TRAVTIPPAREN SOM VAR NÄRA ATT SKRATTA IHJÄL SIG

På Solängets travbana i Örnsköldsvik pågick försnacket och analysen för fullt inför ett av loppen. Sällskapet i fråga bestod av fyra personer. Det var en norrländsk travexpert med långt hår, det var en norrländsk travexpert med kort hår, det var en norrländsk travexpert med skägg och det var en kåsören från södra Sverige.

Kåsören hade just meddelat att han hade tänkt spela nr 14 Ultima Hålshult i lopp 2, första V5, när det var klart för defilering.

– Det var den jävligaste häst jag sett i hela mitt liv, sa den långhårige experten.
Sedan hängde han sig över staketet och började gapskratta.
Samtidigt kom de två andra experterna tillbaka från en tur bortåt stallbacken.
– Vad är det som är så roligt? undrade den korthårige experten.
– Han ska spela Ultima Hålshult! frustade den långhårige experten och pekade utåt banan mot nummer 14 medan han skakade av skratt.
Sedan hämtade han andan och skrek:
– FRÅN TILLÄGG!

Då vände sig kåsören till de övriga experterna och sa:

– Han kanske har rätt. Till och med jag ser ju att det verkar vara något fel på den.
– Det är inte så säkert, sa den korthårige experten fundersamt. Den ser lite halt ut, men det kan bero på att den rör sig sakta nu,
– Jadå, sa den skäggige experten. Det kan rätta till sig när loppet börjat och den fått upp farten.

Men den långhårige experten stod på sig.

– Den skulle inte vinna om den fick starta ett halvt varv före, sa han mellan skrattattackerna.
– Jag hade bara tänkt spela plats, sa kåsören.
– Går den in lovar jag att aldrig mer gå på trav, sa den långhårige expeten.
– Ja, ja, sa kåsören. Då delar jag väl upp pengarna och sätter hälften på nummer 13 Nova E och hälften på nummer 15 Phoenix Bond i stället.
– Nu börjar det likna något, sa den långhårige experten och slutade äntligen skratta.

Hur det gick? Jo, nummer 2 Queen Lura vann före favoriten nummer 7 Gingercane Brodda med nummer 14 Ultima Hålshult på tredje plats.

– Det var ju synd att du inte spelade den, sa den långhårige experten, nu helt allvarlig för första gången på länge.
– Det var ditt fel. sa kåsören. Hade du inte skrattat så hemskt hade jag gjort det.
– Jag skrattade väl inte, sa den långhårige experten.
– Va! utropade kåsören. Det var det värsta jag hört. Du låg ju över staketet och tjöt så du knappt kunde andas.
– Nähä, sa den långhårige experten.
– Du var ju blå i ansiktet, sa kåsören. Jag vågad inte spela den för jag var rädd att du skulle dö. Du kunde ha skrattat ihjäl dig.

Sedan kom han plötsligt ihåg någonting och sa allvarligt:

– Hur blir det nu förresten när du aldrig mer får gå på trav?
– Det var ju bara om den vann, sa den långhårige experten.
– Nähä, sa kåsören. Får du in den där ska jag aldrig mer gå på trav sa du. Jag hade tänkt spela plats och den blev trea.
– Ja, det är riktigt, sa de andra. Det hörde vi också.

– Då får ni kolla så han håller sitt löfte, sa kåsören. Jag åker ju hem i morgon.

– Jomenvisst, sa de andra. Vi ringer och rapporterar.
Det här hände alltså för många år sedan, men kåsören har inte hört något än, så han utgår från att den långhårige experten har hållit sitt löfte.

DEN STORSKRATTANDE TRAVTIPPAREN

Det hände sig en gång för många år sedan att fyra förväntansfulla spelare stod och hängde på staketet vid Solängets travbana i Örnsköldsvik.

Det var en norrländsk travexpert med långt hår, det var en norrländsk travexpert med kort hår, det var en norrländsk travexpert med skägg och det var en kåsör från södra Sverige.

De hade satsat ett par hundra kronor var på ett V5-system, och nu gällde det att spela emot sin egen V5:a och sätta lite vinnare- och platspengar på de hästar de inte hade med på systemet.
Speciellt uppmanades kåsören att hålla ett öga på bakspårshästarna i lopp 2, första V5.
Det fanns fyra att välja på och när han studerade programmet fastnade han för nr 14 Ultima Hålshult.

– Har du bestämt dig? undrade den långhårige experten, medan de övriga drog sig bort mot spelluckorna.

– Ja, sa kåsören. Hundra kronor plats på nummer 14.
– Ska du inte titta på hur den ser ut på defileringen först? sa den långhårige experten.
Då bestämde sig kåsören för det, och när nummer 14 uppenbarade sig började den långhårige experten skratta.
– Det var den jävligaste häst jag sett i hela mitt liv, sa han. Hur kunde du välja den?

