SKYTTEKUNGEN OCH FANTOMMÅLVAKTEN

När jag var liten trodde jag på allt som de stora pojkarna berättade.
Allra mest fascinerades jag av historierna om Svarte Filip.
Svarte Filip hette egentligen Filip Johansson och var center i Göteborgskamraterna på 1920- och 30-talet.
När jag växte upp på 50-talet hade han lagt av för länge sedan. Men hans rykte levde och det hade förmodligen växt en hel del med åren. Det var nämligen ingen måtta på de historier som berättades om honom.
Allra värst var nog den om hur Svarte Filip sköt ihjäl sin egen bror.

Så här gick det till enligt legenden:

Svarte Filip sköt hårdare än någon annan fotbollsspelare i Sverige och förmodligen i världen också. Nätet stod som en strut varje gång han klippte till bollen och han var omöjlig att stoppa. Målvakterna sprang och gömde sig, för det var ingen som vågade stå i vägen när Svarte Filips sköt.

Men en gång hade motståndarlaget värvat hans bror som målvakt. Tydligen trodde man att detta skulle avskräcka skarpskytten på något sätt.

Men när det blev match visade det sig att Svarte Filip inte kunde hålla igen. Han sköt som vanligt, och brorsan fick bollen rätt i magen. Skottet var så hårt att han slungades bakåt över mållinjen och fastnade i nätet, där han dog under ohyggliga plågor.
Jag hade kamrater som detaljerat kunde redogöra för hur bollen träffade i magen och nästan gick rakt igenom Svarte Filips bror. Några påstod till och med att man kunde se hur halva bollen kom ut i ryggen.

Hur de kunde veta allt detta reflekterade jag aldrig över. Det var bara så det var. Det visste alla. Och alla var oerhört imponerade. Vi tyckte det var häftigt att det hade funnits en fotbollsspelare som kunde skjuta så hårda skott.

Broderns påstådda lidande var vi mer kallsinniga inför. Han fick väl i stort sett skylla sig själv om han inte hade vett att flytta på sig när Svarte Filip sköt.

En annan barndomshjälte var den spanske målvakten Ricardo Zamora. Om honom berättades att han avled på fotbollsplanen när han stod på den absoluta höjdpunkten av sin karriär.

Det inträffade när han slängde sig efter en omöjlig boll. Då var han redan överspelad men lyckades på något mirakulöst sätt vända sig i luften och kasta sig efter bollen en gång till. I det läget var han så placerad att han inte längre såg var målet var beläget, utan slog huvudet i stolpen och dog på fläcken.

När han lyftes upp låg bollen under honom. Han hade räddat det omöjliga skottet, men till priset av sitt liv.

Sådana historier var precis vad vi småkillar ville höra. Zamora skydde inga medel för att skydda sin bur. Han var en hjälte som dog på sin post. Utan att släppa in bollen som Svarte Filips misslyckade bror.
Men mytbildningen hade inte varit fullständig om inte Filip och Zamora hade mötts en gång också. Jag vet inte riktigt hur detta gick till. Ibland skulle det ha varit i en landskamp mellan Sverige och Spanien, ibland påstod historieberättarna att det var i en klubbmatch mellan Göteborgskamraterna och Zamoras spanska lag. Det var inte så noga. Det viktiga var kampen mellan de båda giganterna Filip och Zamora.

Enligt legenden släppte Zamora bara in ett enda mål under hela sin karriär och det var naturligtvis Filip som sköt.

Det gick så till att det svenska laget fick en straff i slutminuterna vid ställningen 0-0. Filip la upp bollen, tog några steg tillbaka och sprang fram och sköt det hårdaste skott han någonsin skjutit. Det var så hårt att ingen hann se bollen, Den bara försvann och eftersom den inte låg i målet menade domaren att skottet hade gått över. Då sprang Filip fram och visade hålet i nätet!
Sensationen var ett faktum. Zamora hade fått släppa in sitt livs enda mål. Men han klarade sig i gengäld från att bli ihjälskjuten av Svarte Filip.

För den som är intresserad av verkligheten finns följande fakta tillgängliga:

Filip Johansson (1902-76) växte upp i Surte där han spelade fotboll och bandy för Surte IS. Via Kolltorps IK, Fässbergs IF och Trollhättans IF kom han till IFK Göteborg, som han tillhörde 1924-33. Därpå följde två säsonger i Gårda BK innan han avslutade karriären 1936. Han gjorde 16 landskamper, vann allsvenska skytteligan 1924-25 på 39 mål och svarade sammanlagt för 329 mål på 277 matcher för IFK Göteborg.

