BLAND RÖDHÅRIGA ETTERMYROR OCH KNUBBIGA EL-LOKFÖRARE

Jag samlade Alfabilder under nästan hela 50-talet. Jag vet inte vad som fascinerade mig mest, själva bilderna eller baksidestexterna. Det som stod där svalde man med hull och hår, men när man tittar på dem i dag blir man lite fundersam.
Vi måste ha varit många små gossar som präglades av dessa värderingar och bar fördomar, klyschor och klichéer med oss genom livet utan att tänka på det.

Så här stod det till exempel bakpå nummer 55 Sune Sandbring, Malmö FF:

”Inte överdrivet kraftig men liksom alla rödhåriga ytterst energisk. Säker i sparken men chansar kraftigt i tacklingarna.”
Olle Klasson, AIK, uppgavs vara ”en rödhårig slitvarg från Nynäshamn” och Curt Svensson, Halmia, karakteriserades som ”en rödhårig ettermyra med fint skott i båda fötterna”.
Ack du ljuva 50-tal, vart tog du vägen?

Vi fick också veta att Jönköpings Södras målvakt Göte Ståhl var ”en sydländskt stilfull keeper” samt att Carl-Johan Frank i Hälsingborgs IF var ”knubbig,välspelande och framfusig”.

Om Sture Mårtensson i Malmö FF hette det att han var ”en av Allsvenskans ståtligaste spelare”. Ture Grahn i Halmia beskrevs som ”en välvuxen, stilfull backtyp med våldsamt kraftiga sparkar”, och om Holger Hansson i IFK Göteborg stod det:
”Har tjuvpojksglimten i ögat – sådant är ju goda tecken, och Holger går nog mot en stor framtid.”

Malmö FF hade en målvakt som hette Helge Bengtsson och kallades för ”Gripen”. Om honom fick vi bland annat veta:

”Den knubbige el-lokföraren med det sydländska temperamentet har en säker känsla för motståndarskotten men kan emellanåt ´slumra till´ olyckligt, vilket kanske berövat honom chansen att bli landslagsman oftare.”
Malmö FF hade vunnit Allsvenskan flera gånger, så vi var många som försökte byta till oss MFF-spelare.

Men jag minns att när jag mycket stolt kom hem och visade upp högerbacken Sune Sandbring för min idrottsintresserade far, sa denne någonting i stil med:

-Sune Sandbring, ska det vara nånting att ha? Det var ju han som gjorde självmål på ”Gripen” Bengtsson i söndags.
Jag minns än i dag att jag blev helt förkrossad. Tankarna på detta lämnade mig ingen ro på flera dagar.
Till saken hör att jag var så liten att jag inte riktigt förstod vad som menades med självmål. Jag trodde först att det var avsiktligt och uppfattade det som förräderi. Kunde Sandbring vara i maskopi med motståndarna? Kunde han rent av ha sålt sig för pengar?

Jag studerade bilden på Sune Sandbring och tyckte att denne såg mer och mer opålitlig ut. Jag ångrade bittert att jag hade bytt bort Hasse Jeppson i Djurgården mot en sån. Jag såg för mitt inre hur ”Gripen” Bengtsson rullade ut bollen till Sune Sandbring och hur denne sedan i ett obevakat ögonblick blixtsnabbt vände sig om och sköt stenhårt i krysset utan chans för sin målvakt.

Jag kunde inte tänka på annat i flera dagar. Jag försökte byta bort Sune Sandbring, men det var ingen som ville ha honom trots att han var MFF:are.
Det var bara att lägga honom underst i bunten och låtsas som om man inte kände honom. Men ibland när jag var ensam tog jag fram honom och la honom på bordet tillsammans med ”Gripen” Bengtsson och tänkte: Hur kunde han göra så mot honom?

Sedan vände jag på ”Gripen” Bengtsson och läste baksidestexten en gång till. Och plötsligt tyckte jag mig skymta lösningen på mysteriet.