Kåsören måste då motvilligt medge att det inte var direkt vad han hade väntat sig och att den kanske inte såg ut som en vinnare precis.

– Vinnare! utbrast den långhårige experten. Den är ju halt. Finns det ingen veterinär här?
Sedan hängde han sig över staketet och skrattade så han skakade.
– Åh ja, sa kåsören. Så roligt var det väl inte.
Fortsättning följer.

ETT BREV BETYDER SÅ MYCKET

Det kom ett brev med posten här om dagen.
Det innehöll en uppställning över vilka veckor var och en ansvarar för i det travtipssyndikat jag tillhör.

Syndikatets sekreterare hade dessutom slagit till med följande travhistoria:

Kusken och travhästen gick in på en bar efter loppet.
– En sejdle öl, sade hästen.
Bartendern såg förvånad ut, men fyllde sejdeln till hästen. Sedan vände han sig till kusken och frågade:
– Och du då, vad ska du ha?
– Ingenting till honom, gnäggade hästen. Han kör.

Upprymd och inspirerad av detta gick jag till min bokhylla och letade fram en bok med barhistorier som jag hade för mig att jag förfogade över.

Jodå, den fanns. Och vad den innehöll ska jag be att få återkomma till längre fram i veckan.

KONSTEN ATT GÖRA EN V5:A

Tips till travtips kan man inte få för många av.
Vi har tidigare i den här bloggen gått igenom hur man vid besök på travbanan bör tänka på att stå på rätt ställe under ett lopp, tala med samma person som när man vann senast eller ha samma kläder på sig som när man fick in den där högoddsaren som ingen annan i sällskapet trodde på. Vi har även gått igenom vikten av att gå och pinka på samma toalett hela tiden samt att äta hamburgare vid rätt tillfällen under plats- och vinnarspel.

I dag har turen kommit till konsten att konstruera ett V5-system.

Det viktigaste i det sammanhanget är att ha en bra grund att stå på. Många hävdar då att två spikar är en ypperlig utgångspunkt.
Det är bara det att när jag spelar finns det aldrig två spikar som verkligen håller. Och skulle det någon gång göra det blir det så låg utdelning att det inte ens täcker insatsen.

Experternas tips i programblad och tidningar lägger vi alltså genast åt sidan. Däremot kan man med fördel utgå från gamla beprövade turnummer. Man kan till exempel ta de fyra sista siffrorna i sitt personnummer och lägga till en häst på måfå. Man kan använda sitt telefonnummer, sitt postnummer eller sin pinkod när man besöker bankomaten för att hämta pengar till insatsen.

Möjligheterna är i princip obegränsade för en uppfinningsrik travtippare. När jag en gång gästade banan i Lycksele fastnade jag för numret på hyrbilen. Det slutade med att jag var en halv hästlängd från att kamma hem 8 000 kronor.

Jag tog de tre sista siffrorna på hyrbilens nummerplåt som var PTM 432. Då hade jag hästarna 4, 3 och 2 i de tre första loppen. För att få ihop till de återstående två avdelningarna beslöt jag använda mig av M:et också. Det är 13:e bokstaven i alfabetet, men eftersom det bara var 12 hästar med i varje lopp delade jag upp det i 12 plus 1 och hade min utgångsrad klar.

Sedan plockade jag ut ytterligare en häst i två av loppen och fyllde på med samtliga hästar i ett.

På så sätt fick jag ihop ett litet minisystem på 48 rader som jag lämnade in jämsides med sällskapets stora fyrmannasystem på ett par tusen rader, utarbetat av kunniga hästkarlar och spränglärda travexperter med åtskilliga års samlad erfarenhet i ryggen.

Detta jättesystem sprack naturligtvis så det sjöng om det på ett tidigt stadium.

Mitt eget lilla bilnummersystem glömde jag till en början bort i all villervallan, för jag var upptagen med att mata totoluckorna med hundralappar i vinnarspelet, samtidigt som nästan all koncentration var inriktad på att stå på rätt ställe, pinka på rätt toalett, tala med rätt personer och äta hamburgare vid rätt tillfällen.

Det var inte förrän alla pengarna var uppspelade och det var dags att åka hem, som jag erinrade mig mitt eget lilla V5-system och till min stora häpnad upptäckte att jag hade fyra rätt på det. Det gav visserligen inga pengar, men jag hade i alla fall lyckats betydligt bättre med mina 48 rader än sakkunskapen med sitt jättesystem.

-Går du och smygspelar bakom ryggen på oss, sa de andra när jag lite försynt påpekade detta.

