FULL FART PÅ BERRAS KENNEL

Folk ringer hem till Berra och frågar efter hundvalpar. Antingen är dom inte riktigt kloka eller så slår dom fel nummer. Eller så har det blivit något annat fel någonstans.

De flesta som ringer börjar med att fråga vad det är för ras på hundarna.

– Det är väl inte så noga, sa Berra till en.
– Men är det blandhundar eller äkta? sa mannen.
– Det är äkta blandhundar, sa Berra.
– Av vilka raser? sa mannen.
– Tja, sa Berra. Det finns många konstiga hundraser. Vet du till exempel vad det blir om man korsar en chow-chow med en chihuahua?
– Nä, sa mannen tveksamt,
– En chow-chow-chihuahua, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund, innan Berra fortsatte:

– Vet du vad det blir om man dresserar den till att dansa lite latinamerikansk dans då?
– Nä, sa mannen ännu mera tveksamt.
– En cha-cha-cha-chow-chow-chihuahua, sa Berra.
– Såna har jag aldrig hört talas om, sa mannen.
– Det kan bero på att det är lite svårt att uttala, sa Berra. Man måste nog ha varit nykter i ett par generationer.
– Och det har du varit? sa mannen.
– Nä, men sen i lördags i alla fall, sa Berra.

Nästa samtal kom från en dam som också undrade om det var renrasiga hundar.

– Jag har inte hunnit titta efter så noga, sa Berra.
– Nu förstår jag ingenting, sa damen.
– Inte jag heller, sa Berra. Men det finns många konstiga mutationer i vår Herres hage och det gäller både djur- och växtriket. Vet damen till exempel vad man får om man korsar en banan med en ananas?
– Nä, sa damen.
– Bananas, sa Berra.
– Och vad har det med hundar att göra? sa damen.
– Ingenting, sa Berra. Men medge att det är intressant.
– Det tycker jag verkligen inte, sa damen.
– Vet damen vad det är som är gult och svart och hoppar mellan träden då? sa Berra.
– Nä, sa damen.
– En ekorre i träningsoverall, sa Berra. Fast det är ju en gammal historia, Från den tiden när alla träningsoveraller var svarta med ett gul band på axlarna.
– Jaha,sa damen.
– Vet damen vad det är som är gredelint och självlysande och hoppar mellan träden då? sa Berra.
– Nä, sa damen.
– En ekorre i en modern träningsoverall, sa Berra men då hade det redan sagt klick i örat på honom.

Sedan ringde en dam och sa att det gällde hundvalparna.

– Tja, sa Berra. Valpar och valpar.
– Är det stora hundar? sa damen.
– Det skulle man kunna säga, sa Berra. Aj!
– Vad var det? sa damen.
– Plats, Cesar! Plats!
– Vad är det som händer? sa damen.
– Han bet mig i benet, sa Berra
– Men det stod ju att det var valpar, sa damen.
– Nej, det här är en stor hund, sa Berra. Jättestor. Men han har varit valp.
– Vad konstigt, sa damen.
– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Först är dom små foster inne i hundmammans mage. Sedan kommer dom ut och blir valpar. Och sedan växer dom upp och blir stora hundar. Det är precis som hos oss människor. Fast vi är ju inte valpar utan barn innan vi blir stora.

– Men jag tyckte ni sa att det bara var en, sa damen.

– Det stämmer, sa Berra. Alla är sålda utom en. Och det är den värste. Han är stor som en häst. Och folkilsken. Ligg, Cesar! Nej, Cesar! Aj, aj, aj!
– Vad är det som händer? sa damen.
– Nu bet han mig i armen, sa Berra. Oj, vad det blöder.
– Då måste ni ringa efter ambulans, sa damen.
– Jag kan inte, sa Berra. Telefonen är upptagen,
– Då lägger jag genast på, sa damen och gjorde det.

ETT RASANDE RINGANDE

Berra hade fått ett antal telefonsamtal från folk som frågade vad det var för ras.
Först förstod han ingenting, men efter ett tag insåg han att det var personer som ringde fel och trodde att de hade kommit till någon som hade annonserat ut hundvalpar.

Därför svarade han nu artigt en stund att det var fel nummer, men ju fler hundvalpsspekulanter som skällde ut honom, desto argare blev han.

Och när han för cirka tjugofjärde gången fick frågan vad det var för ras svarade han:
– Det är ingen ras alls. Det är rus. Eller rättare sagt russ.
– Russ? sa en tant i telefonen och lät uppriktigt förvånad.
– Ja, sa Berra. Små hästar.
– Jag vill ha en hundvalp, sa tanten.
– Då ska du väl inte ringa hit, sa Berra. Här har vi bara hästvalpar.

