EGERSBERG FÖR 70 ÅR SEDAN

Så här såg det ut på Egersberg i norra Uddevalla för 70 år sedan. Det är min syster Birgitta och jag som har blivit fotograferade på baksidan av huset Vallmovägen 6 med solur, stenparti, utomhusaltan och takfönster. Huset byggdes av Ivan Qvick och stod klart 1945 då mina föräldrar flyttade in som hyresgäster i två rum och kök på övervåningen.

Rakt fram ses familjen Ferms hus på Egersbergsvägen 30 och till höger bodde familjen Tamnhed med adress Egersbergsvägen 27.

De flesta som byggde hus här uppe vid den här tiden var löntagare och hantverkare som gjorde en stor del av jobbet själva och hjälpte varandra. Några grävmaskiner lär inte ha förekommit utan källare och grund grävdes ut för hand med hacka och spade.

Här har mamma Ingrid och pappa Sven fått besök av familjen Marcusson i slutet på 40-talet. Det är Gunvor och Sture (alltså den gamle elitorienteraren som här verkar knyta skorna just som fotografen slår till) samt sonen Bosse.

I bakgrunden ser man hur taket håller på att läggas på familjen Malkolmssons hus med adress Vallmovägen 3, som så småningom övertogs av fotbollsdomaren Henry Karlsson. Till vänster bodde familjen Rönnblom på Vallmovägen 4.
(Klicka på bilderna så blir de större.)

LYSANDE FRAMTIDSUTSIKTER

Vad framtiden kunde tänkas ha att bjuda på var det många som frågade sig redan för femtio år sedan. Detta togs upp på det här viset i ett kåseri i Bohusläningen lördagen den 11 september 1971.

PÅSKPRALINER OCH ÄRTSOPPA

Här bjuder jag på hela historien om påskpraliner och ärtsoppa ur min senaste bok Mr Pinkertons bästa.

Vid ett litet påsksamkväm hemma hos kåsören berättade Berra hur det gick till på stadens skolgårdar förr i världen när eleverna bjöd varandra på påskgodis på rasterna.

Berra hade försett sig med två egna påsar, en med vanligt påskgodis och en med specialpreparerade karameller som han hade skickat efter från en postorderfirma. Det var så kallade skämtartiklar som fanns i två sorter, en med ohyggligt stark smak när man bet igenom skalet, och en med laxermedel.

När Nisse Bengtsson hade gått runt och tjatat på sina kamrater och lyckats tigga till sig en och annan pralin bestämde sig Berra för att ge honom en av specialarna.

Meningen var att han skulle få en av de starka, och förväntningarna var stora när de andra samlades kring honom för att se när han bet hål på den.

Men ingenting hände. Det var inte förrän det hade ringt in till nästa lektion och Nisse Bengtsson satt i bänken och började skruva på sig som Berra och de andra började ana att han av misstag fått i sig laxermedel i stället.

På schemat stod lektion i svenska grammatiken för fröken Asta, även kallad Asta la Vista, och det hade inte gått många minuter förrän Nisse Bengtsson räckte upp handen och bad att få gå på dass.

-Vad är det för dumheter, sa Asta la Vista. Vi har ju nyss haft rast. Du får hålla dig tills lektionen är slut.

Sedan började hon gå igenom olika skiljetecken i svenska språket. Punkt betyder att meningen är slut, sa hon, och kommatecken betyder paus. Sedan har vi kolon. Det är två prickar över varandra och det används för att visa att det är något särskilt som ska hända.

-Man skulle kunna säga att kolon betyder att nu kommer det, sa Asta la Vista.

Då räckte Nisse Bengtsson upp handen och ropade:

-Kolon, fröken! Kolon, kolon!!

Utan att invänta svar hoppade han ur bänken och sprang ut genom dörren.

Men det mesta hade redan kommit. En stark doft spred sig i klassrummet. Asta la Vista sniffade i luften och rynkade på näsan. Sedan gick hon fram och öppnade fönstret. Men eftersom det hade varit ärtsoppa i skolbespisningen tyckte hon inte att det var så konstigt.

