OSANNOLIK GOLFRUNDA

När två grenar av årets mångkamp på landet var avverkade ledde redaktör S med 2-0. Eftersom tävlingen detta år hade bantats till en trekamp var detta försprång ointagligt. Det avslutande minigolfpartiet gällde alltså endast äran, vilken kåsören dock var fast besluten att försvara.

Golfduellen skulle avgöras vid den närbelägna campingplatsen

– Vi kan väl promenera dit bort, sa kåsören
– Jag vet inte om jag orkar, sa redaktör S. Jag är helt slut.
– Ja, sa kåsören. Pilkastning och frågesport tar på konditionen.
– Dessutom var jag ute och joggade i morse, sa redaktör S. Vi får ta bil dit bort.
Så blev det också.

Om golfrundan skulle mycket kunna sägas och skrivas, men allra lämpligast vore nog att dra en barmhärtighetens slöja över alltihop.

Efter nio av de 18 hålen ledde redaktör S med 43 slag mot 50.
– Detta är otroligt, sa kåsören. Det är ju dåliga resultat på en h-e-l runda.
– Och vi har hälften kvar, sa redaktör S.

Kåsören hade då svarat för den närmast otroliga bedriften att slå fem åttor i rad.

Vad som var den största orsaken till detta är inte lätt att utreda, men med säkerhet kan i alla fall fastslås att det saknades inte förklaringar.
Bland annat var banorna i så osedvanligt dåligt skick att bollarna hoppade och svängde åt fel håll hela tiden. På några av hindren hade skruvarna dessutom lossnat från underlaget så att även de mest välriktade slag fick bollen att hoppa ut över kanten. Dessutom blåste en stark vind som vid åtminstone ett tillfälle fick kåsörens boll att blåsa tillbaka till utslagsplatsen när han hade klarat alla hinder.
Lägg därtill att de båda atleterna under nästan hela rundan stördes av två gossar som båda såg ut som Håkan Bråkan i Sunes sommar och gång på gång frågade om de fick vara med och spela.

Det finns därför ingen större anledning att uppehålla sig vid fler detaljer från detta mediokra skådespel. I stället kan det vara på sin plats att konstatera en intressant utveckling av arrangemanget i stort. Medan mångkampen har minskat från tiokamp till sjukamp till femkamp och nu till trekamp har den efterföljande banketten gått motsatt väg och blivit allt glansfullare. Den här gången tog den ytterligare ett stort steg i den riktningen, nämligen från hämtpizza på landet till Koppargrillen i Vänersborg där magnifika portioner med entrecote och elefantöra inmundigades av de båda atleterna med anhöriga.

Tävlingsdeltagarna uppträdde dessutom som musslor och teg som muren när det gällde utvecklingen av själva matchen.

Inga resultat kungjordes. Inga siffror nämndes. Inga detaljer avslöjades. 
I stället framhölls vikten av god gemenskap, fint kamratskap och idrottens förbrödring samt en strävan att leva upp till de ursprungliga olympiska idealen och inte vara så resultatfixerad.
Störst är den tveklösa kampen men vem som har vunnit är väl inte så noga. Ej heller att tala om hur många slag man har haft på en minigolfrunda.

FRÅGAN ÄR FRI

Det hade blivit dags för gren nummer två i årets mångkamp på landet mellan kåsören och redaktör S, nämligen frågesport.

Även denna gick av stapeln utanför kåsörens sommarstuga, där redaktör S en stund tidigare hade vunnit det inledande pilkastningsmomentet. Detta dock först efter ett nervkittlande drama av sällan skådat slag, en gastkramande tillställning där kåsören visserligen drog det kortaste strået men ändå kände sig som den moraliske segraren efter en magnifik spurt, nästan utan motstycke i denna mångkamps historia.

De båda atleterna hade nu förflyttat sig till kåsörens trädgårdsmöbler där ett parasoll skyddade dem mot den brännande solen.