– Hästvalpar? sa tanten,

– Ja, sa Berra. Men det blir riktiga travhästar av dom så småningom.
– Men ni sa ju nyss att det var russ, sa tanten. Det är ju såna där små från Gotland.
– Ja, men dom växer ju, sa Berra.
– Hur gå det till? sa tanten.
– Vi vattnar dom, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten.
– Har du aldrig hört talas om att man vattnar höstarna, sa Berra.
– Jo, men inte så att dom växer, sa tanten.
– Dom här gör det i alla fall, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten. Det är ju en särskild ras.
– Apropå ras så såg jag att börsen har gått ner i dag, sa Berra.
– Och vad har det med det här att göra? sa tanten.
– Tja, sa Berra. Börs och russ kan väl gå på ett ut. Det rimmar ju nästan också.
– Ni måste vara galen, sa tanten och la på.

Nästa samtal kom från en högdragen man som lät ungefär som P G Gyllenhammar på rösten.

– Jag är inte intresserad om det inte är renrasiga bundar, sa han.
– Inga problem, sa Berra. Det här är äkta arier.
– Airdaleterrier? sa han som lät som Gyllenhammar.
– Det vet jag inget om, sa Berra. Jag är ingen rasbiolog. Då får du ringa Liston..
– Liston? sa Gyllenhammar.
– Ja, sa Berra. Den där gamle fotbollstränaren som sa att han hade ett ariskt lag när han tränade Västerås SK. Inte boxaren alltså, han är död. Han dog med handskarna på.

– Nu får det vara nog med struntprat, sa Gyllenhammar och skärpte tonen.

– Ja, sa Berra. Du har nog rätt. När jag tänker närmare efter var det nog så att han dog av en överdos.
– Det verkar som om ni har tagit en också, sa Gyllenhammar.
– Kanske det, sa Berra. Men jag har en jävla snärtig högerkrok, så passa dig för att vara uppkäftig.
– Sånt här finner jag mig inte i. sa Gyllenhammar.
– Inte jag heller, sa Berar. Passa dig så jag inte spårar samtalet och åker hem till dig och nitar dig.
Men då hade Gyllenhammar redan lagt på.

Sedan ringde ännu en man och undrade vad det var för ras.

– Vad är det för ras på dig själv? sa Berra.
– På mig? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Är du renrasig? Vet du var dina förfäder kommer ifrån?
– Tja, sa mannen. Farsan är från Vetlanda.
– Smålänning alltså, sa Berra. Kallar du det renrasigt?
– Och morsan är från Tidaholm, sa mannen.
– Därifrån har det ju aldrig kommit nåt klokt, sa Berra.
– Du är inte lite fräck du, sa mannen.
– Nä, men jag är ganska käck ibland, sa Berra.
– Och när skulle det vara? sa mannen.
– När jag får vara i fred för tokiga rasbiolger, sa Berra och la på luren.
Trots det låter han hälsa att han gärna tar emot fler telefonsamtal, nu när han har lärt sig hur det här ska skötas.

VAD ÄR DET FÖR RAS?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade.
–  Vad är det för ras?
–  Förlåt? sa Berra.
–  Jag undrar bara vad det är för ras, sa mannen.
–  Tja sa Berra. Det ramlade ner ett par böcker från bokhyllan för en stund sedan, men något ras vet jag inte om jag vill kalla det. Inget större i alla fall.

–  Nu förstår jag ingenting, sa mannen.

–  Dessutom begriper jag inte hur du kan veta det, sa Berra.
–  Vad menar du? sa mannen.
–  Om du inte bor i lägenheten bredvid alltså, sa Berra. Men dom är ju bortresta.
–  Driver du med mig? sa mannen.
–  Jag vet inte vem du är och jag förstår inte vad du har med mina böcker att göra, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

 

Några sekunder senare ringde det igen. Nu var det en dam som undrade vad det var för ras.

–  Det var ett väldigt tjat om dom här böckerna, sa Berra. Jag har ju redan ställt upp dom igen.
–  Vad är det för ras? upprepade damen.
–  Om du menar vilken sort så är det vanliga inbundna böcker i enkla band och om du vill veta titlarna så kan jag titta efter. Vänta lite bara . . . Drömmar till döds av Ruth Rendell, Piskan av Patricia Highsmith och Smak för döden av P D James.
–  Usch så hemskt, sa damen.
–  Ja, och det är kvinnliga författare allihop, sa Berra.
–  Ja men nu gällde det . . . började damen.
–  Förresten så läser väl jag vilka böcker jag vill, sa Berra. Det här är tre gamla deckare som jag har tagit fram och ställt ytterst i bokhyllan för att läsa om. Och så rasade dom i golvet när bussen körde förbi. Märkvärdigare var det inte.
–  Jag har nog kommit fel, sa damen.
–  Förmodligen, sa Berra.