Ricardo Zamora Martinez (1901-78) var en av världens bästa fotbollsmålvakter under 1920- och 30-talet. Han spelade under större delen av tiden för FC Espanyol från Barcelona men även några år för FC Barcelona och Real Madrid. Han gjorde 46 landskamper, var med och tog OS-silver 1920, deltog i VM 1934 då Spanien åkte ut i kvartsfinal mot blivande världsmästarna Italien, och avslutade karriären som tränare. Han avled INTE efter att ha slagit huvudet i stolpen under en match, utan dog en naturlig död hemma i Barcelona vid 77 års ålder.

SVARTE FILIP VAR NAMNET

Grattis alla som heter Filip och har namnsdag i dag.
Men för mig finns bara en. Han hette Filip Johansson och spelade fotboll för IFK Göteborg på 1920-talet. Han hade tjockt, kolsvart hår och kallades aldrig för annat än Svarte Filip.

I den allra första allsvenskan som spelades 1924-25 vann han skytteligan med 39 mål på 21 matcher. Nästan två i snitt alltså. Det är ett rekord som med säkerhet aldrig kommer att slås när det gäller allsvensk herrfotboll.

Om Svarte Filip ska det handla i den här bloggen till helgen.

VÅLDSAM VURPA AV VILD TYPOGRAF

När vårsolen värmer och cykelsäsongen har kommit igång går tanken osökt till en velocipedtävling jag deltog i en gång i tiden.
Det är många år sedan, men minnesbilderna är glasklara och har etsat sig fast med kuslig precision.
Uppriktigt sagt förstår jag inte hur jag ska kunna förtränga dem.

Saken var den att korporationsidrottsföreningen på tidningen hade inbjudit alla anställda till en cykelstafett.

Hela tävlingen var dock nära att få avbrytas redan i starten efter ett intermezzo av sällan skådat slag.

På grund av det stora deltagarantalet hade arrangörerna tvingats ställa upp cyklisterna på två led.

Typograf E hade placerats i det bakre, men när startskottet gick och övriga deltagare lugnt och värdigt satte sig upp i sadeln, kom typograf E springande som ett jehu på utsidan. Han rundade hela startfältet, men när han skulle svinga sig upp på sin velociped halkade han med foten mot pedalen och for i backen med dunder och brak.

Skräckslagna medtävlare tvingades tvärbromsa för att inte köra över honom, och när jag saktade in och undrade hur det var fatt, fick jag följande lidelsefulla kommentar:

-Tänk inte på mig. Fortsätt tävlingen bara. Bry dig inte om att jag är skadad.
Och när någon undrade om han hade gjort sig illa, visade typograf E upp en blodig hand och svarade:
-Vad spelar en skadad kamrat för roll? Huvudsaken är att tävlingen kan genomföras. Jag kanske ligger här och dör men kör ifrån mig bara.
Då gjorde vi det, för inför sådan vältalighet kunde vi inte hitta på något att svara.

På det viset inleddes ett av de märkligaste Grand Prix-lopp cykelhistorien känner. Det hade föregåtts av en mängd spekulationer, taktiksnack och laguppställningar som hemlighållits till strax före start.

Oförutsedda händelser och komplikationer av diverse slag hotade tävlingen in i det sista. Sålunda höll till exempel redaktionens lag på att spräckas, när jag några minuter före start drog på mig en mössa med texten Modo Hockey.

-Jag vägrar vara med i samma lag som den mannen, utropade en redaktör som härstammar från Göteborg och håller på Frölunda men i övrigt är fullt normal.

De andra lagmedlemmarna lyckades dock övertala frölundaiten att ta sitt förnuft till fånga, varpå man övergick till att studera motståndarna.
I kontorets lag fanns en kamrer som redan hade börjat värma upp så smått.
-Han kör snålt, konstaterade en av redaktörerna.
-Synnerligen ekonomisk kurvtagning, insköt en annan.

En man från resetjänsten uppgav sig ha tävlingscyklat i sin ungdom och vunnit nybörjarklassen i en tävling på 50-talet. Det resulterade nu i diskussioner huruvida han skulle proffsförklaras eller ej, men slutade med att han kom undan med en varning.

