VIRVELVINDEN FRÅN KITTELFJÄLL

Det finns många ödesdigra ögonblick i den svenska idottshistorien.
Ett av de allra värsta inträffade när Bengt-Erik Grahn ledde VM-tävlingen i slalom 1966 i Chile med fyra sekunder. I toppluva och stickad tröja var han på väg att utklassa världseliten när han stupade på 13:e porten från mål.

Jag är osäker på om tv sände direkt från andra sidan jordklotet på den tiden, men jag minns en  gammal svartvit filmsnutt där man fick se hur den svenska guldmedaljen försvann i ett par stora kullerbyttor och ett moln av snö.

Så här i utförsåkningens VM-tider kan det finnas anledning att påminna om att det för svensk del inte började med Stenmark. Redan på 50-talet hade vi åkare i världstoppen.

När Åre 1954 fick arrangera VM tog Sverige två bronsmedaljer. Stig Sollander blev trea i kombinationstävlingen och Sarah Thomasson i slalom.

Sollander tog sedan också OS-brons i Cortin 1956, Sveriges första olympiska medalj i alpin skidsport. I Cortina ingick VM i OS-tävlingarna så ”Solla” fick ett nytt VM-brons på köpet. Och eftersom han åkte bra i störtlopp (10:a) och storslalom (16:e) blev det även ett VM-brons i alpin kombination.

Men det var om Bengt-Erik Grahn det här skulle handla, den kultförklarade virvelvinden från Kittelfjäll, som Galenskaparna och After Shave gjorde en hyllningssång om med text till discolåten YMCA.

Han föddes 1941 i Dikanäs, växte upp i Kittelfjäll och tävlade för Tärna IK Fjällvinden.
I Kittelfjälls skidanläggning finns Bengt-Eriks löpa till minne av hans karriär.

Hans främsta placering i världscupen är en andraplats efter Jean-Claude Killy i Kitzbühels slalom 1967. Före det hade han vunnit flera FIS-tävlingar, som var föregångare till den alpina världscupen.

Men det var söndagen den 14 augusti 1966 i VM:s sista tävling på Andernas branta sluttning i Portillo som han förstummade expertisen.

I Idrottsbladets julnummer samma år skrev Sigge Bergman:

Efter första åkningen ledde han suveränt, nära två sekunder före franske nykorade världsmästaren i storslalom Guy Périllat. Två sekunder i ett sånt sammanhang betyder utklassning. Ty inom nästa tvåsekundersram återfanns efter första ronden inte mindre än åtta man!
Själv bytte jag plats från banans mitt till målet för att ta emot Bengt-Erik efter hans andra åkning Redan hade jag omsvärmats av journalister som utfrågade mig om den svenske ”världsmästaren” och jag hade lovat biträda en av de västtyska radioreportrarna vid segerintervjun.
Bengt-Erik var koncentrerad som aldrig förr. Jag såg själv hur han på väg upp till starten spottade ut snusbussen och hur allvaret präglade hans blekmagra ansikte.

Svenske truppledaren Calle Briandt rapporterade efteråt till sitt förbund:

Han gör en fantomåkning och utklassar världseliten i första omgången. Leder med två sekunder inför andra åket i en lättare och mer rytmisk bana,
Andra omgången förbereds på samma sätt som den första. Det finns ingen anledning att ändra dispositionerna. Flera kontinenttränare uppmanar Bengt-Erik att åka lugnt. Vi låter Bengt-Erik själv avgöra taktiken, han har sin egen rytm, sitt eget tempo, att ändra något nu skulle vara att öka risken ännu mer för ett misslyckande. ”Man ska köra i sin personliga takt, Bengt-Erik är en sprinter och en sådan kan man inte förändra,” säger vår tränare Fridolin Burtscher.

Calle Briandt fortsätter:

Bengt-Erik är lugn, mycket samlad. Starten sker utan hafs, säker, oerhört snabbt, höfterna arbetar som ett väl oljat kullager. Den branta delen av banan körs lika perfekt som vid första åket, säkrare tycker man. När så den flacka delen av banan ner mot mål återstår – han har nu ytterligare ökat sitt försprång med två sekunder! – så händer det: Vid ingången i port 13 från mål blir svängen för kort och han kommer på fel sida om käppen. Det blir en hög volt. Drömmen om att få en världsmästare går i spillror.

