I DJURENS VÄRLD

 

-In med zebran fort, skrek cirkusdirektören. Det börjar regna.

-Det var hemskt vad du var illa tilltygad, sa den ene gråsparven till den andre. Har du varit i slagsmål?
-Nej, men jag råkade komma mitt in i en badmintonmatch.

-Elefanter är allt väldigt hjälplösa, sa myggan. Tänk, dom kan inte ens sitta i taket.

Ugglan är ett konstigt djur. På dagen ser hon ingenting alls, men på natten ser hon lika bra som på dagen.

LUGNT OCH STILLA KRING STATYN

 

I mer än 150 år har Karl X Gustav blickat ut över Kungstorget i Uddevalla, även om han på det här kortet har fått huvudet kapat. Fotografen har i stället koncentrerat sig på det stillsamma folklivet runt statyn denna soliga sommardag 1963. Bland pensionärer och damer i filthattar har också en och annan tonåring slagit sig ner för att ta igen sig en stund.
I bakgrunden står ett par bilar parkerade framför ena flygeln på rådhuset. Strax intill ses lottkiosken som här tyvärr skymmer Eskilstunabodens järnhandel på andra sidan gatan. Till höger skymtar Gams Färghandel och Konsumbutiken och där emellan dörren till restaurang Maxim på andra våningen.

SÅ SANT SOM DET ÄR SAGT

 

Böckerna är mina bästa vänner, även när de vänder ryggen till.

Människan är det enda djur som kan rodna. Och har anledning till det.

Vi köper saker vi inte behöver, till priser vi inte har råd med, på grund av reklam vi inte tror på.

Människor reser ofta bort för att glömma något. Och när de kommer fram och öppnar sin resväska på hotellrummet upptäcker de att de har lyckats.

Nån swimmingpool har jag inte råd med, men jag har damm under sängen,

En dykare måste ha världens konstigaste jobb. Han blir ju inte ledig förrän han är upptagen.

DEN SÖMNIGE SOLDATEN

 

Åter efter nattpermission på kasernkompaniet vid Bohuslän regemente i Uddevalla 1963. Någon gång på senhösten detta år knäppte en av kamraterna på luckan detta kort på den halvsovande soldaten som ännu inte hunnit byta om till grötrock och ställa sig i frukostkön. Kamraten i överslafen bredvid har redan hunnit bädda med reglementsenligt sträckt överdrag inför rustmästare Simsons förestående inspektion.

SVAR PÅ TAL

-Nu får du verklige anstränga dig lite, sa läraren till klassens lataste elev i en skola på den värmländska landsbygden. Jag kan tala om för dig att när Tage Erlander var i din ålder var han den här skolans bästa elev.
-Då kan jag tala om för magistern att när han var i magisterns ålder var han statsminister.

-Det var förskräckligt så du svär, pojk. Vad skulle din mamma säga om hon hörde det.
-Hon skulle nog bli jätteglad för hon har varit döv i två år.

-Om jag var din pappa så skulle jag ta dig i örat och läxa upp dig ordentligt, sa läraren till bråkige Bert.
-Om du var min pappa, sa Bert, så skulle du stå hemma i vårt kök och diska.

Lille Per hade fått anmärkning i skolan för att han svarat uppkäftigt under en lektion. När hans pappa frågade hur det hade gått till sa Per:
-Det var magistern som frågade om någon visste hur mycket en miljon är.
-Jaha.
-Och då svarade jag som du brukar säga.
-Vad då?
-Att det är en helvetes massa pengar.

UDDEVALLABOR I STRIDSSKOLA

 

På våren 1963 ryckte jag in i lumpen. Vi var många 19-åringar från Uddevalla som skickades tvärs över halva Sverige till I 4 i Linköping. Eller Infanteriets Stridsskola som det stod i inskrivningsboken. Andra kompaniet, första pluton, Kungliga Livgrenadjärregementet i Linköping var adressen. Vi var alltså livgrenadjärer, till skillnad från vanliga soldater, men var nog avsedda till ungefär samma sorts kanonmat ändå under dessa det kalla krigets allra kallaste dagar mitt emellan Kubakrisen och skotten i Dallas.
Men det hade vi nog inte en tanke på när en av kompisarna tog det här kortet på mig på kaserngården under en paus i övningarna.

Vi fick lära oss att gå i takt och lyda order och stå i enskild ställning och göra blixtsnabb honnör med stor snärt och korrekt vinkel på armbågen. Vi fick plugga in samtliga gradbeteckningar från vicekorpral till generalmajor så att vi med en snabb blick på axelklaffen kunde skilja en rustmästare från en fanjunkare. Vi marscherade till skjutbanan, vi kröp genom rökfyllda övningsbaracker med gasmask på och vi exercerade i timmar på kaserngården till kommandorop från fänrik Ramströms dånande tordönsstämma. "Med språng, gruppkolonner, på . . . stället!"
Vi drillades dagligen av energiska furirer, som bara var något år äldre än vi själva, och använde ett språk som längre fram i tiden förmodligen skulle föranlett anmälningar till både JO och Diskriminerings-ombudsmannen.

Vi lämnade av till plutonchefen varje morgon med att skrika så det ekade i korridoren och small om kängorna när vi gjorde helomvändning: "Fänrik! Första grupp, närvarande 14, alla. -Kommendera manöver! -Ja, fänrik. Manöver!"

