CHURCHILL OCH TOMTEN

Julklappsbekymmer? Inte om man känner någon som gillar att åka till London. I så fall ser man till att tomten kommer med den kombinerade kåserisamlingen och guideboken Mr Pinkertons London.

Ännu finns ett fåtal ex kvar på förlaget. Här bjuder jag på ett smakprov ur ett av de 25 kapitlen med illustrationer av Marian Väpnargård. Boken finns att köpa på www.litenupplaga.se/1128 en kort tid till eller kan rekvireras genom bokhandel.

 

 

Därför bajsar inga duvor på Churchill

När klockan är nio i Sverige slår den nio slag.

Så går det inte alltid till i England.

Det är alldeles för enkelt.

Vid universitetet i Oxford finns till exempel en klocka som inte reagerar alls när klockan är nio. Men fem över nio slår den etthundraett slag, och det är naturligtvis precis som det ska vara.

Om någon svagsint person undrar varför, kan jag upplysa att 101 är antalet elever som studerade vid universitetet i Oxford under dess första år på 1200-talet. Och att klockan slår när den är fem över nio i stället för när den är nio beror naturligtvis på att Oxford ligger på ett sådant avstånd från nollmeridianen i Greenwich att när klockan är nio där så är den, åtminstone ur akademisk synpunkt, fem över nio i Oxford.

Saken är som synes mycket enkel.

 

 

Sedan räknade någon ut att när klockan är nio i Greenwich är den egentligen 8.55 i Oxford men det var så dags då. Eftersom klockan hade börjat slå 101 slag 9.05 i Oxford fick den fortsätta att göra det. Man kan ju inte ändra på gamla traditioner.

Från London kan man göra utflykter till både universitet i Oxford och det i Cambridge. Rivaliteten är stor mellan de båda anrika institutionerna. När man talar om Cambridge i Oxford nämner man inte dess namn. Man säger bara ”the other place”.

Sedan 1836 möts de båda universiteten en gång om året i roddtävling på Themsen. Att banan är 6 780 meter lång beror självfallet på att det är avståndet mellan starten vid Putney Bridge och målet i Mortlake.

Det enda som är konstigt är att inte alla roddtävlingar i världen är 6 780 meter.

 

När man åker till Oxford passerar man Blenheim, där Winston Churchill föddes år 1874.

Han var aldrig med och rodde på Themsen. Han fick militärutbildning i stället, men han började faktiskt sin civila yrkesbana som journalist och korrespondent i boerkriget.

Där blev han tillfångatagen men lyckades rymma. Boerna utfäste då en belöning på 10 pund till den som grep honom, död eller levande.

Detta gjorde Churchill mycket upprörd. Efter vapenstilleståndet ingick han på brittisk sida i en kommission. Där fanns även den boerofficer som hade satt priset på hans huvud.

– Jag är mycket besviken på er, sa Churchill. Priset var alldeles för lågt. Det borde ha varit minst 25 pund.

 

Trots att Winston Churchill har varit död i snart femtio år, svävar hans ande fortfarande över London. Man kan besöka de underjordiska krigsrummen där kabinettet samlades under andra världskriget och se sängen Churchill sov i. Vid Kensington Church Street ligger en pub med namnet The Churchill Arms. Det finns en souvenirbutik på Oxford Street med hans namn, och nere vid Parlamentet står han staty med käpp och överrock och tittar bistert bort mot Big Ben.

Churchills slagfärdighet var fruktad av många, och han kunde vara mycket oförskämd. Det påstås att han en gång vid en middag hade fått en bordsdam som han var synnerligen sarkastisk mot. Vid kaffet brast damens tålamod. Hon vände sig mot Churchill och sa:

– Om ni hade varit min man, hade jag lagt gift i ert kaffe.

Churchill svarade lugnt:

– Om ni hade varit min fru, hade jag druckit det.

 

Den store författaren George Bernard Shaw skickade en gång två biljetter till premiären på sin nya pjäs till Churchill. På ett medföljande kort hade han skrivit:

– Tag med dig en vän – om du har någon!

Churchill svarade med ett telegram:

– Är tyvärr upptagen på torsdag och kan inte närvara vid premiären. Men jag kommer gärna en annan kväll – om det blir någon!

 

Under de sista åren av Churchills levnad diskuterades att resa en staty över honom. Churchill ville inte ha någon. Han ville inte ha en massa duvor i huvudet, påstod han.

Men han förstod att man efter hans död ändå skulle ge honom en staty vare sig han ville eller inte.