Det var rasande synd om vår svenske slalomåkare, avslutar Sigge Bergman. Han var – så sa många i Portillo – tävlingens moraliske världsmästare. Hans tekniska uppvisning hade förstummat sakkunskapen.

Allt enligt Idrottsbladets julnummer 1966.
Bengt-Erik Grahn arbetade efter karriären som idrottslärare på Lidingö. Där bodde han kvar till sin död som 78-åring i november 2019.
Och hyllningslåten finns förstås på Youtube med adress https://www.youtube.com/watch?v=y9k4IQfL8Ag. Eller så kan man söka på Bengt-Erik Grahn.

SKIDOR, SKIDOR, SKIDOR

Februari är de stora skidmästerskapens månad.

Alpina VM pågår för fullt, närmare bestämt 4-17 februari, i Schladming i Österrike.
Skidskyttarna gör upp om medaljerna den 7-17 februari i Nové Mesto i Tjeckien.
Och längdåkarna kör i Val di Fiemme 20 februari-3 mars.
Därför blir det skidtema i den hör bloggen den närmaste tiden.

Läs om slalomåkaren som ledde VM med fyra sekunder när han vurpade strax före mål.

Eller skidskytten som tog av sig skidorna när han skulle skjuta.

Läs också om skidlöparen som inte fick åka till OS för pappa, trots att han var regerande världsmästare.

Eller om han som missade medalj för att han inte förstod stockholmska.
Kommer i denna blogg inom kort.

FEBER

Här om dagen fick jag feber. Eller hur det nu gick till.

Feber kanske inte är något man bara får. Det kanske man skaffar sig. Eller tjänar ihop till. Genom att bli kall om fötterna eller låta sig smittas av andra.

Hur det nu gick till så visade termometern 38,5 grader.

Det var siffror som man hade tagit emot med tacksamhet förr i världen. Till exempel när man var liten och gick i skolan och inte hade läst sina läxor. Då hände det att den lille knatten stönade förtvivlat och åberopade både huvudvärk och ont i halsen och sa att i dag måste jag nog stanna hemma från skolan.

Då kom den misstänksamma modern sättande med termometern i högsta hugg. Några minuter senare avläste hon på gradskalan, likt en domare ur lagboken, hur den fortsatta dagen skulle se ut för den dödssjuke sonen.

37,0 brukade vara gränsen, och det kan så här i efterhand tyckas vara en ganska human bedömning.

Då var det värre i det militära. Där sållades agnarna från vetet vid 37,5 grader. Den gränsen följdes med obeveklig militär disciplin och utan undantag. Hade man 37,5 eller där under fick man en magnecyl och skickades ut på slagfältet igen. Men hade man 37,6 eller mer fördes man till en sjuksal och bäddades ner mellan lakan.

Knepen att få upp graderna på termometern var många. Något riktigt säkert sätt fanns väl inte. Men klart är att om beväringarna hade ägnat samma glödande intresse åt utbildningen, så hade regementet vimlat av elitsoldater.

En av de märkligaste uppvisningarna gavs en tidigt morgon av en värnpliktig, som klädde på sig alla kläder han hade i sitt skåp och sedan sprang som en galning upp och ner i trapporna utanför korridoren. Han kom genomsvettig och andfådd till sjukan och blev inlagd för 37,6 och hävdade efteråt att utan språngmarschen hade det aldrig gått.

En annan svalde tobak, en tredje försökte äta snus, och en fjärde lyckades under några obevakade ögonblick gnida upp termometern mot byxbenet till 42 grader, men honom drog dom inför rätta och anklagade för svikande av försvarsplikt.

Det hjälpte inte att han försökte försvara sig med att det ju inte var lätt att veta hur mycket han skulle gnida eftersom han inte kunde titta på termometern samtidigt, och att om han hade kunnat detta skulle han ha nöjt sig med 39 grader.

Och för egen del ligger jag nu här med 38.5. Till ingen nytta alls, eftersom jag inte har någon skola att vara hemma ifrån, någon militärtjänst att smyga mig undan från eller något jobb att vara ledig från i några dagar.

Kom sedan inte och säg annat än att livet är orättvist mot oss pensionärer.

FÖRKYLD MED KUNGEN, ALI OCH ELVIS

Idag hade jag tänkt berätta att jag har blivit förkyld och fått feber. Men eftersom jag är lite osäker på hur många grader som verkligen räknas som feber kollade jag på Wikipedia först.

