BANKETT MED PRISUTDELNING

Medan mångkampen mellan kåsören och redaktör S under årens lopp har krympt från tiokamp till sjukamp till femkamp till trekamp har den efterföljande banketten gått motsatt väg och bara ökat i omfattning. Denna bestod länge av hämtpizza och mineralvatten hemma hos redaktör S.

Men i takt med att grenarna blivit färre och kampen kortare har banketten fått allt större utrymme. Denna hade nu förlagts till restaurang Koppargrillen i Vänersborg dit de båda atleterna anlände med närmast anhöriga klockan sju på aftonen.

Här smörjdes kråset med kalvfilet Oscar, tournedos, entrecote och andra läckerheter följt av den ena efterrätten smaskigare än den andra, medan.eftersnacket böljade fram och åter.

En intresserad mecenat, som under flera år följt tävlingen på avstånd, hade skänkt två priser i form av ståtliga statyetter med rent av antik resning.

Övriga bankettgäster väntade nu spänt på att resultatet av årets mästerskap skulle kungöras. Frågan var alltså vem som hade vunnit.

Redaktör S mumlade något om att hans blygsamhet förbjöd honom att avslöja några resultatet. Kåsören hävdade att allt inte är vad det kan synas vara vid första anblicken samt att vem som har vunnit beror helt och hållet på hur man räknar.

– Det är väl inte så svårt att räkna till 2-1 sa redaktör S.

– Kanske inte enligt ditt primitiva sätt att se det, sa kåsören. Men jag har varit hemma och studerat protokollet och sett att segrarna i pilkastning och frågesport togs med betydligt mindre marginal än triumfen i minigolf. Den borde alltså premieras extra. Därför skulle ett oavgjort resultat kunna ligga inom möjligheternas gräns vid en summering.

På detta utspel följde en lång diskussion huruvida det över huvud taget gick att utse en segrare under sådana omständigheter.
– Kan det verkligen bli oavgjort i mångkamp, sa redaktör S medan han attackerade en stor Banana split på efterrättstallriken.

– Om båda hamnar på samma poäng så borde det kunna bli det, sa kåsören och slevade i sig en icke oansenlig del av sin brylépudding.

– Vad händer då? sa redaktör S.

– Då skulle dom förmodligen få var sin guldmedalj i OS, sa kåsören. Och vi fick ju var sin statyett här.

Därmed var det dags att sätta punkt för sommarens mångkampsmästerskap och börja fundera på hur nästa års program ska se ut. Blir det månne tvåkamp eller enkamp eller ska de båda atleterna kanske helt koncentrera sig på banketten?

GLÄNSANDE GOLFRUNDA

Det blev en synnerligen tät och händelserik minigolfmatch som avslutning på årets mångkamp mellan kåsören och redaktör S. För att få förstklassiga förhållanden och största möjliga rättvisa hade de båda atleterna begett sig till bangolfklubbens anläggning inne i staden.

Lotten utföll så att redaktör S inledde spelet. Det gjorde han genom att slå en sjua på bana ett, alltså högsta möjliga antal slag enligt de regler som medföljde protokollet. Kåsören svarade med en trea och var alltså fyra slag upp redan efter första hålet.

Men sedan jämnade det till sig. Kåsören fortsatte visserligen att hålla undan men nu kände han flåset i nacken och efter halva matchen var ledningen nere i två slag.

Då var det dags för bana nummer tio, anläggningens stora rysare. Här gäller det att slå både rakt och lagom hårt på samma gång så att bollen rullar upp för en liten smal höjd med ett hål uppe på toppen. Slår man för löst orkar bollen inte fram, Och slår man bara det allra minsta för hårt så hoppar den över hålet och rullar tillbaka.

– Här kan du skriva sju direkt på mig, sa redaktör S.

– På mig också tror jag, sa kåsören, varpå redaktör S slog sju misslyckade slag och kåsören träffade rätt på två.

