VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

FILM OCH TEATER

Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

KONSTEN ATT GÅ AV STAPELN

 I nummer 18 av tidningen Se från 1969 fortsätter Gits Olsson att berätta tidningsminnen från sin ungdom och jag kan inte sluta läsa där jag sitter i solen utanför den lilla stugan vid havet och bläddrar i det gamla tummade exemplaret av den sedan länge tyvärr avsomnade och nedlagda publikationen.

Gits konstaterar att alla hans gamla redaktörer har lidit av samma outplånliga andliga blåmärke – dom blev vansinniga om man använde uttrycket ”går av stapeln”. Evenemang som skildras i tidningen ”äger rum” eller ”sker”. Det finns också saker som ”inträffar” eller ” händer”.
Som ung reporter, fortsätter Gits, ansträngde man sig till det yttersta för att få med uttrycket ”gå av stapeln” åtminstne ett par gånger i veckan. Och varje gång röt redaktörerna:
-Grabbjävel, har jag inte lärt dig att det bara är fartyg och fulla brädgårdsarbetare som går av stapeln. Allt annat äger rum.

En chef i den västgötska tidningsvärlden ägde en schäfer som var hans ögonsten. Medarbetarna på hans redaktion satte en ära i att i varje nummer av tidningen ha minst en nyhet om hundar som bitit människor. Notisen infördes vanligen under rubriken: ”Kvinna svårt hundbiten. Schäfer igen”.

En annan redaktör var en varm ornitolog och upprördes varje gång tidningen hade historier om örnar som rövade bort små barn. Det var biologiskt omöjligt, menade redaktören.
Herregud vad vi letade efter örnnotiser bland världstelegrammen. Örnarna i Europa var ovanligt jävliga det året, i varje fall om man fick tro vår tidning.

Säga vad man vill om de gamla redaktörerna – några einsteinska relativitetsteorier formulerade dom inte. Men dom fungerade ganska bra ändå.
Allt enligt Gits Olsson i tidningen Se en gång i tiden.

VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

KUNGLIGT ROLIGT

Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

SÅ SKA DOM TAS!

 I början av 40-talet var jag volontär på Svenska Morgonbladets nattredaktion, skriver Gits Olsson i ett av de nummer av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser medan regnet slår mot taket på den lilla stugan vid västerhavet sommaren 2024.
Han fortsätter:

Där undervisades jag i tidningsmannayrket av en något bångstyrig trallgök som strängt taget inte hade på en varmt religiös redaktion att göra. Han ägde emellertid en högt utvecklad förmåga att tas med pastorerna när dessa hörde av sig per telefon. Jag minns en kväll när en ovanligt tjatig pastor utvecklade sina synpunkter på Svenska Morr i telefonen. Nattredaktören gav en minnesvärd uppvisning i änglalikt tålamod.
-Visst pastorn . . . naturligtvis pastorn . . . ja det förstår väl pastorn att vi vill göra pastorn och alla andra bröderna i församlingen nöjda.
Samtalet avslutades med repliken:
-Ja, sol över fjällets topp då, pastorn.

Nattredaktören slängde luren i klykan på den gamla linjeväljarapparaten, drog en suck av lättnad och hojtade:
-Så ska man ta dom djävlarna!
Därpå slungade han stora telegramsaxen med spetsen före i skrivbordet så att den borrade sig ner två centimeter i bordsskivan och skrek:
-Men nu går jag och skiiiter!

Sen tystnde han tvärt. Ty i dörren stod en livs levande pastor som tassat in för att lämna en notis. Det var mycket svårt att avgöra vem av herrarna som var blekast.
-Skulle bara lämna det här, mumlade pastorn, släppte ifrån sig notisen och försvann blixtsnabbt från lokalen.

SLITNA ATLETER KÄMPADE VÄL

Avgörandets stund var nu inne i den stora mångkampen mellan kåsören och redaktör S. Efter  var sin seger i de båda föregående grenarna, pilkastning och frågesport, var de båda atleterna framme vid sanningens ögonblick. Nu skulle den slutgiltige och obestridlige totalvinnaren koras i den sista och direkt avgörande minigolfmatchen.

