MERA BUBBEL UR SE

SJUK HUMOR FRÅN FÖRR

Vårt behov av morbiditeter är uppenbarligen konstant, läser jag i ett av de exemplar av tidningen Se från 1967 som förgyller min tillvaro sommaren 2018. Det här med sjuk humor är alltså inte något  helt nytt påfund.

Det handlar i det här fallet om ordstäv, där personer som råkat i förtvivlade och rent av livshotande situationer säger lustiga repliker ögonblicken innan de utandas sin sista suck.

Har ni sett mej flyga, sa Bomanskan, ramlade ut genom fönstret.

Tur att pipan höll, sa masen, ramlade ner från kyrktornet.

Andra ramsor understryker ytterligare att detta med sjuk humor är en ganska gammal grej.

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sej, Haderittan finns ej mer.

Det var en ramsa som förmodligen inte författats av Haderittans närmast sörjande.

Bagar Bengtsson är död, han har bränt sej på bröd, han ska begravas i en tioöres limpa, hette det i en annan ramsa.

Förutom att den är hjärtlös röjer den också att prisutvecklingen på limpor har beskrivit en ganska brant kurva sedan 1967. Eller när nu denna högst anmärkningsvärda händelse kan tänkas ha inträffat.

Och för att visa att ordspråksproduktionen i landet inte heller vid denna tid berördes av några inskränkningar avslutade man med en lite modernare variant:

Det här var det bästa jag varit med om på länge, sa fakiren som blev överkörd av en Volvo med dubbdäck.

Slut på ordspråksfronten för den här gången.

DOMAREN SOM KASTADE BORT PIPAN

På mångas begäran följer här ytterligare några anekdoter om den skånske fotbollsdomaren Efon Ask (1938-2013).

Han bodde i Malmö större delen av livet men växte upp i Hörup på Österlen som den yngste av tio syskon. Namnet Efon har han förklarat med att han döptes efter ett finskt krigsbarn i trakten. Hur det nu kunde finnas några finska krigsbarn i Skåne 1938.

Det må vara hur som helst med den saken, men en av Sveriges populäraste domare blev han i alla fall på 70- och 80-talet

Hans valspråk var: En frispark är alltid en frispark och märkvärdigare än så är det inte.

Höjdpunkten på domarkarriären var SM-finalen mellan Örgryte och IFK Göteborg 1985. En uppfattning om hans popularitet får man av att festen efter matchen hölls på Efon Asks hotellrum!

Spelare och ledare från båda lägren kom och gick. Funktionärer och journalister tittade också in, och det sägs att en av festdeltagarna hittades sovande i badkaret morgonen därpå.

Vad som är sant eller osant i historierna om honom är inte lätt att veta. Här är i alla fall några exempel till:
När Efon Ask var helt ny som domare skickades han på sitt första uppdrag till en match i de skånska lingonserierna. Där var spelarna både kräsna och misstänksamma.

– Hur länge har du dömt? frågade de när de fick se den nye domaren.

– Fem år, sa Efon Ask.

– Det var konstigt. Vi har aldrig sett dig förr.

– Då får ni titta ordentligt i dag då.

En spelare i Mjällby blev en gång så irriterad på Efon Ask att han gick fram till honom mitt under en match och sa:

– Ser du så jävla dåligt så kan du lika gärna kasta pipan åt helvete!

– Menar du allvar? sa Efon Ask.
Sedan tog han pipan ur munnen och kastade den så långt han kunde utanför planen.

Mjällbyspelaren såg ut som han inte trodde sina ögon. När han hämtat sig lite sa han:

– Hur ska du nu kunna fortsätta blåsa?

Efon Ask tog upp en reservpipa ur bröstfickan och svarade:

– Om du bara håller käften resten av matchen ska det nog gå bra.

Vid en cupmatch ute i Europa med svenskt domarteam gick Efon Ask på linjen, medan den betydligt mer allvarlige och korrekte Erik Fredriksson var huvuddomare.