– Hur gjorde du, sa redaktör S.

– Det talar jag inte om för dig, sa kåsören och plockade belåtet upp bollen ur koppen.

– Men jag har ju redan slagit, sa redaktör S.

– Jag vet inte hur jag gjorde, sa kåsören. Det måste vara medfödd begåvning.

Matchen slutade med en överlägsen seger för kåsören med elva slag till godo, vilket fick redaktör S att göra följande analys:

– Det var alldeles för lättspelat i dag. Jag hade hoppats på ruskväder som förra året då det ösregnade och blåste halv storm. Det är då en riktig karl kommer till sin rätt. Jag behöver tuffa utmaningar. Det här vädret gynnar bara veklingar.

Kåsören å sin sida var heller inte helt nöjd. Nu slutade mångkampen 2-1 till redaktör S efter två knappa segrar för denne i pilkastning och frågesport, medan kåsörens glänsande uppvisning och storseger i minigolf inte premierades efter förtjänst.

– Vi borde se över reglerna till nästa år, sa han. Vissa grenar borde ge mer poäng än andra, speciellt om man vinner dem så överlägset som nu var fallet.

–  Jag är mållös, sa redatör S och så var det dags att åka hem var och en till sitt och byta om till den efterföljande banketten.

OBALANSERAD MÅNGKAMPARE KROSSAR HALVA MÖBLEMANGET

Som tidigare meddelats i denna blogg lyckades redaktör S besegra kåsören även i frågesportsmomentet av den stora mångkampen på landet.

Tilläggas kan att mitt under tävlingen inträffade ett pinsamt intermezzo som fick en av aktörerna att tappa all gnista och koncentration sedan hans motståndare gått handgripligt till väga mot möblemanget.

Efter nästan en timmes envig, när spänningen var som störst, tätnade dramatiken ytterligare av att redaktör S plötsligt lutade sig bakåt i trädgårdsstolen med sådan kraft att ryggstödet sprack med ett våldsamt brak. Direkt efter smällen försvann han för ett ögonblick ur kåsörens åsyn och ramlade baklänges in i en stor ormbunke.

– Vart tog du vägen, sa kåsören. Och vad gör du?

– Vad är det för stolar du har, sa redaktör S och reste sig mödosamt upp.

– Det är inget fel på dom stolarna. Eller det var det i alla fall inte för en stund sedan, sa kåsören och betraktade det spräckta ryggstödet och det som var kvar av stolen.

Sedan skakade han på huvudet och fortsatte:

– Här har suttit folk i dom stolarna i trettio år utan att någon har klagat och ingen har ramlat under bordet förrän nu.

– Då är det på tiden att byta ut dom, sa redaktör S.

– Du får inte vräka dig bakåt på det viset, sa kåsören.

– En riktig stol ska väl tåla att man lutar sig lite, sa redaktör S.

– Det här var det värsta jag varit med om, sa kåsören. Komma hit och göra sönder mina möbler. Ska du inte gå upp och ställa dig på bordet och hoppa också för att se om det håller?

Som om detta inte vore nog fortsatte redaktör S med att under dunder och brak sitta sönder ännu en stol. Kåsören måste då motvilligt medge att stolarna kanske hade drabbats av ålderdomssvaghet och borde bytas ut.

När det gällde mångkampen hade redaktör S nu alltså tagit ledningen med 2-0 inför den avslutande minigolfen. Men eftersom denna av hävd är mångkampens blå band skulle en eftertrycklig och odiskutabel seger där kunna göra matchen lika. Åtminstone på det moraliska planet.

Spännande fortsättning alltså.

.

BRITTSOMMAR MED HJÄRNSLÄPP

När det blev dags för gren nummer två i mångkampen mellan kåsören och redaktör S hade de båda atleterna förflyttat sig till kåsörens uteplats intill den lilla stugan vid havet. Det handlade om frågesport med spelet om Nationalencyklopedin som underlag och åtta frågekort med tio frågor vardera att besvara.