I vimlet syntes också typograf E med en järnsängsliknande maskin av årsmodell 1952 och märket Rex utrustad med stora ballongdäck.
-Tror du det är veteranrally? hojtade oförskämda kolleger, och det kan möjligen ha sått ett frö till vad som komma skulle.

Redaktionslaget satsade på en tioväxlad racercykel vid namn Gustaf, som gick laget runt innan den punkterade ett hundratal meter från mål på slutsträckan.

Flera av företagets skarpaste hjärnor fanns på plats, men det skulle visa sig att ingen lyckades lista ut en taktik varmed man kunde rå på det stjärnspäckade redaktionslaget, som trots punkteringen hemförde en lysande viktoria.

Hela föreställningen stals dock av typograf E, vars makalösa och tidigare i denna text beskrivna vurpa tjugo meter efter start svävade som en ond ande över tävlingen och förtog en del av glansen från redaktionslagets granna och rättvisa triumf.

-Det var inte konstigt att jag gled med foten. Trampan var ju lös, sa typograf E i en kommentar när han ledbruten kom stapplande från prisutdelningen.

-Någon måste ha varit där och skruvat före loppet, fortsatte han. Någon från ett konkurrentlag har naturligtvis varit framme och gjort sabotage när dom insåg att dom inte kunde vinna med schyssta medel. Och då ligger det nära till hands att misstänka dom som tog det på så blodigt allvar att dom trampade som galningar på racercykel på varenda sträcka för att vinna, avslutade typograf E sitt uttalande som var lika obalanserat som hans åkning.

När krutröken skingrats över slagfältet kunde man summera en punkterad cykel, ett trasigt byxben, en stor sårskada på ett knä, en ledbruten rygg, en stukad axel, två knäckta revben, en stel nacke ett värkande ryggslut samt flera krossade illusioner.

Det märkliga var att så när som på den punkterade cykeln och möjligen några av de spruckna illusionerna, så tillhörde samtliga blessyrer en och samme man. Nämligen typograf E, som dagen därpå enligt egen utsago kände sig som om han dragits genom en mangel med cykel och allt.

NÄR CYKELEXPERTISEN HÄPNADE

Det är hög tid att ta fram cykeln för den som inte redan har gjort det.
Men glöm inte se över sadel, trampor och kedja. Annars kan det gå som det gjorde för typograf E när han en gång i tiden ställde upp i en cykeltävling.

Tävling och tävling förresten, det är inte lätt att säga vad det var, annat än att det i inbjudan stod att det skulle bli en cykelstafett för korporationslag, lyckligtvis i en undanskymd del av kommunen.

Typograf E slog hela den församlade expertis med häpnad genom att redan efter några meter av första sträckan dratta på ändan med cykel och allt, mitt framför hela det övriga startfältet. Publik, supporters och övriga deltagare trodde inte sina ögon, och tävlingsledningen stod handfallen sedan loppet stoppats upp på detta fullkomligt oförutsägbara sätt.

En utförlig rapport följer i denna blogg till helgen.

HUR LÅNGT HAR DEN GÅTT?

Berra får allt egendomligare telefonsamtal. Här om kvällen var det en som ringde och väste i örat på honom:
-Hur långt har den gått?
-Vilken? undrade Berra.
-Bilen så klart, sa mannen.
-Menar du min bil? sa Berra.
-Ja, och jag vill veta hur långt den har gått, sa mannen.
-Det har väl inte du med att göra, sa Berra.
-Varför annonserar du då, röt mannen.
Tydligen hade någon satt in en annons i tidningen för att sälja en bil, och så var det en som hade slagit fel nummer, tänkte Berra. Eller så stod det fel nummer i annonsen, för det bara fortsatte ringa.

Näste man inledde märkligt nog med samma fråga.

-Hur långt har den gått? flåsade han.
-Jag vet inte vad du pratar om, sa Berra. Det har blivit något fel.
-Ja, ja, sa mannen. Det där känner man igen. Mätarn har väl gått runt ett par varv. Men mig lurar du inte. Hur långt har den gått?
Då la Berra på luren och tänkte: Nu har det gått för långt.

Mer hann han inte tänka förrän det ringde igen.

-Det gällde bilen, var det en som sa.
-Det är fel, sa Berra. Jag har ingen bil.
-Har du ingen bil! Vad är du för en efterbliven jävel?
-Jo, jag har en bil, men ingen att sälja, sa Berra.
-Då ska du väl inte annonsera, sa mannen och ringde av.
Då blev Berra förbannad och tänkte att är det så dom vill ha det så ska dom få det.