Matchen böljade fram och åter i en kokande stadiongryta inför 40-50 000 åskådare. Plötsligt började Efon Ask vinka frenetiskt med sin flagga trots att varken boll eller spelare var i närheten där han stod ute på linjen.

Fredriksson blåste av matchen och sprang över halva planen för att informera sig om vad som hade hänt.

– Vad vinkade du för?

– Jag ville bara höra om du ska med ut och jaga brudar i kväll, sa Efon Ask.
Som sagt, det är inte lätt att veta vad som är sant eller ej i de här historierna som förekommer i varierade versioner lite var stans.

SÅNA DOMARE FINNS INTE LÄNGRE

Mitt under fotbolls-EM sitter jag framför teven och tänker på den legendariske domaren Efon Ask, känd för sin slagfärdighet, sitt goda humör och för att aldrig tappa fattningen.

Han var från Malmö, levde 1938-2013 och dömde allsvenskt på 70- och 80-talet.

Historierna om honom är många. Sanna eller osanna vet man inte med säkerhet, men här är några av dem.

Match på Strandvallen i Blekinge. Efon Ask dömer straff för hemmalaget Mjällby. Gästernas målvakt kastar sig och räddar, varpå straffskytten vänder sig mot domaren och klagar:

– Han gick för tidigt. Såg du inte det?

– Nä, såg du?

– Ja, det gjorde väl alla.

– Varför sköt du inte i andra hörnet då?

Allsvensk match på Gamla Ullevi med GAIS som hemmalag. En anfallare hos motståndarna fälls bryskt inom straffområdet av hemmabacken Lallo Fernandez, som när han inser vad han gjort ropar så det hörs över hela planen:

– Det är inte straff!

Varpå domaren Efon Ask joggar fram till straffpunkten pekar med hela handen och säger:

– Bra Lallo, jag var lite osäker.

Blåvitts gamle lagkapten Conny Carlsson lär en gång ha klagat på Efon Ask i halvtid.

– I dag är du riktigt dålig, Efon.

– Ska du säga som inte har slagit en passning rätt.

Ännu en match i Göteborg med GAIS på ena planhalvan. Tränaren Bosse Falk kommenterar högljutt domare Asks insatser gång på gång. Till slut blåser denne av matchen och springer bort till bänken vid sidan av planen. När alla väntar att han ska visa upp Falk på läktaren sätter han sig bredvid honom och lägger armen om honom.

– Du har rätt Bosse. Härifrån ser man ju precis allt som händer över hela planen.

Slutligen en historia som har tillskrivits många domare genom åren, men det lär vara Efon Ask som är upphovsman även till den:

Viktig match för Öster på Värendsvallen. På läktaren sitter legendariske Österledaren Stig Svensson, på planen spelar hans son Tommy. I slutet av första halvlek tacklas en hemmaspelare inom straffområdet och faller omkull. Publiken vill ha straff, men domaren Efon Ask vinkar avvärjande.

När spelarna är på väg ut på planen till andra halvlek går Tommy Svensson upp vid sidan av Efon Ask och säger:

– Hur kunde du missa att blåsa straff för oss? Den var ju solklar. Det tyckte pappa också.

– Jaså, sa Efon Ask. Och vad tyckte mamma då?

SÅ SA DOM EN GÅNG I TIDEN

I tidningen Se från 1967 fanns en spalt där man upprepade vad känt folk påstods ha sagt den senaste tiden. Så här kunde det låta för mer än femtio år sedan.

Charlie Chaplin: Jag vet mycket väl att jag har en hemsk handstil, men det är väl bättre än att någon upptäcker att jag inte kan stava.

Cello: Vi har fyra barn, sa den misstänksamma hustrun, men så opålitliga som äkta män är, vågar jag inte svära på att han är far till alla.

Jan Myrdal: Propaganda är när man trampar någon på tårna och själv skriker aj.

Sune Mangs: Det ställe där man lättast hittar en hjälpande hand är i slutet av den egna armen.

