FORTFARANDE FEL NUMMER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Det är folk som tror att de har kommit till någon hundgård och Berra har inte hjärta att tala om för dem att det är fel nummer.
För en tid sedan ringde en man och undrade vad hundvalparna kostar.
– Femtio kronor styck, sa Berra.

– Vad är det för hundar då? sa mannen misstänksamt.

– Äkta Sankt Bernhard, sa Berra.
– För femtio spänn styck! sa mannen.
– Ja, men på vissa villkor, sa Berra.
– Vilka då? sa mannen.
– Du måste lova att inte låta dom bajsa på gräsmattan, sa Berra.

– Vad är det här för skoj? sa mannen.

– Det är inget skoj alls, sa Berra. Min fru trampade i en hundskit för ett tags sedan och blev så förbannad att hon inte släppte till på en hel vecka. Och så vill jag inte ha det igen.
– Får jag en för femtio spänn om jag lovar? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Men du måste skriva på ett intyg i närvaro av min advokat. Och sedan är det möjligt att jag låter nån av mina livvakter skugga dig.
– Jaha, sa mannen. Man skulle kunna tro att du var en excentrisk miljardär som fått en fix idé.
– Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

Sedan ringde en tant och undrade var valparna fanns om man ville komma och titta på dom.

– I fönstret så klart, sa Berra.
– I fönstret? sa tanten.
– Javisst, sa Berra. Har ni inte hört den gamla visan Vad tar ni för valpen där i fönstret?
– Vilket fönster? sa tanten.
– Det vet inte jag, sa Berra. Det är inte jag som har skrivit den.
Men då sa det klick i örat på honom.

En annan dam undrade hur många valpar det var.

– Hundra, sa Berra.
– Va! ropade damen.
– Ja, sa Berra. Det var egentligen hundraen från början. Men så var Cruella här och knyckte en.
– Vad ska det här betyda? sa damen.
– Nej, jag bara skojade, sa Berra. Jag satt just och tittade på Hundraen dalmatiner. Du kan få låna den om du vill.
– Nej tack, sa damen.
– En annan rulle då, sa Berra. Jag har en bra här. Utan trosor i Tyrolen.
– Hu då! sa damen och la på.

Någon minut senare ringde det igen.

– Det gällde hundarna, sa en man.
– Det gjorde det ja, sa Berra. Och det var på tiden att du ringde.
– Hur så? sa mannen.
– Dom äter oss ur huset, sa Berra. Och ylar hela nätterna. Du måste komma och hämta genast.
– Nu förstår jag ingenting, sa mannen.
– Är det inte du som ska hämta partiet som kom från England i förra veckan?
– Har ni importerat hundar? sa mannen.
– Jajamen, sa Berra. I rakt nedstigande led från Baskervilles hund. Du har väl läst Sherlock Holmes?

– Vem är detta egentligen? sa mannen.

– Mitt namn är John Watson, sa Berra. Läkare och författare. Till er tjänst, sir.
– För vad då? sa mannen.
– Epedemiska sjukdomar och benbrott, sa Berra.
– Nej tack, sa mannen.
– Då kan jag skriva en roman åt dig, sa Berra.
– Det är bra som det är, sa mannen och ringde av.

KNATTE, FNATTE OCH TJATTE

Tro det eller ej, men Berra får fortfarande telefonsamtal från folk som vill köpa hund av honom. Hur hans telefonnummer har hamnat på drift på detta sätt har han för länge sedan slutat fundera över. Han svarar så gott han kan i stället.

Här om dagen ringde en dam och undrade hur många valpar han hade.

– Tre, sa Berra. Knatte, Fnatte och Tjatte.
– Jaha, sa damen. Men då får jag nog döpa om dom om jag skulle köpa dom.
– Nä, det går inte, sa Berra. Vi har redan döpt om dom en gång.
– Vad hette dom förut då? sa damen.
– Den gode, den onde och den fule, sa Berra. Efter en gammal Clint Eastwood-rulle.

– Vad har det med hundvalpar att göra? sa damen.

