CITAT OCH SÅGNINGAR

I Tidningen Se från 1970 fanns en spalt där man citerade vad känt folk påstods ha sagt i veckan.

Och det var inte alltid några snälla saker Eller vad sägs om den här sågningen av den unge ex-beatlen Ringo Starrs försök till solokarriär?

Bengt Melin om Ringo Starrs nya platta: Med den röst han presterar hade han blivit utslagen i förtesten till Folkparkernas talangtävlan här hemma, och han hade fått känna sig stolt om han fått ställa upp i pausen i Vårgårda Folkets park, ackompanjerad av en amatördragspelare med hål i bälgen.

Torvald Gahlin: I politiken är allting möjligt – tills man blir vald.

Cello i Expressen: För att slå femtimmarsrekordet i enbensstående måste man under alla omständigheter vara stark. Eller ännu hellre stork.

Bengt Anderberg: Vad man än kan säga om Melodiradion, några pretentioner har den inte. Den är verkligen en folkrörelse som har släppt ner hängslena på rumpan, går på hålfötterna, kliar gitarren med naglarna fulla av fett mjöl från förra onsdagen och blåser seriösa serenader i trumpet som verkar som om den i själva klockstycket bure en klimp geléhallon som endast har en önskan, inte lossna, inte brista, men dallra, dallra.

Och så tar vi väl några bilder med pratbubblor också:

I GÄLLIVARE TRAKTER

Jag fortsätter bläddra i tidningen Se från 1970.

Här finns bland mycket annat en hel del mer eller mindre roliga historier. Till exempel den här:

Det var hårda bud på den tiden man byggde malmbanan och Gällivare trakter dånade av sprängskotten.

Laddare Karlsson var av sin förman skickad in till Gällivare för att hämta brännvin och förrättade expeditionen per trampdressin. Men Karlsson dröjde och förmannen blev orolig och gav sig iväg utmed banan för att leta efter honom.

Efter åtta kilometer såg han ett stillastående tåg och en folksamling och förstod att en olycka hänt. Jo, det visade sig att laddare Karlsson hade mött ett extratåg på hemvägen och inte hunnit lyfta dressinen av spåret i tid. Han hade dock ägt sinnesnärvaro nog att slunga brännvinspaketet ut i myren.

Förmannen fann till sin lättnad alla flaskor hela, lyfte på mössan, betraktade den döde Karlsson och sa:

– Ja, du Kalle, det här kunde ha gått riktigt åt helvete.

Eller den här:

När man automatiserade en av de sista bemannade telefonstationerna i Norrland, så var det kanske på tiden. En abonnent berättar att han sista veckan växeln fungerade hade följande dialog med telefonisten på orten:

- Säj fröken, jag ska be att få annullera samtalet till Västerås som jag beställde.

- Att va, sa ni?

- Jag ska be att få annullera samtalet.

- Vaförnåge?

- Jag inhiberar samtalet jag beställlde till Västerås.

- Vad gör ni, säjer ni?

- Jag skiter i samtalet.

- Men så säj det då!

Och under vinjetten Veckans klipp hittar vi följande:

LÄSUPPLEVELSER PÅ UTEDASSET

När jag sitter på dasset utanför den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1970 upptäcker jag plötsligt att jag sitter och läser om hur det var att sitta på dasset och läsa veckotidningar 1970.

Det är nästan så man tappar begrepp om både tid och rum.

Var är jag, vad gör jag och vad är det för år i år?

År 1970 skrev i alla fall Gits Olsson i Se så här apropå sommarläsning, dassbesök och litterärare ambitioner:

”Man kommer ut i juni och båten är lastad till randen med ambitiös litteratur som man inte har hunnit läsa under vintern, debattböcker och sånt. Och man säger: Nu är det sommar, nu är jag ledig och avspänd, nu ska här läsas. Men det blir aldrig av att öppna en bok för det är full rulle på fiske och måleri och murning och lagning av aktersnurror från morgon till kväll.

De enda stunder på dygnet när man är riktigt avkopplad är när man sitter på utedasset. Och där ligger sen i september i fjol ett nummer av Hemmets Journal. Det är den tidningen man läser varenda gång. Förutom en artikel av Åsa Alm och atlantseglingen med pappan, förekommer en stor artikel om Hyland som har rubriken:

Om jag inte vore så berömd!