Nu skulle agnarna skiljas från vetet, nu gällde det att bita ihop och tåla smärta, nu skulle det visa sig vem som var pojke och vem som var man.
Men de redan avverkade grenarna hade både satt sina spår och krävt sin tribut i form av två tröttkörda, slitna, plågade och härjade, för att inte säga totalt utmattade kämpar.
Redaktör S hade fått känning av ischias och hade svårt att böja sig ner, samtidigt som kåsören på grund av sin dåliga balans hade problem att hålla sig upprätt utan att stödja sig på klubban.
Vädrets makter hade också starkt bidragit till detta eftersom både pilkastningen och frågesporten fått genomföras i ösregn och stark blåst som ibland övergått i svåra kastvindar.

Men när de båda atleterna anlände till golfbanan hade regnet upphört som genom ett trollslag. Solen tittade fram en stund mellan molnen medan anläggningens personal sopade banorna för att de skulle bli redo för match.
Kåsören var fortfarande darrig efter det kyliga pilkastningsdramat och hade svårt att få igång kroppen när matchen startade. Redaktör S inledde desto bättre och ledde med inte mindre än sex slag efter fyra hål.

Men kåsören bet ihop och segade sig ikapp sakta men säkert och efter en spik på bana sex var han plötsligt uppe jämsides..
-Nu får vi räkna på vad det står i halvtid, sa han efter hål nummer nio.
-Ja, sa redaktör S och studerade protokollet. Det ser inte bättre ut än att du leder med 30 mot 36.

Samtidigt brakade ovädret löst igen. Himlens portar öppnades på vid gavel och regnet vräkte ner.
-Här gäller det att slå rakt, sa redaktör S när bollen lades upp på bana elva.
-Herregud, sa kåsören. Jag kan inte stå rakt en gång.
Att hålla räkning på ställningen var inte att tänka på när regnet piskade mot marken.
-Vi är snart klara, sa redaktör S. Vi kan inte bryta nu. Fortsätt spela.
-Jag fryser så jag skakar, sa kåsören.
-Ja, du verkar skakad, sa redaktör S obarmhärtigt.

Regnet dämpades då något lite för en stund och till slut var de framme vid artonde och sista hålet.
-Nu måste vi kolla ställningen, sa kåsören just som regnet satte i gång igen.
-Det går inte i det här vädret, sa redaktör S medan störtregnet ökade.
-.Men jag vill veta hur vi ligger till, sa kåsören.
-Spela nu innan vi blir dränkta, sa redaktör S.
Då slog kåsören till men just som bollen var på väg in i hålet stoppades den av piskregnet
-Såg du, utropade han. Regnet täppte till hålet och drog med sig bollen ner igen!

Det slutade med katastrofala sju slag på ett av banans lättare hål.
När det blev redaktör S tur upphörde det värsta skyfallet och övergick i ett visserligen kraftigt men ändå mera normalt regn, så han klarade sig på två slag.
-Hur blev slutresultatet, sa kåsören. Vem vann?
-Vi får gå åt sidan och räkna i lugn och ro, sa redaktör S.
När de slutligen hade lyckats ta sig under tak och räknat ihop alltsammans visade det sig att redaktör S vunnit med 60 slag mot 64.
-Jaha, sa kåsören. Då avgjordes det på sista hålet. Men man får väl vara glad att man åtminstone överlevde det här ovädret.

Banketten efter matchen hölls på en av de bättre av stadens pizzerior där de båda atleterna lät sig väl smaka av det bästa huset hade att erbjuda. Som avslutning avåts var sin glassbägare i någorlunda acceptabelt regnskydd under ett par av träden i utkanterna av museiparken med en betagande utsikt över hamninloppet.
Se det var riktig mångkamp det, skulle H C Andersen ha sagt om det hade funnits sådana på hans tid.