– Ingenting, sa Berra. Det var därför vi döpte om dom.
– Till Knatte, Fnatte och Tjatte? sa damen tvivlande.
– Just det, sa Berra. Men det blev en hel del diskussion innan vi kom så långt.
– Om vad då? sa damen.
– Först hade vi tänkt kalla dom Chucken, Jerry Lee och Little Richard. Det var en av mina medhjälpare här i hundgården som föreslog. Han har snöat in på femtiotalsrock.

– Det här låter värre och värre, sa damen.

– Det tycker vi andra också, sa Berra. Och då har damen ändå inte hört när han försöker sjunga Whole lotta shakin going on.
– Jag tror det får vara, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer.

ÄVEN KATTER TILL SALU

Folk ringer hem till Berra och vill köpa hundvalpar. Berra har inte annonserat ut några sådana, men han svarar ändå så gott han kan och pratar gärna en stund med dom som ringer. Och ibland försöker han övertala dem att skaffa katt i stället.

Helt nyligen ringde ännu en dam och sa att det gällde hundarna.

– Vov-vov, sa Berra.
– Förlåt? sa damen.
– Dom skäller lite här,sa Berra. Vänta så ska jag stänga dörren. Så där ja.
– Jo, det gällde hundarna, upprepade damen.
– Vov-vov, sa Berra.
– Nu hördes det igen, sa damen.
– Ja, sa Berra. Vänta så ska jag stänga ordentligt. Så ja, nu är det gjort.

 – Jo, hundarna alltså, sa damen.

– Mjau, sa Berra. Jam-jam.
– Har ni katter där också? sa damen.
– Nä, sa Berra. Men jag tog en liten jamare för en stund sedan.
– Förlåt? sa damen.
– Det behöver inte damen be om ursäkt för, sa Berra. Det är på mitt ansvar.
– Nu är jag inte med riktigt, sa damen.
– Jo, vi har katter här också, sa Berra. Får det lov att vara en liten kissemiss? Vad önskas det för sort? Vi har det mesta. Angora, perser, siames, svensk och norsk bondkatt. You name it.

Då blev det tyst i luren en lång stund, innan damen frågade försiktigt:

– Vad är det för skillnad på svensk och norsk bondkatt?

– Den senare jamar på norska, sa Berra. Den säger mjau-da i stället för bara mjau. Och så har den bättre ekonomi. Och är inte med i EU.
– Vad innebär det? sa damen.
– Den har finare halsband, sa Berra. Och så slipper den besvärliga djurtransporter. Dom svenska kör vi ut med lastbil till kunderna, men dom norska får åka Rolls Royce. Ska vi kanske slå till med en liten norsk kisse?
– Nej, sa damen. Det gällde hundarna.
– Javisst ja, sa Berra. Förtjusande varelser. Särskilt en. Han ligger stilla i knäet hela dagarna och bara spinner.
– Vad är detta, sa damen. Vem talar jag med egentligen?
– Mitt namn är Luke Skywalker, sa Berra. Men jag brukar kallas för Lucky Luke.

– Lucky Luke? sa damen.

– Ja, sa Berra. Vad vill du?
– Det är ju en seriefigur, sa damen.
– Ja, sa Berra. Jag hör att damen är både påläst och allmänbildad.
– Jag får nog tacka för mig, sa damen.
– Var så god, sa Berra.

Sedan ringde en man och frågade hur mycket valparna kostar.

– Vad ska du med hund till? sa Berra. Den är ju bara till besvär.
– Tycker du det? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Den ska ut flera gånger om dan och pinkas och motioneras. Och sedan måste du borsta pälsen på den och klia den bakom öronen. Och allt du får tillbaka är några viftningar på svansen.
– Det var en konstig inställning hos en som säljer hundar, sa mannen.
– Och tänk på all dyr mat den slafsar i sig, sa Berra.

– Tja, sa mannen. Egentligen är det frugan som vill ha en.

