PRESSBYRÅKIOSKEN I HAMNEN

 

Här nere i hamnområdet fanns en gång i tiden en fristående byggnad med en pressbyråkiosk på gaveln mot Västerlånggatan. Så här såg det ut en blåsig höstdag 1983 när stormen och västanvinden legat på ett tag och orsakat en av otaliga översvämningar i Uddevalla. Någorlunda torrskodd kunde man ta sig fram till kiosken för att köpa sin kvällstidning men det blev genast besvärligare om man hade tänkt fortsätta till det under året nyuppförda Bohusläns Museum som akymtar i diset längre bort. Gott om båtar låg och gungade i vattnet bortom buskaget mot kajkanten.

HÅRDA BUD FÖR SLITEN SOFFÅKARE

 En gång om året ringer väckarklockan redan vid halvsjutiden på söndag morgon. Då duger det för en gångs skull inte att vända på sig och somna om igen. Det är bara att sparka av sig täcket och studsa upp ur sängen för att kunna vackla ut i köket och fixa till en rejäl Vasaloppsfrukost. Havregrynsgröt ska kokas, kaffe ska bryggas, mackor ska bredas och blåbärssoppa ska värmas till lagom temperatur för en gammal rutinerad soffåkare.

Sedan återstår bara att dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan i vardagsrummet med fyra fluffiga kuddar bakom nacken och krypa ner under duntäcket lagom för att rikta fjärrkontrollen mot teven och knäppa igång loppet.

För att inte komma för sent till starten intog jag blixtsnabbt bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Visst kan det kännas lite jobbigt så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt att uppleva fartens tjusning när man kommer upp på myrarna och börjar inse att man nog ska orka följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till Mora.

Den här vinterns program har dock varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter ett par hårda veckor på soffan under OS-sändningarna från Italien.

När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag är kroppen helt tömd på de sista kraftreserverna. Det värker i rygg och armar och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.

Det som räddade mig den här gången tror jag ändå var erfarenheterna från de gångna OS-veckorna. Inte minst därför att de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten i fråga om mat och dryck under loppet, när det nu hade blivit dags att ta fram den gamla Vasaloppsmuggen och ställa på hedersplats på soffbordet.

Efter att ha slumrat in lite på soffan strax efter Smågan vaknade jag av att jag hörde någon snarka och i höjd med Mångsbodarna insåg jag att det var jag. Då var det dags att vakna och sätta sig upp för att langa över den första muggen blåbärssoppan till mig själv.

Mellan Risberg och Evertsberg hände inte mycket mer dramatiskt än att Oskar Karlin behövde stanna för att byta en trasig skida som fjolårssegraren Alvar Myhlbacks pappa Petter kom springande med för dom var i samma lag, uppgav Hård och Blomquist i teven.

I backarna upp mot Oxberg var det fortfarande ett 40-tal man som höll ihop och en bit bakom kom första dam Emelie Fleten som hade åkt ifrån Stina Nilsson och de andra tjejerna. En liten stund låg man där under täcket och hoppades att Fleten skulle bli så pass sleten att Stina kunde komma ikapp men det blev inget av det utan norskan höll undan hela vägen in i mål.

I herrklassen började det hända saker en bit efter Eldris. Med mindre än en mil kvar var 23 man med i tätklungan men då stack Oskar Karlin ifrån de andra. Lagkompisarna med Alvar Myhlback och Ulf Dahlsten i spetsen dämpade farten i klungan och såg till att ingen tog upp jakten.

Karlin höll undan trots att de andra närmade sig på slutet . . .

 . . och vid målet stod kranskullan redo . . .

. . . varpå både Karlin och vi andra kunde konstatera att saken var Oskar, och därmed var det dags att stiga upp från soffan efter ännu en svensk seger i Vasaloppet.

I LÄNGSTA LAGET

-Hur mycket tar ni för en dödsannons, frågade damen som kom in på tidningens annonskontor.
-Vi tar fem kronor millimetern.
-Åh herre gud, min man som var två meter lång.

Sparsamma fru Svensson gick till blomsteraffären och frågade:
-Hur stor rabatt får jag om jag köper hundra blomsterlökar?
-Det berpr på hur tätt ni sätter dom.

-Har ni knäckebröd, frågade den finländske turisten i butiken.
-Ja, sa expediten och tog fram ett paket Wasa-bröd.
-Vem är gubben på paketet, undrade finländaren.
-Gustaf Wasa. Han var kung i Sverige.
-Jaså, och nu har han börjat baka.

STADSBUSSAR VID TORGET

Här har inga bussar kört på åtskilliga år, men långt in på 80-talet var detta knutpunkt för busstrafiken i Uddevalla. På det här kortet från 1983 ser vi Hasselbackshuset med ingången till dåvarande Konsthallen omgivet av den tidens stadsbussar som utgick från hållplatsfickorna mellan Hasselbacken och Kungstorget. För säkerhets skull fanns också en strategiskt utplacerad sandlåda vid trappan.

PÅ KONTORET

 

-Nu hoppas jag att fröken inte är lika flirtig och lättsinnig som min mans förra sekreterare, sa direktörsfrun till den nya sekreteraren.
-Och vem var det?
-Det var jag.

-Vet fröken Andersson inte hur dags vi börjar här på morgonen, sa chefen argt.
-Nej, hur ska jag kunna veta det. Alla har ju redan börjat när jag kommer.

Fråga från kamreren på det lilla kontoret:
-Tycker direktörn att vi ska tillkalla en konsult eller ska vi trassla till det själva?

LÅNGDANS LÄNGS KUNGSGATAN

 

Mycket folk på Kungsgatan en sommardag 1986. Jag tror att det var något slags världsrekordförsök i att dansa jenka med en lång kö av människor som ringlade sig genom centrala Uddevalla. Här väntar några av deltagarna på att dansen ska börja nerför Kungsgatan med en reklamskylt i form av en glad GB-gubbe mitt i gatan. 
Bland affärerna hittar vi Tehuset, Garbéns gatukök, Ingvalds Ur&Guld samt Café Royal. Det sistnämnda låg i bottenplanet av Kungshuset och drevs av sångaren Ray Adams, alltså norrmannen Ragnar Asbjörnsen som flyttade till Uddevalla 1982 och avled 2003 .
Världsrekordförsöket i jenkadans misslyckades, vill jag minnas, men det gjorde nog inte så mycket. Folk var glada ändå och det var full fart på stan under några timmar.

BOMBER OCH GRANATER

 

-Vad sysslar du med nu för tiden?
-Jag städar och dammar bomber på arméns bomblager.
-Det låter farligt. Tänk om dom exploderar.
-Skiter väl jag i. Det är inte mina bomber.

Två brandmän tog sig in i det rökfyllda rummet. I en brinnande säng låg en berusad man. De lyfte upp honom och såg till att han snabbt  kom ut ur huset.
-Det här kanske lär dej att inte röka i sängen i fortsättningen, sa den ene brandmannen.
-Jag har inte rökt i någon säng, sluddrade mannen. Det brann redan när jag gick och la mej.

Gubben Karlsson skyndade på en snickare som skulle sätta upp en flaggstång hemma på hans tomt.
-Är det så väldigt bråttom då, undrade snickaren.
-Ja, sa Karlsson. För på söndag fyller grannen år och då tänker jag inte flagga.