BESÖK I BACCHI TEMPEL

Vinprovning är något som har fascinerat många människor under årens lopp. I den här texten ur Bohusläningen från den 8 januari 1972 verkar det dock ha spårat ur en aning.

NÅGRA TVIVELAKTIGA SANNINGAR

Brännvin ska en drecka medans en e´ nökter, för sen blir det ingen ordning på´t.

Tjuven klarar sig alltid. Men om en hederlig karl stjäl nåt åker han fast direkt.

Hypokondrikern tog en livförsäkring. Men det hjälpte inte, Han dog ändå.

Årets stora nyckelroman handlar om en låssmed som dyrkar sin fru.

Spågumman som gick i konkurs var tvungen att börja på ny kula.

Den vidskeplige kocken såg tecken i skyn.

Arkivskåp är en möbel där papper kommer bort i alfabetisk ordning.

KONSTEN ATT FIRA JUL

Pedagogisk instruktionskurs i konsten att fira jul, publicerad i Bohusläningen på självaste julafton den 24 december 1971.

ATT LÄSA DECKARE

Hemkommen från London kan jag inte låta bli att dela med mig av en sista godbit från min kvällsläsning på hotellrummet. Den är hämtad ur Årets Ehrenmark 1980, i vilken den Londonbaserade journalisten, kåsören och författarenTorsten Ehrenmark (1919-1985) skriver följande.

”Det går för fort med tunnelbanan. Och tågen kommer för ofta,

Vi som läser deckare får ingen riktig ro. Förr kunde det dröja en halvtimme innan tåget kom. Då slog man sig ner på perrongens träbänk och hade det riktigt mysigt. Det är ju det som deckare skrivs för. Att man ska ha det mysigt på en träbänk medan tåget dröjer i fjärran.

Numera måste tågen gå tätare. För jag hinner bara med två-tre sidor innan det kommer. Och när det kommer reser jag mig läsande och går automatiskt mot den främsta dörren i den vanligtvis tomma främsta vagnen och sätter mig fortfarande läsande i knät på någon ung dam som har satt sig på min plats intill dörren.

Sådant är förargligt och kan missförstås. Det är möjligt att det finns medelålders herrar som känner en barnslig dragning till att sitta i knät på unga damer, men dit hör inte jag. De får dock skylla sig själva när de sätter sig på min plats.

Tro inte att jag stiger på tåget genast. Jag väntar till jag hör knäppet i dörrarna som anger att de just ska glida igen. Då rusar jag upp från bänken och in i vagnen just som dörrarna slår igen bakom mig och tåget glider i väg. Det gör alla i böckerna för att skaka av sig sina förföljare, och jag vill självfallet inte vara sämre.

Jag gör likadant när jag ska byta vid Embankment och när jag ska stiga av vid Blackfriars. Just när dörrarna slår igen rusar jag upp från min plats och ut på perrongen, och jag är övertygad om att min förföljare inte hinner med utan vilt svärjande får fortsätt till Mansion House. Ty det är klart att jag har en förföljare.

Jag lever i en skenvärld i min dagliga verksamhet, där jag skriver om strejker och partikongresser och 65-procentiga lönekrav, medan verkligheten egentligen består av att läsa deckare på tunnelbanetåg och skaka av sig sina förföljare.”

Så långt Årets Ehrenmark från 1980. Och trots att tågen går ännu tätare i dag än för fyrtio år sedan börjar jag redan längta tillbaka till London bara genom att bläddra lite i den.

MYSTERIET MED RINGKLOCKORNA

Varje kväll på hotellrummet i London läste jag några kapitel ur Torsten Ehrenmarks böcker innan jag somnade.

Den här historien är en av favoriterna.

"Vi hade bekanta som bodde på tredje våningen i ett trevåningshus. På första och andra våningen bodde två andra familjer. Vid ytterdörren satt tre ringledningar ovanför varandra.

Svensk som man var tryckte man förstås på den översta knappen. Det var ju logiskt. Ffter lång väntan öppnades ytterdörren av en man i morgonrock, som vi inte kände och vid närmare eftertanke inte ville bli bekanta med. Det var ömsesidigt.

Han frågade gallsprängt vem vi sökte och vi stammade att det var familjen tre trappor upp och han pekade då ilsket på nedersta knappen. Själv bodde han två trappor upp och hade nu fått springa i onödan, förklarade han med en viss hetta.

-Då måste de som bor på nedre botten alltså ha mellanknappen, sa vi.

Han såg ut som om vi hade kommit husets hemlighet på spåren.

-Ska ni till dom också? sa han misstänksamt.

-Nej, sa vi, men vore det inte praktiskt om ni ordnade ringknapparna våningsvis, så att den översta gick till översta våningen, den understa till bottenvåningen och den mellersta till mellanvåningen?

-Aha, sa mannen, ni är såna där utlänningar, hör jag. Tyskar kanske.Vi klådde er för femton år sen och nu kommer ni hit och ska flytta om våra ringklockor. Men vi ändrar ingenting. Vi är brittiska.

Och så slog han igen ytterdörren, och vi tryckte på understa knappen som mycket riktigt ringde hos våra vänner på översta våningen.

Det var precis som det skulle vara i ett gammalt hus i London."

I EHRENMARKS FOTSPÅR

Inspirerad av min kvällslektyr på hotellrummet i London tar jag tunnelbanan upp till Highgate och vandrar i Torsten Ehrenmarks fotspår.