– Frugan! sa Berra. Det ska du väl inte låta henne bestämma. Vad är du för en karl?
– Vi bestämmer allt lite båda två, sa mannen försiktigt.
– Är du inte herre i ditt eget hus? sa Berra.
– Man får väl ge och ta lite, sa mannen.
– Nä, nä, nä, sa Berra. Jag tror det är dags för dig att slå näven i bordet och visa att oss karlar kör man inte med.
– Så du vill inte sälja någon hund till mig? sa mannen.
– Det är inte fråga om det, sa Berra. Det handlar om att du ska visa att du är karl för din hatt och att ditt hem är din borg och där ska inget fruntimmer komma och tro att hon kan bestämma.
– Det var det värsta jag hört, sa mannen. Nu får det verkligen vara nog.
– Just det. Så ska det låta. Nu börjar det likna något, sa Berra, men då hade mannen redan ringt av.

.

DET GÄLLDE HUNDARNA

Telefonen fortsätter att gå varm hemma hos Berra. Det är folk som ringer och frågar efter hundvalpar, förmodligen till följd av någon annons någonstans.
Berra har för länge sedan slutat att artigt upplysa att det är fel nummer. Ringer folk hem till honom och ställer underliga frågor får dom skylla sig själva, tycker han.

När han lyfte luren här om dagen var det en dam som sa:

– Det gällde hundarna.
– Jaha, sa Berra.
– Jag undrar om jag är för sent ute eller om det finns några kvar.
– Det beror på, sa Berra.
– På vad? sa damen.
– Handen på hjärtat, sa Berra. Är ni en sann djurvän?
– Ja, verkligen, sa damen.
– Jag har nämligen hört annat, sa Berra.
– Vad då? sa damen.
– Att ni inte är snäll mot djuren, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund och sedan sa damen osäkert:

– Vem har sagt det?
– Tjommen, sa Berra.
– Tjommen, sa damen. Vem är det?
– Det är en jag känner, sa Berra.
– Han tillhör då inte min bekantskapskrets, sa damen förnärmat.
– Det är vad ni påstår ja, sa Berra.
– Vad menas med det? sa damen.
– Uppgift står mot uppgift, sa Berra.
– Det här är ju inte klokt, sa damen.
– Han sa i alla fall att jag inte skulle sälja några valpar till er om ni ringde, sa Berra.
– Jag vill inte köpa några av er heller, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer senare i veckan.

FULL FART PÅ BERRAS KENNEL

Folk ringer hem till Berra och frågar efter hundvalpar. Antingen är dom inte riktigt kloka eller så slår dom fel nummer. Eller så har det blivit något annat fel någonstans.

De flesta som ringer börjar med att fråga vad det är för ras på hundarna.

– Det är väl inte så noga, sa Berra till en.
– Men är det blandhundar eller äkta? sa mannen.
– Det är äkta blandhundar, sa Berra.
– Av vilka raser? sa mannen.
– Tja, sa Berra. Det finns många konstiga hundraser. Vet du till exempel vad det blir om man korsar en chow-chow med en chihuahua?
– Nä, sa mannen tveksamt,
– En chow-chow-chihuahua, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund, innan Berra fortsatte:

– Vet du vad det blir om man dresserar den till att dansa lite latinamerikansk dans då?
– Nä, sa mannen ännu mera tveksamt.
– En cha-cha-cha-chow-chow-chihuahua, sa Berra.
– Såna har jag aldrig hört talas om, sa mannen.
– Det kan bero på att det är lite svårt att uttala, sa Berra. Man måste nog ha varit nykter i ett par generationer.
– Och det har du varit? sa mannen.
– Nä, men sen i lördags i alla fall, sa Berra.

Nästa samtal kom från en dam som också undrade om det var renrasiga hundar.

– Jag har inte hunnit titta efter så noga, sa Berra.
– Nu förstår jag ingenting, sa damen.
– Inte jag heller, sa Berra. Men det finns många konstiga mutationer i vår Herres hage och det gäller både djur- och växtriket. Vet damen till exempel vad man får om man korsar en banan med en ananas?
– Nä, sa damen.
– Bananas, sa Berra.
– Och vad har det med hundar att göra? sa damen.
– Ingenting, sa Berra. Men medge att det är intressant.
– Det tycker jag verkligen inte, sa damen.
– Vet damen vad det är som är gult och svart och hoppar mellan träden då? sa Berra.
– Nä, sa damen.
– En ekorre i träningsoverall, sa Berra. Fast det är ju en gammal historia, Från den tiden när alla träningsoveraller var svarta med ett gul band på axlarna.
– Jaha,sa damen.
– Vet damen vad det är som är gredelint och självlysande och hoppar mellan träden då? sa Berra.
– Nä, sa damen.
– En ekorre i en modern träningsoverall, sa Berra men då hade det redan sagt klick i örat på honom.