Nu var det frågesport med NE-kort som stod på programmet, en gammal fin gren som gett upphov till många hårda diskussioner och skärmytslingar genom åren.
Matchen var stipulerad att gå i fem ronder med tio frågor i varje till var och en av atleterna.
Redaktör S inledde med att läsa kåsörens frågor i första omgången.

– Vilken nationsflagga visar ett emblem med sköld och spjut?

– Det måste väl vara Kenyas men jag visste inte att det var en sköld. Jag trodde det var en skalbagge.
– Det får du rätt för ändå, sa redaktör S.
– Det är klart jag ska ha, sa kåsören. Jag svarade ju rätt. Nästa fråga.

– Vilken svensk bergsman var 1434 ledare för upproret mot Erjk av Pommern, läste redaktör S.

– Engelbrekt, sa kåsören.
– Och mer då?
– Engelbrektsson, sa kåsören.
– Det är godkänt.
– Det är klart det är godkänt, det är ju rätt.

– Nu hoppas jag du ger mig lika lätta frågor, sa redaktör S när de var kåsörens tur att läsa från korten. Första frågan löd:.

– Vad kallas på svenska den vanliga sjukdomen pneumoni?
– Förkylning, sa redaktör S.
– Är det ditt svar, sa kåsören.
– Lunginflammation då, sa redaktör S.
– Ja, sa kåsören. Det ska det vara så det får du väl rätt för då.
– Det är klart jag ska ha rätt, sa redaktör S. Nästa fråga.

– Vilket handikapp hindrade Beethoven från en fortsatt framgångsrik pianistkarriär?

– Han var döv, sa redaktör S.
– Dövhet står det på kortet att svaret ska vara, men du får väl rätt för det också.

På det viset böljade spelet fram och åter. När kåsören hade svarat på alla 50 frågorna och redaktör S hade tio kvar från sitt sista kort visade det sig att han behövde fyra rätt för att nå oavgjort och fem för att vinna. Han hade fått ihop fyra när en fråga återstod. Den löd som följer:
– Vad behöver aeroba bakterier för sin tillväxt och energiomsättning?
– Luft, sa redaktör S.
– Njaaa, sa kåsören.
– Jag menar syre, sa redaktör S.
– Hur ska du ha det nu?
– Syre.
– Jaha, sa kåsören. Då konstaterar jag att du har förstört hela tävlingen genom att vinna även den här grenen. Nu leder du med 2-0 och därmed är den avslutande minigolfen betydelselös för mångkampens utgång. Men vi kör väl ändå?
– Absolut, sa redaktör S. Jag är redo för nya trakasserier.
Fortsättning följer.

TILL HAVS

Det förberedande jurymötet inför årets mångkamp på landet mellan kåsören och redaktör S genomfördes i form av en havskonferens.
Men i stället för att ta färjan till Danmark nöjde sig delegaterna med att hoppa i vattnet från badplatsen på Mollön och genomföra mötet liggande på rygg i den del av Byfjorden som kallas Vrångelyckan.

Diskussionens vågor gick höga medan de båda jurymedlemmarna om inte gick till botten med alla frågor så dock såg till att det mesta kom upp till ytan.

– Det är fint flyt på det här mötet, sa kåsören.
– Det blötaste sammanträde jag varit på, sa redaktör S.

Sedan tog de några simtag för att inte driva för långt ut till havs,

– Man skulle kunna säga att det böljar fram och åter, sa kåsören.
– Bara vi inte får vågor i håret, sa redaktör S.
– Eller vatten i knäna, sa kåsören.

Det som en gång i tiden började som en tiokamp har med åren reducerats till både sjukamp och femkamp på grund av begynnande ålderdomssvaghet hos åtminstone en av de båda atleterna. Den stora frågan var nu hur många grenar det skulle bli det här året.

– Jag föreslår en trekamp, sa kåsören.