Det är inte så svårt, för i några av hans böcker finns tämligen noggranna beskrivningar av hur han på sina promenader med hunden Gäsper passerar diverse pubar, skolor, ålderdomshem och gatuadresser.

Så här berättar han i Årets Ehrenmark från 1980.

"Vi upptäckte först när vi hade flyttat in att vi bodde mitt i pensionärsbältet. Runt omkring oss finns det hem för äldre damer. Däremot tycks det inte finnas några äldre herrar. De levde väl hårt eller blev kvar på slagfälten.

Men många tanter tar en promenad runt i kvarteren före lunch för att bättra aptiten, antar jag. De går alltid solo. Aldrig ens två tillsammans. De är magra, krokiga och knotiga som martallar, märkta av reumatism från ett långt liv med golvdrag, enkla fönster och kolbrasor. En del går med två käppar, andra klarar sig med en, men alla tar de ett steg i minuten ungefär.

Får jag syn på en sådan gumma 150 meter bakom oss, manar jag på Gäsper och tar ut stegen. Men jag vet att det är lönlöst. Det går inte att undkomma den fjärran tanten med käppen. Hon närmar sig obevekligt som hämnaren från Santa Fe. Vi går fort 15-20 meter, Gäsper och jag, men sedan ska vi, eller rättare sagt han, lukta på ett dussin olika dofter, och under tiden tar den gamla tanten ett steg i minuten och blir en allt bistrare verklighet.

Det spelar ju ingen roll om hon kommer ikapp oss men jag har slagit vad med mig själv om att jag ska hinna till gathörnet före henne. Det borde vara barnsligt enkelt, men jag vet med förlamande visshet att jag inte har en chans. Gäsper ska sniffa här och sniffa där och hela tiden knallar gumman på med ett steg i taget.

Hon är som det oundvikliga ödet. Att besegra henne är otänkbart. Hon haltar förbi med sin käpp och sin blommiga hatt och ler mot Gäsper som alla äldre damer gör - vad han nu har som inte jag har - och när gumman tar de sista avgörande kliven mot det osynliga målsnöret vid gathörnet står Gäsper fortfarande och snusar på en staketspjäla. Jag får tömma nederlagets bittra kalk i botten, fast jag hade ett oslagbart försprång som det tycktes. Men mot dessa stapplande 90-åringar förslår varken styrka eller snabbhet."

Så långt Torsten Ehrenmark 1980. Och med lite fantasi tycker jag mig kunna skymta både honom och hunden någonstans där borta i skymningen när jag långsamt vandrar på samma gator nästan fyrtio år senare.

PRINSEN OCH FLYGPLANSMODELLERNA

För oss som fortfarande gillar att bläddra i papperstidningar brukar ett antal sådana ligga framme i hotellens sällskapsrum i London.

Där finns mycket att läsa. I flera dagar har det nu till exempel handlat om de olika turerna kring prins Andrew, eller Randy Andy som han kallas i folkmun, och hans sexuella utsvävningar.

Ämnet verkar outtömligt. Tidningsläsarnas intresse för drottningens yngste son, nu i 60-årsåldern, och hans eskapader tycks inte ha någon begränsning.

Men som om det inte vore nog med detta, dyker han upp på nytt när kvällen kommer och jag lägger mig till rätta på hotellrummet för att läsa ett par kapitel ur min medhavda reselektyr, i detta fall ett exemplar av Årets Ehrenmark 1980. Så här skrev nämligen den Londonbaserade journalisten och kåsören Torsten Ehrenmark redan för fyrtio år sedan.

Ja, nog har vi bekymmer alltid på den här ön. Ända upp i Buckingham Palace. Vad ska drottningen göra med sin 20-årige son prins Andrew, som gick i land med sina kompisar vid ett flottbesök i Pensacola, Florida, nu i veckan och in på Trader Jon´s bar i hamnkvarteren, där tjugo flickor med naken överkropp underhöll gästerna med dans. Varenda tidning har bilder av Andrew med ögonen nästan trängande ur sina hålor.

Men jag kan lugna drottningen, skriver herr Ehrenmark vidare. Det var inte så farligt som sensationspressen antydde. Jag hörde en radiointervju med barägaren,

-Tittade prinsen på flickorna? sa intervjuaren

-O nej, sa barägaren. Han pratade bara med mej om flygplansmodeller.från andra världskriget som jag har hängande i taket.

-Pratade han inte med flickorna då? sa intervjuaren ,

-O nej, sa barägaren. Han pratade bara med mej om flygplansmodellerna.

Så nu kan hela Storbritannien sova lugnt. När prins Andrew ser flygplansmodeller står hans ögon på skaft.

De visar verkligen omtanke om sin kungafamilj i det här landet, så att inget otillbörligt ska hända dem, fortsätter herr Ehrenmark. När drottningen besökte ett nyöppnat köpcentrum i Staines utanför London, hade man på ett varuhus plockat bort alla manliga underkläder ur hyllorna och ersatt dem med skjortor för att hon inte skulle känna sig besvärad. Om prins Andrew ska besöka ett varuhus någon gång så kan de ju plocka bort alla damunderkläder ur hyllorna och fylla dem med flygplansmodeller i stället.

Skrev alltså Torsten Ehrenmark redan 1980.