Sedan ringde en dam och sa att det gällde hundvalparna.

– Tja, sa Berra. Valpar och valpar.
– Är det stora hundar? sa damen.
– Det skulle man kunna säga, sa Berra. Aj!
– Vad var det? sa damen.
– Plats, Cesar! Plats!
– Vad är det som händer? sa damen.
– Han bet mig i benet, sa Berra
– Men det stod ju att det var valpar, sa damen.
– Nej, det här är en stor hund, sa Berra. Jättestor. Men han har varit valp.
– Vad konstigt, sa damen.
– Det är väl inte så konstigt, sa Berra. Först är dom små foster inne i hundmammans mage. Sedan kommer dom ut och blir valpar. Och sedan växer dom upp och blir stora hundar. Det är precis som hos oss människor. Fast vi är ju inte valpar utan barn innan vi blir stora.

– Men jag tyckte ni sa att det bara var en, sa damen.

– Det stämmer, sa Berra. Alla är sålda utom en. Och det är den värste. Han är stor som en häst. Och folkilsken. Ligg, Cesar! Nej, Cesar! Aj, aj, aj!
– Vad är det som händer? sa damen.
– Nu bet han mig i armen, sa Berra. Oj, vad det blöder.
– Då måste ni ringa efter ambulans, sa damen.
– Jag kan inte, sa Berra. Telefonen är upptagen,
– Då lägger jag genast på, sa damen och gjorde det.

ETT RASANDE RINGANDE

Berra hade fått ett antal telefonsamtal från folk som frågade vad det var för ras.
Först förstod han ingenting, men efter ett tag insåg han att det var personer som ringde fel och trodde att de hade kommit till någon som hade annonserat ut hundvalpar.

Därför svarade han nu artigt en stund att det var fel nummer, men ju fler hundvalpsspekulanter som skällde ut honom, desto argare blev han.

Och när han för cirka tjugofjärde gången fick frågan vad det var för ras svarade han:
– Det är ingen ras alls. Det är rus. Eller rättare sagt russ.
– Russ? sa en tant i telefonen och lät uppriktigt förvånad.
– Ja, sa Berra. Små hästar.
– Jag vill ha en hundvalp, sa tanten.
– Då ska du väl inte ringa hit, sa Berra. Här har vi bara hästvalpar.

– Hästvalpar? sa tanten,

– Ja, sa Berra. Men det blir riktiga travhästar av dom så småningom.
– Men ni sa ju nyss att det var russ, sa tanten. Det är ju såna där små från Gotland.
– Ja, men dom växer ju, sa Berra.
– Hur gå det till? sa tanten.
– Vi vattnar dom, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten.
– Har du aldrig hört talas om att man vattnar höstarna, sa Berra.
– Jo, men inte så att dom växer, sa tanten.
– Dom här gör det i alla fall, sa Berra.
– Det går väl inte, sa tanten. Det är ju en särskild ras.
– Apropå ras så såg jag att börsen har gått ner i dag, sa Berra.
– Och vad har det med det här att göra? sa tanten.
– Tja, sa Berra. Börs och russ kan väl gå på ett ut. Det rimmar ju nästan också.
– Ni måste vara galen, sa tanten och la på.

Nästa samtal kom från en högdragen man som lät ungefär som P G Gyllenhammar på rösten.

– Jag är inte intresserad om det inte är renrasiga bundar, sa han.
– Inga problem, sa Berra. Det här är äkta arier.
– Airdaleterrier? sa han som lät som Gyllenhammar.
– Det vet jag inget om, sa Berra. Jag är ingen rasbiolog. Då får du ringa Liston..
– Liston? sa Gyllenhammar.
– Ja, sa Berra. Den där gamle fotbollstränaren som sa att han hade ett ariskt lag när han tränade Västerås SK. Inte boxaren alltså, han är död. Han dog med handskarna på.

– Nu får det vara nog med struntprat, sa Gyllenhammar och skärpte tonen.

