På våren 1963 ryckte jag
in i lumpen. Vi var många 19-åringar från Uddevalla som skickades
tvärs över halva Sverige till I 4 i Linköping. Eller Infanteriets
Stridsskola som det stod i inskrivningsboken. Andra kompaniet, första
pluton, Kungliga Livgrenadjärregementet i Linköping var adressen.
Vi var alltså livgrenadjärer, till skillnad från vanliga soldater,
men var nog avsedda till ungefär samma sorts kanonmat ändå under
dessa det kalla krigets allra kallaste dagar mitt emellan Kubakrisen och skotten i Dallas.
Men det hade vi nog inte en tanke på när en av kompisarna tog det här kortet på mig
på kaserngården under en paus i övningarna.
.jpg)
Vi fick lära oss att gå
i takt och lyda order och stå i enskild ställning och göra
blixtsnabb honnör med stor snärt och korrekt vinkel på armbågen. Vi
fick plugga in samtliga gradbeteckningar från vicekorpral till
generalmajor så att vi med en snabb blick på axelklaffen kunde
skilja en rustmästare från en fanjunkare. Vi marscherade till
skjutbanan, vi kröp genom rökfyllda övningsbaracker med gasmask på
och vi exercerade i timmar på kaserngården till kommandorop från
fänrik Ramströms dånande tordönsstämma. "Med språng, gruppkolonner, på . . . stället!"
Vi drillades dagligen av
energiska furirer, som bara var något år äldre än vi själva, och
använde ett språk som längre fram i tiden förmodligen skulle
föranlett anmälningar till både JO och
Diskriminerings-ombudsmannen.
Vi lämnade av till plutonchefen varje morgon med att skrika så det ekade i korridoren och small om kängorna när vi gjorde helomvändning: "Fänrik! Första grupp, närvarande 14, alla. -Kommendera manöver! -Ja, fänrik. Manöver!"Vi gick tvåmilamarsch med
full stridspackning och behandlades av militärläkaren för våra
skavsår på fötterna med magnecyl och arméns hudsalva. I lön hade vi två och sjuttiofem om dagen, som betalades ut efter noggrann kvittering inför en fanjunkare på kompaniexpeditionen två gånger i månaden. Märkligt nog räckte det ofta till både cigaretter och öl och en och annan grogg på Frimurarehotellet och Restaurang Druvan,

Vi var den första
årskullen som utrustades med automatkarbin i stället för kpist.
Utöver traditionell vapenvård fick vi lära oss att plocka isär
och sätta ihop vapnet på tid, men vi slapp i alla fall göra det i
mörker eller med förbundna ögon.
När vi en helg ingick i
beredskapsstyrkan sa fänrik Käll, som hade varit i Kongo och krigat
på riktigt, att han behövde fyra frivilliga. När han såg att vi
tvekade pekade han snabbt på fyra man och beordrade oss att ta ett
steg framåt och sa:
-Detta är fyra
frivilliga,
Så gick det till, var
tydligen lärdomen.
Den som inte reste sig tillräckligt snabbt och fimpade cigaretten när det kommenderades "uppställning" efter "rast, vila" ute i terrängen kunde få kompaniförbud och bli tvungen att stanna på logementet hela helgen.
Och Persson från Göteborg
fick sju dar i buren sedan han kommit för sent nerifrån stan en
kväll på fyllan och i ren frustration varit nära att spöa vaktchefen.
.jpg)
Så småningom fick vi
cykeltolka i en lång rad efter en traktor till fronten vid
övningsfältet i Prästtomta medan vi sjöng Halta Lottas krog i
Göteborg allt vad vi orkade, så att kompanichefen kapten Sköld
läxade upp oss när vi kom fram. Där reste vi tält och sov på
granris och satt eldvakt i skift om nätterna. Vi grävde
skyttegravar och kastade skarp handgranat från ett värn under
övervakning av furir Karlsson och kommandoropet ”En handgranat,
eld!”.
Vi övade framryckning i terräng med eldunderstöd, vi fick
lära oss ålning medelst hasning och vi bajsade sittande på en stång
rakt ner i latrinen som vi fick både gräva upp och gräva igen
själva.
Mitt i sommaren greps
storspionen överste Wennerström i Stockholm. En av göteborgarna
läste högt ur en dagstidning medan vi samlades runt honom och svor
och gormade. Här sliter vi och kämpar dygnet runt i vårt anletes
svett och så kommer en sån där jävel och säljer ut oss år
ryssarna.

När vi inte låg i fält
slutade tjänsten redan klockan tolv på lördag middag. Ibland
liftade vi då hela vägen till Bohuslän via Mjölby, Ödeshög,
Gränna, Jönköping, Mullsjö, Grästorp och allt vad det hette. Och
sedan nästan direkt tillbaka samma väg för att hinna in igen före
midnatt på söndag kväll. Men med permisriggen på, behövde man
sällan stå länge och vänta. De flesta bilister stannade direkt
när de såg uniformen och man behövde knappt vifta med tummen.
Barndomsvännen och
klasskamraten Stellan Olsson från Blekets skola i Uddevalla låg på
kompaniet bredvid och ibland fick jag åka hem och tillbaka med honom
i hans Ford Edsel.

Efter åtta månader
upptäckte regementsläkaren att jag var blind på ena ögat, något
som hade missats vid mönstringen.
-Ni får inte bära vapen,
sa han. Ni får inte vara med och skjuta skarpt.
Jag tackade och tog emot
och överfördes till kasernkompaniet vid regementet i min hemstad
tillsammans med likaledes nedklassade och lika belåtna Leif Jonsson
från Uddevalla och Arne Lang från Lysekil, den sistnämnde med
diagnosen hösnuva.

På I 17 var det betydligt
lugnare, åtminstone på kasernkompaniet. Där fick jag börja med att skala potatis och svabba golvet i köket innan jag avancerade till skrivbiträde på kompaniexpeditionen och så småningom avslutade den militära karriären med att passa upp och putsa instrument i
musikpaviljongen. I arbetsuppgifterna ingick också att ibland ringa hem och väcka
militärmusikerna Douglas, Knarren och Öberg när de hade försovit
sig efter att ha varit ute sent och spelat i Douglas Holmstedts
orkester.
Det känns nästan lite kusligt att tänka sig att allt detta hände för mer än 60 år sedan och att de av oss som fortfarande lever i dag är 80-åriga gubbar,