BOKEN SOM FIXAR ALLT

 Har ni drabbats av tandvärk, nedsatt hörsel eller fräknar? Lider ni av kikhosta, gulsot eller impotens?

Inga problem. Det är lätt fixat. Med hjälp av en bok från 1879 med titeln ”Den avslöjade naturen”.

Det är i ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag gör denna upptäckt när jag sitter ute på landet och läser gamla tidningar i det begynnande höstmörkret.

Boken innehåller råd och hjälp för allt från hunduppfostran till dövhet och dryckenskap. Den trycktes på J. F. Säfbergs tryckeri i Köping 1879 och som författare anges en herre vid namn Henrik von Hertzenberg. Om honom vet vi ingenting, konstaterar tidningen och tillägger: Följde han i livstiden sina egna råd, blev hans livstid mycket kort.

Tandvärk botades till exempel på följande sätt:
”Peta tanden med en ny spik tills den blir blodig och slå sedan spiken in på ett ställe i källaren varest varken sol eller måne hinner in med sitt ljus.”
Ett annat sätt att bli av med tandvärken var detta knep: ”Man tager en böna, borrar hål i den och inlägger däri en lus; invecklar sedan bönan i en sidenduk som bäres om halsen.” 

För en nutida läsare skulle det kanske vara den dåliga tillgången på löss som tvingar en att använda spikmetoden.

På sidan 14 ger boken tips om hur man ska undvika att bli full på kalas. Att dricka ur ett rått hönsägg innan supandet börjar, är en osviklig metod. Ett annat sätt är att ”vira en krans av murgröna kring huvudet och på fingret bära en ring av ametist”.
Om man följer dessa råd lär man i alla fall slippa att bli satt på avvänjningsanstalt för på sidan 15 berättar boken vilka metoder som tillämpas där: ”Att avvänja en person från överflödigt supande; låt drinkaren förtära brännvin vari en ål har dött så får han avsmak därför”.

Henrik von Hertzenberg måste ha varit en märklig man. Dövhet är för honom en åkomma som inte vållar några problem att bota. Det är i det närmaste skitenkelt. Man skaffar en ål, en laxöring, en korp och en hare. Ur dessa djur tar man gallorna och lägger dem i en emaljerad gryta, ”slår därtill brännvin för 18 öre, tillkitta sedan grytlocket noga. Därpå sättes grytan på elden, där den får kvarstå så lång tid som behövs för en person att långsamt tillryggalägga femtio steg. Grytans innehåll avkyles därefter till blodets värmegrad och af detsamma idrypes med en pennfjäder tvenne droppar i det sjuka örat. På följande tvenne dagar upprepas samma förfarande även om hörseln redan återkommit.”

Fräknar borttages genom att man smörjer dem med grodrom. Kikhosta botar man genom att ”upprepade gånger kyssa ett vackert fruntimmer” och den stackars karl som råkar bli impotent ska bara ta av sig vigselringen och slå en drill genom densamma.
Skulle ringmetoden slå slint så finns det andra utvägar, ”Köp en gädda men pruta ej på betalningen. Bär gäddan till en å, pinka i gapet på den och kasta den sedan i ån.”
Det var inte lätt att vara impotent förr i världen. Det var inte lätt att vara gädda heller.

Allt enligt ett exemplar av tidningen Se från 1968.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

PÅ LILL-BABS OCH PALMES TID

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

PÅ CELLOS OCH RED TOPS TID

 Så här uppgavs ett antal kända personer ha yttrat sig enligt ett exemplar av tidningen Se från 1968.

Carle

Cello, kåsören Olle Carle: Inte nog med att vintern blir lika sträng som obarmhärtig när det gäller nederbörden. Den ser också ut att bli lika obarmhärtig som Sträng när det gäller uppbörden.

Red Top, kåsören Lennart Nyblom: Man får verkligen vara tacksam över att man bor i Sverige. Svenskarna är i alla fall det enda folk som inte är utlänningar.