Nisse Bengtsson hade varit på väg ut till dasset, men när han kände vad som hade hänt sprang han hem i stället och kom inte tillbaka mer den dagen.

Hemma sa han att han hade blivi dålig i magen av skolmaten. Då ringde hans morsa och skällde ut Asta la Vista och undrade vad det var för dålig ärtsoppa barnen fick i skolan, så det blev aldrig utrett vad som egentligen hade hänt.

När Berra hade avslutat sin berättelse satt församlingen tyst och begrundade den. Sedan sa revolversvarvarn:

-Är det meningen att vi ska tro på det här?

-Jag kan intyga att det är sant, sa Karlsson. Jag har aldrig sett någon springa så fort ut ur ett klassrum.

-Jag menar det där med kolon, sa revolversvarvarn. Det är ju en gammal historia som man läser i sådana där böcker med skämtbitar.

-Nu ja, sa Berra. Men det här hände för många år sedan. Det var så här den historien kom till.

Boken Mr Pinkertons bästa finns att köpa på förlaget www.litenupplaga.se/1833

eller direkt av mig på telefon 0522-105 99 eller 0702-31 66 86 eller epost: gujohans@telia.com

EN LITEN PÅSKBETRAKTELSE

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet samkväm i påskens tecken. På programmet stod som vanligt avsmakning av årets påskmust, men som en liten extra krydda hade kåsören satt fram en stor skål med påskgodis.

-Dom här punchpralinerna är verkligen läckra, sa Berra.

-Wienernougaten är alldeles lagom mjuk, sa filosofiska Karlsson.

-Och kolan är precis så seg som den ska vara, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

Församlingen drack, tuggade och svalde och så vände sig Berra till Karlsson och sa:

-Kommer du ihåg när Nisse Bengtsson fick laxermedel i påskgodiset?

-Ja, om du menar den gången i skolan, sa Karlsson.

-Den karamellen visste var den tog, sa Berra.

-Det var ju rena påskbomben, sa Karlsson.

-Det vill vi höra mer om, sa revolversvarvarn.

Detta var början på ett av de 48 kapitlen i min bok Mr Pinkertons bästa. Fortsättning följer i morgon i den här bloggen.

DET RINGER, DET RINGER

Att svara i telefon kan ibland kräva en viss finess. Speciellt om det ringer en massa okända människor och frågar efter någon man inte vet vem det är eller som man inte vill kännas vid. Det finns många sätt att hantera detta problem. Några av dessa presenterades i den här texten som var publicerad i Bohusläningen lördagen den 24 juli 1971.

Tilläggas kan att sedan detta skrivits hörde Berra av sig, vilket blev upptakten till en lång, intressant och händelserik bekantskap.

RISK FÖR ÖVERSVÄMNING

Här kommer ytterligare några gamla kort från en översvämning i hamnområdet som den avbildade skylten mycket riktigt varnar för. Det handlar om bilder från första halvan av 1990-talet, alltså för cirka 25 år sedan, men mycket är sig likt i dag.

Här ser vi parkeringsplatsen vid Kampenhof på en bild tagen i riktning mot sjukhuset som syns i bakgrunden liksom den dåvarande bebyggelsen längs Brattgatan.

Lite längre västerut står en kvarglömd bil med Skansberget och Räddningstjänsten i bakgrunden.

Och här ser vi hur vattnet har fortsatt ännu en bit in över land med Hotel Riverside till vänster och silon längst ute i hamnen mitt i bild.
(Klicka på bilderna så blir de större.)

ÄNTLIGEN PÅ UPPLOPPET

Det har nu blivit dags att avsluta den stora genomgången av Nordens huvudstäder. Detta gör vi genom att ta reda på så mycket vi kan om Reykjavik innan vi går i mål med denna artikelserie från tidigt 70-tal. Så här stod det i Bohusläningen lördagen den 16 oktober 1971.