SÖMNIG KÅSÖR PÅ FEL SPÅR

Vanans makt är stor, särskilt tidigt på morgonen. Och om man inte har vaknat ordentligt, är det dessutom lätt att göra bort sig.
Jag talar av egen erfarenhet. Känn på den här bara:

I flera år stod en kaffeautomat i ett hörn av redaktionen. Den innehöll även te och varm choklad och lite annat smått och gott, men för att gå igång på morgonen är vi många som anser att det bara är svart kaffe som gäller.

Under många år jobbade jag kvällar och nätter och behövde sällan vara på plats före klockan elva på förmiddagen. Men när jag fick nya arbetstider och skulle börja arbeta halv nio blev det värre. Då ringde väckarklockan redan vid sjutiden, och varje morgon kände jag hur kroppen skrek: Ligg kvar! Vänd på dig och somna om, för jag är inte inställd på detta.

Om när man kom till jobbet var det som sagt svart kaffe som gällde innan man var talbar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men tror att jag kommer sanningen nära om jag påstår att jag sände vissa signaler till omgivningen när jag varje morgon kom långsamt lufsande med den tomma muggen i näven och blicken i golvet på väg mot kaffeautomaten. Jag såg kort sagt inte ut som om jag var på väg till Friskis och Svettis om man säger så.

Och inte blev det lättare av att mitt skrivbord var placerat en våning ner och jag måste gå uppför en trappa för att komma till den plats där automaten var belägen.

En sådan morgon kom jag uppför trappan i sakta mak, blind och döv för omgivningen men med den säkra instinkten hos en gammal elefant som tar sig fram längs den upptrampade vägen mot vattenhålet.

Plötsligt kände jag att det var något som inte stämde. Och när jag var nästan ända framme insåg jag vad det var. Det hade blivit alldeles tyst på redaktionen. All verksamhet hade avstannat, och det hördes inte ett ljud bakom mig.

Detta nådde hjärnan ögonblicket innan jag tittade upp och såg att automaten inte stod på sin plats, varpå jag vände mig om och upptäckte ett stort antal förväntansfulla ansikten lysa upp i glada leenden åtföljda av ett kollektivt gapskratt.

-Detta är fantastiskt, sa en kollega. Du går här som en gammal spårvagn och viker inte en tum från den invanda rutten.

-Automaten står direkt ovanför trappan, sa en annan. De flesta klagar på att man nästan snubblar på den, men du ser den över huvud taget inte.
-Det här förväntar vi oss en krönika om, sa den första kollegan..
-Nja, jag vet inte, sa jag. Så roligt var det väl inte.
-Det var det roligaste jag sett i år, sa den andra kollegan.
För egen del vill jag bara framhålla att om saker och ting fick vara som de alltid har varit skulle det inte bli några problem. Om folk lät bli att ändra på allting vore livet mycket lättare.

Det påminner mig om en gång för många år sedan när jag var i London och blev vittne till hur tankspriddhet i kombination med ändrade förutsättningar höll på att ställa till en riktig olycka.

Efter en veckas vistelse skulle jag åka hem en tidig morgon. Medan jag satt i en fåtölj i receptionen med min resväska bredvid mig och väntade på en buss som skulle ta mig till flygplatsen, lade jag märke till att personalen hade gjort en förändring i lokalen.

Den glasdörr som fanns på väg in till frukostmatsalen och hela veckan stått öppen, hade nu av någon anledning stängts. Det innebar att alla som var på väg att äta frukost måste skjuta upp dörren med handen.

Nu satt jag på första parkett och följde händelseförloppet med spänd förväntan.

Allt gick bra en lång stund, men till slut hände det oundvikliga. En medelålders engelsman med rutig blazer, morgontidning under armen och tänd pipa i munnen kom i hög fart och gick rakt in i glasdörren med våldsam kraft.

Han slog i pannan med en dov duns, tappade tidningen i golvet och fick pipskaftet nedkört i halsen så att rök och gnistor yrde.

När han hade plockat upp tidningen, dragit ut pipan ur munnen och torkat svetten ur pannan, kom hans enda kommentar till allt detta. Det var en replik som jag aldrig glömmer, nämligen:
-Oh, dear,

Så vid närmare eftertanke ska man kanske inte klaga bara för att man på grund av morgontrött tankspriddhet får vända om och gå några steg extra för att hämta sitt kaffe.

VÅLDSAM TEDRICKARE FLYGER I LUFTEN

Att brygga te kan vara farligt. Åtminstone att hälla upp det.

När jag skulle göra det stående i köket härom dagen, råkade jag tappa balansen så att hälften av det kokheta teet hamnade på golvet och åtskilliga droppar på handen som jag höll muggen med.

Jag tog då en servett,satte mig på en stol och torkade av den ömmande handen, samtidigt som jag tänkte:
Detta har jag varit med om förut. Exakt samma sak har hänt mig eller någon annan person någon annanstans i någon annan tid.
Och efter en stund kom jag ihåg.

Det var en gång när jag var ute och flög och hade satt mig i fel stol på flygplanet.

Jag hade fått plats 26 F vid fönstret men det var tidigt på morgonen och i mitt yrvakna tillstånd tyckte jag det stod E på boardingkortet, så jag sjönk ner på den mittersta stolen i stället. Just som jag lutade mig bakåt och slöt ögonen för att ta igen lite av den förlorade nattsömnen kom en engelsman och sa att jag hade satt mig på hans plats. Jag bad om ursäkt och flyttade in närmast fönstret.