Jag har läst den artikeln cirka 140 gånger. Jag har lidit med Hyland i hans bekymmer. Han säger: Jag är så berömd, så berömd att jag inte kan bli mer berömd. Men jag är ingen popkille.Jag är en seriös människa. Vore jag inte så berömd skulle jag ha en större handlingsfrihet.

Varje gång jag går på toaletten lider jag med Hyland. Jag vet inte vad det är för en jävel som har lagt detta exemplar av Hemmets Journal på min mugg. Vem det än är så har han dömt mig att hela denna sommar dela denne riksbekante Tranåspojkes förtvivlan över kändisskapets smärta. Varför kan inte folk glömma något av Kafka på ens dass, eller nåt annat som man inte heller har läst, fast man borde – en Dreiser eller en Dostojevskij?”

Så långt Gits Olsson från 1970 i ämnet sommarläsning på utedasset. Längre ner på samma sida hittar vi följande godbit under rubriken Blandade karameller:

Dialog mellan två riksdagsmän på tåget:

– Vad sa du i lokaliseringsfrågan?

– Ingenting.

– Ja, det är klart, men hur la du orden?

Och ännu längre ner handlar det om mannen som kom in på en bar, där bara bartendern och en amerikan fanns vid disken.

– Får jag något som är stort och kallt och med mycket whisky i, sa mannen.

– Ta min fru, sa amerikanen.

BANKETT MED PRISUTDELNING

Medan mångkampen mellan kåsören och redaktör S under årens lopp har krympt från tiokamp till sjukamp till femkamp till trekamp har den efterföljande banketten gått motsatt väg och bara ökat i omfattning. Denna bestod länge av hämtpizza och mineralvatten hemma hos redaktör S.

Men i takt med att grenarna blivit färre och kampen kortare har banketten fått allt större utrymme. Denna hade nu förlagts till restaurang Koppargrillen i Vänersborg dit de båda atleterna anlände med närmast anhöriga klockan sju på aftonen.

Här smörjdes kråset med kalvfilet Oscar, tournedos, entrecote och andra läckerheter följt av den ena efterrätten smaskigare än den andra, medan.eftersnacket böljade fram och åter.

En intresserad mecenat, som under flera år följt tävlingen på avstånd, hade skänkt två priser i form av ståtliga statyetter med rent av antik resning.

Övriga bankettgäster väntade nu spänt på att resultatet av årets mästerskap skulle kungöras. Frågan var alltså vem som hade vunnit.

Redaktör S mumlade något om att hans blygsamhet förbjöd honom att avslöja några resultatet. Kåsören hävdade att allt inte är vad det kan synas vara vid första anblicken samt att vem som har vunnit beror helt och hållet på hur man räknar.

– Det är väl inte så svårt att räkna till 2-1 sa redaktör S.

– Kanske inte enligt ditt primitiva sätt att se det, sa kåsören. Men jag har varit hemma och studerat protokollet och sett att segrarna i pilkastning och frågesport togs med betydligt mindre marginal än triumfen i minigolf. Den borde alltså premieras extra. Därför skulle ett oavgjort resultat kunna ligga inom möjligheternas gräns vid en summering.

På detta utspel följde en lång diskussion huruvida det över huvud taget gick att utse en segrare under sådana omständigheter.
– Kan det verkligen bli oavgjort i mångkamp, sa redaktör S medan han attackerade en stor Banana split på efterrättstallriken.

– Om båda hamnar på samma poäng så borde det kunna bli det, sa kåsören och slevade i sig en icke oansenlig del av sin brylépudding.

– Vad händer då? sa redaktör S.

– Då skulle dom förmodligen få var sin guldmedalj i OS, sa kåsören. Och vi fick ju var sin statyett här.

Därmed var det dags att sätta punkt för sommarens mångkampsmästerskap och börja fundera på hur nästa års program ska se ut. Blir det månne tvåkamp eller enkamp eller ska de båda atleterna kanske helt koncentrera sig på banketten?

GLÄNSANDE GOLFRUNDA

Det blev en synnerligen tät och händelserik minigolfmatch som avslutning på årets mångkamp mellan kåsören och redaktör S. För att få förstklassiga förhållanden och största möjliga rättvisa hade de båda atleterna begett sig till bangolfklubbens anläggning inne i staden.