Där stod ju tydligt att ”Gripen” ibland kunde ”slumra till” olyckligt.
Så hade det naturligtvis gått till. ”Gripen” hade förstås stått och sovit när Sandbring passade bakåt till honom och så hade bollen rullat i mål. Nu förstod jag alltihop. Att jag inte hade tänkt på det tidigare.

Men det var ändå mycket man inte begrep. Det stod ett skimmer av mystik och magi kring Alfabilderna och gör så fortfarande. Framför allt undrar jag vart min egen samling tog vägen.

Jag hade skaffat skrivböcker och satt in hela laguppställningar från målvakt till vänsterytter med fyra små självhäftande hörn för varje bild så att jag inte skulle skada baksidan. Jag hade samtliga allsvenska lag komplett med reserver och dessutom ett par buntar med dubletter.
Hela min samling stals från ett vindskontor i början på 70-.talet.

Men någon gång på 90-talet kom ”Alfaboken – till minne av bilderna vi aldrig glömmer”. Den innehåller samtliga 1702 bilder som gavs ut åren 1949-61 och är naturligtvis ett oumbärligt verk som bör finnas i varje bokhylla.

EN TYSTLÅTEN SLITVARG

Jag var åtta år och hade börjat samla Alfabilder. En dag lyckades jag byta till mig Olle Åhlund, Degerfors IF, högerhalv i landslaget.

På baksidan av bilden stod att han var ”den tystlåtne slitvargen som trivs bättre ju lerigare planen är”.

Det fick oss småkillar att börja fundera.
Kunde detta verkligen vara sant? Kunde någon trivas bättre ju lerigare planen blev?

Själva spelade vi ofta på leriga planer, inte minst på den lilla ängen uppe i skogen. Där kunde det vara ruskigt lerigt så att bollen stannade i vattenpölarna när det hade regnat några dagar. Och alltid ramlade man omkull och fick skäll av morsan när man kom hem med leriga kläder.

Under sådana matcher tänkte jag ofta på Alfabilden med Olle Åhlund. Han kunde få komma hit och hjälpa till nu. Här skulle han säkert trivas.

Ibland när det var riktigt djävligt lerigt och man låg under med 4-0 kunde man få en vision av att Åhlund skulle komma nedstigande från himlen som en räddande ängel och frälsa laget.

Men han kom aldrig. Och det var kanske inte så konstigt när man tänker på det så här långt efteråt.

Den här veckan fortsätter vi att botanisera bland Alfabilderna. Nu handlar det mest om baksidestexterna.

Fortsättning följer alltså.

SKJORTA, TIMPA OCH ZAMORA

Jag hade golfbyxor och slipover och var åtta år och trodde att så skulle det förbli resten av livet.
Jag minns lukter, smaker och känslor som om det var i går. Ostsmörgås och varm choklad, skrubbsår på knäna, födelsedagskalas med gräddtårta och skolavslutning med Den blomstertid nu kommer.

Fotboll på ängen uppe i skogen, handsydd trea som spruckit i sömmen och Alfapastiller för två blanka tioöringar och en stor kopparfemöring.

Men tabletterna åt man ogärna. Det var bilderna vi var ute efter.

Hasse Jeppson, Djurgården, i vit träningsoverall, Rune Larsson, AIK, i slips och kostym, Magnus ”Skjorta” Bergström, Degerfors, liggande i luften när han boxar bort bollen, en klackande Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra och en nickande Hilmer ”Kinesen” Pettersson i Djurgården.

För att inte tala om Lennart ”Nacka” Skoglund i AIK-dress. Den fick man ge halva Hälsingborgs IF för och ändå lägga Calle Palmér emellan.

Så småningom växte samlingen. Buntarna med gummisnodd blev flera. Det blev olika buntar för svartvita bilder och färgbilder. Sedan kom OS-medaljörer och ishockeyspelare.

Men det var de allsvenska bilderna som räknades. Där fanns Ingvar ”Tjotta” Olsson i AIK på språng med sträckt vänsterben, där fanns en klackande Sanny Jacobsson i Gais med grön träningsoverall och där fanns Örebromålvakten Lasse Karlsson som kastade sig med ett tigersprång mot bollen.