Torvald Gahlin: Den som tror att det förflutna inte kan ändras har inte skrivit sina memoarer.

Ahlstedt

Börje Ahlstedt, nakenskådis: Se dig om. Här sitter massor med nakna människor. Det är bara det att dom har kläderna på sig.

Jarl Kulle, om nakenfilmning: Nej, jag skäms varken för att jag är sosse eller hur jag är skapt.

Olof Palme: Jag tror att mina söner ser på mig med ett avspänt överseende.

Tingsten

Herbert Tingsten: De politiska partierna har blivit ännu likare. Moderata Samlingspartiet är väl ett typiskt namn. Nu väntar jag bara på att man ska bilda ”Människans parti” så är platthetens fullkomning nådd.

Sven Lindqvist: Att folkpartiet trots sitt starka stöd i pressen har ett så svagt väljarunderlag är kanske inte så mycket att förvåna sig över – lika gärna skulle det kunna tas som bevis för pressens utomordentliga makt över sinnena att detta parti över huvud taget har några väljare.

Aftonbladets ledarsida: Vice riksbankschefen Sven Joge gick in i en bank i Paris och försökte växla några svenska hundralappar. Men det var just när vi hade fått de nya hundralapparna, så den franske banktjänstemannen påstod att Joges sedlar inte var giltiga. Då tappade Joge humöret, pekade på signaturen på en av sedlarna och ropade: 

-Men jag har ju för helvete själv skrivit på den.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

I LÄNGSTA LAGET

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

HERRARNAS ELLER DAMERNAS?

 Varför ska det vara ett sånt förtvivlat hemlighetsmakeri kring pinkandet i detta land, frågar sig Gits Olsson i ett exemplar av tidningen Se från 1968, och fortsätter:
Nu har det hänt igen att jag tagit fel på dörr och hamnat på ”damernas”, vilket som vanligt väckte gallskrik och bestörtning i lokalen.

Det är symbolernas fel. I det här landet går det tydligen inte längre för sig att skriva ”Herrar” respektive ”Damer” utanpå dörrarna. Idag ska det vara symboler. Det vanligaste är att man målar en hög hatt på herrarnas dörr och en plymhatt på damernas. Varje kväll utspelas hjärtslitande scener på krogen, där killar som börjat se lite suddigt efter fjärde groggen, står och hoppar jämfota framför de båda dörrarna med ena handen krampaktigt sluten om grenen och den andra handen för ena ögat för att söka urskilja vart de ska.

Det sägs att steppdansen uppfanns av en skotte som hade fyra döttrar men bara en toalett. Fel. Jag är övertygad om att den föddes en afton på en krog med såna där fåniga symboler. Kanske på ett av de där ställena där dom har en stövel på herrarnas och en högklackad damsko på damernas.

Och symbolerna på våra muggdörrar blir allt fler. Det tycks som om ägare av offentliga lokaler tävlade med varandra i spiritualitet, upptäckte jag under en liten krogrunda i våras. På ett ställe hade dom en tupp på herrarnas och en höna på damernas.

På ett annat ställe hade dom såna där könsmärken – ring med pil på herrarnas och ring med plus under för honorna. Ska man behöva vara fågelskådare för att slå en drill i det här landet?
Och så finns det etablissemang där det inte står något alls. På ett av de ”finare” ställena i stan gick det inte att läsa eller tyda sig till vart man skulle.

Rockvaktmästaren såg ut som en nyss avsutten lord ur engelska underhuset och han reagerade lika smärtfullt som en sådan när jag försynt undrade var toaletten befann sig. Rodnande lutade han sig fram och viskade med slutna ögon i mitt öra:
-Bimmelibim eller bummelibum?
-För helvete, karl. Säg var muggen är innan jag pinkar på mej!
-Jaså, bimmelibim, viskade han med alltjämt slutna ögon. Det blir tredje dörren på höger hand.