BOLLEN ÄR RUND OCH PLÅNBOKEN TOM

Det har blivit dags för det avslutande avsnittet i berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem och Stadsparksvallen i Jönköping.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A bredvid honom i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet hade delegationen nu nått Mullsjö. Där möttes man av en representant för Jönköpings Södra.

Efter lunch på vägkrogen bar det av i kortege in till Jönköping, där sällskapet först lade ner blommor och höll en tyst minut vid Timpa Simonssons grav. Färden gick sedan vidare till klubbhuset, där Timpas förgyllda vänstersko beskådades.

Därefter var det dags att inta de reserverade platserna på Stadsparksvallens läktare. Efter en spännande match stod Södra som segrare med 3-1 trots att gästande Degerfors haft väl så mycket av spelet.

Men delegationen enades om att så länge bollen är rund är det ,målen som räknas och att man absolut inte behövde skämmas för segern samt att 2-0-målet var en riktig läckerbit.

– Nu ska det bli gott med andra läckerheter på hemvägen, sa optikern och sneglade på redaktör A som i händelse av seger hade lovat bjuda på kaffe med tilltugg på Tre Älgar i Grästorp på återresan.

– Ja, sa redaktör A och satte sig in i bilen. Ni får beställa vad ni vill ha. Jag bjuder. Ta tills ni skäms!

Någon timme senare strömmade fyra hungrig fotbollsfans in på Tre Älgar i Grästorp. När kåsörem bara tog en ostsmörgås till kaffet sa redaktr A att det där blir du inte mätt på och lastade på en macka till.

Sedan vände han sig till kassörskan och utropade med hög röst så det hördes i hela lokalen:

– Jag ska betala för hela det här rövargänget!

Kåsören lyckades inte ens smyga till sig en liten arraksboll på egen bekostnad.

– Försök inte, sa redaktör A. Den hade man fått äta upp i flera veckor. Och det hade säkert berättats ännu längre om den snåle redaktören som inte betalade hela kalaset trots att han hade lovat att bjuda. Den pojken får man se upp med.

Notan slutade på 324 kronor och när sällskaoet satte sig i bilen igen sa bankmannen:

– Nu känns det lite lättare att åka vidare.

– Ja, sa redaktör A. Särskilt för mig för min plånbok är tom.

SPÄNNINGEN STIGER

I förra avsnittet av berättelsen om pilgrimsfärden till Smålands Jerusalem hade de medverkande just passerat Falköping. Resans mål var Stadsparksvallen i Jönköping, där resenärerna ämnade försöka heja fram Jönköpings Södra till ännu en seger i Superettan trots att ”Timpa” Simonsson inte var med längre.

Året före hade redaktör A bjudit på kaffe och tårta på Tre Älgar i Grästorp på hemvägen för att fira segern. Hans reskamrater, den berömde optikern, kåsören och den försynte bankmannen, undrade nu vad det skulle bli för godsaker på återressan den här gången.

– Det vet jag inte, för nu hade jag tänkt att någon annan skulle bjuda, sa redaktör A.

– Jag tycker du ska bjuda om dom vinner i år också, sa kåsören.

– Jag kan bjuda om dom förlorar, sa bankmannen.

– Och jag om det blir oavgjort, sa kåsören.

– Vi säger väl det då, era snåljåpar, sa redaktör A. För dom vinner säkert nu också. Trots att Timpa inte finns bland oss längre. Var är vi nu förresten?

– Tidaholm ligger in till vänster där borta, sa optikern.

– Dom slog dom i kvalet till Allsvenskan1945, sa redaktör A. Först två oavgjorda och sedan 4-0 i avgörande. Timpa gjorde tre. Fast det kunde ha gått illa om inte ”Bläckan” Johansson missat öppet mål i andra matchen.

– Vad finns det för kändisar från Tidaholm, sa bankmannen.

– Jag kan inte komma på någon, sa redaktör A. Det skulle väl vara Bläckan Johansson då. Att han sköt över från två meter kunde dom aldrig glömma i Tidaholm. Det har han varit känd för ända sedan dess.

