TIMPA, JEPPSON OCH ATOM-EGON

Redaktör A hade svarat för en målande beskrivning vid lunchbordet av hur hans gamle idol Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra gjort ett drömmål på Göteborgs-Kamraterna på Ullevi en gång för länge sedan.

Åhörare var kåsören och den berömde optikern, som andäktigt hade lyssnat till berättelsen men också kommit med en del kritiska kommentarer. Speciellt optikern, vars idrottsintresse är begränsat, hade haft många frågor.

Dagen därpå samlades de på nytt på lunchrestaurangen, denna gång över var sin portion strömmingsflundra med potatismos.

– När spelades egentligen den där matchen? sa optikern.

– På våren 1949, sa redaktör A.
– Vilket datum? sa kåsören.
– Det minns jag inte, sa redaktör A.
– Det var svagt, sa optikern.
– Men jag är ganska säker på att det var i maj, sa redaktör A. Det var i alla fall veckan efter landskampen mot England på Råsunda. Hasse Jeppsom gick center och Timpa blev inte uttagen. Han svarade med en kanonmatch på Ullevi några dagar senare. Jag tror aldrig jag har sett honom bättre.

Sedan var det dags för kaffet. De församlade smuttade försiktigt på var sin kopp under en stund tystnad.

– Men hur gick matchen, undrade kåsören sedan. Vann Jönköping till slut eller vad blev det?
– Jag tror det blev oavgjort, 2-2 eller nåt sånt, sa redaktöt A. Landskampen mot England vann vi med 3-1.
– Men där var ju Timpa inte med, sa optikern.
– Nej, sa redaktör A. Då hade det blivit fler mål.
– Vilka gjorde målen då? sa kåsören.
– Jag minns att Atom-Egon gjorde ett, sa redaktör A. En riktig rökare rätt upp i nättaket.

Samtidigt hade optikern fört kaffekoppen till munnen och tagit en klunk. Nu studsade han till och såg ut som om han skulle spruta ut allt kaffet över bordet, innan han lyckades samla ihop sig. Sedan vände han sig till redaktör A och undrade nästan lite förskräckt:

– Vem i all världen var Atom-Egon?
Redaktör A förblev dock oberörd och svarade ungefär som om han hade läst från baksidan på en gammal Alfabild:
– Egon Johnsson. Högerytter i GAIS. Proffs i Frankrike så småningom. Kom från Höganäs.
– Det här blir värre och värre, sa optikern.
– Specialist på frisparkar och farlig på huvudet, sa redaktör A.

– Men varför kallades han Atom-Egon? sa optikern.

– Tja, sa redaktör A. Han sköt väl så dom tyckte det small som en atombomb.
– Jag måste gå nu, sa kåsören. Vi får fortsätta den här diskussionen en annan gång.

NÄR "TIMPA" SIMONSSON SKÖT STOD BLIXTEN STILLA

Karl ”Timpa” Simonsson var center i Jönköpings Södras allsvenska lag på 1940-talet och ett par år in på 50-talet. En gång gjorde han 50 mål på en säsong i näst högsta serien och är därmed för evigt inskriven i den svenska fotbollshistorien.

När redaktör A växte upp hade han Timpa Simonsson som idol och det sitter i ännu.

Det händer ibland att han berättar hur det gick till när lagen sprang in på planen och värmde upp före matcherna förr i tiden. Då sköt de andra Jönköpingsspelarna på sin målvakt Göte Ståhl en stund, innan domaren blåste till spel. Alla utom Timpa, för han var tvungen att skjuta bredvid så att Göte Ståhl inte skulle bli skadad.
Och när Timpa spelade på Ullevi sköt han enligt redaktör A så hårt att hästarna på Åby en mil därifrån föll i sken för att det susade i luften.

Nu satt redaktör A vid stambordet på lunchrestaurangen, beredd att berätta för kåsören och den berömde optikern om ett alldeles ovanligt fantastiskt mål som Timpa Simonsson en gång hade gjort.

– Får vi höra hur det var nu då, sa kåsören.
– Jo, sa redaktör A. Timpa slog en lobb över målvakten som påminde väldigt mycket om det där målet i tv här om kvällen.
– Det har vi förstått, sa optikern. Men kan vi få lite detaljer.