Då krävde han en staty med inlagda elektroder i huvudet så att duvorna fick en lätt stöt var gång de försökte sätta sig.

Det är anledningen till att han står där alldeles ren och fin på Parlament Square utan att några fåglar vågar sätta sig på honom.

 

WINSTON CHURCHILL

Winston Churchill (1874-1965), brittisk premiärminister 1940-45 och 1951-55.

Officer och krigskorrespondent i boerkriget, innan han invaldes i underhuset 1900.
Symbol för det brittiska motståndet under andra världskriget. Känd för sin talekonst, som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953, samma år som han adlades.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London, som nu är nästan slutsåld på förlaget. Ett litet antal ex finns kvar på www.litenupplaga.se/1128 (188 kr + 19 kr i frakt). Den kan även rekvireras genom bokhandel, om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen.

Det går också bra att ringa mig på 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com så säljer jag de ex jag eventuellt har kvar för 188 kr fraktfritt inom Uddevalla och signerar för den som så önskar.

RETORIKENS MÄSTARE

Få människor har gått till historien för så många citat som Winston Churchill.
Som talekonstens och formuleringarnas mästare fick han till och med Nobelpriset i litteratur 1953.
I Akademiens motivering hette det bland annat: ”för hans briljanta retorik för att försvara upphöjda mänskliga värderingar”.

Han hade andra sidor också. Det var ingen hemlighet att Churchill drack kopiösa mängder whisky, men även detta kunde han prata bort. Själv brukade han säga:

– Alkohol har, trots många försök, aldrig botat någon förkylning. Men det har ingen läkare heller.
En annan variant var:
– Jag har fått ut mer av alkoholen än vad alkoholen har fått ut av mig.

Och när han till allmän häpnad bytte parti från de konservativa till liberalerna sa han:

– En del byter åsikter för sitt partis skull, andra byter parti för sina åsikters skull.

När han en gång återfick sin plats i parlamentet kom en av hans politiska motståndare fram till honom och sa:

– Jag antar att ni kommer att fortsätta tjäna de mäktiga intressen som kontrollerar er röst här i parlamentet.
Churchill tittade på honom och grymtade:
– Jag skulle vara tacksam om ni ville ha den goda smaken att lämna min fru utanför det här.

Om sin politiske rival Clement Attlee sa han:

– Mr Attlee är en blygsam man. Men så har han också mycket att vara blygsam över.
Det var samme Attle som han en gång kallade ”ett får i fårakläder”.
Mer om Churchill i denna blogg i slutet på veckan, då han skulle ha fyllt 139 år om han hade levt.

STÄNDIGT AKTUELL 139-ÅRING

På lördag skulle Winston Churchill ha kunnat fira sin 139:e födelsedag om han varit i livet. Alltså den 30 november.

Men han fick inte fylla mer än 90. Så gammal var han nämligen när han avled den 24 januari 1965.

Ändå är Churchill på något sätt ständigt levande och aktuell ända in i våra dagar. Det kan möjligen bero på allt han sa.

Mest kända är väl hans citat från andra världskrigets dagar,

Till exempel dessa i fri översättning från engelskan:
– Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är kanske slutet på början.
– England kan förlora alla slag. Utom det sista.
– Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.

Men han kunde formulera sig i mer vardagsnära frågor också.

Till exempel:
– Ingenting kräver så mycket förberedelser som ett improviserat tal.
– Cigarren sysselsätter både händer och mun. Därigenom har jag många gånger undgått frestelsen att strypa eller bita folk som irriterat mig.

Och det kanske mest citerade av alla:

– Champagne ska vara kall, torr och gratis.
Fortsättning följer.

FORTFARANDE FEL NUMMER

Det ringer fortfarande i Berras telefon. Det är folk som tror att de har kommit till någon hundgård och Berra har inte hjärta att tala om för dem att det är fel nummer.
För en tid sedan ringde en man och undrade vad hundvalparna kostar.
– Femtio kronor styck, sa Berra.

– Vad är det för hundar då? sa mannen misstänksamt.

– Äkta Sankt Bernhard, sa Berra.
– För femtio spänn styck! sa mannen.
– Ja, men på vissa villkor, sa Berra.
– Vilka då? sa mannen.
– Du måste lova att inte låta dom bajsa på gräsmattan, sa Berra.

– Vad är det här för skoj? sa mannen.

– Det är inget skoj alls, sa Berra. Min fru trampade i en hundskit för ett tags sedan och blev så förbannad att hon inte släppte till på en hel vecka. Och så vill jag inte ha det igen.
– Får jag en för femtio spänn om jag lovar? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Men du måste skriva på ett intyg i närvaro av min advokat. Och sedan är det möjligt att jag låter nån av mina livvakter skugga dig.
– Jaha, sa mannen. Man skulle kunna tro att du var en excentrisk miljardär som fått en fix idé.
– Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.