Nu började sällskaper närma sig resans mål. Spänningen steg och förväntningarna ökade.

Fortsättning följer.

MOT SMÅLANDS JERUSALEM

Det hände sig vid den här tiden för några år sedan att redaktör A hade trummat ihop ett gäng för att åka till Småland och heja fram Jönköpings Södra till en ny seger på den långa vägen tillbaka till Allsvenskan.

Chansen var god enligt redaktör A, trots att det inte längre finns några lirare som Timpa Simonsson.

Med den berömde optikern vid ratten, redaktör A i framsätet samt kåsören och den försynte bankmannen i baksätet anträddes pilgrimsfärden mot Smålands Jerusalem.

En bit bortanför Grästorp vände sig redaktör A till de övriga med frågan:

– Var är vi nu?

– Flakeberg stod det på en skylt, sa optikern.

– Då ska jag testa herrarnas idottskunskaper, sa redaktör A. Kan någon nämna en svensk mästare i fotboll som är född i Flakeberg?

– Jag chansar på Hasse Olsson i GAIS, sa kåsören.

– Förnamnet var rätt, sa redaktör A. Men det ska vara Hasse Karlsson i Djurgården. SM-guld 1959.

Falköping passerades en stund senare, varpå redaktör A sa:

– Nu har jag två frågor på Falköping.

– Då svarar jag Garvis Carlsson obesett på den första, sa kåsören.

– Det är rätt, sa redaktör A. Nu kommer den andra: Nämn en världsmästare som Garvis besegrade i Västergötlands DM i brottning.

– Kan det möjligen vara en ung Bertil Antonsson, sa kåsören.

– Rätt igen, sa redaktör A. Han är omöjlig den pojken.

– Eller så hade jag hört det förut, sa kåsören.

Fortsättning följer.

TIMPA OCH DEN TRASIGA TEGELPANNAN

Diskussionens vågor gick höga vid lunchbordet när det gällde fotbollen förr och nu.

Redaktör A hade just berättat hur Timpa Simonsson slagit en jättelyra från andra sidan planen och över målvakten in i Göteborgskamraternas bur.

Han fortsatte med att berätta hur Timpa hade gjort fem mål på landslagsmålvakten Kalle Svensson hemma på Stadsparksvallen i Jönköping så att denne efteråt hade sagt att han var glad att han inte stod i vägen för något av skotten för då hade han blivit skadad.

Redaktör A:s bordskamrater, den berömde optikern, den försynte bankmannen och kåsören, begrundade detta en lång stund. Sedan sa optikern:

– Jag för min del trodde att du menade den gången han sköt bollen över läktaren på Stora Valla i Degerfors så att den hamnade på en järnvägsvagn hundra meter därifrån och följde med ända upp till Hälsingland.

– Det kan inte ha varit Timpa, sa bankmannen. Det behöver man inte skjuta så hårt för och dessutom låter det som ett vådaskott.

– Ja, sa redaktör A. Det där får vi nog avfärda som en skröna.

Tystnaden lägrade sig åter över bordet, men i höjd med kaffet vände sig kåsören till redaktör A och frågade:

– Hur var det egentligen med den där tegelpannan i Blomstermåla? Var det också en skröna?

– Nej, verkligen inte, sa redaktör A. Timpa sköt ett kanonskott som för en gångs skull gick strax över målet. Bollen steg hela tiden och fortsatte över läktaren tills den landade på fabrikör Anderssons hus på andra sidan gatan och slog sönder en tegelpannan.

– Var det bara över gatan? sa optikern. Jag hade för mig att bollen först studsade på tegelpannan och sedan försvann innan den hittades i Hultsfred några dagar senare.

– Jag med, sa kåsören. Eller om det var i Oskarshamn den tog mark.

– Ni behöver inte överdriva sa redaktör A. Det här är tillräckli bra som det är.

– Undrar hur dom upptäckte det, sa bankmannen. Avbröt dom matchen för att klättra upp på taket och hämta bollen?