Peter O´Toole: Jag skulle gärna vilja skriva en bok om världens tio bästa skådespelare, men jag kan inte komma på namnen på de nio andra.

Birgitta Andersson: Inte ska du vara rädd för åskan lilla barn. Kom du bara hit till mamma under sängen.

Anita Lindblom: Kärleken är blind, men tyvärr inte mina grannar,

Stig Järrel: Man ska aldrig ge upp hoppet. För fem år sedan ägde jag inte ett öre. I dag har jag 3:75.

Martin Ljung: Han var hjulbent och hon var kobent, så när dom dansade såg det ut som en sån där gräddvisp som man vevar för hand.

HÄR VAR DET KLIPPT!

Veckans klipp hette en avdelning i tidningen Se en gång i tiden Det var läsarna som uppmanades skicka in klipp ur andra tidningar med roliga rubriker, annorlunda annonser och feltryck i största allmänhet, Här är några exempel ur de tidningar från 1967 som jag sitter och bläddrar i.

NÄR UNGE RICKY LOVADE REKORD

I dag är det exakt femtio år sedan friidrottslandskampen mellan Sverige och Norge inleddes på Rimnersvallen i Uddevalla. Det skedde fredagen den 28 juni 1968.

En av flera svenska grensegrar togs i kula, där det blev trefaldigt genom Thord Carlsson, Bengt Bendéus och unge Ricky Bruch, samtliga på en bra bit över 18 meter vilket var ovanligt av svenskar på den tiden.

20-årige Ricky Bruch stöter kula i landskampen på Rimnersvallen 1968.

Ricky Bruch var i första hand diskuskastare, och den grenen vann han på 59,06. Något kast över den tidens ”drömgräns” 60 meter fick Uddevallapubliken alltså inte se, trots att Ricky ett par dagar tidigare tagit mig i hand och ”med hundraprocentig säkerhet” lovat att slå sitt svenska rekord på 61,08. Hur man nu kan lova något sådant.

Men det var vid den här tiden som Ricky började tala om för alla att han var störst, bäst och vackrast och både skulle sätta världsrekord och vinna olympiskt guld.

Ricky Bruch överst på prispallen efter diskuskastningen tillsammans med tvåan Lasse Haglund.

Ricky Bruch uppträdde vid den här tiden ständigt i heltäckande mörka trikåer. Många trodde att det ingick i hans allmänna spexande. Men flera år senare avslöjade han att det var för att dölja de utslag han fått på benen av sitt experimenterande med piller och sprutor. Och det var han inte ensam om i det gränsland mellan tillåtet och otillåtet som rådde innan idrotten fick klara regler på det här området i mitten på 70-talet.

Men han ställde villigt upp på intervjuer och visade inga som helst divalater i samband med landskampen i Uddevalla 1968. Han svarade visserligen skrävlande och till synes självsäkert på frågor men ändå vänligt och med glimten i ögat.

Vid en Orientgala ett par år senare gick det inte lika lätt. Då pekade han på halsen och rosslade någonting om att han hade tappat rösten när jag försökte få ett snack med honom. Sedan gick han och satte sig på en bänk under läktaren och pratade glatt med ett par friidrottstjejer.

Men efter tävlingen var han på bättre humör. När fotografen Kjell Ahlén och jag bad honom lyfta upp unge hinderlöparen Hans-Erik Svensson från IK Favör i Bengtsfors för en bild, tog han honom på en hand och hivade upp honom i luften. Men när Kjell bad honom göra om det svarade han:

– Nej, du får bara ett försök.

Det blev en bild i tidningen ändå.

Ricky kom tillbaka till Uddevalla flera gånger. Han drog alltid mycket folk till IK Orients galor – och fick betalt därefter.

En gång i början på 70-talet var jag vittne till hur han hämtade ut gaget i ett omklädningsrum på Rimnersvallen. Han hade före tävlingen, enligt Orientkassören Said Jakobsson, fått välja på en fast summa (jag tror det var 2 000 kronor) eller en krona per betalande åskådare. Han valde ”fast pris”. När han sedan fick höra publiksiffran på cirka 3 500 betalande, ändrade han sig – och fick som han ville. Stig Andersson och de andra Orientledarna tyckte väl att han var värd det och ville att han skulle komma igen.