Sedan ringde en tant och undrade var valparna fanns om man ville komma och titta på dom.

– I fönstret så klart, sa Berra.
– I fönstret? sa tanten.
– Javisst, sa Berra. Har ni inte hört den gamla visan Vad tar ni för valpen där i fönstret?
– Vilket fönster? sa tanten.
– Det vet inte jag, sa Berra. Det är inte jag som har skrivit den.
Men då sa det klick i örat på honom.

En annan dam undrade hur många valpar det var.

– Hundra, sa Berra.
– Va! ropade damen.
– Ja, sa Berra. Det var egentligen hundraen från början. Men så var Cruella här och knyckte en.
– Vad ska det här betyda? sa damen.
– Nej, jag bara skojade, sa Berra. Jag satt just och tittade på Hundraen dalmatiner. Du kan få låna den om du vill.
– Nej tack, sa damen.
– En annan rulle då, sa Berra. Jag har en bra här. Utan trosor i Tyrolen.
– Hu då! sa damen och la på.

Någon minut senare ringde det igen.

– Det gällde hundarna, sa en man.
– Det gjorde det ja, sa Berra. Och det var på tiden att du ringde.
– Hur så? sa mannen.
– Dom äter oss ur huset, sa Berra. Och ylar hela nätterna. Du måste komma och hämta genast.
– Nu förstår jag ingenting, sa mannen.
– Är det inte du som ska hämta partiet som kom från England i förra veckan?
– Har ni importerat hundar? sa mannen.
– Jajamen, sa Berra. I rakt nedstigande led från Baskervilles hund. Du har väl läst Sherlock Holmes?

– Vem är detta egentligen? sa mannen.

– Mitt namn är John Watson, sa Berra. Läkare och författare. Till er tjänst, sir.
– För vad då? sa mannen.
– Epedemiska sjukdomar och benbrott, sa Berra.
– Nej tack, sa mannen.
– Då kan jag skriva en roman åt dig, sa Berra.
– Det är bra som det är, sa mannen och ringde av.

KNATTE, FNATTE OCH TJATTE

Tro det eller ej, men Berra får fortfarande telefonsamtal från folk som vill köpa hund av honom. Hur hans telefonnummer har hamnat på drift på detta sätt har han för länge sedan slutat fundera över. Han svarar så gott han kan i stället.

Här om dagen ringde en dam och undrade hur många valpar han hade.

– Tre, sa Berra. Knatte, Fnatte och Tjatte.
– Jaha, sa damen. Men då får jag nog döpa om dom om jag skulle köpa dom.
– Nä, det går inte, sa Berra. Vi har redan döpt om dom en gång.
– Vad hette dom förut då? sa damen.
– Den gode, den onde och den fule, sa Berra. Efter en gammal Clint Eastwood-rulle.

– Vad har det med hundvalpar att göra? sa damen.

– Ingenting, sa Berra. Det var därför vi döpte om dom.
– Till Knatte, Fnatte och Tjatte? sa damen tvivlande.
– Just det, sa Berra. Men det blev en hel del diskussion innan vi kom så långt.
– Om vad då? sa damen.
– Först hade vi tänkt kalla dom Chucken, Jerry Lee och Little Richard. Det var en av mina medhjälpare här i hundgården som föreslog. Han har snöat in på femtiotalsrock.

– Det här låter värre och värre, sa damen.

– Det tycker vi andra också, sa Berra. Och då har damen ändå inte hört när han försöker sjunga Whole lotta shakin going on.
– Jag tror det får vara, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer.

HAR NI HÖRT DEN OM PROSTEN?

Tåget mot Göteborg lämnade Stockholms Central på utsatt tid. I Södertälje klev det på två välskräddad herrar i övre medelåldern. Knappt hade de hunnit sätta sig förrän den ena sa:
– Har du hört den om gamle prosten Eliasson hemma i Värmland?

Utan att invänta svar från sin medresenär fortsatte han med så hög röst att det hördes i halva vagnen:

– Han blev ju väldigt gammal och han var ju ungkarl i hela sitt liv vet du. Han bodde ensam men ibland kom söstera hans och hälsade på och höll en sällskap. Med åren blev han lite slarvig med både maten och hygienen. En gång hade han varit på toaletten och haft magsjuka och det lokta ju dunder när han kom ut därifrå. Då kom söstera på besök och det första ho skulle göra så skulle ho ju in på dasset förstås.

