KOMMER DET ATT BLI MASSORAV TÅRTA I FJÄS I DAG! Och det ska ni vet där oppe i Krångede och Fjäs, att jag av mitt varmaste hjärta instämmer i hyllningarna för gamla mor Kerstin. Må så gott mor Kerstin på 99-årsdagen. Ta en tårtbit för mig också.

Det är mig en gåta hur svenska kändisar ena stunden kan sitta på Operabaren och mässa om radikal kultursyn för att i nästa ögonblick ställa sig i kö på radion för att få sitta i ”Det ska vi fira” och hångla med enfalden.
Andra hånglar på heltid, Bertil Perrolf delar ut skivor till kaffet på arbetsplatserna. Tårta till förbannelse här också. Gnesta-Kalle sprutar tårta varenda vecka, för han underhåller pensionärer och det är Sveriges Radios övertygelse, att får den svenske pensionären inte tårta så ramlar han ner och dör. Varifrån har man fått den synen på ålderdomen? Vem har inbillat radion att svenska medborgare släpper all kontakt med verkligheten den dan de avgår med pension för att viga resten av sitt liv åt att sitta och smaska i sig tårta?

Jag lyssnar på min Melodiradio, lyssnar och förvånas. På söndagarna får svenska folket ringa till Lars Hamberg. Han frågar vilken skiva den pinglande önskar få spelad för sig och medan arkivet letar efter skivan ska den önskande besvara frågor. Det är enkla frågor som varje grundskoleutbildad person borde kunna klara. Ändå missar hälften av de utfrågade. Radion måste väl ha någon uträkning med att fråga ut folk som ingenting kan? Räknar man månne med att det sitter några miljoner lyssnare kring apparaterna som säger ”Haha, han kunde inte svara han heller, det finns tydligen flera som är lika dumma som jag. Jag är tydligen en normal person.”

Kan det vara så att andras misslyckanden och egen tårta från Perrolf är allt som behövs för att det ska uppstå harmoni i folkhemmet och att radion ser det som sin uppgift att ställa upp med båda ingredienserna. Kan det vara så att Melodiradion fyller ett givet recept här: Spela strunt och prata dumt så blir alla människor i folkhemmet glada, harmoniska, produktiva och nyttiga? Håll dom på gott humör. Den dan dom inte orkar längre får dom tårta från Gnesta-Kalle!
Kan det vara så? Naturligtvis inte. Det är bara sånt man får för sig när man lyssnar på Melodiradion.
Skrev Gits Olsson i Se för 55 år sedan alltså.

VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

FULL FART FRAMÅT

 Pratbubblor ur tidningen Se från 60-talet.

ORIENTALISKE MÄSTARENS ÖVERMAN

 En del säger amerikansk fribrottning, somliga säger wrestling och andra säger catch as catch can, men det rör sig om samma sak; muskelberg som frontalkolliderar med ambitionen att göra köttfärs av varandra.
Så skriver Gits Olsson, med anledning av en gästande trupp utländska fribrottares besök, i ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser en solig sommardag 2023.

Han avslöjar vidare att han efter att ha läst presentationen av deltagarna blivit extra nyfiken på en herre vid namn Mustafa Shikhane från Turkiet, presenterad som ”orientalisk mästare och en stor sevärdhet, helt okänslig för slag och känd från tysk TV där han med huvudet före sprang igenom en ekdörr”.
Det är det jag vill se. Det är för hans skull jag tänker gå på catchbrottning i veckan. Jag vill nämligen kolla om han är bättre än signaturen Okay, fortsätter Gits och ger följande bakgrund:

Signaturen Okay skrev biorecensioner i Örebro-Kuriren på 40-talet men var i det civila nånting i stadens skolväsen. Han och signaturen Jison på Örebro Dagblad och några glada gossar till satt på Grands groggveranda en sommarkväll och bytte sprit på sig. Till sällskapet anslöt en man som inte blott drev en konservfirma i stan utan även basade för stadens motorcykelklubb. Konservdirektören bjöd efteråt på en liten improviserad vickning på konservfabriken. Stämninge steg och glada rop ekade mellan kakelväggarna.

Det var då som Jison hittade störthjälmarna, de som medlemmarna i konservdirektörens motorcykelklubb nyttjade i tävlingssammanhang. Det var ingen som sa nåt, men liksom på ett tyst kommando tog alla vickningsdeltagarna på sig var sin störthjälm. Jison gjorde första försöket, tog sats två meter och dammade roten i väggen. Det small riktigt duktigt, men Jison var helt oberörd, ty hjälmen var av yppersta konstruktion. Flera vickningsdeltagare gjorde djärva språng mot väggen med samma goda resultat.

Konservdirektören grejade i all hast en startlista och ett improviserat Örebromästerskap i väggstörtning arrangerades. Tävlingen gällde vem som vågade damma roten i väggen med den längsta ansatsen. Signaturen Okay hemförde en överlägsen seger med en ansats på tolv meter. Det talade vi om för honom dagen efter på länslasarettet när han vaknade upp. Han hade i tävlingsivern glömt bort att ta på sig hjälmen. Han log ett tacksamt leende och somnade igen.

Aldrig kommer jag dock att glömma frenesin och kampviljan i hans ansats, den tjurlikt böjda nacken, de beslutsamt klapprande fotstegen mot stengolvet och det sagolika smacket när han slog flinten i kakelväggen.
Visst kommer jag att gå på catch-brottning och titta på Mustafa Shikhane, men jag tror inte han är nåt. Springa genom ekdörrar! När det finns kakelväggar? Det finns amatörer, konstaterade alltså Gits Olsson i tidningen Se redan 1968.

BORTTAPPAT OCH TILL SALU

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.