I mer än tjugo år var Ricky Bruch hett stoff på löpsedlar och förstasidor. Han tog ett OS-brons, två EM-medaljer, höll ett tag världsrekordet och kastade 71,26 som längst. Men mest omskriven blev han för alla skandaler. Han uteblev från tävlingar, missade flygplan, fick nervsammanbrott och kollapsade. Han anlände till landskampsbankett klädd i rundkullig hatt, klänning och damasker. Han var med i en dansk gladporrfilm, gav ut en poesibok, spelade stor, snäll jätte i filmen om Ronja Rövardotter och han örfilade upp förbundskaptenen Anders Borgström när han inte blev uttagen till landslaget.

Men allra märkligast tyckte jag det var den gången han skyllde sex övertramp i en landskamp i Stockholm på att han sörjde sin döda undulat!

Det var en trelandskamp mot Italien och Rumänien 1969. Ricky behövde i stort sett bara gå in i ringen och singla iväg diskusen för att vinna. Men när han såg att han inte nådde över 60 meter klev han ur och gjorde medvetet övertramp. Gång på gång.

Och till slut stod han där utan något resultat alls – med noll poäng. Och hade så när gjort så att Sverige förlorat hela landskampen.

Torsten Tegnér skrev i sin krönika att Ricky hade svikit sitt land. Ricky hotade att stämma Idrottsbladet och förklarade att han var trött på alla som tog idrotten på så stort allvar.

Dessförinnan var vi väl ett tjugotal journalister som hade samlats kring Ricky i en korridor i Stadions innandöme en stund efter tävlingen och undrat vad som stod på. Ricky svarade att han hade haft svårt att koncentrera sig därför att han före tävlingen fått ett telefonsamtal med beskedet att hans undulat hade dött.

Det blev alldeles tyst en lång stund, och så undrade någon:

– Vad hette fågeln?

– Han hette ”Fibben” och var 17 år, svarade Ricky. Han var klokast i världen och kunde räkna upp hela ungerska innertrion från fotbolls-VM 1954.

Där stod vi gravallvarliga och antecknade vartenda ord.

Än i dag är jag inte hundraprocentigt säker på om han drev med oss eller inte.

Ricky Bruch kastade diskus på Rimnersvallen så sent som 1986. Det var i samband med att den dåvarande konstgräsplanen invigdes. Gustaf Mattsson och Näringslivets intressegrupp höll i trådarna för ett dubbelarrangemang. Först spelades en match på det nya konstgräset mellan två kombinationslag där de gamla stjärnorna Ralf Edström och Ove Kindvall var de stora dragplåstren. Sedan gick publiken in på Rimnersvallen och tittade på friidrott. Ricky Bruch hade engagerats som speaker vid sidan av Janne Ellerås och hade dessutom lovat att göra ett par diskuskast utom tävlan.

Det blev tre, det längsta strax över 59 meter.

Och Ricky var sig lik, även vid 38 års ålder.

– Vad ska det då inte bli när jag börjar träna igen, sa han. Jag har talat ut med Anders Borgström och lovat ligga lågt den här säsongen. Men nästa år blir det ny världsrekordsatsning.

RICKY BRUCH

Ricky Bruch (1948-2011) tog EM-silver 1969 i Aten, OS-brons 1972 i München och EM-brons 1974 i Rom. Tangerade världsrekordet (68,40) på DN-galan 1972. Slog det svenska rekordet 15 gånger (71,26 som längst) och innehade det oavbrutet 1968-2017. Vann 11 SM-guld i diskus och två i kula.

Och när det gäller spelarna i Ungerns innertrio 1954 hette de Kocsis, Hidegkuti och Puskas – om någon skulle vilja försöka lära sin undulat att säga så.