Men knappt hade han lagt på förrän det ringde igen.

–  Hur gamla är dom? var det en man som undrade.
–  Gamla? sa Berra.
–  Du har glömt sätta ut hur gamla dom är, sa mannen.
–  Sätta ut? sa Berra.
–  Måste du upprepa vad jag säger hela tiden? sa mannen.
–  Måste du ringa hit och ställa konstiga frågor? sa Berra. Vem är du förresten?
–  Du ska väl inte annonsera att du säljer hundvalpar om du inte vill svara på frågor, sa mannen och la på.

Då började Berra ana att här förelåg ett misstag. Någon hade tydligen annonserat om försäljning av hundvalpar och så hade hans telefonnummer hamnat där eller så var det ett snarlikt nummer eftersom folk tydligen ringde fel hela tiden.

Fortsättning följer.

DE SISTA STUDENTERNA

Studentexamen avskaffades 1968. Då var det många som inbillade sig att det också var slut på firandet för den som gick ut gymnasieskolan.

Det trodde till exempel Gits Olsson, som i tidningen Se nummer 20 från detta år skriver:

De sista studenterna är hemburna. Nu blir det inga fler. Det var på tiden att eländet stoppades. Studenterna har sparkats länge nog!
Han fortsätter med att förklara att i början på 40-talet bar man verkligen hem studenterna, eftersom tillgången på fordon att forsla dem i var begränsad på grund av pågående krig.
Sedan ger han följande målande beskrivningar av hemburna kamrater:

Tjocka Mattsson från Enskede minns man ännu med fasa. Han hämtades vid Östra Real och det kändes som att vara fyra man om ett piano, för Mattsson vägde 128 kilo. Redan på Sibyllegatan klingade studentsången lite pressat. ”Än klappar hjärtat med friska slag” lät som ett kallt hån.

Det värsta var att student Mattsson hela tiden trampade takten med högerfoten så att jag, som fått mig högerskånken anförtrodd, kom hem med ett öra som såg ut som hackad fläskfilé. Tjocka Mattsson bodde i Enskede. Vi var inte framme förrän gasen var nästan slut i ballongerna.

Bäcklund gick upp i Norra Latin. Hans farsa var kötthandlare och ställde upp med gengasbil som det stod ”Bäcklunds kött” på. Men dagen till ära hade pappa Bäcklund hängt kräppapper för de prosaiska bokstäverna. I Upplandsgatbacken säckade gengasgrytan ihop så att ekipaget blev atående mitt i spårvagnsspåret. Det blev kö i backen. Tre spårvagnar på linje 3 pinglade ilsket, ett antal droskchaufförer morrade argt om den jävla överklassens påhitt. I tumultet var det nån som råkade riva bort en bit av kräppen, så att det stod ”Bäcklunds kö” på bilen.

-Vi måste ruska om kolen i grytan, sa pappa Bäcklund.
-Enkel sak, sa student Bäcklund, tog sats på flaket och måttade en fruktansvärd spark mot den stora plåtburken. Men någon hade hällt ett par glas champagne i festföremålet och det var därför inte så helt med träffsäkerheten. Han tofflade till pappa Bäcklund så att denne helt förlorade entusiasmen. Vi lämnade lastbilen, pappa Bäcklund och spårvagnskön bärande den lätt rusige sparkaren vidare mot Vasastan.

Fräkniga Jonsson blev aldrig hemburen. Det var det året som censorerna i Nya Elementar tog en sådan rundlig tid på sig att det var skymning över stan när studenterna äntligen släpptes ut. Fräkniga Jonsson omhändertogs av tjugo ivriga bärare, men sparkade så förtvivlat att vi knappt förmådde hålla honom. Vid Odenplan slet han sig ur vårt grepp och visade sig vara en korvgubbe från Slöjdgatan. Det sägs att det var efter den grejen som korvgubbarna gick över till båtmössa.

Nisse Gustafsson tog examen i Södra Latin och hemkördes i en sån där handskrinda, prydd med ballongknippen och björklöv. Vi var tre man som höll i skakeln och bromsade nerför Götgatsbacken. Men skakeln lossnade och Nisse fortsatte för full rulle och fladdrande ballonger. Äldre söderbor gnuggade sig i ögonen och trodde att det var salig kapten Rolla som gick i repris. Vi andra vågade knappt titta, men si – plötsligt gjorde skrindan en gir och svängde upp på S:t Paulsgatan, där den snyggt och prydligt stannade i motlutet. Vi har ofta talat om detta mirakel. Nisse ansågs ju rulla mot en säker massaker bland trafiken på Södermalmstorg.

