SANNINGEN OM SIR WILFRED

I jakten på sanningen om Sir Wilfred av Ivanhoe hade det nu blivit dags för lite källforskning.
Vilka var dom egentligen, kung Arthur, Rikard Lejonhjärta, prins John, Ivanhoe, Robin Hood, Athelstone, Svarte riddaren, lady Roweena och jungfru Rebecka?

Och hur uppstod egentligen hela den här situationen med normander och saxare och tornerspel och krig och intriger? Att normanderna kom med Wilhelm Erövraren till de brittiska öarna och segrade i slaget vid Hastings 1066 vet jag. Men sedan då? Vilka var saxarna till exempel? Hur kom dom med i det här? Det låter ju som om dom var tyskar, och vad hade dom i så fall med Ivanhoe att göra?

Frågorna hopade sig inför nyårsdagens matinéföreställning i tv-soffan.

För att vara mentalt förberedd inför årets upplaga av Ivanhoe insåg jag att här måste det forskas och det ordentligt också.
Google brukar kunna fixa svar på det mesta. Men eftersom jag inte litar riktigt på Wikipedia och en del andra källor på nätet vände jag mig till min bokhylla och Bonniers stora lexikon i stället.

Det gick dock inget vidare. Faktum är att jag körde fast redan på Saxarna. Där stod till att börja med: ”Saxare, se sachsare.”

När jag hade bläddrat dit stod det: ”Sachsare, germansk folkstam, se Sachsen.”
Och när jag tagit mig dit fick jag äntligen lite upplysningar: ”Sachsen, sachsarna bodde mellan nedre Rhen och Elbe. Deras förste store härskare var Henrik Fågelfångaren. Under 1000-talet koloniserade sachsarna slaviska länder i öster.”
Men inte ett ord om Ivanhoe eller de brittiska öarna.

Jag räknade då ut att jag kanske borde slå på anglosachsare i stället. Den stavningen fanns inte med. Däremot stod det: ”Anglosaxare, se angelsaxare” och där kunde man äntligen läsa:

”Det folk som uppstod i England ur flera stammar efter den germanska erövringen på 400- och 500-talen. Vår kunskap om denna epok i engelsk historia är mycket bristfällig.”

Angelsaxarnas storhetstid uppgavs sträcka sig några år in på 1000-talet, men eftersom jag redan visste att Arn Magnusson spöade sir Wilfred i slutet på 1100-talet, blev jag inte värst mycket klokare av detta.

Jag letade vidare men hittade varken prins John, Svarte riddaren eller jungfru Rebecka. Slutligen beslöt jag gå direkt på Ivanhoe men där stod bara: ”Roman av Walter Scott (1820) med motiv från Rikard Lejonhjärtas tid. Filmad flera gånger.”

Rikard Lejonhjärta hittade jag i alla fall till slut med beskrivningen: ”Rikard I, 1157-99, kung av England från 1189, son till Henrik II. R. Var en av ledarna för tredje korståget, varvid han 1191 erövrade Cypern. De legendariska riddaregenskaper som tillskrivits honom lär knappast motsvara verkligheten.”

Då gav jag upp och bestämde mig för att åtegå till sagans värld och bara njuta av filmen på nyårsdagen i stället.

IVANHOE - VART TOG DU VÄGEN?

Filmen om Ivanhoe var länge ett måste för många svenska tv-tittare på nyårsdagen. Jag vet inte hur det är med det längre sedan den gamle riddaren flyttades till TV3.

Klart är i alla fall att glansen kring Sir Wilfred av Ivanhoe har bleknat något sedan vi fick veta hur grundligt Arn Magnusson läxade upp honom i Jan Guillous Tempelriddaren för ett tiotal år sedan.

Som alla litteraturhistoriskt bevandrade numera känner till, krävde ju Rikard Lejonhjärta att Arn skulle rida mot hans bäste riddare, när Arn kom till engelsmännens läger som Saladins förhandlare.

Det hjälpte inte att Arn förklarade att han burit sina sporrar på slagfältet i tjugo år och att han ogärna använde dem på lekfältet. Eller att han varnade den unga vildhjärnan sir Wilfred med orden: ”Betänk nu en sak, unge man. Du rider mot en tempelriddare för första gången och vi förlorar aldrig mot ömskinn i sådana här lekar”.