– Nej, sa redaktör A. Dom hade väl en reservboll att kasta in. Den första bollen försvann.

– Det var nog fabrikör Andersson själv som hittade den nästa vår när han skulle rensa sina hängrännor, sa optikern.

Och därmed var det slut på fotbollsprat vid lunchbordet för den här gången.

SKYTTEKUNGEN SOM SKÖT SÅ DET SMALL

– Dagens fotbollsspelare kan inte skjuta, sa redaktör A en gång vid lunchbordet.

– Åjo, det finns allt dom som kan, sa den försynte bankmannen.

– Men dom gör ju nästan inga mål längre, sa redaktör A. Matcherna slutar ju bara 0-0 eller 1-0.

– Det var bättre förr, sa den berömde optikern.

– Just det, sa redaktör A. Dagens skyttekungar gör ju inte ens ett mål i snitt per match. Jag vet en som gjorde tre.

– Kan det möjligen ha varit Timpa Simonsson? sa kåsören.

Som alla läsare av den här bloggen vet är Karl ”Timpa” Simonsson världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, åtminstone vid det här bordet. Han sköt upp Jönköpings Södra genom seriesystemet till stora silvret i Allsvenskan 1950 men fick bara göra två A-landskamper eftersom han hade mothåll av Putte Kock och de andra i den tidens uttagningskommitté, allt enligt redaktör A.

– Jag har sett Timpa göra det mest fantastiska målet i svensk fotbollshistoria vid sidan av Hamrins 3-1 på Västtyskland i VM -58, fortsatte redaktr A. Det var när Göteborgskamraterna pressade som värst på Ullevi och målvakten Henry Andersson hade gått ut och ställt sig vid straffpunkten. Timpa fick bollen på andra planhalvan och slog en jättelyra över honom in i mål. Det talar dom om ännu i Göteborg.

– Jaså, sa bankmannen. Jag trodde du menade den där matchen i Jönköping när han gjorde fem mål på landslagsmålvakten Kalle Svensson och klackade från straffpunkten och upp i krysset.

– Nej, sa redaktör A. Men det var ett annat bra exempel. Efter den matchen sa Kalle Svensson att han bara hade två saker att framhålla. För det första var han glad att han inte hade stått i vägen för Timpas värsta rökare för då hade han blivit skadad. Han påstod att det small så att han först trodde det var blixten som slagit ner. För det andra begrep han inte hur Putte Kock kunde undvika att ta ut Timpa till landslaget.

Fortsättning följer.

OSANNOLIKA MÅL VID LUNCHBORDET

När den svenska fotbollssäsongen går mot sitt slut brukar diskussionens vågor gå höga huruvida det var bättre förr eller inte.

Det var vid ett sådant tillfälle som redaktör A tog till orda vid stambordet på lunchrestaurangen och berättade hur en spelare en gång gjort ett osannolikt mål på Ullevi i Göteborg genom att slå en jättelik lobb från andra sidan mittlinjen över den utrusande målvakten och in i mål.

Den försynte bankmannen påminde då den övriga församlingen om hur en spelare på Stadsparksvallen i Jönköping en gång hade klackat bollen från straffpunkten rätt upp i dåvarande landslagsmålvaktens ena kryss med sådan kraft att denne inte hade hunnit röra sig.

Den berömde optikern erinrade då sina kamrater om hur en spelare vid ett tillfälle på Stora Valla i Degerfors hade skjutit ett skott med sådan kraft att bollen försvunnit och inte återfunnits förrän flera dagar senare uppe i Hälsingland.

Denna historia avfärdades dock av redaktör A som en skröna. I stället toppade han diskussionen med att berätta om spelaren som en gång sköt sönder en tegelpanna på ett hus på andra sidan gatan vid idrottsplatsen i Blomstermåla.

Ännu märkligare var dock att det i samtliga fyra ovanstående fall rörde sig om samme spelare! Vem detta var kommer att avslöjas i denna blogg längre fram i veckan.