Pingan Mattsson minns jag också som ett problem. Vi hämtade henne vid flickläroverket på Sveaplan. Men ungdomen var blyg på den tiden. Vi var sex man som skulle bära, men ingen nändes hålla under stjärten på flickebarnet. Jag har ett kort kvar från tillfället. Flickan dinglar som en blöt hängmatta mellan sina uppvaktande kavaljerer.

Zettergren från Norrviken nämndes som stans lättaste student 1941. Det var en liten spinkig ordning på 40 kilo. Vi turades om att bära honom som en resväska med ett fast grepp i byxändan.Någon i det muntra sällskapet föreslog att man skulle gå ner till Centralen och polletera honom som resgods till Norrviken C.

Så långt Gits Olsson i tidningen Se nummer 20 från 1968.
Gits avled 1985. Vi är många som saknar honom.

VECKANS KLIPP

I dag blir det bara en samling klipp ur olika tidningar, så som de presenterades i tidningen Se 1968.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LYCKLIGA GATAN FINNS INTE MER

I tidningen Se nummer 22 från 1968 konstaterar Gits Olsson att schlagern ”Lyckliga gatan” härjade som en farsot av digerdödens proportioner. Vecka efter vecka höll den sig kvar på Svensktoppslistan. Alla visslade och sjöng ”Lyckliga gatan”,

Det finns ingenting som vi minns med en sådan rosenkant som vår barndomsmiljö, skriver han vidare. Hur jävligt vi än hade det som småknattar så blir vi sentimentala av oss när vi råkar svänga in med bilen på den gata där vi lekte på 30-talet.

Men var den så lycklig? Frågar han sig och fortsätter:

Jag minns att lukten av cyanväte låg tät över kvarteren, för alltid var det hos nån som dom rökte ut vägglössen.
Jag minns att polisen kom och hämtade ishandlarn som bodde på nedre botten därför att han spöat käringen med istången så hon bölade och blogade.

Jag minns att portvakterskan låg med en fångkonstapel från Långholmen som bodde på andra våningen. Portvakten själv satt i källaren hela dagarna. Jag minns bara att han kom upp en enda gång. Det var när hembränningsapparaten exploderade och då kom han upp desto fortare.

Jag minns att det bodde en konstig gubbe i huset som var åkare. Han hade en katt som hette Brunte och en häst som hette Måns. Åkaren spöade hästen och hästen sparkade kördrängen och kördrängen sparkade katten och katten sket i åkarns lackskor, så att han kom för sent till ett bröllop.

Detta om detta.
Och på tal om husdjur så hittar vi under under vinjetten Bubbel i kön följande bild med dåvarande USA-presidenten Lyndon Johnson i aktion:

Högerledaren Yngve Holmberg fotograferades i badet . . .

. . . och här är ett par andra bilder ur verkligheten:

Och så avslutar vi dagens Se-studier med följande historia:
Tre präster diskuterade fördelningen av kollekten.
Den ene sa: -Jag brukar rita en stor ring på bordet och sedan kasta upp pengarna där. Alla slantar som hamnar innanför ringen går till kollektfonden, övriga behåller jag.
Den andre sa: -Jag ritar en liten ring på bordet och gör sen på precis samma sätt.
Den tredje prästen sa: -Jag brukar kasta upp pengarna högt upp i luften och sedan får vår Herre ta vad han vill. Pengarna som faller tillbaka behåller jag själv.

FALLET MED DEN DÖDA KON

I nummer 21 av tidningen Se från 1968 hittar jag följande märkliga historia.

TV måste tänka på djuren. För så här kan det gå:

Rubrik i Gotlands Tidningar:
”Inspirerad av Manolito, sköt ko”

I texten heter det: ”Det small till i ladugården en tisdagskväll efter TV-programmet High Chaparral. Sonen,som går i småskola i Ljungarns kommun, hade blivit så inspirerad av allt skjutande och dödande i TV-programmet, att han gick ut i ladugården och sköt en ko.”

Några dagar senare tog Gotlands Follkblad upp saken på ledarplats och ville göra TV-chefen Nils-Erik Baehrendtz betalningsskyldig för en död ko.

Den 3 maj tog Gotlands Allehanda upp saken till förnyad granskning. Vad hade egentligen hänt? Jo, hemmansägaren hade kommit in i lagårn och hittat kossan liggande på magen, bölande med alla benen spretande åt var sitt håll. Benen var brutna och kon måste nödslaktas.

I lagården fann man också den skyldige, en grannes hund som morrande vägrade att lämna platsen.

Hunden hade sett på High Chaparral och gått ut i lagården för att jävlas med korna. Därvid hade den aktuella kon blivit så nervös att hon brutit påkarna av sig.

Nästa gång TV tar upp våldsmättade TV-serier får hallåflickan säga ifrån om filmen är lämplig för hundar eller inte, konstaterar Se-skribenten.