De tävlande drog alltså åtta kort var ur leken och läste för varandra. Lottningen hade utfallit så att kåsören började med att ställa frågor. Han vände på första kortet och läste: Vad kan man också kalla indiansommar efter ett vanligt kvinnonamn?

– Brittsommar, sa redaktör S.

– Ja, vad skulle det annars vara, sa kåsören. Det var alldeles för lätt.

– Nästa fråga, sa redaktör S.

– Ja, den är ännu lättare, sa kåsören och läste: I vilket landskap ligger Sölvesborg?

– Blekinge, sa redaktör S.

– Och här kommer en sanslöst enkel: Vilka två herrar förknippar man med: ”Det är kanske bäst att man ger opp och lägger av och inser djungelns hårda lag, hänger sej i slipsen eller förorenar närmsta vattendrag”?

– Hasse och Tage, sa redaktör S.

– Du har åtta rätt av tio möjliga, sa kåsören. Nu hoppas jag du har dragit ett kort med lika lätta frågor för mig.

Redaktör S vände då på det första kortet och läste: Vad kallar man på svenska kvinnans ovarier?

– Det vet jag inte, sa kåsören. Men det låter som något i ett smyckesskrin. Eller så kanske det har med könsorganet att göra.

– Är det ditt svar, sa redaktör S.

– Jag chansar på könsorganet, sa kåsören.

– Då är det fel för det ska vara äggstockar, sa redaktör S.

– Det är väl ungefär samma sak, sa kåsören.

– Verkligen inte. Det får du inte rätt för, sa redaktör S och läste vidare: Vilken svensk regent introducerade en ny liturgi i den så kallade Röda boken?

– Det vet jag inte heller, sa kåsören. Men Gustav Vasa ändrade ju på många grejer inom kyrkan så det kanske var han.

– Johan III, sa redaktör S.

Sedan hjälpte det inte att kåsören visste att Pascal var den franske matematiker och fysiker som gav namn åt SI-enheten för tryck och mekanisk spänning eller att William Björneman-Petersson tog OS-guld i längdhopp 1920. Redaktör S hade ändå ryckt åt sig en ledning på 8-3 efter det första kortet.

Det hjälpte heller inte att resten av matchen blev nästan så jämn den kunde bli. Detta tidiga fempoängsunderläge låg som ett våtvarmt omslag över tävlingen och stressade kåsören så till den milda grad att han mot slutet även råkade ut för en black-out av gigantiskt format.

Frågan löd: Vad heter mannen som i en välkänd roman slåss mot väderkvarnarna i La Mancha?

– Det vet jag, sa kåsören och satt sedan tyst i en halv minut.

– Får jag be om ett svar, sa redaktör S till slut.

– Jag kommer inte på det, sa kåsören. Jag tror jag har fått hjärnblödning.

– Klockan går, sa redaktör S.

– Författaren var Cervantes och väpnaren hette Sancho Panza, sa kåsören.

– Och hästen hette Rosimunda, sa redaktör S.

– Det vet jag också, sa kåsören. Men när det gäller huvudpersonen har jag fått hjärnsläpp.

– Då får jag väl avslöja att han hette Don Quijote, sa redaktör S.

– Ja, det vet jag väl, sa kåsören. Men jag kom inte på det.

Resten av frågesporten kan vi dra en barmhärtighetens slöja över samt konstatera att redaktör S hade tagit ledningen med 2-0 i den numera till trekamp reducerade huvudtävlingen. Därmed borde hans försprång vara ointagligt inför den avslutande minigolfen.

– Men det är ju den som räknas, sa kåsören. Utan seger i golfen kan man inte kalla sig segrare över huvud taget.
Fortsättning i morgon.