– En trekant? sa redaktör S.
– Har du fått vatten i örat eller hör du illa ändå, sa kåsören.
– Jaså en trekamp, sa redaktör S. Du menar alltså tre grenar.
– Ja, det är väl ungefär vad man orkar i den här värmen, sa kåsören.
– Ja, annars tar vi oss kanske vatten över huvudet, sa redaktör S och tog några simtag in mot land.

Juryn enades till slut om att årets mångkamp ska genomföras som trekamp på en och samma tävlingsdag. Programmet spikades till att omfatta grenarna pilkastning, frågesport och minigolf.

Må bäste man vinna.

TIMPA, JEPPSON OCH ATOM-EGON

Redaktör A hade svarat för en målande beskrivning vid lunchbordet av hur hans gamle idol Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra gjort ett drömmål på Göteborgs-Kamraterna på Ullevi en gång för länge sedan.

Åhörare var kåsören och den berömde optikern, som andäktigt hade lyssnat till berättelsen men också kommit med en del kritiska kommentarer. Speciellt optikern, vars idrottsintresse är begränsat, hade haft många frågor.

Dagen därpå samlades de på nytt på lunchrestaurangen, denna gång över var sin portion strömmingsflundra med potatismos.

– När spelades egentligen den där matchen? sa optikern.

– På våren 1949, sa redaktör A.
– Vilket datum? sa kåsören.
– Det minns jag inte, sa redaktör A.
– Det var svagt, sa optikern.
– Men jag är ganska säker på att det var i maj, sa redaktör A. Det var i alla fall veckan efter landskampen mot England på Råsunda. Hasse Jeppsom gick center och Timpa blev inte uttagen. Han svarade med en kanonmatch på Ullevi några dagar senare. Jag tror aldrig jag har sett honom bättre.

Sedan var det dags för kaffet. De församlade smuttade försiktigt på var sin kopp under en stund tystnad.

– Men hur gick matchen, undrade kåsören sedan. Vann Jönköping till slut eller vad blev det?
– Jag tror det blev oavgjort, 2-2 eller nåt sånt, sa redaktöt A. Landskampen mot England vann vi med 3-1.
– Men där var ju Timpa inte med, sa optikern.
– Nej, sa redaktör A. Då hade det blivit fler mål.
– Vilka gjorde målen då? sa kåsören.
– Jag minns att Atom-Egon gjorde ett, sa redaktör A. En riktig rökare rätt upp i nättaket.

Samtidigt hade optikern fört kaffekoppen till munnen och tagit en klunk. Nu studsade han till och såg ut som om han skulle spruta ut allt kaffet över bordet, innan han lyckades samla ihop sig. Sedan vände han sig till redaktör A och undrade nästan lite förskräckt:

– Vem i all världen var Atom-Egon?
Redaktör A förblev dock oberörd och svarade ungefär som om han hade läst från baksidan på en gammal Alfabild:
– Egon Johnsson. Högerytter i GAIS. Proffs i Frankrike så småningom. Kom från Höganäs.
– Det här blir värre och värre, sa optikern.
– Specialist på frisparkar och farlig på huvudet, sa redaktör A.

– Men varför kallades han Atom-Egon? sa optikern.

– Tja, sa redaktör A. Han sköt väl så dom tyckte det small som en atombomb.
– Jag måste gå nu, sa kåsören. Vi får fortsätta den här diskussionen en annan gång.

NÄR "TIMPA" SIMONSSON SKÖT STOD BLIXTEN STILLA

Karl ”Timpa” Simonsson var center i Jönköpings Södras allsvenska lag på 1940-talet och ett par år in på 50-talet. En gång gjorde han 50 mål på en säsong i näst högsta serien och är därmed för evigt inskriven i den svenska fotbollshistorien.

När redaktör A växte upp hade han Timpa Simonsson som idol och det sitter i ännu.

