DAGS FÖR ÅRETS MATCH

Sommarens mångkamp på landet mellan redaktör S och kåsören – av många ansedd som Årets match alla kategorier – inleddes denna gång med en telefonkonferens.

Det gick till så att redaktör S ringde till kåsören och sa:

– När ska vi ha tiokampen?

– Aldrig mer, sa kåsören.

– Va! sa redaktör S. Blir det ingen tävling i år?

– Jo, men vi kan väl göra som i fjol och nöja oss med tre grenar.

– Det var det jag menade, sa redaktör S.

– Men du sa tiokamp.

– Ja, sa redaktör S. Det är tiokamp men med tre grenar.

– Hur kan de vara det?

– Jag är tiokampare, sa redaktör S. Jag har alltid känt mig som tiokampare och kommer alltid att kalla mig tiokampare. Hur mycket du än förkrymper tävlingsprogrammet.

Kåsören måste motvilligt medge att det kanske låg något i detta. Det som en gång för mer än tjugo år sedan började som en ståtlig kraftmätning i tiokamp över två hela tävlingsdagar med både förmiddags- och eftermiddagspass och grenar som trestegshopp, stenstötning  och stövelkastning, har krympts ihop till en liten endagstävling som på senare år har omfattat endast tre grenar.

I takt med tilltagande ålderdomssvaghet hos kåsören har denne lyckats med bedriften att gradvis förhandla ner programmet, först till sjukamp, sedan till femkamp och slutligen till trekamp.

De båda atleterna enades nu om samma upplägg som i fjol, alltså pilkastning, frågesport och minigolf i nämnd ordning. Med samling framför piltavlan vid stora tallen utanför kåsörens stuga klockan 10.00.

– Om du kan masa dig upp till dess, sa redaktör S.

Må morgonpiggaste man vinna.

SPRÄNGLÄRD KÅSÖR I HÅRDTRÄNING

I den lilla staden Alghero på Sardiniens västkust befann sig kåsören på träningsläger inför sommarens traditionella mångkamp på landet med redaktör S som ständig motståndare

Efter lite allmänna konditionsövningar på Medelhavets strand beslöt han att koncentrera träningen på de tre grenar som sedan gammalt utgör kärnan i mångkampsprogrammet, nämligen pilkastning, frågesport och minigolf.

Det var bara det att hur han än letade hittade han ingen pub som han kunde besöka för att träna pilkastning. Inte heller lyckades han leta upp någon minigolfbana hur han än gick och gick på stadens gator och i dess omgivningar.

Återstod alltså att träna allmänbildning med sikte på den kommande frågesporten. Att Giuseppe Garibaldi var en italiensk frihetskämpe med anknytning till Sardinien visste han redan men det var ju inte säkert att det skulle bli några frågor på denne.

Vad har jag lärt mig mer under vistelsen här nere, frågade han sig själv. Jag har till exempel lyckats ta reda på hur bussarna går i Alghero. Efter att ha besökt informationsbyrån i bottenplanet på ett av tornen i Gamla stan och fått en hel rad broschyrer och tidtabeller i detta ämne skulle jag nästa våga påstå att jag har blivit expert på stadens busslinjer.

Det är kanske inte så troligt att det dyker upp någon fråga på detta i den kommande tävlingen, men man vet aldrig. Skulle det till exempel frågas vid vilken hållplats man ska stiga av om man bor på Hotell Calabona och kommer norrifrån är rätt svar: Hållplatsen utanför Green Hotel med samma namn som detta.

Dessutom vet jag nu också hur man bär sig åt för att handla frukt i affärrskedjan Conad på Sardinien och förmodligen också i resten av Italien. Man skulle nästan kunna säga att det var en dyrköpt lärdom för jag misslyckades första gången så att den stressade handelsmannen i kassan måste ta påsarna och skynda bort till fruktvågen medan kön växte bakom mig. Till nästa gång hade jag lärt mig att leta upp rätt siffror i en tabell och trycka ut en lapp som man häftade fast på påsen.