Tre gånger kastades som bekant den unge sir Wilfred ur sadeln inför ögonen på sin misslynte kung, och sedan dess har jag inte kunnat titta på Ivanhoe på nyårsdagen med samma behållning som tidigare.

Visserligen är jag lite misstänksam mot Guillot alltsedan denne i Riket vid vägens slut lät den danska flaggan förekomma i slaget vid Gestilren år 1210, trots att de historiska källor jag känner till hävdar att Dannebrogen föll ner från himlen över Valdemar Segraren under korståget i Estland 1219, men det kanske är svårt att bevisa så här snart 800 efteråt.

Dessa små reflektioner medförde i sin tur att när jag tittade på filmen om Ivanhoe senast började jag fundera på om personerna och händelserna där verkligen är historiskt belagda eller om man bara har hittat på alltsammans och sedan blandat och gett.

Detta är ytterligare ett tecken på hur allting förändras med tiden. Från barndomens matinéföreställningar minns jag bara att man tyckte det var häftigt med alla riddare som sköt ihjäl varandra med pilbåge och högg huvudet av varandra med svärd.

Då nöjde man sig med spänning och action. Nu vill jag ha ordning och reda och struktur på historien och människorna som förekommer i den. Vilka var dom egentligen, kung Arthur, prins John, Robin Hood, Svarte riddaren och jungfru Rebecka?

Jag vill veta i vilken tid allt detta utspelades och i vilket förhållande huvudpersonerna stod till varandra, och jag vill ha bakgrund till varför det blev som det blev. Det är väl ordningsmannen i mig som gör att jag knappt kan somna på kvällarna förrän jag fått klart för mig hur det ligger till med saker och ting.

Fortsättning följer.

GOTT NYTT ÅR!

På nyårsdagen var det i många år fyra saker som gällde:

Ryggläge på soffan, nyårskonsert från Wien, Ivanhoe och stora bakrusbackhoppningen från Garmisch-Partenkirchen med Sven ”Plex” Petersson.

Men tiderna förändras. Plex finns inte bland oss längre, Ivanhoe flyttades till TV3 och för egen del behöver jag inte längre tillbringa större delen av nyårsdagen liggande på rygg.

Vad det har blivit av allt detta ska jag försöka utreda i den här bloggen de närmaste dagarna.

BOHUSLÄNINGEN PÅ 60-TALET

Här följer ytterligare några bilder ur min bok ”Kuriren, Bohusläningen och jag”. Kan köpas på www.litenupplaga.se/1218 eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com



Bohusläningens tidningshus vid Norra Drottninggatan så som det såg ut i mitten på 1960-talet. Observera vänstertrafiken och den låga trähusbebyggelsen på båda sidor.
 

Eric Jonsson var chefredaktör från 1958 till 1979.

I sätteriet var det bly som gällde. Här ses typografen Yngve Johansson i aktion.

Förbundskaptenen Orvar Bergmark på besök pratar fotboll med sportchefen Lennart Floodberg, Ingemar Larsson och mig.

 

Lars-Gunnar Björklund och jag intervjuar Örgrytelöpare Bosse Johansson efter segern i Tvåstadsloppet mellan Vänersborg och Uddevalla.

För fler detaljer: Se länken www.litenupplaga.se/1218 eller ring mig på 0522-10599.

WILMA PÅ VALLEN 1962

Ytterligare några bilder ur min bok ”Kuriren, Bohusläningen och jag”, som kan köpas på www.litenupplaga.se/1218 eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller gujohans@telia.com

Wilma Rudolph på Sverigeturné (här i vit plastregnkappa) drog 4 500 åskådare till Rimnersvallen 1962 - i ösregn och utan att springa. Det räckte att hon visade sig som prisutdelare. Alla ville se OS-drottningen från Rom 1960.

Åtta år senare fick jag intervjua hennes efterträdare på sprintertronen, Chi Cheng från Taiwan, på Hotell Gyldenlöwe i Uddevalla.

Nisse Hillén var redaktionssekreterare på Kuriren fram till nedläggningen 1963.

Vid den tiden fanns fem biografer i Uddevalla. Så här kunde annonserna se ut i Kuriren.

Fler bilder och massor av text på 162 sidor i boken ”Kuriren, Bohusläningen och jag”.

