EN KONSTNÄR PÅ ISEN

Svensken Ulrich Salchow (1877-1949) har gått till konståkningshistoriens för att han uppfann hoppet som uppkallades efter honom.
Hans efterträdare på konståkningstronen, landsmannen Gillis Grafström (1893-1938), fick inte samma erkännande, trots att han i stort sett överträffade Salchow i allt.

Grafström var den förste att utföra Axel Paulsen-hoppet på ett korrekt sätt, och han uppfann både Grafström-piruetten och ”The flying sitspin”. Däremot var han inte lika intresserad av hopp. Hans absoluta styrka var det numera avskaffade obligatoriska momentet, där han på sin tid skapade åttor, blommor och andra mönster med stor konstnärlighet.

Han blev vår förste guldmedaljör i vinter-OS, även om ”vinterveckan” i Chamonix inte fick olympisk status förrän två år senare. Dessutom vann han konståkningen vid sommarspelen i Antwerpen 1920 och vid vinter-OS i St Moritz 1928. Tre OS-guld på raken alltså. Men när han övertalades att ställa upp i Lake Placid 1932 blev han ”bara” tvåa efter österrikaren Karl Schäfer.

Enligt samtida uppgifter tyckte han inte om att tävla. Han såg sig som en artist som skapade konst på isen. Han betecknas som en särling, en orolig konstnärssjäl, som med tiden blev bitter ovän med sin föregångare Ulrich Salchow, sedan denne uttryckt försiktig kritik mot honom i en tidningsartikel.

De båda möttes bara en gång, i OS 1920 då Salchow blev fyra efter att ha missat sitt eget hopp. På träningen före körde Grafström sönder sina skridskor och blev tvungen att gå ut på stan och köpa nya. Han vann ändå.

Gillis Grafström var också tränaren för norska underbarnet Sonja Henie (1912-69), som han hade sett när hon som 11-åring kom på sista plats vid OS i Chamonix 1924. Norskan tog så småningom tre OS-guld även hon och gjorde filmkarriär i Hollywood.

Grafström trivdes aldrig riktigt i Sverige. Större delen av sitt liv vistades han utomlands. Från 1925 till sin död 1938 var han bosatt i tyska Potsdam.

1929 fick han bragdguldet (delat med skidlöparen Sven Utterström). På 1970-talet upptogs han i konståkningens Hall of Fame, och en gata i Potsdam har under många år burit hans namn. Men han fick ingen figur och inget hopp uppkallat efter sig - i motsats till sin bittre rival Ulrich Salchow, vars namn är ständigt aktuellt genom att det år efter år nämns flera gånger i tv-sändningar världen över.

SALCHOW FÖLL PÅ EN SALCHOW

Sveriges första OS-guld i en vinteridrottsgren kom 1908 – trots att de första vinterspelen inte hölls förrän 1924.
Konståkning stod nämligen på programmet under sommar-OS i London 1908, och här fanns det ingen som kunde mäta sig med flerfaldige världsmästaren Ulrich Salchow.
Sverige lade till och med beslag på alla tre medaljerna med Richard Johansson från Gävle på silverplats och stockholmaren Per Thorén som bronsmedaljör..

Men Ulrich Salchow var den store dominanten. Under åren 1898-1913 blev han världsmästare tio gånger och europamästare nio. Och än i dag förekommer hans namn i samband med alla konståkningstävlingar i form av det hopp som uppkallats efter honom. När man gör en Salchow åker man baklänges på ena fotens innerskär, hoppar upp och roterar ett eller flera varv samt landar på andra fotens ytterskär. Det var 1909 som Ulrich Salchow gjorde sin första Salchow.

Och märkligt nog var det detta hopp som fällde mästaren när han som 42-åring skulle försvara sitt OS-guld i Antwerpen 1920. Det slutade med fjärde plats på grund av ett fall när han skulle göra just en Salchow.

Nu blev det bara ett OS-guld, eftersom konståkning ströks från OS-programmet i Stockholm 1912, och första världskriget stoppade spelen 1916.

Ulrich Salchow levde 1877-1949 och var en mångsidig idrottsman som tävlade i flera olika sporter, bland annat cykel och segling. Som ledare var han president i Internationella konståkningsförbundet, ordförande i AIK, i Svensks velocipedförbundet och Svenska skridskoförbundet samt i Riksidrottsförbundets överstyrelse. Dessutom var han med och bildade Svenska boxningsförbundet, vars förste ordförande han blev.

Ulrich Salchow är en av fyra konståkare som fått hopp uppkallade efter sig. De andra är norrmannen Axel Paulsen, österrikaren Alois Luts och tysken Werner Rittberger.