-Ja men titta, jag hade ju fyra rätt, sa jag.
-Vilken missade du? sa en av experterna.
-Bråns Brandy, sa jag.
-Är du inte riktigt klok, sa experten. Det var ju den säkraste av allihop.
-Den var inte med på bilnumret, sa jag.
-Men herregud, sa en annan av experterna. Tänk om jag hade fått ta hand om det här systemet. Då hade vi ju haft V5:an som i en ask.
-Du hade ju hand om ett på ett par tusen rader, invände jag.
-Ja, men det var ingen som kunde ana att Gnista Urö skulle galoppera, sa experten.

Sedan återstod bara att åka hem samt konstatera att ingen i sällskapet hade blivit rik på pengar men att samtliga hade berikats med en hel del erfarenheter.

ÄNNU MERA TRAVTIPS

Det finns olika tillvägagångssätt när det gäller att göra sig en förmögenhet på trav.
Det handlar inte enbart om V75, utan man kan också besöka en travbana.

Då har man två huvudsakliga alternativ. Man kan antingen spela vinnare och plats i lopp efter lopp. Eller så kan man samla ihop alla sina pengar och satsa dem på en V5:a,

Själv har jag aldrig fått in någon sådan, så jag kanske inte är rätt man att uttala mig i det här sammanhanget. Som teoretiker vill jag dock hävda att jag håller sensationellt hög klass och jag backar inte heller för att ge råd åt andra.

Därför ska vi lite längre fram i veckan titta närmare på konsten att konstruera ett V5-system.

VARFÖR MAN INTE ÄR MILJONÄR

Trav är en sport där det går ut på att i förväg slå fast vem som ska vinna ett visst lopp.
Eftersom detta i princip är omöjligt kretsar det mesta j traventusiastens liv kring frågan varför det inte gick som man hade tippat.

Låt oss först titta på några av de vanligaste bortförklaringarna.

Om man till exempel spelar 50 kronor vinnare på nummer 10 Spis-Jerker och 50 kronor plats på nummer 6 Troll-Nisse i femte loppet på Solänget, så visar det sig naturligtvis att den fullkomligt okände högoddsaren nummer 4 Pejol springer ifrån hela gänget och vinner före nummer 5 Måntroll och nummer 1 Nisse Doc.

Ens egna hästar kommer långt bak i fältet i den mån de över huvud taget tar sig i mål.

Då är det inte bara att riva bongen och gå vidare till nästa lopp, utan nu gäller det först att förklara för omgivningen hur hästarna kunde springa så in i helvitte fel.

De vanligaste argumenten brukar då vara:

Om inte Troll-Nisse hade galopperat hade han vunnit.
Om inte Spis-Jerker hade haft så dåligt spår hade loppet slutat helt annorlunda.
Om Troll-Nisse hade haft en annan kusk hade detta aldrig hänt.
Om inte Spis-Jerker hade blivit regelvidrigt trängd så hade han kommit fram i bättre position och vunnit lätt i stället för att som nu bli sittande med krafter kvar invändigt.
Hela loppet borde alltså köras om, men märkligt nog har domarna inte sett någonting och inte en enda protest har lämnats in.

Så där kan man hålla på rätt länge. Bra bortförklaringar får man aldrig för många av, men jag har nu nått det stadium i en travtippares liv då jag börjar tycka att dessa exempel känns både enkla, urvattnade och direkt nybörjaraktiga.

 

Själv söker jag numera mysteriets lösning på ett högre plan, och många gånger har jag funnit att anledningen till att det går som det går är att jag har ätit en hamburgare vid olämplig tidpunkt eller ställt mig och pinkat på fel toalett.

Det står nämligen också ett skimmer av mystik och skrock, för att inte säga ren vidskepelse, över många travbanor, och jag är inte nödbedd när det gäller att ta till mig de mest övernaturliga förklaringar till varför hästarna inte springer som de ska.

Vi ska nu granska dessa teorier ordentligt i sömmarna.

Om man till exempel har ätit en hamburgare under lopp 1 och rätt häst har vunnit, inser man först kanske inte vikten av detta.
När man sedan inte äter en hamburgare under lopp 2 och det går åt helskotta, börjar man ana att det kanske föreligger ett samband.

Om det sedan går lika illa i lopp 3, då man heller inte orkar äta en hamburgare, styrker detta ytterligare teorin att det var hamburgaren som saknades.

Men när man sedan äter en hamburgare under lopp 4 och det även då går åt helvitte är det naturligtvis inte teorin som är tokig, utan felet ligger i att man inte ätit hamburgare under lopp 2 och lopp 3 också, eftersom man måste äta hamburgare under varje lopp för att den metoden ska fungera.

