Semesterfirare på Öland kunde berätta om hur farkoster som liknade jättestora cykelringklockor kryssade mellan väderkvarnarna och skrämde turisterna halvt från vettet.
Långtradarchaufförer kunde rapportera hur dom mitt i natten jagats genom Småland av små, vinglösa flygplan som utstrålade ett fosforgrönt sken.
I en intervju i Se berättade två ynglingar hur dom hade kommit bilande på natten utanför Helsingborg och stannat och klivit ur när dom såg ett kraftigt, vitt sken i snårskogen intill vägen. Små arga självlysande gurkor på ungefär en halv meter hoppade omkring dom och släpade med sig ynglingarna in i skogen. Där stod gurkmännens tefat, en jättelik diskus med tre fötter och en trappa. Gurkorna ville tvinga upp ynglingarna i skeppet. De var ofantligt starka och gossarna fick streta emot allt vad de orkade. Det värsta var att det inte gick att koppla något grepp på gurkmännen för dom var hala som tvål.
Ack ja, hur mycket intressant hände det inte på 50-talet. Idag hör man inte talas om en enda rapport, Vad är orsaken? Har tefatsmännen funnit oss här på jorden så ointressanta att de lessnat på oss och vidare besök här?
Nej, inte alls. Det är fortfarande full rulle på tefaten. Det är bara det att korvgubbar, långtradarchaufförer, gurkbrottare och andra rapportörer har lärt sig hålla tyst. Saken är nämligen den att ingen tror på vad de säger. Den som idag rapporterar tefat till polisen blir betraktad som en galning och löper risk att bli inlåst på hospital.
En handelsresande som höll på att krocka med en farkost från Mars i Skillingaryd fråntogs sitt körkort när han rapporterade händelsen för polisen. Jourhavande överkonstapel bedömde honom som mindre tillräknelig.
Ser man ett tefat här i landet så ska man hålla tyst om saken, det har svenska folket lärt sig så småningom, skriver Gits vidare och fortsätter:
Själv bromsade jag in vid en enslig bensinpump utanför en lanthandel i Åkersberga en kväll för att fylla tanken. Just som jag häktade av slangen så började pumpen prata. Den sa:
-Rycker du mig i svansen en gång till så ska jag ta med dig hem till Saturnus och sätta dig i en saltgruva på livstid.
Jag släppte slangen och försvann från platsen så fort jag kunde. Men det skulle aldrig falla mig in att berätta händelsen för någon, allra minst för någon polis.
Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se en gång för mer än femtio år sedan.