Där stod i tur och ordning att feber kunde vara:

Förhöjd kroppstemperatur.

Utbrett intresse för något.
Nu tar vi dom, en sång även känd som ”VM, nu är det hockeyfeber”.
Ett musikalbum från 2000 med Coca Carola.
En svensk musiksajt.
Ett svenskt ungdomsprogram i SVT från 1998.

Det var mycket att fundera över, men framför allt undrade jag: Vem i all världen är Coca Carola?

Efter att ha klickat på namnet får man veta att det var ett punkband från Åkersberga som bildades 1986 och spelade på Beat Butchers 25-årsjubileum.

Då uppstår frågan vem Beat Butcher var, och efter ytterligare ett klick kommer svaret; Ett svenskt skivbolag inriktat på punkmusik.
Under rubriken band som varit knutna till skivbolaget står bland annat Parkinsons. Efter ett klick på det hamnar man på Parkinsons sjukdom med en lista över kända patienter, toppad av boxningslegendaren Muhammad Ali.

Ett klick på honom avslöjar bland annat att han en gång golvades av engelsmannen Henry Cooper, och går man vidare på denne hamnar man på en sida tillägnad Sir Henry Cooper OBE.

Vad i jösse namn är OBE, tänker man då och klickar vidare och får veta att det är en förkortning för Order of the British Empire, en brittisk riddarorden för förtjänster gjorda åt riket inom- eller utomlands, instiftad 1917 av kund George V, om vilken det också står att han var kusin till Carl XVI Gustafs farmor.

Klickar man på Carl XVI Gustaf får man bland annat veta att han är född på Haga slott i Solna, som är en kommun i Stockholms län. Där kan man scrolla ner till kända personer födda i Solna och hitta Jerry Williams som är en svensk rocksångare.

Klickar man på rocksångare blir man omdirigerad till ordet Rockmusik, bland vars främsta företrädare nämns Elvis Presley, som 1960 spelade in en version av en låt vid namn Fever, och då är man tillbaka på ordet feber igen.

Säga vad man vill om detta, men det är i alla fall allmänbildande att få feber. Hur det gick med graderna ska jag be att återkomma till om en eller ett par dagar, då jag förhoppningsvis har hunnit kvickna till.

VÅLDSAM TEDRICKARE FLYGER I LUFTEN

Att brygga te kan vara farligt. Åtminstone att hälla upp det.

När jag skulle göra det stående i köket härom dagen, råkade jag tappa balansen så att hälften av det kokheta teet hamnade på golvet och åtskilliga droppar på handen som jag höll muggen med.

Jag tog då en servett,satte mig på en stol och torkade av den ömmande handen, samtidigt som jag tänkte:
Detta har jag varit med om förut. Exakt samma sak har hänt mig eller någon annan person någon annanstans i någon annan tid.
Och efter en stund kom jag ihåg.

Det var en gång när jag var ute och flög och hade satt mig i fel stol på flygplanet.

Jag hade fått plats 26 F vid fönstret men det var tidigt på morgonen och i mitt yrvakna tillstånd tyckte jag det stod E på boardingkortet, så jag sjönk ner på den mittersta stolen i stället. Just som jag lutade mig bakåt och slöt ögonen för att ta igen lite av den förlorade nattsömnen kom en engelsman och sa att jag hade satt mig på hans plats. Jag bad om ursäkt och flyttade in närmast fönstret.

Planet lyfte och jag slumrade in men efter en stund vaknade jag av att engelsmannen rörde vid min axel för att göra mig uppmärksam på att flygvärdinnan kom med maten.

Själv nöjde sig engelsmannen med ett glas mineralvatten. När han hade druckit ur det, tog han upp en bok, lutade sig tillbaka och började läsa.
Själv åt jag lite bröd och drack lite juice och sedan kom flygvärdinnan och frågade om jag ville ha te.
Det var då det hände.

Jag sa ja tack, medan engelsmannen skakade på huvudet och fortsatte läsa. Jag ställde min mugg på serveringsbrickan som flygvärdinnan räckte fram, varpå hon hällde upp och jag grep efter handtaget på muggen.

Men sömnig och lätt omtöcknad lyckades jag slinta med handen så att halva innehållet skvätte upp i ansiktet på engelsmannen. Lyckligtvis hade han boken i vägen, men den fick sig en rejäl dusch den också.
Själv fick jag en skvätt på handen så jag kände hur hett det var. Trots detta rörde engelsmannen inte en min. Han bara fortsatte läsa som om ingenting hänt.