Lotten utföll så att redaktör S inledde spelet. Det gjorde han genom att slå en sjua på bana ett, alltså högsta möjliga antal slag enligt de regler som medföljde protokollet. Kåsören svarade med en trea och var alltså fyra slag upp redan efter första hålet.

Men sedan jämnade det till sig. Kåsören fortsatte visserligen att hålla undan men nu kände han flåset i nacken och efter halva matchen var ledningen nere i två slag.

Då var det dags för bana nummer tio, anläggningens stora rysare. Här gäller det att slå både rakt och lagom hårt på samma gång så att bollen rullar upp för en liten smal höjd med ett hål uppe på toppen. Slår man för löst orkar bollen inte fram, Och slår man bara det allra minsta för hårt så hoppar den över hålet och rullar tillbaka.

– Här kan du skriva sju direkt på mig, sa redaktör S.

– På mig också tror jag, sa kåsören, varpå redaktör S slog sju misslyckade slag och kåsören träffade rätt på två.

– Hur gjorde du, sa redaktör S.

– Det talar jag inte om för dig, sa kåsören och plockade belåtet upp bollen ur koppen.

– Men jag har ju redan slagit, sa redaktör S.

– Jag vet inte hur jag gjorde, sa kåsören. Det måste vara medfödd begåvning.

Matchen slutade med en överlägsen seger för kåsören med elva slag till godo, vilket fick redaktör S att göra följande analys:

– Det var alldeles för lättspelat i dag. Jag hade hoppats på ruskväder som förra året då det ösregnade och blåste halv storm. Det är då en riktig karl kommer till sin rätt. Jag behöver tuffa utmaningar. Det här vädret gynnar bara veklingar.

Kåsören å sin sida var heller inte helt nöjd. Nu slutade mångkampen 2-1 till redaktör S efter två knappa segrar för denne i pilkastning och frågesport, medan kåsörens glänsande uppvisning och storseger i minigolf inte premierades efter förtjänst.

– Vi borde se över reglerna till nästa år, sa han. Vissa grenar borde ge mer poäng än andra, speciellt om man vinner dem så överlägset som nu var fallet.

–  Jag är mållös, sa redatör S och så var det dags att åka hem var och en till sitt och byta om till den efterföljande banketten.

OBALANSERAD MÅNGKAMPARE KROSSAR HALVA MÖBLEMANGET

Som tidigare meddelats i denna blogg lyckades redaktör S besegra kåsören även i frågesportsmomentet av den stora mångkampen på landet.

Tilläggas kan att mitt under tävlingen inträffade ett pinsamt intermezzo som fick en av aktörerna att tappa all gnista och koncentration sedan hans motståndare gått handgripligt till väga mot möblemanget.

Efter nästan en timmes envig, när spänningen var som störst, tätnade dramatiken ytterligare av att redaktör S plötsligt lutade sig bakåt i trädgårdsstolen med sådan kraft att ryggstödet sprack med ett våldsamt brak. Direkt efter smällen försvann han för ett ögonblick ur kåsörens åsyn och ramlade baklänges in i en stor ormbunke.

– Vart tog du vägen, sa kåsören. Och vad gör du?

– Vad är det för stolar du har, sa redaktör S och reste sig mödosamt upp.

– Det är inget fel på dom stolarna. Eller det var det i alla fall inte för en stund sedan, sa kåsören och betraktade det spräckta ryggstödet och det som var kvar av stolen.

Sedan skakade han på huvudet och fortsatte:

– Här har suttit folk i dom stolarna i trettio år utan att någon har klagat och ingen har ramlat under bordet förrän nu.

– Då är det på tiden att byta ut dom, sa redaktör S.

– Du får inte vräka dig bakåt på det viset, sa kåsören.

– En riktig stol ska väl tåla att man lutar sig lite, sa redaktör S.

– Det här var det värsta jag varit med om, sa kåsören. Komma hit och göra sönder mina möbler. Ska du inte gå upp och ställa dig på bordet och hoppa också för att se om det håller?

Som om detta inte vore nog fortsatte redaktör S med att under dunder och brak sitta sönder ännu en stol. Kåsören måste då motvilligt medge att stolarna kanske hade drabbats av ålderdomssvaghet och borde bytas ut.