Näste man som ringde undrade i vilket skick bilen var.

-Det beror på, sa Berra. Vad ska du ha den till?
-Till och från jobbet i första hand, sa mannen.
-Är det riktigt säkert det? sa Berra.
-Ja, det är klart, sa mannen.
-Man kan aldrig veta, sa Berra. Och någon nöjeskörning tänker jag inte tillåta. Har du körkort förresten? Jag tycker du låter ung. Är du i målbrottet?
-Det är klart jag har körkort, sa mannen. Men jag är lite förkyld.
-Jag tycker du låter bakfull, sa Berra Det ska nog inte vara någon bil där. Såna som du vill jag inte se på vägarna.
-Du är väl inte , , , började mannen.
-Och så mopsar du inte upp dig mot mig, sa Berra och la på luren.

Sedan ringde en dam och undrade hur mycket bilen kostade.

-Jag hade tänkt mig 95 000, sa Berra.
-Det var mycket, sa damen.
-Då kan vi säga hundra jämt, sa Berra.
-Det är ju ännu mer! sa damen.
-Vi kan säga hundratjugo också, sa Berra. Det blir bara mer ju längre du tjatar.
-Vad ska det hör betyda? sa damen.
-Vad ska du med bil till förresten, sa Berra. Fruntimmer kan väl inte köra bil. Får jag tala med maken i stället.
-Han är inte hemma, sa damen.
-Nähä, sa Berra. Ute och vänstrar förstås. Och så hade du tänkt köpa en bil i smyg och köra efter och kolla.
-Jag frågade bara vad bilen kostar, sa damen.
-Den är redan såld, sa Berra.

En stund senare ringde en och frågade om det fanns krockkudde i bilen.

-Jajamen, sa Berra. Både inne och ute.
-Ute? sa mannen.
-Ja, sa Berra. Om du skulle köra på en älg till exempel, då utlöses den yttre krockkudden så att älgen klarar sig.
-Det var något nytt, sa mannen.
-Ja, sa Berra. Och djurvänligt. Sedan kan älgen springa vidare och hoppa ut framför en annan bil. Men det är ju inte ditt problem.
-Nä, det får nog vara, sa mannen.
-Djurplågare, sa Berra.

Näste man var en som sa att han låg sjuk hemma med hög feber men inte vill missa chansen, Så han undrade om Berra kunde ta bilen och köra hem till honomn och visa den.

-Så du ska titta på den genom sovrumsfönstret då? sa Berra.
-Nä, sa mannen. Så dålig är jag inte. Jag kan allt gå ut på gården.
-Då tycker jag du kan pallra dig hit och titta på bilen här lika gärna, sa Berra.
-Jag hade en kompis som köpte bil för en tid sedan, sa mannen. Han fick den hemkörd. Det är vanligt nu för tiden.
-Ja tack, sa Berra. Har du nåt?
-Vad då? sa mannen.
-Hemkört, sa Berra. Jag tyckte du sa att det är vanligt.
-Annars kan jag komma och titta på den i nästa vecka när jag blir frisk,sa ,mannen.
-Jag tror inte du blir frisk under det här årtiondet, sa Berra och la på luren.
Sedan stängde han av telefonen så det blev tyst en stund, för han började tycka det kändes tjatigt att vara bilhandlare.

NU RINGER DET HOS BERRA IGEN

Tro det eller ej, men nu ringer det i Berras telefon igen – trots att han har bytt nummer.
I flera veckor terroriserades han av folk som ringde hem till honom i stället för till någon pizzeria med nästan identiskt telefonnummer. Men knappt hade han hunnit bli av med alla dessa pizzaätande galningar förrän helvetet brakade lös igen.
Nu är det folk som vill köp bil av honom.

Berra försöker förklara att den bil han har inte är till salu, att den aldrig har varit det samt att det inte ingår i hans framtidsplaner att den ska bli det heller.

Men det hjälper inte. Så fort han har lagt på luren är det en ny galning som flåsar i örat på honom och frågar hur mycket han ska ha för bilen.

Och undrar dom inte vad bilen kostar, så vill dom veta vad det är för märke, vad det är för årsmodell och hur långt den har gått.

Läs den skakande rapporten i denna blogg till helgen.