ANALYS OCH EFTERSNACK

Sedan den första grenen avverkats i sommarens stora kraftmätning, mångkampen mellan kåsören och redaktör S, hade det blivit dags för eftersnack, analys och genomgång av hur det kunde gå som det gick. 

Matchen hade alltså inletts med pilkastning mot darttavla på en tall utanför kåsörens sommarstuga där det gällde att träffa tavlans alla fält i tur och ordning från 1 till 20.

Sedan krutröken skingrats kunde de båda atleterna konstatera att redaktör S hade vunnit en svängig match med siffrorna 20-16 efter att kåsören tappat en till synes betryggande ledning på ett närmast oförklarligt sätt.

Nu återstod den stora frågan: Hur var detta möjligt?

– Det var jag som var lite trög i starten, sa redaktör S.

– Varför det, sa kåsören-

– Ledkapseln i armbågen fungerade inte som den skulle. Min kastarm var lite sladdrig i början. Sedan lyckades jag få styrseln tillbaka och hittade rätt vinkel. Och då var det ju lätt att hålla samma höga standard som förr om åren.

– En mycket egendomlig analys, sa kåsören. Jag tyckte du höll samma medelmåttiga nivå hela tiden. Det var jag som svarade för det högklassiga spelet i början. Men mitt i matchen fick jag en svacka och när jag sedan hittade min normalt höga standard igen hann jag inte riktigt i kapp.

– En fullständigt felaktig historiebeskrivning, sa redaktör S. Det var du som gick ut för hårt. Och sedan orkade du inte helt enkelt.

Kåsören kände sig då tvungen att medge att det kanske låg något i detta. Eftersom han i likhet med många andra svenska elitidrottare i OS och VM har svårt att få igång kroppen till förmiddagarnas kvaltävlingar hade han ansökt om tillstånd att få börja matchen klockan elva. Men redaktör S var obeveklig. I likhet med tidigare år var det tävlingsstart klockan tio som gällde.

– Det var du som tvingade upp mig för tidigt, sa han. Hade jag fått starta klockan elva i stället för tio hade det gått annorlunda. Jag hann ju inte vakna riktigt.

– Ändå bjöd du oväntat hårt motstånd, sa redaktör S. Jag är riktigt överraskad. Trots den tidiga timmen tog du mig på sängen.

SVÄNGIGT PILKASTNINGSDRAMA KRYDDAT MED MISSARNAS MÅNGFALD

Så hade det än en gång blivit dags för sommarens stora kraftmätning mellan kåsören och redaktör S, alltså den tungt traditionsbelastade och synnerligen prestigefyllda mångkampen på landet. Denna giganternas kamp skulle som brukligt varit de senaste åren inledas med pilkastning utanför kåsörens sommarstuga.

Efter att ha hängt upp den gamla darttavlan på en spik i en av tallarna framför huset och noga synat de utvalda kastpilarna var de båda atleterna redo att skrida till verket.

Reglerna var enkla men orubbliga. De tävlande kastade tre pilar var i varje omgång och skulle så snabbt som möjligt träffa tavlans alla tårtbitar i tur och ordning från 1 till 20. Först till ruta 20 var vinnare.

Kåsören inledde med att redan i första omgången ta ledningen med 3-1. Han hade sedan 5-2, 7-3 och 9-4, innan han av någon oförklarlig anledning blev kvar på fält nummer 10 som han gång på gång ställde in siktet på utan att lyckas träffa. Under tiden passerades han av redaktör S som hann gå upp i ledning med 12-10 innan kåsören äntligen prickade rätt.

Medan denna dramatik pågick hade kåsören till och med lyckats sätta ett par av pilarna i trädet i stället för i tavlan.

– Nu börjar här bli livsfarligt, sa redaktör S.

– Hur så, sa kåsören.

– Här gäller det att ta betäckning, sa redaktör S, Tur att ingen av grannarna är ute så du får dom inom skotthåll.

– Vad pratar du om, sa kåsören.