Det händer ibland att han berättar hur det gick till när lagen sprang in på planen och värmde upp före matcherna förr i tiden. Då sköt de andra Jönköpingsspelarna på sin målvakt Göte Ståhl en stund, innan domaren blåste till spel. Alla utom Timpa, för han var tvungen att skjuta bredvid så att Göte Ståhl inte skulle bli skadad.
Och när Timpa spelade på Ullevi sköt han enligt redaktör A så hårt att hästarna på Åby en mil därifrån föll i sken för att det susade i luften.

Nu satt redaktör A vid stambordet på lunchrestaurangen, beredd att berätta för kåsören och den berömde optikern om ett alldeles ovanligt fantastiskt mål som Timpa Simonsson en gång hade gjort.

– Får vi höra hur det var nu då, sa kåsören.
– Jo, sa redaktör A. Timpa slog en lobb över målvakten som påminde väldigt mycket om det där målet i tv här om kvällen.
– Det har vi förstått, sa optikern. Men kan vi få lite detaljer.

Då berättade redaktör A om när Jönköpings Södra mötte Göteborgs-Kamraterna på Ullevi för mer än sextio år sedan.

Jönköping var tillbakapressat, och Göteborgs-Kamraternas målvakt Henry Andersson hade gått ut en bit i straffområdet. Då fick Timpa bollen i närheten av mittcirkeln. Men i stället för att avancera mot mål tittade han upp och såg hur långt ut Henry Andertsson hade gått. Sedan skickade han iväg en jättelyra som for över halva planen och över Henry Andersson och in i målet innan denne hann tillbaka.

Medan redaktör A berättade detta hade han rest sig upp och var nu ute och gick mellan borden för att demonstrera exakt hur Timpa Simonsson hade lättat upp bollen och slagit till på volley, Därefter satte han sig ner bland sina förbluffade kamrater och sa:

– En sån här prestation kan se väldigt enkel ut, men det är den inte. Det gäller dels att vara på alerten och fånga tillfället i flykten och dels att skjuta exakt så lagom hårt och högt att bollen går under ribban men över målvakten innan han hinner tillbaka.
– Kan du visa lite mer exakt, sa optikern.

Då grep redaktör A två tomma Ramlösabuteljer på bordet och ställde bredvid varandra.

– Här är målet, sa han. Och så säger vi att den här kaffekoppen är Henry Andersson. Och det här glaset är Timpa. Avståndet var ju lite längre, men det får ni tänka er själva.
Redaktör A flyttade sedan fram kaffekoppen ett stycke framför målet och fortsatte:
– När Henry Andersson tror att Jönköping är helt tillbakapressat går han ut så här. Då får Timpa bollen här borta. Blixtsnabbt uppfattar han situationen och drar på en jättelobb som går direkt i mål.

Kåsören kunde då inte låta bli att peka på sin egen och optikerns kaffekoppar och fråga:
– Vilka är dom här då? Är det Ivar Eidefjäll och Kalle Låda som springer upp på var sin sida om Timpa?
– Just det, sa optikern. Det är många objekt här som behöver förklaras.
– Ja, sa kåsören. Den här gaffeln till exempel här ute på kanten.Är det ”Fölet” Berndtsson tro?
I samma ögonblick uppenbarade sig den raska servitrisen för att i bästa välmening duka av bordet. Hastigt grep hon såväl målstolpar som Timpa Simonsson och Henry Andersson för att bära ut i köket.
– Vad tar du dig till, sa kåsören. Ska du riva planen?
– Här pågår en fotbollsmatch, sa optikern.
– Ja, sa kåsören. Det här blir minst gult kort.

Redaktör A ingrep då och sa försiktigt:

– Vi får nog lugna oss lite nu, Annars tror dom väl att vi inte är riktigt kloka.
– Och det ska han säga! sa kåsören.
– Ja, det var just den rätte, sa optikern. Han som drog igång alltihop.
Fortsättning följer.

