HERRARNAS ELLER DAMERNAS?

 Varför ska det vara ett sånt förtvivlat hemlighetsmakeri kring pinkandet i detta land, frågar sig Gits Olsson i ett exemplar av tidningen Se från 1968, och fortsätter:
Nu har det hänt igen att jag tagit fel på dörr och hamnat på ”damernas”, vilket som vanligt väckte gallskrik och bestörtning i lokalen.

Det är symbolernas fel. I det här landet går det tydligen inte längre för sig att skriva ”Herrar” respektive ”Damer” utanpå dörrarna. Idag ska det vara symboler. Det vanligaste är att man målar en hög hatt på herrarnas dörr och en plymhatt på damernas. Varje kväll utspelas hjärtslitande scener på krogen, där killar som börjat se lite suddigt efter fjärde groggen, står och hoppar jämfota framför de båda dörrarna med ena handen krampaktigt sluten om grenen och den andra handen för ena ögat för att söka urskilja vart de ska.

Det sägs att steppdansen uppfanns av en skotte som hade fyra döttrar men bara en toalett. Fel. Jag är övertygad om att den föddes en afton på en krog med såna där fåniga symboler. Kanske på ett av de där ställena där dom har en stövel på herrarnas och en högklackad damsko på damernas.

Och symbolerna på våra muggdörrar blir allt fler. Det tycks som om ägare av offentliga lokaler tävlade med varandra i spiritualitet, upptäckte jag under en liten krogrunda i våras. På ett ställe hade dom en tupp på herrarnas och en höna på damernas.

På ett annat ställe hade dom såna där könsmärken – ring med pil på herrarnas och ring med plus under för honorna. Ska man behöva vara fågelskådare för att slå en drill i det här landet?
Och så finns det etablissemang där det inte står något alls. På ett av de ”finare” ställena i stan gick det inte att läsa eller tyda sig till vart man skulle.

Rockvaktmästaren såg ut som en nyss avsutten lord ur engelska underhuset och han reagerade lika smärtfullt som en sådan när jag försynt undrade var toaletten befann sig. Rodnande lutade han sig fram och viskade med slutna ögon i mitt öra:
-Bimmelibim eller bummelibum?
-För helvete, karl. Säg var muggen är innan jag pinkar på mej!
-Jaså, bimmelibim, viskade han med alltjämt slutna ögon. Det blir tredje dörren på höger hand.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

BLAND DE BREDA POJKARNA

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

SVERIGES SÄMSTA HOTELL

 Ni som är ute och reser i Sverige i sommar ska märka att svensk hotellstandard i år är tämligen hög, skriver Gits Olsson i nummer 28 av tidningen Se från 1968.

För bara något tiotal år sen inskränkte sig komforten till säng, potta, porslinshandfat och fri bibel. Idag är våra vanligaste stadshotell merendels uppiffade till den milda grad att dom inte står dom utländska hotellen efter, konstaterar Gits i sin analys från 1960-talet och fortsätter:
Det är egentligen bara landets största företag i hotellbranschen som släpar efter. Deras hotellrum är sisådär 50 år efter sin tid.

Jag låg i ett av dem häromnatten, ett dubbelrum som var så litet att man fick åla sig ur sängen för att inte slå huvudet i väggen. Hotellföretaget krävde dessutom betalning i förskott.

För att ytterligare markera sin misstänksamhet mot gästerna knackade portiern på dörren mitt i natten och krävde att få se kvitto på att man verkligen betalt rummet.
Enda inredningen i rummet förutom sängen bestod av spegel, en karaff vatten och ett handfat. Det fanns givetvis ingen telefon på rummet, inte heller någon byrå eller garderob. Men det fanns en krok på väggen att hänga kostymen på. Galgen var fastkedjad vid väggen, ytterligare ett uttryck för värdens misstrogenhet mot gästerna. Någon toalett ingick inte i priset, men det fanns en potta och det var meningen att man skulle tömma den genom ett hål i golvet rakt ut i naturen.

Som alla intelligenta läsare vid det här laget förstår, så håller jag på med en beskrivning av kupéerna i SJ:s första klass sovvagnar.
Service i varje form saknas på dessa rullande hotell. Här blir man betraktad som en suspekt individ om man dristar sig att rekvirera en fika efter Södertälje.
-Kaffe? Här? Tre mil från Katrineholm? Är ni berusad karl?
Först i gryningen brukar det komma en ofta argsint dam skramlande med en kärra, vilken är tungt lastad med kaffe och mackor i cellofanpåsar.

Kaffet är taskigt för SJ vårdar traditionen och kaffet har varit taskigt på tåg sen 1928. Värre är dock SJ:s överdrivna pietetskänsla gentemot traditionerna på smörgåsarnas område. 1880 skrevs det insändare om de torra och hårda smörgåsarna på Statens Jernvägars Restaurationsvagnar. Det är samma mackor i dag.
Även om mackorna är för hårda för att ätas så är dom förträffliga som snatterpinnar. Det är sagolikt vad det svänger om La Paloma på limpsmörgås om man bara har nån som kompar på fralla. Så även om man inte får mycket för pengarna på SJ, så är det i alla fall det enda hotellet där man kan få upp snatterpinnar på rummet.

DJURISKT ROLIGT

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

STORKAR, FÄRG-TV OCH AKROBATIK

 Vad dom sa i veckan, hette en avdelning i tidningen Se 1968, där ett antal av den tidens kändisar citerades. Så här lät det en vecka i juli för nästan 60 år sedan.

Pekka

Pekka Langer: Det tar två månader för storken att flyga hit från Afrika. Och om den har ett litet barn med sig tar det nio.

Staffan Lindén: Tack vare färg-TV vet jag nu vad det är för färg på Eiffeltornet samt Sven Lindahl

Stig Ahlgren: Den som måste uträtta sina behov på Södra station i Stockholm måste passa på när biljettluckan är öppen. Detta torde kräva ett visst mått av akrobatik av den behövande resenären.

Liz

Richard Burton om sin hustru Elizabeth Taylor: När man ser Elizabeth äta en enorm fläskkotlett fattar man inte hur man kan älska henne.

Dagens Nyheter: Det är möjligt att Nixons bästa tid visar sig ha varit den tid då han höll tyst.

Hasse Alfredson efter att ha rakat sig: Men jag trivs bättre i mustasch. Jag går fortfarande och försöker vrida upp topparna på den fast jag ingen har. Mina barn tycker att jag ser ut som ett geléhallon.

Red Top

Red Top, kåsören Lennart Nyblom, om Stockholmstrafiken: Bland tävlingsmomenten ingå att i möjligaste mån hindra konkurrenten att byta fil så att han – i lyckligaste fall – tvingas ta en omväg på flera kilometer och missar kvällens Aktuellt.

Cello, kåsören Olle Carle: Påståendet att den svenska sommaren, som är så intagande, skulle vara i antågande är, trots expertisens intygande, bara ett antagande.

Torvald Gahlin: Den som tänker på sin hustru när han är på fotbollsmatch är fortfarande kär i henne.