– Du kastar ju så saven sprutar om tallarna, sa redaktör S.

– Tyst nu så jag får koncentrera mig, sa kåsören.

– Eller det kanske inte finns sav i tallar, sa redaktör S. Det är nog bara i björkar. Eller lövträd. Vi får ta reda på det vid något tillfälle.

– Sluta pladdra, sa kåsören. Det är din tur nu.

Redaktör S drog då ifrån till 14-10 innan kåsören äntligen fick ordning på siktet igen.

En stund senare var han nära att gå ikapp vid ställningen 17-16 till redaktör S men missade ruta 17 så att alla tre pilarna satte sig på var sin sida om tårtbiten men med ett par milimeters marginal åt fel håll.

– Snygg träffbild, sa redaktör S.

– Jag träffade ju inte, sa kåsören.

– Missbild då, sa redaktör S. Men ganska snygg i alla fall.

– Sluta pladdra nu, sa kåsören.

Då gjorde redaktör S det och träffade rätt med tre pilar på raken och tog helt plötsligt lika hastigt som oförklarligt hem segern med siffrorna 20-16.

Fortsättning följer.

MÄTTANDE MÅNGKAMPSMÖTE

Riktlinjerna för sommarens mångkamp mellan kåsören och redaktör S drogs upp på den sistnämndes altan över en kanna kaffe och en Budapesterlängd.

De båda atleterna kunde därvid konstatera att det som en gång varit en gigantisk kraftmätning i form av en krävande tiokamp över två fullmatade tävlingsdagar har genomgått en viss förändring under årens lopp. 

Via sjukamp och femkamp har tävlingen krympt ihop i takt med tilltagande ålder hos deltagarna för att under fjolåret nå sitt nuvarande skick i form av en trekamp med grenarna pilkastning, frågesport och minigolf.

Efter att ha delat det som återstod av bakverket i två lika stora bitar enades de tävlande om att dessa tre grenar var exakt vad de skulle orka i år också, varpå mötet klubbade samma program som året innan.

Därpå fastställdes tävlingsdag, starttid och valplats. Till pilkastningsarena utsågs gräsplätten framför en av tallarna vid kåsörens sommarstuga. Frågesporten skulle äga rum på dennes uteplats, varpå tävlingsjuryn beslöt att de båda atleterna sedan skulle förflytta sig in till stadens bangolfanläggning för den avslutande kraftmätningen.

Sekonderan lämnar ringen. Må bäste man vinna.

LEVANDE PYRAMID PÅ SUNNINGEN

Frisksportrörelsen svepte fram över Sverige på 1920- och 30-talet. Många lärde sig behärska sin kropp genom gymnastiken. Att stå på händer, slå flick-flack och göra volter var populärt, och varje grabb med självaktning skulle kunna ”göra en handstans”.

Min farfar Johan Johansson var en av de första som byggde sommarstuga på Sunningen på 1930-talet. Där höll hans söner till och gymnastiserade på stränderna.

Här har tre unga män roat sig med att göra en levande pyramid på stranden bort mot Unda. Överst min far Sven Johansson, stående på axlar tilllhörande hans bror Axel (till höger) och en för mig okänd kamrat till dem. Både pappa Sven och farbror Axel ingick i den svenska gymnastiktruppen till OS i Berlin 1936.

Handstans på berget i viken innanför Rödberget på Sunningen. Rakt över där min far står på händerna går i dag Uddevallabron.

Lite längre ner vid vattnet låg den stuga som min farfar byggde och mina föräldrar så småningom övertog. Den här bilden är från slutet av 30-talet och visar mamma Ingrid till höger och hennes syster Astrid samt Astrids man Thorsten. Stugan stod kvar till 1996, då den löstes in av Vägverket och revs eftersom den låg i vägen för Uddevallabron.

(För att se fler gamla Uddevallabilder, skriv in Uddevalla i rutan uppe till vänster och tryck Enter.)