Nektariner hade nummer 88 minns jag. Så om frågan ”Vilket nummer har nektariner i affärskedjan Conads betalsystem på Sardinien” skulle dyka upp i frågesporten kommer jag att klara det också.

Men det är kanske inte så troligt det heller. Vi får väl se vad som händer.

ATLETER PÅ TRÄNINGSLÄGER

Sedan mer än tjugo år har kåsören och redaktör S mätt sina krafter i en lika traditionstyngd som legendomsusad mångkampstävling i och omkring de båda aktörernas sommarstugor på landet.

Denna giganternas kamp har med åren blivit så prestigefylld att förberedelser i form av taktiska upplägg samt träning på såväl det fysiska som det mentala planet har upptagit en allt större del av de båda stridstupparnas vardag under året.

Detta har med tiden stegrats allt mer och ibland tagit sig nästan groteska proportioner. Som till exempel inför årets tävling då båda atleterna som ett led i förberedelserna hade rest på träningsläger till Medelhavet.

Och inte nog med det. Det visade sig nämligen att båda hade, oberoende av varandra, beställt var sin resa till samma italienska ö, nämligen Sardinien. Och som detta inte vore nog hade de valt samma lilla stad vid namn Alghero på Sardiniens västkust för att slå upp sina läger.

Vid en närmare koll visade det sig dock att kåsören skulle befinna sig på denna plats veckan före sin medtävlare och hinna åka hem därifrån någon dag innan denne skulle anlända.

Kåsören hade beslutat att använda sin vecka på Sardinien till i första hand konditionsträning

Han simmade längd efter längd i hotellpoolen, lyfte skrot i hotellets gym och tog långa promenader.

Under en av dessa upptäckte han vid ett tillfälle att han befann sig på en gata vid namn Via Garibaldi.

Var har jag hört det namnet förr, tänkte han. Javisst ja, det var ju i skolan som man fick lära sig att Giuseppe Garibaldi var en berömd italiensk fältherre och frihetskämpe på 1800-talet.

Det fanns till och med en gammal historia som berättades när man växte upp. Vänta, hur var det nu den var? Det var Garibaldi och Hitler och Bellman som skulle tävla med engelske kungen om vem som hade . . . Nej, det blev fel Så här var det ju:

Det var fröken i skolan som förklarade för sina elever att Garibaldi alltid bar röd skjorta när han red i spetsen för sina soldater därför att dessa inte skulle nedslås av att se att han var sårad ifall han skulle träffas av en kula och börja blöda. Då var det en liten kille som ivrigt räckte upp handen och sa:

– Fröken, fröken, då vet jag varför Hitler hade bruna byxor!

Sådant kan man gå omkring och fundera på när man vandrar i solen på historisk mark på den italienska ön Sardinien sommaren 2016.

TIDERNAS TOPPLISTOR

Granskningen av tidningen Se från 1971 fortsätter.

En av Londons största attraktioner är Madam Tussauds vaxkabinett, konstaterar Rit-Ola i nummer 3 av tidningen och fortsätter:

"Det är ett ställe där Londonborna håller kontakten med dagens och gårdagens historia. För en tid sedan fick besökare hos Madam Tussauds under en månads tid fylla i frågeformulär. Det gällde olika kategorier - och här är resultatet från några av de gjorda omröstningarna.

Listan över tidernas hjältegestalter såg ut så här:

1. Winston Churchill, 2. Jesus Kristus, 3. John Kennedy, 4. Lord Nelson, 5. Jeanne d´Arc.

Listan över topprestationer inom olika fack med hjältegloria av evighetstyp leddes av månbestigaren Neil Armstrong, följd av Albert Einstein, mångossen Buzz Aldrin, världsomseglaren sir Francis Chichester och radiumkvinnan madan Curie.

Glamourlistan: 1. Elizabeth Taylor, 2. Sofia Loren, 3. Raquel Welch, 4. Brigitte Bardot, 5. Marilyn Monroe.