– Ja, sa Berra. Du har nog rätt. När jag tänker närmare efter var det nog så att han dog av en överdos.
– Det verkar som om ni har tagit en också, sa Gyllenhammar.
– Kanske det, sa Berra. Men jag har en jävla snärtig högerkrok, så passa dig för att vara uppkäftig.
– Sånt här finner jag mig inte i. sa Gyllenhammar.
– Inte jag heller, sa Berar. Passa dig så jag inte spårar samtalet och åker hem till dig och nitar dig.
Men då hade Gyllenhammar redan lagt på.

Sedan ringde ännu en man och undrade vad det var för ras.

– Vad är det för ras på dig själv? sa Berra.
– På mig? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Är du renrasig? Vet du var dina förfäder kommer ifrån?
– Tja, sa mannen. Farsan är från Vetlanda.
– Smålänning alltså, sa Berra. Kallar du det renrasigt?
– Och morsan är från Tidaholm, sa mannen.
– Därifrån har det ju aldrig kommit nåt klokt, sa Berra.
– Du är inte lite fräck du, sa mannen.
– Nä, men jag är ganska käck ibland, sa Berra.
– Och när skulle det vara? sa mannen.
– När jag får vara i fred för tokiga rasbiolger, sa Berra och la på luren.
Trots det låter han hälsa att han gärna tar emot fler telefonsamtal, nu när han har lärt sig hur det här ska skötas.

VAD ÄR DET FÖR RAS?

För en tid sedan var det en som ringde hem till Berra och frågade.
–  Vad är det för ras?
–  Förlåt? sa Berra.
–  Jag undrar bara vad det är för ras, sa mannen.
–  Tja sa Berra. Det ramlade ner ett par böcker från bokhyllan för en stund sedan, men något ras vet jag inte om jag vill kalla det. Inget större i alla fall.

–  Nu förstår jag ingenting, sa mannen.

–  Dessutom begriper jag inte hur du kan veta det, sa Berra.
–  Vad menar du? sa mannen.
–  Om du inte bor i lägenheten bredvid alltså, sa Berra. Men dom är ju bortresta.
–  Driver du med mig? sa mannen.
–  Jag vet inte vem du är och jag förstår inte vad du har med mina böcker att göra, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

 

Några sekunder senare ringde det igen. Nu var det en dam som undrade vad det var för ras.

–  Det var ett väldigt tjat om dom här böckerna, sa Berra. Jag har ju redan ställt upp dom igen.
–  Vad är det för ras? upprepade damen.
–  Om du menar vilken sort så är det vanliga inbundna böcker i enkla band och om du vill veta titlarna så kan jag titta efter. Vänta lite bara . . . Drömmar till döds av Ruth Rendell, Piskan av Patricia Highsmith och Smak för döden av P D James.
–  Usch så hemskt, sa damen.
–  Ja, och det är kvinnliga författare allihop, sa Berra.
–  Ja men nu gällde det . . . började damen.
–  Förresten så läser väl jag vilka böcker jag vill, sa Berra. Det här är tre gamla deckare som jag har tagit fram och ställt ytterst i bokhyllan för att läsa om. Och så rasade dom i golvet när bussen körde förbi. Märkvärdigare var det inte.
–  Jag har nog kommit fel, sa damen.
–  Förmodligen, sa Berra.

Men knappt hade han lagt på förrän det ringde igen.

–  Hur gamla är dom? var det en man som undrade.
–  Gamla? sa Berra.
–  Du har glömt sätta ut hur gamla dom är, sa mannen.
–  Sätta ut? sa Berra.
–  Måste du upprepa vad jag säger hela tiden? sa mannen.
–  Måste du ringa hit och ställa konstiga frågor? sa Berra. Vem är du förresten?
–  Du ska väl inte annonsera att du säljer hundvalpar om du inte vill svara på frågor, sa mannen och la på.

Då började Berra ana att här förelåg ett misstag. Någon hade tydligen annonserat om försäljning av hundvalpar och så hade hans telefonnummer hamnat där eller så var det ett snarlikt nummer eftersom folk tydligen ringde fel hela tiden.

Fortsättning följer.