Då berättade redaktör A om när Jönköpings Södra mötte Göteborgs-Kamraterna på Ullevi för mer än sextio år sedan.

Jönköping var tillbakapressat, och Göteborgs-Kamraternas målvakt Henry Andersson hade gått ut en bit i straffområdet. Då fick Timpa bollen i närheten av mittcirkeln. Men i stället för att avancera mot mål tittade han upp och såg hur långt ut Henry Andertsson hade gått. Sedan skickade han iväg en jättelyra som for över halva planen och över Henry Andersson och in i målet innan denne hann tillbaka.

Medan redaktör A berättade detta hade han rest sig upp och var nu ute och gick mellan borden för att demonstrera exakt hur Timpa Simonsson hade lättat upp bollen och slagit till på volley, Därefter satte han sig ner bland sina förbluffade kamrater och sa:

– En sån här prestation kan se väldigt enkel ut, men det är den inte. Det gäller dels att vara på alerten och fånga tillfället i flykten och dels att skjuta exakt så lagom hårt och högt att bollen går under ribban men över målvakten innan han hinner tillbaka.
– Kan du visa lite mer exakt, sa optikern.

Då grep redaktör A två tomma Ramlösabuteljer på bordet och ställde bredvid varandra.

– Här är målet, sa han. Och så säger vi att den här kaffekoppen är Henry Andersson. Och det här glaset är Timpa. Avståndet var ju lite längre, men det får ni tänka er själva.
Redaktör A flyttade sedan fram kaffekoppen ett stycke framför målet och fortsatte:
– När Henry Andersson tror att Jönköping är helt tillbakapressat går han ut så här. Då får Timpa bollen här borta. Blixtsnabbt uppfattar han situationen och drar på en jättelobb som går direkt i mål.

Kåsören kunde då inte låta bli att peka på sin egen och optikerns kaffekoppar och fråga:
– Vilka är dom här då? Är det Ivar Eidefjäll och Kalle Låda som springer upp på var sin sida om Timpa?
– Just det, sa optikern. Det är många objekt här som behöver förklaras.
– Ja, sa kåsören. Den här gaffeln till exempel här ute på kanten.Är det ”Fölet” Berndtsson tro?
I samma ögonblick uppenbarade sig den raska servitrisen för att i bästa välmening duka av bordet. Hastigt grep hon såväl målstolpar som Timpa Simonsson och Henry Andersson för att bära ut i köket.
– Vad tar du dig till, sa kåsören. Ska du riva planen?
– Här pågår en fotbollsmatch, sa optikern.
– Ja, sa kåsören. Det här blir minst gult kort.

Redaktör A ingrep då och sa försiktigt:

– Vi får nog lugna oss lite nu, Annars tror dom väl att vi inte är riktigt kloka.
– Och det ska han säga! sa kåsören.
– Ja, det var just den rätte, sa optikern. Han som drog igång alltihop.
Fortsättning följer.

JULKORV OCH GAMLA BILAR

-Vad finns det att välja på i dag? sa redaktör A när han satte sig vid stambordet på lunchrestaurangen och grep matsedeln.

-Lunchkorv och fiskpudding, sa kåsören.

-Jag för min del ska ha korv, sa den berömde optikern.
-Ja, det passar väl bra så här i jultider, sa den försynte bankmannen.
-Tala inte med mig om julkorv, sa redaktör A.
-Varför inte? sa optikern.
-Det ska ni få höra nu, sa redaktör A och berättade följande historia:

Saken var den att redaktör A en gång i tiden ägde en bil som han kallade Blixt Gordon, eftersom den startade som en blixt i alla väder hur vanskött den än blev.

Redaktör A körde inte så mycket med bilen, utan för det mesta stod den på parkeringsplatsen utanför huset där han bodde.
Hela vintrar kunde den stå där, frostig och översnöad så att den så småningom såg ut som en stor igloo.

När våren kom och snön smälte tittade bilen fram som en yrvaken björnunge. Redaktör A satte sig in, stack nyckeln i tändningslåset och vred om – varpå Blixt Gordon startade på första försöket och motorn spann som en katt.

Men så en vår var det något som inte stämde. Under vintern hade en egendomlig lukt uppstått i bilen. När redaktör A frågade bekanta till råds svarade de att det begriper du väl att om du har bilen stående på det här viset hela vintern, blir den både rostig i plåten och sur och möglig i klädseln och börjar lukta illa.