Flygvärdinnan märkte därför inte riktigt vad som hänt. Hon hade all uppmärksamhet riktad mot mig och bad så hemskt mycket om ursäkt, trots att det var helt uppenbart att alltihop var mitt fel och att det dessutom var den stackars engelsmannen som råkat värst ut.

-Hur gick det med dig, undrade hon förskräckt och räckte mig en servett.
Sedan hämtade hon mer papper och lutade sig över engelsmannen och torkade rent både min hand och på bordsskivan framför mig.
-Tack, det är bra, sa jag och sneglade oroligt på engelsmannen.

 

Denne gjorde en lätt grimas och la boken på bordet framför sig, varpå han tog upp en näsduk ur fickan och torkade sig långsamt och omsorgsfullt i ansiktet, fortfarande utan att säga ett ord.

Flygvärdinnan återvände med mer papper och hade fortfarande all uppmärksamhet riktad mot mig.
-Brände du dig på handen? undrade hon oroligt.
-Nja, det var inte så farligt, sa jag.
-Du kan få ett bandage om du behöver, sa flygvärdinnan.
-Nej tack, det är bra, sa jag och sneglade försiktigt på engelsmannen, medan jag åt upp resten av måltiden.

Sedan plockade jag upp all plast och allt papper som blivit över och la det i den lilla pappasken som jag fått det i. Jag räknade till 17 olika föremål, alltifrån förpackningar för ostbitar och skinkskivor via juice- och yoghurtmuggar till små paket med peppar och salt och socker.
När jag hade lyckats packa in allt detta i pappasken och stängt den för att räcka över den när flygvärdinnan kom tillbaka, gick locket upp så att alltihop vällde ut på bordet igen.

Aha, tänkte jag. Man ska alltså trycka till den där lilla låsanordningen ordentligt. Vilken tur att jag upptäckte det. Tänk om asken går upp när jag räcker den över engelsmannen och han får alltihop i knäet. Då tror han väl att jag jävlas med honom på riktigt bara för att han bad mig flytta på mig när jag hade satt mig på hans plats.

Men den här gången gick det bra. Under resten av resan satt engelsmannen tyst och läste, medan jag kom att tänka på en flygresa för länge sedan då jag också utmärkte mig utan att det var meningen. Den gången lyckades jag stänga bagageluckan uppe under taket med en kraftig smäll rakt i skallen på en annan engelsman.

Den mannen sjönk ihop i en stol och blev sittande med hängande huvud och slö blick hela resan. När han slutligen gick av planet vacklade han till och tog några snedsteg och jag skämdes minst lika mycket då som nu för mitt klumpiga uppträdande.

Vill man försöka se något positivt i det hela, kan man väl säga att den här engelsmannen visserligen fick både sitt ansikte och sin bok dränkt med hett te, men i alla fall klarade sig undan hjärnskakning.

ATT BJUDA TE´

Te eller kaffe, det är frågan. Jag har alltid så svårt att bestämma mig.

Det är ungefär som med Aftonbladet eller Expressen.

Exemplen är många. Cola eller Fanta, äpplen eller päron, whisky eller konjak, Aladdin eller Paradis, hamburgare eller cheeseburgare, chokladmunk eller kokosmunk, daim eller japp.

Jag vet aldrig vad jag ska välja. Även om jag anstränger mig och riktigt bjuder te´.

När jag bor på hotell brukar jag ta te till frukostmaten och avrunda med en kopp kaffe och ett wienerbröd. Det brukar gå bra nu när man för det mesta får hälla upp själv.

Värre var det förr i världen när man blev serverad vid bordet.

Då var det alltid någon beskäftig kypare som ville visa att han minsann kände igen gästerna och kom ihåg vad de brukade dricka till frukosten.

-Aah, you are a coffeman, sir.

Och så hällde han upp kaffe innan man hann protestera.

 

Eller:

-Ooh, I remember that you prefer tea, sir.

Och så öste han i te för det hade han gjort dagen före.

Det ansågs tydligen abnormt att dricka te ena morgonen och kaffe den andra och fullständigt perverst att dricka både te och kaffe samma morgon.

Allt detta och något därtill kom jag att tänka på när jag hällde upp en mugg te hemma i köket här om dagen.

Spännande fortsättning senare i veckan.