När det gällde mångkampen hade redaktör S nu alltså tagit ledningen med 2-0 inför den avslutande minigolfen. Men eftersom denna av hävd är mångkampens blå band skulle en eftertrycklig och odiskutabel seger där kunna göra matchen lika. Åtminstone på det moraliska planet.

Spännande fortsättning alltså.

.

BRITTSOMMAR MED HJÄRNSLÄPP

När det blev dags för gren nummer två i mångkampen mellan kåsören och redaktör S hade de båda atleterna förflyttat sig till kåsörens uteplats intill den lilla stugan vid havet. Det handlade om frågesport med spelet om Nationalencyklopedin som underlag och åtta frågekort med tio frågor vardera att besvara.

De tävlande drog alltså åtta kort var ur leken och läste för varandra. Lottningen hade utfallit så att kåsören började med att ställa frågor. Han vände på första kortet och läste: Vad kan man också kalla indiansommar efter ett vanligt kvinnonamn?

– Brittsommar, sa redaktör S.

– Ja, vad skulle det annars vara, sa kåsören. Det var alldeles för lätt.

– Nästa fråga, sa redaktör S.

– Ja, den är ännu lättare, sa kåsören och läste: I vilket landskap ligger Sölvesborg?

– Blekinge, sa redaktör S.

– Och här kommer en sanslöst enkel: Vilka två herrar förknippar man med: ”Det är kanske bäst att man ger opp och lägger av och inser djungelns hårda lag, hänger sej i slipsen eller förorenar närmsta vattendrag”?

– Hasse och Tage, sa redaktör S.

– Du har åtta rätt av tio möjliga, sa kåsören. Nu hoppas jag du har dragit ett kort med lika lätta frågor för mig.

Redaktör S vände då på det första kortet och läste: Vad kallar man på svenska kvinnans ovarier?

– Det vet jag inte, sa kåsören. Men det låter som något i ett smyckesskrin. Eller så kanske det har med könsorganet att göra.

– Är det ditt svar, sa redaktör S.

– Jag chansar på könsorganet, sa kåsören.

– Då är det fel för det ska vara äggstockar, sa redaktör S.

– Det är väl ungefär samma sak, sa kåsören.

– Verkligen inte. Det får du inte rätt för, sa redaktör S och läste vidare: Vilken svensk regent introducerade en ny liturgi i den så kallade Röda boken?

– Det vet jag inte heller, sa kåsören. Men Gustav Vasa ändrade ju på många grejer inom kyrkan så det kanske var han.

– Johan III, sa redaktör S.

Sedan hjälpte det inte att kåsören visste att Pascal var den franske matematiker och fysiker som gav namn åt SI-enheten för tryck och mekanisk spänning eller att William Björneman-Petersson tog OS-guld i längdhopp 1920. Redaktör S hade ändå ryckt åt sig en ledning på 8-3 efter det första kortet.

Det hjälpte heller inte att resten av matchen blev nästan så jämn den kunde bli. Detta tidiga fempoängsunderläge låg som ett våtvarmt omslag över tävlingen och stressade kåsören så till den milda grad att han mot slutet även råkade ut för en black-out av gigantiskt format.

Frågan löd: Vad heter mannen som i en välkänd roman slåss mot väderkvarnarna i La Mancha?

– Det vet jag, sa kåsören och satt sedan tyst i en halv minut.

– Får jag be om ett svar, sa redaktör S till slut.

– Jag kommer inte på det, sa kåsören. Jag tror jag har fått hjärnblödning.

– Klockan går, sa redaktör S.

– Författaren var Cervantes och väpnaren hette Sancho Panza, sa kåsören.

– Och hästen hette Rosimunda, sa redaktör S.

– Det vet jag också, sa kåsören. Men när det gäller huvudpersonen har jag fått hjärnsläpp.

– Då får jag väl avslöja att han hette Don Quijote, sa redaktör S.

– Ja, det vet jag väl, sa kåsören. Men jag kom inte på det.

Resten av frågesporten kan vi dra en barmhärtighetens slöja över samt konstatera att redaktör S hade tagit ledningen med 2-0 i den numera till trekamp reducerade huvudtävlingen. Därmed borde hans försprång vara ointagligt inför den avslutande minigolfen.

– Men det är ju den som räknas, sa kåsören. Utan seger i golfen kan man inte kalla sig segrare över huvud taget.
Fortsättning i morgon.