– Nä, sa Eliasson. Gå ente in där.

– Varför i all världen inte det? undrade söstera.
– Då får du skylla dig själv, sa Eliasson.
Söstera gick in i alla fall men när ho kände lokta kom ho utfarande efter ett par sekunder och skrek:
– Men människa, vad har du ätet?
– Jag har ente ätet, sa Eliasson. Jag har sketet.
Åt detta skrattade de båda gentlemännen så att de var nära att ramla ur stolarna.

En stund senare frågade den andre den förste om han hade hört den om skåningen som skulle hoppa med fallskärm i det militära.

Instruktören förklarade att när man hade hoppat ut från planet skulle man räkna till tre och dra i snöret och så skulle fallskärmen utlösas, fortsatte historieberättare nummer två.

I gruppen fanns en stor, fet skåning som var känd för att vara lite trög och sen i svängarna. När alla hade hoppat ut och landat samlades hela gruppen på marken utom skåningen som saknades. De andra sökte en stund och hittade slutligen ett stort hål i marken. När de försiktigt närmade sig hördes en dov röst nerifrån gropen:

– Tvaaaau . . .

Nu vräkte sig båda herrarna bakåt i stolarna och tjöt av skratt.

Själv reste jag mig och gick till kafévagnen för att stärka mig med en kopp kaffe.
Där hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Knappt hade jag hunnit sätta mig förrän den ena berättade för den andra att hennes man hade fått en finne på näsan. Detta föranledde den andra damen att berätta historien om det gamla paret som gick till doktorn för att gubben hade fått en böld i nacken.
När doktorn lutade sig över mannen och granskade bölden utropade han spontant:
– Det var en ful fan!
– Ja, sa tanten. Men han är snäll mot barnen.

Detta åtföljdes av ett högt skratt som fick mig att hastigt svälja kaffet och skyndsamt lämna vagnen.
Knappt hade jag hunnit tillbaka till min plats och satt mig förrän värmlänningarna var igång igen.
– Jag äter aldrig på tåg, sa den ene, för så fort jag får se smörgåsarna i kafévagnen kommer jag att tänka på historien om beväringarna på regementet i Karlstad som klagade på att brödet de fick var gammalt.

– Jag ska säga er, sa furiren, att om Karl den tolftes soldater hade fått det här brödet under fälttåget i Ryssland så hade dom ätit det med god aptit.

– Ja men tacka för det, sa en av beväringarna. Då var det väl färskt!

Detta föranledde motparten att, när skrattsalvorna lagt sig, dra historien om den synnerligen illa omtyckte översten som fick influensa och lades in på sjukstugan. Ett av biträdena beslöt att ge igen för gamla oförrätter. Hon beordrade den strame officeren att dra ner byxorna och lägga sig på mage i sängen för att ta tempen, varpå hon lämnade rummet.

Efter en stund tittade avdelningssköterskan in och undrade förskräckt vad översten höll på med.
– Har ni aldrig sett en människa ta tempen förut, röt denne till svar.
– Jodå, sa sköterskan. Men aldrig med en tulpan.

Nu skrattade de båda herrarna så att de var nära att glömma att de skulle byta i Hallsberg.Till slut tog de sig dock av tåget, och när de gick längs perrongen kunde jag studera dem närmare.

Det var två mycket prydliga herrar med eleganta kostymer, välknutna slipsar och glasögon av senaste modell. De skulle mycket väl kunna vara riksdagsledamöter, byrådirektörer eller framgångsrika affärsmän, där de under djupt allvar vandrade iväg med var sin dokumentportfölj i näven.
Ingen som såg dem kunde i det ögonblicket ana att de några minuter tidigare hade vrålat av skratt så att tårarna runnit åt gamla drängstugehistorier.

STORT HISTORIEINTRESSE

Svenska folkets historieintresse är stort. Kanske inte så mycket för att man söker sina rötter eller drömmer om forna stormaktstider, utan snarare för att man vet att uppskatta en god historia.

Gustav Vasa kröning eller Karl den elftes reduktion kan i detta avseende inte mäta sig med en saftig Norge-vits.

Och vad är slaget vid Lützen eller mordet på Gustaf den tredje mot den om när Bellman var uppe och flög?

Detta faktum blir alldeles speciellt påtagligt när man någon gång är ute och åker tåg. På en resa mellan Stockholm och Göteborg kan man få höra både det ena och det andra om man lyssnar ordentligt.
Om detta ska det handla i denna blogg den här veckan.