SKIDÅKAREN SOM SKADADES I SÄNGEN

Typograf E var ute och åkte skidor på Herrestadsfjället med några kamrater. När de kom till en ovanligt brant utförsbacke sa kamraterna att här får vi nog ta det försiktigt.

 

Typograf E, som är en berest man och har sett större branter både i Alperna och de svenska fjällen, påpekade då att han tyckte det var några riktiga veklingar till skidåkare han hade fått med sig.

-Det är bara att stå på, sa han till en av kamraterna. Åk först du.
Då gjorde denne det och såg en stund ut att klara sig ner stående. Men i slutet av backen tappade han balansen och gjorde en saltomortal som fick typograf E att brista ut i ett rungande gapskratt uppe på krönet.
-Åk själv då! ropade kamraten och reste sig.

Typograf E hade bara skojat från början. Egentligen hade han tänkt ta av sig skidorna och gå nerför backen. Men nu ansåg han sig tvungen att kasta sig utför branten han också.

Schwisch, sa det bara och så for han iväg så det susade om öronen och tårades i ögonen.
I slutet av backen fanns ett litet gupp. Där lättade skidorna från den snötäckta marken, varpå typograf E gjorde en luftfärd på flera meter och landade med en duns på baken.

Det var endast med möda han förmådde ta sig hem. Dagen därpå värkte det i hela kroppen. Typograf E uppsökte då en kiropraktor, som la honom på ett bord och började dra i armar och ben. Behandlingen gjorde underverk. När typograf E promenerade därifrån kunde han gå obehindrat igen och kände endast en lätt ömhet ovanför ena skinkan.

Mirakelmannen påstod emellertid att det skulle gå över efter en tid. Mot eventuella smärtor rekommenderade han tio minuter med isblåsa då och då.

Typograf E ansåg då att han kunde återuppta sin skidkarriär och åkte till Sälenfjällen för nya äventyr. Men efter ett långt träningspass började han åter få känning av sin skada.

Han la sig på sängen, placerade isblåsan i läge och fördjupade sig i en tidning. Det måste ha varit intressant läsning, för efter en stund glömde han bort varför han låg där.

När mer än en timme hade gått kom han plötsligt ihåg isblåsan och for upp ur sängen som en raket.

Prövande satte han ena benet i golvet och upptäckte att han knappt kunde stödja på det. Det kändes som han hade fått en stor bedövningsspruta i baken, och han hade förlorat all känsel. I stället för att kurera sin skada hade han lyckats med konsttycket att förfrysa hela skinkan!

Många egendomliga idrottsskador har man hört talas om, men det här är förmodligen den förste skidåkaren i världshistorien som har drabbats av förfrysningsskador i sängen.

Att fjällturister ramlar ur liften eller bryter benen när de faller ner fråpn barstolar må vara egendomligt nog, men det här torde vara en av de underligaste blessyrer som någonsin hemsökt skidsporten.
Vänliga kolleger på jobbet missade heller inga tillfällen att muntra upp typograf E med käcka kommentarer när de fick veta vad som hänt.

-Ska du hem och tända i brasan i kväll, undrade någon.

-Nu får du väl snart tänka på att klippa häcken, sa en annan.
-Eld i baken är ju ett gammalt talesätt, men is har jag aldrig hört talas om, påpekade en tredje.
-Is i magen är det ju en del som har, insköt en fjärde, Men inte i röven väl?

Här följer ytterligare några uppsnappade kommentarer:

-Blev det någon skidåkning när du var i fjällen, eller hade du bak-halt?
-Får jag bjuda på en bak-else?
-Eller lite djupfryst skinka kanske?
-Långa häcken och korta häcken förekommer ju inom friidrotten. Men kalla häcken i skidåkning var något nytt.
-Man skulle väl kunna säga att hela fjällsemestern tog en ända med förskräckelse.

Men tiden läker alla sår. Både smällen från fallet i skidbacken och den efterföljande frostskadan gav så småningom med sig, och typograf E:s farhågor att för all framtid få gå omkring med ett ärr i baken som minne av sitt skidäventyr besannades inte. Ej heller kollegernas funderingar om att han i likhet med Fritjof Nilsson Piratens bokhandlare skulle bli tvungen att undvika offentliga bad på grund av sitt kainsmärke i ändan och bara våga smyga omkring i buskarna och avundsjukt betrakta hur folk doppade sig, för evigt stämplad som typografen som slutade bada.