Dessa bilder på idolerna påverkade oss småkillar på ett både självklart och fullkomligt orimligt sätt. Vi ville vara som dem, göra som de gjorde. Vi begrep inte att bilderna var tagna på en hundradel av en sekund. Vi tog dem som rättesnören och instruktionsbilder och det fick de mest häpnadsväckande konsekvenser.

Sven Sjöblom i IFK Göteborg till exempel. Han verkade ha händerna på ryggen när han sköt. Det såg man tydligt på Alfabilden. Det måste väl vara en finess av något slag, tänkte vi. Med påföljd att när någon kom fri framför mål på ängen uppe i skogen och skulle skjuta, kunde han plötsligt slänga bak händerna på ryggen för så gjorde ju Sjöblom, Det var många solklara målchanser som sumpades på grund av honom.

Men vi begrep inte bättre. Och vi fortsatte att köpa tablettaskar. Jag hade en krona i veckopeng. Det räckte till fyra askar, och ibland tjänade man ihop till någon krona extra genom att springa ärenden. Alla pengar investerades i Alfapastiller. Till slut orkade jag inte ens hälla ut tabletterna. Jag plockade bara upp bilderna och kastade bort askarna. Det fick till följd att jag gick omkring med ständigt dåligt samvete för att någon vuxen skulle komma på mig med detta ofattbara slöseri.

Samlingen bara växte, och det var sällan någon kamrat kunde övertrumfa mig med någon bild jag inte hade. Det fanns egentligen bara en mörk fläck på himlen under dessa år och det var IFK Norrköpings målvakt Bengt ”Zamora” Nyholm.

Han gick helt enkelt inte att få tag i. Man visste att han fanns i verkligheten, men det kom aldrig några bilder på honom. Det var något spöklikt över Zamora Nyholm. Han både fanns och inte fanns.

Ryktet gick på skolgårdar och bakgator att det fanns en bild på Zamora i helfigur när han gjorde en akrobatisk räddning. Ingen hade sett den, men många hade hört talas om den.

Detta sporrade mig bara ännu mer. Jag köpte fler och fler tablettaskar, men när jag öppnade dem låg där bara bilder på spelare i Sandvikens IF. Det var något skrämmande och övernaturligt med Alfatabletterna den sommaren. I varenda ask var det Sandvikens IF. Jag vet inte hur många dubletter jag hade på Arne Hodin, Åke Kling och Stig ”Tjofsen” Olsson.

Jag minns att jag tänkte att det måste ha blivit fel någonstans. Förmodligen hade dom skickat alla askarna med Zamora till Sandviken.

På så sätt fick jag också en lektion i lagen om tillgång och efterfrågan, även om jag inte begrep det förrän långt senare. Zamora Nyholm skulle säkert inte ha varit så där oerhört efterfrågad om han hade funnits i lite större upplaga i mina hemtrakter. Både Kalle Svensson och Arne Arvidsson var väl minst lika bra målvakter men de stod inte alls lika högt i kurs för de var lättare att få tag i.

ATT SAMLA ALFABILDER

Vi som växte upp på 50-talet glömmer aldrig askarna med Alfapastiller. Inte för tabletternas skull utan för bildernas.

De första kom 1949 och föreställde allsvenska fotbollsspelare. Till en början var de svartvita men från och med 1955 trycktes de i färg. På baksidan fanns en kort presentation av varje spelare med namn, ålder, klubb, yrke och egenskaper som fotbollsspelare.

Varje tablettask innehöll en bild och kostade 25 öre. Tabletterna var ”välsmakande och välgörande”, försäkrade reklamtexten på asken. I själva verket hade de en syrlig och säregen smak och klumpade ofta ihop sig. Utan fotbollsbilderna hade de nog inte gått att sälja.

Allt som allt gavs det ut 1702 bilder. De allra flesta föreställde allsvenska fotbollsspelare men det fanns också speciella serier från OS i Helsingfors 1952, fotbolls-VM 1958, ett antal ishockeyspelare samt en särskild serie boxningsbilder på Ingemar Johansson.

Hur det var att växa upp på 50-talet och samla Alfabilder ska det handla om i den här bloggen den närmaste tiden.