VM-MATCHEN PÅ RIMNERSVALLEN

Några bilder ur min bok "Kuriren, Bohusläningen och jag", som finns att köpa på www.litenupplaga.se/1218 eller direkt av mig, antingen via telefon 0522-10599 eller e-post gujohans@telia.com



18 000 åskådare på Rimnersvallen såg VM-matchen Brasilien-Österrike den 8 juni 1958. Den gamla ståplatsläktaren var som synes välfylld. Av de 18 000 satt 3 000 på bänkar placerade på löparbanorna runt hela arenan, skilda från planen av ett lågt "kravallstaket" bestående av trästolpar som man slagit ner i tegelstybben och dragit tre band av gul plasttråd.genom.

Matchen bevakades av elva man från Bohusläningen. Här är tidningens lag samlat dan före dan. Längst till vänster fotografen Arne Andersson. Sittande i mitten redaktionssekreteraren Wilhelm Hansson och sportchefen Ebbe Bohlin. Stående i mitten ses Yngve Carlsson och tvåa från höger Ebbe Ljungberg, som svarade för matchreferat och intervjuer.

 

Brassarna laddade upp på I 17:s regementsområde, skyddade av beväpnade vakter och höga staket. På den övre bilden ur Bohusläningen i det här klippet ses Garrincha prova ett labyrintspel på Soldathemmet tillsammans med Dino Sani. Därunder testar Zito sina färdigheter på hammondorgeln.

 

Förköpsbiljetter såldes i Fingals sportaffär vid Torggatan av Fingal Ryberg (till höger) och Bertil "Knaster" Johansson.
 

Fler detaljer i boken ”Kuriren, Bohusläningen och jag” som finns att köpa på alla de stora boksajterna på nätet eller kan rekvireras genom bokhandel om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen. Eller så kan man ringa mig på 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

HÅRD JULNÖT ÄNTLIGEN KNÄCKT

Debatten hade varit hård och frän kring stambordet på lunchrestaurangen. Frågan gällde vid vilken tidpunkt i advent man skulle ta fram sina julsaker.

Redaktör A hade hävdat första advent, medan den berömde optikern höll på Lucia.

Mötet hade då beslutat ge utslagsröst till den kände politikern, ibland även kallad mittenbrodern. Denne hade dock inte varit på plats vid bordet på flera dagar. När han slutligen infann sig, hann han knappt sätta sig förrän tre man spände ögonen i honom varpå kåsören begärde ordet och sa:
– Vi har enats om att du har utslagsröst. Frågan gäller: Borde jag ha tagit fram tomten och julbocken samtidigt som jag hängde upp adventsstjärnorna?

Mittenbrodern tittade då med fast och förtrolig politikerblick på sina lunchkamrater och sa

– Nej.
Kåsören begrundade detta ett par sekunder och replikerade sedan:
– Det var ett ovanligt rakt svar för att komma från en politiker. Det har du all heder av. Men nu kommer nästa fråga: Vid vilken tidpunkt ska jag då ta fram dem?
– Då måste jag ge två svar, sa mittenbrodern.
– Det var det jag anade, sa redaktör A. Mer än ett rakt besked klarar han inte.

– Låt höra, sa kåsören.

– Bocken den 13 och tomten den 23, sa mittenbrodern.
– Varför just dom dagarna? sa optikern.
– Bocken tar man fram till Lucia medan tomten får vänta till dagen före julafton, svarade mittenbrodern och fortsatte:
– Det är i alla fall min modell. Man ska ta det lugnt och inte börja firandet för tidigt.
– Får man dricka julmust? sa redaktör A.

– Ja, det går bra, sa mittenbrodern. Jag har själv druckit en i dag.

– Det var väl det jag tänkte, sa redaktör A. Nu har han varit ute och blivit mutad igen.
Församlingen ägnade sig sedan åt sina lunchtallrikar, varpå mittenbrodern sammanfattade det hela med orden:
– Det var intressanta frågor ni hade i dag. Det känns tryggt att någon sysslar med lite jordnära ting, så man slipper ta ställning till om vi ska gå med i Nato varje dag.

Inför sådan förtroendegivande argumentation böjer sig naturligtvis kåsören och plockar följaktligen fram bocken lagom till Lucia, medan tomten får vänta ytterligare ett antal dagar.