EXTREM TURGUBBE TALAR UT

Tur och otur jämnar ut sig, heter det. Jag undrar det.
För en tid sedan small det plötsligt till i ena hälsenan när jag var ute och joggade så jag fick halta tillbaka hem i stället. Ett par timmar senare fick jag punktering på cykeln, och sedan avslutade jag dagen med att missa 102 000 kronor på tipset.
Men inte jämnade det ut sig.

I stället tänkte jag så här: Vilken tur jag har. Om inte hälsenan hade gått sönder hade jag säkert ökat träningen nu när det börjar bli varmt ute. Och i egenskap av pollenallergiker hade det inte varit bra eftersom jag ibland så här års känner en lätt smärta i hjärttrakten när jag anstränger mig.

Och hade hälsenan varit hel och jag kunnat springa, hade jag förmodligen inte varit tillräckligt uppmärksam på dessa varningssignaler utan ökat träningen så dramatiskt att jag kanske rent av hade sprungit ihjäl mig.
Sånt har hänt andra men inte mig, eftersom jag har sån tur att jag får ont i hälsenan i stället.

Och hade jag inte kört på en stor spik och fått punktering på cykeln hade jag nog gett mig ut på en långtur nu när jag inte kan springa och då hade jag säkert cyklat flera mil på farliga och starkt trafikerade vägar och blivit överkörd av en långtradare och avlidit.

Och om inte två av mina säkra på stryktipset hade spruckit i slutminuten hade jag vunnit 102 000 i stället för 43 kronor och då hade jag kanske gått på krogen och supit mig full. Sedan hade jag bjudit alla i lokalen på drinkar och bläddrat med mina sedelbuntar och så hade det slutat med att jag hamnat i dåligt sällskap och blivit mördad för mina pengars skull.

Det är inte klokt hur mycket elände jag har sluppit därför att jag har haft sån tur att jag har knäckt en hälsena, fått punktering på cykeln och vunnit 43 kronor i stället för 102 000 på tipset. Jag är allt en riktig lyckans gullgosse.

Sedan gick jag och haltade på min ömma hälsena några dagar, innan jag kände att det var dags att ta itu med lite trädgårdsarbete.

Först klev jag upp på en stege som stod lutad mot berget på baksidan av huset, men jag hann inte mer än trampa på den nedersta pinnen förrän stegen gick sönder och jag drattade på ändan i gräset.

Där blev jag sittande en stund och tänkte: Vilken tur jag har. Tänk om jag hade hunnit ända upp till toppen på stegen och den översta pinnen hade gått av i stället. Då hade jag ramlat utför hela berget och slagit mig mycket mer. Jag är allt en riktig Alexander Lukas.

Några dagar senare när jag var ute och cyklade blev det plötsligt storm och ösregn. När jag fällde upp mitt paraply vrängde det sig och blåste sönder och när jag äntligen var hemma gick handbromsvajern av i den lilla nerförsbacken utanför garaget så att jag körde rakt in i en stor blomkruka som gick sönder så att en massa jord rann ut på mina byxor där jag låg och sprattlade på marken.

Då tyckte jag att jag hade haft otur. Men dagen därpå fick jag sju rätt på V75 och vann flera tusen kronor. Det tolkade jag som belöning för att jag klarat av alla prövningar dagen före och tålmodigt burit mitt lidande utan att klaga.

Då tänkte jag alltså som så många andra att tur och otur jämnar ut sig, men nu vet jag inte längre. Nu tänker jag att jag egentligen hade tur hela tiden den gången också. Paraplyet kunde till exempel ha hållit för blåsten och då kanske jag hade lyft från marken och gått till väders som en fallskärmsflygare och sedan ramlat ner från hög höjd och slagit ihjäl mig.

Och handbromsvajern kunde lika gärna ha gått av mitt i en starkt trafikerad gatukorsning så att jag hade kört rakt ut bland en massa bilar och blivit massakrerad.

Det var egentligen bara de där tusenlapparna på travet som var lite otur i sammanhanget. Det var typiskt att när jag äntligen fick alla rätt så var det i en omgång där det inte blev så hög utdelning.

Men vid närmare eftertanke var det nog tur det också. Vad ska jag med en massa miljoner till? Jag skulle bara få tiggarbrev och bli omgiven av falska och opålitliga kamrater. Eller så skulle jag åka jorden runt och omkomma i någon flygolycka.

Då är det mycket lugnare att stanna hemma och ramla ner från stegar och knäcka hälsenor och få punktering på cykeln.