GIVAKT FÖR PRESIDENTEN

I dag är det Finlands självständighetsdag. Jag ber att få gratulera.
Det är några år sedan jag var i Helsingfors men jag har alltid trivts i den finska huvudstaden, både med att flanera på Esplanaden och i hamnen eller att kolla in utsikten över Mannerheimsvägen med dess gröna spårvagnar från panoramafönstren i bastun högst upp i Hotel Intercontinental.

Och aldrig ska jag glömma när jag satt på Olympiastadions läktare just som en friidrottslandskamp mellan Finland och Sverige skulle börja. Plötsligt ekade en finsk högtalarröst över arenan. Det var något med ”Tassavallan presidentti” och en del annat som jag inte förstod och sedan kom översättningen på klingande finlandssvenska med betoning på första stavelsen i varje ord:

-Republikens president anländer till tävlingarna.

Då reste sig 45 000 människor upp samtidigt, medan man skymtade hur den åldrade Urho Kekkonen mödosamt klev in på hedersläktaren. Så blev vi stående i någon halvminut tills alla hade försäkrat sig om att den gamle presidenten hade tagit plats och det var lämpligt att sätta sig ner igen. Jag kände plötsligt hur jag blev alldeles knottrig på ryggen av denna visade vördnad från denna väldiga människomassa för den gamle landsfadern.

En annan bra grej med Finland är att det inte är en massa tjat i onödan. Man säger vad man tycker utan omskrivningar. Ordning och reda. Raka rör. Givakt för presidenten.

En gång på Finlandsbåten såg jag ett anslag på en hyttdörr långt nere i källarvåningen. Där stod något på finska som jag inte förstod men därunder fanns översatt till svenska:
Om dörren fastnar, sparka ut undre dörrspegeln!
Inget tjafs här inte. Går dörren inte upp är det ingen idé att stå och rycka i handtaget. Då sparkar man bara upp den. Ord och inga visor. Pang på bara.

På en svensk båt skulle det väl ha hetat någonting i stil med:

Därest dörren icke skulle gå att öppna genom nedtryckande av handtaget från läge A till läge B, varvid låskolven röres inåt-nedåt, och trots upprepade försök förblir stängd, må den undre, nedtill på dörren belägna så kallade dörrspegeln, tryckas ut, dock ej mer än så mycket att tillträde till korridoren därigenom kan vinnas. Missbruk åtalas.
Och medan man höll på att läsa allt detta skulle båten säkert hinna sjunka och gå under eller vad det nu kunde vara för en nödsituation som hade gjort att dörren fastnat.

Och man kan bara tänka sig hur det hade låtit om svenske kungen hade hälsats välkommen av speakern på Stockholms stadion med orden:

-Hans majestät konungen anländer till tävlingarna.
Det hade förmodligen bara resulterat i några spridda kommentarer om att ”jaså det är dags att komma nu” eller ”vad ska den jäveln här att göra”.

Finland är dessutom ett alldeles utmärkt land för svenskar att turista i eftersom det är tvåspråkigt. En del svenska ord används dessutom på ett helt annat sätt än vi är vana vid. Jag gick en gång genom en öde hotellkorridor när en röst hördes i en högtalare uppe under taket:

-Givakt, givakt! Herr Janne Svensson ombedes kontakta receptionen.
Jag var då nära att göra halt och gå upp i enskild ställning, men så insåg jag att givakt på finlandssvenska nog bara betydde ungefär hallå-hallå.

Sedan gick jag ut på stan och åkte spårvagn. Jag satte mig på en ledig plats och efter en stund såg jag att det fanns en skylt vid sidan om.

Invalideille ja ranhuksille, stod det.
Och därunder översatt till svenska:
För invalider och åldringar.
Hjälp, tänkte jag. Så får man väl inte skriva?

Sedan insåg jag att det var jag själv som borde kritiseras, eftersom jag hade satt sig på en plats för funktionshindrade eller äldre. Men när jag försiktigt såg mig omkring kunde jag inte upptäcka några invalider eller åldringar som stod upp, så jag bestämde mig för att jag nog kunde våga sitta kvar.

Och efter en stund insåg jag att åldring ju är ett tänjbart begrepp så kanske kunde jag rent av passera för det själv så jag satt kvar och tänkte: Här sitter jag. En typisk ranhuksille.

Vid ett stort torg en bra bit från centrum steg jag av vagnen och gick runt och tittade en stund. När jag tyckte det var dags att åka tillbaka mot staden upptäckte jag två man på en bänk och var nära att gå fram och fråga:

-Givakt, givakt! Kan ni säga mig när nästa spårvagn går tillbaka mot centrum?
Men då hade de nog bara undrat vad det var för en stollig ranhuksille, så jag ställde mig vid spårvagnshållplatsen och väntade i stället.