Planet lyfte och jag slumrade in men efter en stund vaknade jag av att engelsmannen rörde vid min axel för att göra mig uppmärksam på att flygvärdinnan kom med maten.

Själv nöjde sig engelsmannen med ett glas mineralvatten. När han hade druckit ur det, tog han upp en bok, lutade sig tillbaka och började läsa.
Själv åt jag lite bröd och drack lite juice och sedan kom flygvärdinnan och frågade om jag ville ha te.
Det var då det hände.

Jag sa ja tack, medan engelsmannen skakade på huvudet och fortsatte läsa. Jag ställde min mugg på serveringsbrickan som flygvärdinnan räckte fram, varpå hon hällde upp och jag grep efter handtaget på muggen.

Men sömnig och lätt omtöcknad lyckades jag slinta med handen så att halva innehållet skvätte upp i ansiktet på engelsmannen. Lyckligtvis hade han boken i vägen, men den fick sig en rejäl dusch den också.
Själv fick jag en skvätt på handen så jag kände hur hett det var. Trots detta rörde engelsmannen inte en min. Han bara fortsatte läsa som om ingenting hänt.

Flygvärdinnan märkte därför inte riktigt vad som hänt. Hon hade all uppmärksamhet riktad mot mig och bad så hemskt mycket om ursäkt, trots att det var helt uppenbart att alltihop var mitt fel och att det dessutom var den stackars engelsmannen som råkat värst ut.

-Hur gick det med dig, undrade hon förskräckt och räckte mig en servett.
Sedan hämtade hon mer papper och lutade sig över engelsmannen och torkade rent både min hand och på bordsskivan framför mig.
-Tack, det är bra, sa jag och sneglade oroligt på engelsmannen.

 

Denne gjorde en lätt grimas och la boken på bordet framför sig, varpå han tog upp en näsduk ur fickan och torkade sig långsamt och omsorgsfullt i ansiktet, fortfarande utan att säga ett ord.

Flygvärdinnan återvände med mer papper och hade fortfarande all uppmärksamhet riktad mot mig.
-Brände du dig på handen? undrade hon oroligt.
-Nja, det var inte så farligt, sa jag.
-Du kan få ett bandage om du behöver, sa flygvärdinnan.
-Nej tack, det är bra, sa jag och sneglade försiktigt på engelsmannen, medan jag åt upp resten av måltiden.

Sedan plockade jag upp all plast och allt papper som blivit över och la det i den lilla pappasken som jag fått det i. Jag räknade till 17 olika föremål, alltifrån förpackningar för ostbitar och skinkskivor via juice- och yoghurtmuggar till små paket med peppar och salt och socker.
När jag hade lyckats packa in allt detta i pappasken och stängt den för att räcka över den när flygvärdinnan kom tillbaka, gick locket upp så att alltihop vällde ut på bordet igen.

Aha, tänkte jag. Man ska alltså trycka till den där lilla låsanordningen ordentligt. Vilken tur att jag upptäckte det. Tänk om asken går upp när jag räcker den över engelsmannen och han får alltihop i knäet. Då tror han väl att jag jävlas med honom på riktigt bara för att han bad mig flytta på mig när jag hade satt mig på hans plats.

Men den här gången gick det bra. Under resten av resan satt engelsmannen tyst och läste, medan jag kom att tänka på en flygresa för länge sedan då jag också utmärkte mig utan att det var meningen. Den gången lyckades jag stänga bagageluckan uppe under taket med en kraftig smäll rakt i skallen på en annan engelsman.

Den mannen sjönk ihop i en stol och blev sittande med hängande huvud och slö blick hela resan. När han slutligen gick av planet vacklade han till och tog några snedsteg och jag skämdes minst lika mycket då som nu för mitt klumpiga uppträdande.

Vill man försöka se något positivt i det hela, kan man väl säga att den här engelsmannen visserligen fick både sitt ansikte och sin bok dränkt med hett te, men i alla fall klarade sig undan hjärnskakning.

ATT BJUDA TE´

Te eller kaffe, det är frågan. Jag har alltid så svårt att bestämma mig.

Det är ungefär som med Aftonbladet eller Expressen.

Exemplen är många. Cola eller Fanta, äpplen eller päron, whisky eller konjak, Aladdin eller Paradis, hamburgare eller cheeseburgare, chokladmunk eller kokosmunk, daim eller japp.

Jag vet aldrig vad jag ska välja. Även om jag anstränger mig och riktigt bjuder te´.

När jag bor på hotell brukar jag ta te till frukostmaten och avrunda med en kopp kaffe och ett wienerbröd. Det brukar gå bra nu när man för det mesta får hälla upp själv.

Värre var det förr i världen när man blev serverad vid bordet.

Då var det alltid någon beskäftig kypare som ville visa att han minsann kände igen gästerna och kom ihåg vad de brukade dricka till frukosten.

-Aah, you are a coffeman, sir.

Och så hällde han upp kaffe innan man hann protestera.

 

Eller:

-Ooh, I remember that you prefer tea, sir.

Och så öste han i te för det hade han gjort dagen före.

Det ansågs tydligen abnormt att dricka te ena morgonen och kaffe den andra och fullständigt perverst att dricka både te och kaffe samma morgon.

Allt detta och något därtill kom jag att tänka på när jag hällde upp en mugg te hemma i köket här om dagen.

Spännande fortsättning senare i veckan.