JULKORV OCH GAMLA BILAR

-Vad finns det att välja på i dag? sa redaktör A när han satte sig vid stambordet på lunchrestaurangen och grep matsedeln.

-Lunchkorv och fiskpudding, sa kåsören.

-Jag för min del ska ha korv, sa den berömde optikern.
-Ja, det passar väl bra så här i jultider, sa den försynte bankmannen.
-Tala inte med mig om julkorv, sa redaktör A.
-Varför inte? sa optikern.
-Det ska ni få höra nu, sa redaktör A och berättade följande historia:

Saken var den att redaktör A en gång i tiden ägde en bil som han kallade Blixt Gordon, eftersom den startade som en blixt i alla väder hur vanskött den än blev.

Redaktör A körde inte så mycket med bilen, utan för det mesta stod den på parkeringsplatsen utanför huset där han bodde.
Hela vintrar kunde den stå där, frostig och översnöad så att den så småningom såg ut som en stor igloo.

När våren kom och snön smälte tittade bilen fram som en yrvaken björnunge. Redaktör A satte sig in, stack nyckeln i tändningslåset och vred om – varpå Blixt Gordon startade på första försöket och motorn spann som en katt.

Men så en vår var det något som inte stämde. Under vintern hade en egendomlig lukt uppstått i bilen. När redaktör A frågade bekanta till råds svarade de att det begriper du väl att om du har bilen stående på det här viset hela vintern, blir den både rostig i plåten och sur och möglig i klädseln och börjar lukta illa.

Veckorna gick och redaktör A räknade med att det skulle gå över med tiden. Men trots att han vädrade bilen ordentligt med jämna mellanrum blev lukten bara värre. Folk som tidigare hade åkt med honom tackade plötsligt nej när han erbjöd dem skjuts.

Till slut blev doften så påträngande att han knappt kunde åka i bilen själv, trots att han körde omkring med ständigt nedvevade rutor.
Redaktör A letade på golvet under sätena, han tittade i handskfacket och i bagageutrymmet, men någon förklaring till lukten kunde han inte finna.

När högsommaren kom blev stanken outhärdlig. Redaktör A kunde inte använda bilen längre och en dag ringde han till sin vän den gamle kanonfotografen, som var känd som en stor fixare och kännare av det mesta.

-Minns du att det luktade lite konstigt när du åkte med mig i bilen en gång i våras, undrade han.

-Det var väl årets underdrift, sa den gamle kanonfotografen. Det stank ju i hela bilen.
-Det är mycket värre nu, sa redaktör A.
-Vaaa!!! Driver du med mig? utropade den gamle kanonfotografen.
-Du måste hjälpa mig, sa redaktlr A.
-Jag kommer direkt, sa den gamle kanonfotografen.

En stund senare stod han i hallen. Redaktör A tog honom genast med fram till fönstret och pekade ut:

-Där står den och det har den gjort i snart två veckor. Det luktar så att jag inte kan sätta mig i den längre.
-Det kändes faktiskt en viss odör ute på gården, sa den gamle kanonfotografen.
-Ja, sa redaktör A. Jag har stått här vid fönstret och sett hur folk sniffar i luften och går långa omvägar.

Därpå gick de ner på gården, utrustade med var sin halsduk som de höll för mun och näsa när de öppnade bildörren.

-Här luktar lik, sa den gamle kanonfotografen.
-Du tror väl inte att jag har slagit ihjäl nån? sa redaktör A.
-Inte människolik, sa den gamle kanonfotografen. Men vet du möjligen om det har försvunnit nån katt i grannskapet?

De letade igenom hela bilen, och slutligen hittade den gamle kanonfotografen,när han lyfte på reservhjulet, ett litet plastpaket med någon odefinierbar sörja i.

-Vet du vad det här är? sa han och höll det stinkande förmålet på rak arm ut från kroppen.
-Nej, sa redaktör A.