Vi gick tvåmilamarsch med full stridspackning och behandlades av militärläkaren för våra skavsår på fötterna med magnecyl och arméns hudsalva. 

I lön hade vi två och sjuttiofem om dagen, som betalades ut efter noggrann kvittering inför en fanjunkare på kompaniexpeditionen två gånger i månaden. Märkligt nog räckte det ofta till både cigaretter och öl och en och annan grogg på Frimurarehotellet och Restaurang Druvan, 

Vi var den första årskullen som utrustades med automatkarbin i stället för kpist. Utöver traditionell vapenvård fick vi lära oss att plocka isär och sätta ihop vapnet på tid, men vi slapp i alla fall göra det i mörker eller med förbundna ögon.
När vi en helg ingick i beredskapsstyrkan sa fänrik Käll, som hade varit i Kongo och krigat på riktigt, att han behövde fyra frivilliga. När han såg att vi tvekade pekade han snabbt på fyra man och beordrade oss att ta ett steg framåt och sa:
-Detta är fyra frivilliga,
Så gick det till, var tydligen lärdomen.
Den som inte reste sig tillräckligt snabbt och fimpade cigaretten när det kommenderades "uppställning" efter "rast, vila" ute i terrängen kunde få kompaniförbud och bli tvungen att stanna på logementet hela helgen.
Och Persson från Göteborg fick sju dar i buren sedan han kommit för sent nerifrån stan en kväll på fyllan och i ren frustration varit nära att spöa vaktchefen.

Så småningom fick vi cykeltolka i en lång rad efter en traktor till fronten vid övningsfältet i Prästtomta medan vi sjöng Halta Lottas krog i Göteborg allt vad vi orkade, så att kompanichefen kapten Sköld läxade upp oss när vi kom fram. Där reste vi tält och sov på granris och satt eldvakt i skift om nätterna. Vi grävde skyttegravar och kastade skarp handgranat från ett värn under övervakning av furir Karlsson och kommandoropet ”En handgranat, eld!”. 
Vi övade framryckning i terräng med eldunderstöd, vi fick lära oss ålning medelst hasning och vi bajsade sittande på en stång rakt ner i latrinen som vi fick både gräva upp och gräva igen själva.
Mitt i sommaren greps storspionen överste Wennerström i Stockholm. En av göteborgarna läste högt ur en dagstidning medan vi samlades runt honom och svor och gormade. Här sliter vi och kämpar dygnet runt i vårt anletes svett och så kommer en sån där jävel och säljer ut oss år ryssarna.

När vi inte låg i fält slutade tjänsten redan klockan tolv på lördag middag. Ibland liftade vi då hela vägen till Bohuslän via Mjölby, Ödeshög, Gränna, Jönköping, Mullsjö, Grästorp och allt vad det hette. Och sedan nästan direkt tillbaka samma väg för att hinna in igen före midnatt på söndag kväll. Men med permisriggen på, behövde man sällan stå länge och vänta. De flesta bilister stannade direkt när de såg uniformen och man behövde knappt vifta med tummen.
Barndomsvännen och klasskamraten Stellan Olsson från Blekets skola i Uddevalla låg på kompaniet bredvid och ibland fick jag åka hem och tillbaka med honom i hans Ford Edsel.

Efter åtta månader upptäckte regementsläkaren att jag var blind på ena ögat, något som hade missats vid mönstringen.
-Ni får inte bära vapen, sa han. Ni får inte vara med och skjuta skarpt.
Jag tackade och tog emot och överfördes till kasernkompaniet vid regementet i min hemstad tillsammans med likaledes nedklassade och lika belåtna Leif Jonsson från Uddevalla och Arne Lang från Lysekil, den sistnämnde med diagnosen hösnuva.

På I 17 var det betydligt lugnare, åtminstone på kasernkompaniet. Där fick jag börja med att skala potatis och svabba golvet i köket innan jag avancerade till skrivbiträde på kompaniexpeditionen och så småningom avslutade den militära karriären med att passa upp och putsa instrument i musikpaviljongen. I arbetsuppgifterna ingick också att ibland ringa hem och väcka militärmusikerna Douglas, Knarren och Öberg när de hade försovit sig efter att ha varit ute sent och spelat i Douglas Holmstedts orkester.
Det känns nästan lite kusligt att tänka sig att allt detta hände för mer än 60 år sedan och att de av oss som fortfarande lever i dag är 80-åriga gubbar,

KLACKARNA I TAKET

 

Den unge Uppsalastudenten festade mer än han läste vid universitetet. När föräldrarna fick höra talas om det, åkte de till staden för att undersöka saken. De knackade på i pensionatet där sonen var inhyst och frågade om kandidat Svensson bodde där.
-Ja, sa värdinnan. Det går bra att bära in honom den här vägen.

-Har ni någon akustik i lokalen, sa trubaduren som hade engagerats för att uppträda på idrottsklubbens årsfest.
-Nä, det får du ta med dig själv.

Godsägaren hade haft stor fest för folket på gården. Dagen efter träffade han en av gästerna som tackade för senast och särskilt för den goda konjaken.
-Jaså, du förstod att det var fin konjak, sa godsägaren.
-Nä, jag märkte det inte. Men jag begrep det eftersom vi fick så lite av den.

-Nä, sa Brusiga Berra till Aviga Laban. Nu ska du nog inte ha mer. Jag tycker du börjar se lite suddig ut.