Veckorna gick och redaktör A räknade med att det skulle gå över med tiden. Men trots att han vädrade bilen ordentligt med jämna mellanrum blev lukten bara värre. Folk som tidigare hade åkt med honom tackade plötsligt nej när han erbjöd dem skjuts.

Till slut blev doften så påträngande att han knappt kunde åka i bilen själv, trots att han körde omkring med ständigt nedvevade rutor.
Redaktör A letade på golvet under sätena, han tittade i handskfacket och i bagageutrymmet, men någon förklaring till lukten kunde han inte finna.

När högsommaren kom blev stanken outhärdlig. Redaktör A kunde inte använda bilen längre och en dag ringde han till sin vän den gamle kanonfotografen, som var känd som en stor fixare och kännare av det mesta.

-Minns du att det luktade lite konstigt när du åkte med mig i bilen en gång i våras, undrade han.

-Det var väl årets underdrift, sa den gamle kanonfotografen. Det stank ju i hela bilen.
-Det är mycket värre nu, sa redaktör A.
-Vaaa!!! Driver du med mig? utropade den gamle kanonfotografen.
-Du måste hjälpa mig, sa redaktlr A.
-Jag kommer direkt, sa den gamle kanonfotografen.

En stund senare stod han i hallen. Redaktör A tog honom genast med fram till fönstret och pekade ut:

-Där står den och det har den gjort i snart två veckor. Det luktar så att jag inte kan sätta mig i den längre.
-Det kändes faktiskt en viss odör ute på gården, sa den gamle kanonfotografen.
-Ja, sa redaktör A. Jag har stått här vid fönstret och sett hur folk sniffar i luften och går långa omvägar.

Därpå gick de ner på gården, utrustade med var sin halsduk som de höll för mun och näsa när de öppnade bildörren.

-Här luktar lik, sa den gamle kanonfotografen.
-Du tror väl inte att jag har slagit ihjäl nån? sa redaktör A.
-Inte människolik, sa den gamle kanonfotografen. Men vet du möjligen om det har försvunnit nån katt i grannskapet?

De letade igenom hela bilen, och slutligen hittade den gamle kanonfotografen,när han lyfte på reservhjulet, ett litet plastpaket med någon odefinierbar sörja i.

-Vet du vad det här är? sa han och höll det stinkande förmålet på rak arm ut från kroppen.
-Nej, sa redaktör A.

-En julkorv, sa den gamle kanonfotografen.

-Hur i all världen har den hamnat där? sa redaktör A.
-Det ska du väl egentligen inte fråga mig, sa den gamle kanonfotografen. Men jag tror jag har en förklaring.
-Jag begriper ingenting, sa redaktör A.
-Men du minns väl att vi körde ut tidningens delikatesskorgar med din bil i julas, sa den gamle kanonfotografen. Och om jag inte tar alldeles fel har den här korven ramlat ur en av korgarna och blivit liggande. Sedan har tiden och värmen gjort resten.

När redaktör A hade avslutat sin berättelse blev det tyst kring bordet. Slutligen sa den berömde optikern:

-Så du ska inte ha nån korv då?
-Rätt gissat, sa redaktör A. Jag tar fiskpudding.

GOTT NYTT KÄK

Snart är helgerna över och det är dags att återgå till vardagen. När julmaten är uppäten får man hålla till godo med det som serveras vid det vanliga lunchbordet.

Redaktör A har ett stambord på en av stadens restauranger. Bland övriga gäster vid detta bord märks den berömde optikern, den försynte bankmannen och ibland också kåsören.

Under årens lopp har där avhandlats många stora frågor som spänt över vidsträckta fält, alltifrån politik, vetenskap, film, teater, musik och litteratur till vilka spelare som bör ingå i Erik Hamréns nästa landslagstrupp eller vad som ska stå på restaurangens matsedel under den kommande veckan.

Ett flertal världsproblem har varit uppe till diskussion, och svar på många av livets stora gåtor har presenterats.

En fråga som länge väntat på sitt svar är varför redaktör A är försiktigt misstänksam när någon form av korv står på matsedeln.

Nu kan det avslöjas, vilket också kommer att ske om ett par dagar i denna blogg.