-En julkorv, sa den gamle kanonfotografen.

-Hur i all världen har den hamnat där? sa redaktör A.
-Det ska du väl egentligen inte fråga mig, sa den gamle kanonfotografen. Men jag tror jag har en förklaring.
-Jag begriper ingenting, sa redaktör A.
-Men du minns väl att vi körde ut tidningens delikatesskorgar med din bil i julas, sa den gamle kanonfotografen. Och om jag inte tar alldeles fel har den här korven ramlat ur en av korgarna och blivit liggande. Sedan har tiden och värmen gjort resten.

När redaktör A hade avslutat sin berättelse blev det tyst kring bordet. Slutligen sa den berömde optikern:

-Så du ska inte ha nån korv då?
-Rätt gissat, sa redaktör A. Jag tar fiskpudding.

GOTT NYTT KÄK

Snart är helgerna över och det är dags att återgå till vardagen. När julmaten är uppäten får man hålla till godo med det som serveras vid det vanliga lunchbordet.

Redaktör A har ett stambord på en av stadens restauranger. Bland övriga gäster vid detta bord märks den berömde optikern, den försynte bankmannen och ibland också kåsören.

Under årens lopp har där avhandlats många stora frågor som spänt över vidsträckta fält, alltifrån politik, vetenskap, film, teater, musik och litteratur till vilka spelare som bör ingå i Erik Hamréns nästa landslagstrupp eller vad som ska stå på restaurangens matsedel under den kommande veckan.

Ett flertal världsproblem har varit uppe till diskussion, och svar på många av livets stora gåtor har presenterats.

En fråga som länge väntat på sitt svar är varför redaktör A är försiktigt misstänksam när någon form av korv står på matsedeln.

Nu kan det avslöjas, vilket också kommer att ske om ett par dagar i denna blogg.

NÄR LARMET GICK PÅ RÅSUNDA

Nu när Råsunda fotbollsstadion snart ska rivas går tankarna till en VM-kvalmatch mot England alldeles i slutet av 80-talet. Den hade föregåtts av så mycket varningar för engelska huliganer att vi som var där nästan trodde att vi skulle få bevittna hur Råsunda revs redan då.

Till slut visade det sig dock att det var kåsören själv som var den störste boven på arenan, tätt följd av redaktör A. Eller om det möjligen var tvärtom. Det beror på hur man räknar.
Nu har det i alla fall gått så många år att det kan vara dags att avslöja sanningen.

Försnacket kring matchen hade varit dramatiskt. Det spekulerades i upplopp och allmän laglöshet när flera tusen engelska huliganer utan biljett skulle komma resande över havet och invadera den svenska huvudstaden för att storma fotbollsstadion. Ett par dagar före matchen hade de slagit sönder en färja ute på Nordsjön. Och trots förstärkt gränsbevakning och en armé av inkallade poliser befarades svåra kravaller.

Redaktör A och kåsören var klart skakade av all denna information när de klev av tåget på Centralstationen i Stockholm.

-Här får vi passa oss så vi inte får en flaska i skallen, sa redaktör A och spanade försiktigt efter engelska huliganer.

Men allt som syntes var en stor mängd poliser. Och på T-Centralen var det likadant. Då gick redaktör A fram till en av konstaplarna och frågade:

-Var är alla engelsmännen?
-Det blir nog inte så många, fick han till svar.
-Så då kanske man kan åka ut till Råsunda utan att få en flaska i skallen?
-Det tror jag nog,sa polismannen.

För säkerhets skull tog vi oss ut till fotbollsstadion i mycket god tid. När vi kvitterade ut våra biljetter var det nästan tre timmar kvar till avspark.