Från Finland kommer också världens kortaste snapsvisa. Alla i sällskapet för glaset till munnen och utbrister samstämmigt:

-Nu!
Inget onödigt tjafs om sjung-hopp-faderallan-lej eller att solen går ner bakom Sjöbloms dass här inte.
Än en gång: Grattis på självständighetsdagen!

NÄR FREDSÄNGELN KOM SPRINGANDE OCH JOHN LANDY VAR I HATTEN

Dags för olympiska spel igen. I många år har vi vant oss vid att OS-invigningarna har blivit alltmer storslagna och grandiosa för att inte säga rent svulstiga.

Men det fanns en tid då den olympiska invigningsceremonin blev mest omtalad för arrangörsmissar och oförutsedda händelser.

1952 i Helsingfors handlade det om den så kallade fredsängeln. Knappt hade Paavo Nurmi sprungit in i Stadion med den olympiska elden förrän en kvinna hoppade över barriären till löparbanan.på bortre långsidan.

I en fotsid, fladdrande vit klänning sprang hon samma väg som fackelbäraren, innan hon svängde in på planen och rusade upp i talarstolen. Men hon hann inte säga mer än ett par ord förrän hon slets ner därifrån och fördes bort.

Det visade sig vara en 23-årig västtysk kvinna vid namn Barbara Rottvant-Pleyer, som hade planerat att framföra ett fredsbudskap på sju språk.

Arrangörerna försökte tysta ner det hela, men det gick förstås inte. Det stora samtalsämnet bland de 75 000 hemvändande åskådarna var vem den vita ”fredsängeln” var.

Vid vinter-OS i Oslo 1952 slutade invigningen med ett stort frågetecken. Prinsessan Ragnhild glömde nämligen att förklara spelen öppnade. Tävlingarna blev aldrig formellt invigda under öppningsceremonin på Bislett. Prinsessan glömde i hastigheten bort ett par ord på slutet och sa bara att hon ”förklarade de sjätte olympiska vinterspelen i Oslo 1952”.

I Cortina fyra år senare höll det på att gå riktigt galet.

När den italienske skridskoåkaren Guido Caroli som den siste i raden av fackelbärare åkte in på isen körde han på en mikrofonsladd framför hederstribunen. Han satte sig på ändan på isen och höll på att tappa facklan med den olympiska elden. Till slut kom han på fötter och lyckades tända elden, men dagens bild var räddad för alla fotografer i närheten.

När sommarspelen i Melbourne skulle invigas senare på året skulle den australiske nationalidolen och medeldistanslöparen John Landy svära den olympiska eden.

Men när Landy kom upp i talarstolen upptäckte han att han hade glömt sitt manus. Han läste upp orden ur minnet så gott han kunde men i förvirringen glömde han att ta av sig hatten. Det ansågs vara en stor skandal att någon hade svurit den olympiska eden med huvudbonaden på.

Till råga på allt lyckades storfavoriten Landy sedan inte heller vinna det guld på 1500 meter som hela nationen krävde. Han blev slagen i spurten av både irländaren Ron Delaney och den unge östtysken Klaus Richtzenhain.

I anknytning till det har jag ett roligt minne från Oslo året innan, när jag som elvaåring och inbiten autografsamlare var där med familjen. Vi övernattade i den norska huvudstaden när min far upptäckte att det skulle bli landskamp i friidrott mellan Norge och Östtyskland på Bislett.

När vi gick dit i god tid mötte vi ett stort gäng i träningsoveraller utanför arenan. Det var det östtyska landslaget som kom gående, samtidigt som jag tog upp autografblocket ur fickan.
-Dom har en löparstjärna som heter Herman i efternamn, sa farsan. Spring fram med blocket och fråga efter Herman!
Jag gjorde så, men då slog östtyskarna bara ifrån sig och skakade på huvudet.
-Richtzenhain, Richtzenhain, sa de i stället och knuffade fram en liten blek, finnig yngling som inte såg värst mycket äldre ut än jag själv.

Han tog blocket och skrev, och sedan fick jag flera av de andra namnen också.

De var tydligen sparsamma med papper i Östtyskland på den tiden, för flera av dem skrev på samma ark, innan jag hann vända blad i blocket.
Här har jag i alla fall Richtzenhains autograf mellan två andra som jag nog aldrig lyckades tyda.

Från själva tävlingarna minns jag inte mycket. Richtzenhain var inte med alls. Förmodligen sprang han 1500 meter dagen därpå, men det fattade jag inte då, för nästa dag hade vi åkt vidare norrut i Norge.

I den mån jag tänkte på det trodde jag nog att östtyskarna hade skojat med den lille autografsamlaren när de skickade fram den där Richtzenhain för att skriva i mitt block.
Tiden gick och sedan dök alltså Klaus Richtzenhain upp som gubben i lådan och tog OS-silver på 1500 meter i Melbourne.