IN I DIMMAN

Detta är historien om hur två man måste diskvalificeras för att hemmaidolen Jean-Claude Killy skulle få sin tredje guldmedalj vid vinter-OS i Grenoble 1968.
Vad som var rätt och vad som var fel vet ingen. Bara att dimman låg tät över allihopa den här dagen.

Sikten var minimal i pisten i Chamrousse under hela slalomtävlingen. och ingen vet heller riktigt säkert vad som utspelades där inne i dimman. Stundtals såg man bara några meter framför sig, och det talades om skandal att tävlingen inte blev uppskjuten.
Från tv-sändningen minns jag i stort sett bara att i den tidens svartvita små apparater såg man nästan ingenting. Det finns olika uppgifter om vad som hände, både i böcker och på diverse nätsidor. Här är den version som jag kommit fram till verkar mest trolig.

Svensken Bengt-Erik Grahn låg fyra efter första åket. Genom en våldsam satsning i det andra var han på väg mot sammanlagd ledning.

Men mot slutet av banan stötte han till en portkäpp som for iväg och landade framför honom -  med påföljd att han körde över den rullande käppen och for på alla fyra över mållinjen och var borta ur tävlingen.
Det fallet var solklart. Men det var två andra diskvalifikationer som diskuterades desto mer.

Hemmafavoriten Jean-Claude Killy ledde efter första åket. I det andra tog han sig ner på en tid som ingen trodde skulle stå sig.

Det gjorde den inte så länge heller. Både norrmannen Håkon Mjöen och österrikaren Karl Schranz fick bättre totaltid. Men båda diskvalificerades efter en del turer fram och tillbaka.
Mjöen stod länge som ledare. Han fotograferades under resultattavlan med sitt namn i topp. Men så småningom plockades han bort, sedan det meddelats att han hade missat en port.

När det gällde Schranz blev det ännu rörigare. Han hade ett tag försvunnit helt i dimman. Det visade sig att han hade stannat mitt i backen och börjat gå tillbaka upp mot starten. Där hävdade han att han varit tvungen att avbryta därför att en svartklädd man hade korsat banan och stört honom. Schranz fick åka om och kom i mål på ny bästatid.

Nu var Schranz plötsligt guldmedaljör. Österrikaren hann ge många segerintervjuer framför tv-kameror och radiomikrofoner i tron att han hade vunnit. Det dröjde till efter den officiella presskonferensen innan även han plockades bort ur resultatlistan.

Det skedde med juryrösterna 3-2 sedan en funktionär hävdat att Schranz hade missat en port längre upp i backen innan han blivit störd.

Nu var Killy guldmedaljör lik förbannat. Och eftersom fransmannen redan hade vunnit störtlopp och storslalom menade många att Schranz blivit offer för krafter som till varje pris ville låta Killy kopiera österrikaren Toni Sailers OS-trippel från 1956.

Och när Karl Schranz i Sapporo fyra år senare var på jakt efter det OS-guld han saknade, stoppades han av Avery Brundage och de otidsenliga anmatörreglerna i det som skulle ha blivit hans fjärde olympiska spel. På plats i Sapporo fälldes han för överträdelse av reglerna sedan det visat sig att han vid ett tidigare tillfälle burit reklam för en kaffesort på sin tröja under en korpmatch i fotboll.

I övrigt vann han i stort sett allt som gick att vinna under sina 15 år i den alpina världstoppen. Fem totalsegrar i Världscupen och tre VM-guld talar sitt tydliga språk.

Och hur var det då med hans amatörstatus? Jo, han var naturligtvis lika mycket professionell som alla de andra kontinentala toppåkarna redan på den tiden. Han ägde till exempel ett lyxhotell i den fashionabla skidorten S:t Anton och klarade sig bra utan Avery Brundages välsignelse.

DISKAD DUBBELT UPP

Den österrikiske utförsåkaren Karl Schranz fick aldrig något olympiskt guld.
I Grenoble 1968 utropades han som segrare i slalom men diskades en stund senare.
I Sapporo 1972 diskvalificerades han redan före start och fick inte vara med alls.

Anledningen var en bild från en korpmatch i fotboll, där Schranz spelade iförd en tröja med reklam för en kaffesort. Det räckte för att olympiska kommitténs pampar med Avery Brundage i spetsen skulle gå i taket. När IOK strax före OS 1972 röstade i frågan om Schranz amatörstatus fälldes han med siffrorna 28-14.

Schranz tvingades lämna Sapporo utan att få tävla. Hemma i Österrike var han redan nationalidol. Nu betraktades han som martyr och blev bara ännu mer populär.
Vid hemkomsten hyllades han av 60 000 människor utanför riksdagshuset i Wien, där förbundskanslern Bruno Kreisky höll i en mottagning till hans ära. Frågan är om han hade fått sådana hedersbetygelser ens om han kommit hem med en olympisk guldmedalj.

Det verkade vila en förbannelse över Karl Schranz och hans olympiska deltagande.
I Squaw Valley 1960 ställde han upp skadad men blev som 21-åring ändå sjua i både störtlopp och storslalom.
I Innsbruck 1964 däckades han av influensa men tog ändå silver i storslalom.
I Grenoble 1968 blev han helt utan medalj efter ett sällan skådat drama i slalombackens nästan ogenomträngliga dimma.

Låt mig tills vidare bara berätta hur det gick till när jag en gång hade kroppskontakt med Karl Schranz. Sverige mötte Österrike i VM-kval på Nya Ullevi 1973, och rakt framför mig på pressläktaren satt en man som jag efter en stund förstod var den mycket fotbollsintresserade Karl Schranz.
Jag kunde inte låta bli att peta honom i ryggen och räcka fram programblad och penna för att få hans autograf. Han nickade bifall, tog emot och skrev. Men samtidigt hände något på planen som fick honom att titta upp. När han sedan lämnade tillbaka programmet tänkte jag inte mer på det, för jag hade fullt upp med att koncentrera mig på matchen.
Men när jag kom hem på kvällen och skulle titta på autografen kunde jag först inte hitta den. Till slut upptäckte jag att Karl Schranz hade skrivit sin namnteckning mitt inne i nätmaskorna på omslagsbilden så att den knappt gick att tyda.
Så här såg den ut i alla fall:

Karl Schranz autograf.