Pressläktaren gapade tom så när som på ett par vaktmästare som gick och plockade med de sista förberedelserna.
-Här kan vi inte sitta och vänta i tre timmar, sa redaktör A. Vi går ut och ställer oss och tittar när publiken börjar strömma in.
-Kan vi det då? sa kåsören.
-Det är klart, sa redaktör A. Det finns väl alltid någon dörr här bakom som är öppen.

I korridoren bakom pressläktaren vimlade det av tv-tekniker, funktionärer och vaktmästare. Men redaktör A drog iväg en bra bit bort åt ena hållet där det var helt folktomt.

-Vart är vi på väg? sa kåsören.
-Jag tror vi kom därifrån, sa redaktör A och pekade på en dörr.
-Men där sitter en varningsskylt, sa kåsören för det fanns ett stort rött märke ovanför handtaget.
-Prova i alla fall, sa redaktör A.
När kåsören ändå tvekade fortsatte han med mera skärpa:
-Gör som jag säger och öppna dörren så vi kommer ut härifrån!
Det var då det hände.

Kåsören tryckte försiktigt ner handtaget och sköt upp dörren. Då skar en ilsken siren genom tystnaden. Tydligen hade han utlöst tjuvlarmet.

-Fel dörr, sa redaktör A. Skynda dig och stäng!
Men larmet fortsatte att tjuta, samtidigt som tunga steg hördes i korridoren.
Kåsören och redaktör A vände ryggen till och försökte se oskyldiga ut, medan två vakter kom springande runt hörnet.

 

-Vad är det frågan om? sa redaktör A.

-Det verkar som om någon har försökt smita in genom en av dörrarna här, sa den ene vakten, röd i ansiktet av ilska.
-Ja, det är hemskt så dom där huliganerna bär sig åt, sa redaktör A.
-Men det känns tryggt att det finns vakter som tar hand om dom, sa kåsören.
-Så man slipper få en flaska i skallen, sa redaktör A.
-Jag tyckte dom sprang ditåt, sa kåsören och pekade.

 

 

Vakterna rusade vidare längs korridoren och ropade efter de förmodade ogärningsmännen att stanna. Larmet bölade nu så det hördes över hela Råsunda, medan folk sprang fram och tillbaka i korridoren.

-Kan dom inte stänga av det där oljudet i stället för att fara runt och jaga fredliga åskådare, sa redaktör A.
Då hittade kåsören den rätta dörren och föreslog att de skulle gå ut och titta efter engelska huliganer i stället.
-Ja, sa redaktör A. Men vi håller oss innanför staketet så vi inte får en flaska i skallen.
Samtidigt stängde någon av larmet, vilket fick kåsören att försöka sammanfatta det hela genom att utbrista:
-Du kan ställa till det du.
-Jag! sa redaktör A. Det var ju du som vräkte upp dörren.
-Ja, ja, sa kåsören. Men det var du som lurade mig.

Själva matchen är inte mycket att orda om. Den slutade 0-0 och den ende som fick någonting i skallen att tala om var den engelske mittbacken Terry Butcher som skallade ihop med en svensk så det small ända upp på läktaren. Han spelade hela andra halvlek med ett stort bandage om huvudet och blodet rinnande nerför ansiktet så att han påminde om illustrationerna till Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner.

-Det där ser mycket värre ut än det är, sa redaktör A. Ett sånt där litet jack hade Ingemar Johanssons gamle ögonbrynsspecialist Whitey Bimstein fixat på några sekunder med ett skarpslipat kvartsdollarmynt. Då är det värre att få en flaska i skallen.

Efteråt fick vi veta att det varit nästan fullt krig inne i Stockholm mellan ett par hundra engelsmän och dubbelt så många poliser. Men detta inträffade ett par timmar före avspark, alltså ungefär samtidigt som larnet gick ute på Råsundas fredliga fotbollsläktare.

Sedan vann Sverige med 3-1 över Albanien och 2-0 över Polen och tog sig till VM i Italien tillsammans med England. Men det är en mindre rolig hustoria.