Listan över alla tiders knölar toppades givetvis av Adolf Hitler, följd av Mao, Enoch Powell och Richard Nixon. Varefter följde USA;s vicepresident Spiro Agnew, Dracula, premiärminister Edward Heath och ett femtiotal smärre knölar."

Så långt Rit-Ola. Om någon saknar namn som Idi Amin, Saddam Hussein och Pol Pot vill jag påminna om att listan alltså är från 1971 och att dessa potentater då bara var i början av sina respektive karriärer.

MERA KLIPP

Klippt ur avdelningen Veckans klipp i tidningen Se från 1971:

Slut för i dag, tack för i dag.

BUBBEL I KÖN

Bubbel i kön hette en avdelning i tidningen Se en gång i tiden. Här några smakprov ur de exemplar från 1971 som jag har bläddrat igenom i sommar.

ANDAR OCH ANDRA KONSTIGHETER

Sitter i den svenska sommaren 2016 och läser tidningen Se från 1971. I nummer 23 står att det har kommit ut en ny bok om parapsykologi. Den har betygsatts i en annan tidning av en recensent som påpekat att visserligen har han sett bord dansa men att han ändå inte känner sig övertygad om parapsykologins förträfflighet. Det har i sin tur fört med sig att rader av troende och parapsykologer av facket har flugit på honom som osaliga andar.

Detta har föranlett kåsören Gits Olsson att avge följande kommentar:

"Själv har jag inte sett ett bord dansa sedan Stig Järrel bjöd på kaffe ute på Tuna och en under bordet liggande grand danois reste sig vid tredje kakan."

Gits fortsätter lite längre ner i texten:

"Äger man inte kraften att få bord att dansa, borde man åtminstone kunna få dem att knacka. Det har sagts mig från många håll att de avlidnas andar gärna hör av sig genom knackningar. De försök i branschen som jag har övervarat har dock inte velat lyckas.

En gång var jag en av sex runt ett bord, där ambitionen var att söka kontakt med en död gubbe som tagit hemligheten med en undangömd lagfartshandling med sig i graven. Sterbhuset tryckte handflatorna mot bordsskivan allt vad dom orkade och efter cirka tio minuter hördes skarpa knackningar. Den närmast sörjande skrek:

– Viktor, är det du?

– Nej, svarade en röst från dörren, det är från bryggeriet. Ska det vara femton öl och tio läsk som vanligt?"

Gits fortsätter:

"På 40-talet arbetade jag på en liten landsortstidning och trodde vid ett tillfälle att jag kommit andevärlden mycket nära. En gammal pastor från Helsingborg, gråhårig, mittbenad och med blida ögon bakom pincenecen kom upp på redaktionen och ville ha en reklamnotis om sitt andeföredrag i Folkets hus B-sal.

På kvällen visade pastorn skioptikonbilder på drottning Astrid och ärkebiskopen Nathan Söderblom som han påstod hade visat sig så frikostigt för honom att han kunnat fotografera dem efter deras inträde i andevärlden, och fick varma applåder i B-salen.

När jag satt på redaktionen i nattens sena timme och skrev mitt referat, dök pastorn uppp med den lille runde kompisen som skött skioptikonapparaten. Pastorn ville läsa mitt manus, det drog ut på tiden och skioptikonskötaren väste:

– Sno´re på, dom stänger kassan halv tolv här i stan!

– Gå för du, sa den blide pastorn, två assietter, öl och Skåne för mig.

Jag minns att jag i det ögonblicket anfäktades av en smula tvivel på parapsykologin. Dom kunde väl åtminstone ha beställt för tre.

Fyra år senare hade jag ytterligare en nedslåemde kontakt med det övernaturliga. Dom hade satt in en fjärrskådare i sökandet efter den försvunna Viola Widengren i Helgum. En fotograf och jag ville intervjua fjärrskådaren och knackade på hans hotelldörr i Långsele.

– Vem där? sa fjärrskådaren.

Vi tyckte det var skit till fjärrskådare som inte ens kunde lista ut vem som stod på andra sidan dörren."