Andra spelare måste stå på en viss plats, tala med en viss person eller ha samma väska med sig under varje travdag året runt,

Andra måste ha samma kläder på sig som när de var på trav senast, och eftersom det är ofta kan man ibland känna en pikant doft blanda sig med den vanliga lukten av hästspillning och eldvatten i köerna framför kassorna.

Och en gång upptäckte jag att när jag gick till en toalett och pinkade strax före loppet så vann min häst. Sedan orkade jag inte pinka inför nästa lopp, och då gick det som det gick också.

En stor fördel med dessa teorier är att de alltid stämmer. På något vis kan man nämljgen alltid resonera sig fram, så att slutresultatet på tankegången blir det önskade, även om det naturligtvis inte ger några vinster på själva spelet.

En annan vanlig variant är att spela en viss bestämd summa på en häst. Om man till exempel har vunnit 60 kronor på en häst och tänkt spela 50 kronor vinnare på en häst i nästa lopp, så kan man putta in vinsten också i stället för att hämta ut den. Om man då vinner måste man spela 110 kronor vinnare i varje lopp i fortsättningen, vilket kan ge upphov till många förvånade miner hos den som sitter i kassan.

Vidskepelse är nämljgen inte att leka med. Det finns mycket övernaturligt som vi inte kan förklara. Mitt råd blir därför: Ät hamburgare och pinka så mycket ni orkar, så håller ni i alla fall drömmen om storvinsten vid liv.

LITE HJÄLP PÅ TRAVEN

Svårt att vinna på trav? Går V75-tipsen aldrig in? Springer hästarna åt helvete för er också?
Lugn, det finns hjälp att få.

Men det gäller att ta det systematiskt. Det handlar inte bara om form, startspår eller vilken kusk som kör. Man ska också ha koll på inkörda pengar, hur långt loppet är, väder och vind och i vilket skick banan befinner sig.

Men det räcker inte alltid med att vara väl påläst. Det finns en rad andra faktorer att ta hänsyn till.

Längre fram i veckan ska vi gå igenom ett antal sätt, som många kanske inte tänker på, när det gäller att hitta fram till de stora pengarna samt försöka reda ut varför man trots detta ännu inte har blivit miljonär på trav.

TRÖTTA TRAVTIPPARE ÄNTLIGEN I MÅL

Förra avsnittet slutade med att ett antal traventusiaster i två bilar hade stannat på en öde skogsväg mitt i Lappland. Vi var på väg mot Umeå från Lyckseletravet och hade blivit tipsade om en genväg för att snabbt ta oss hem i natten.

Vi hade åkt i nästan två timmar genom tät granskog utan att möta en enda bil eller se en skymt av något boningshus. De enda spår av människor vi hittade var ett antal vägskyltar med exotiska namn som Gäddträsk, Långträsk, Byssträsk och Örträsk.

Nu befann vi oss utan karta i en trevägskorsning där en skylt förkunnade att Lycksele låg 56 kilometer åt höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster. Men eftersom vi hade startat i Lycksele och passerat Örträsk på vägen blev vi inte klokare av detta.

-Vem var det som tipsade dig om den här vägen? sa jag till han som hade fungerat som vägvisare fram till nu.
-Det var en gammal bekant jag träffade, sa vägvisaren.

-Det var väl inte han som du gav tipset om den där säkre högoddsaren som var halt och galopperade i första kurvan, sa jag.

-Jo, men sånt händer, sa vägvisaren.
-Då har han gjort det här för att hämnas, sa jag.

Klockan var över ett på natten och föraren av den första bilen hade just stuvat in sina passagerare och i vredesmod trampat gasen i botten åt det håll som Örträsk uppgavs ligga. Vi övriga stod kvar utanför den andra bilen och drack var sin kopp kaffe mitt i ödemarken.

-Dom kör vi snart i fatt, sa chauffören och satte sig lugnt bakom ratten.

Men hur vi än körde fick vi ingen kontakt. Efter en stund glesnade skogen och vi kom fram till en ny korsning. Bjurholm stod det på en skylt som pekade åt höger mot en bro över en älv. Rakt fram gick en väg utan någon skylt.

-Vi ska nog rakt fram, sa föraren.
Men snart blev det grus i stället för asfalt, vägen smalnade och blev krokigare och till slut var det en som sa:
-Det här är fel. Vi vänder och satsar på Bjurholm i stället.
-Om vi bara hade haft en kompass, sa en annan. Vi vet ju inte om vi kör mot Norge eller mot kusten.

Svagt solljus sipprade nu fram bakom molnen och någon framhöll att solen brukar gå upp i öster och ner i väster, men å andra sidan var det svårt att avgöra om solen var på väg upp eller ner så här långt upp i norra Sverige.

-Om vi hittar en myrstack kan vi stanna och se på vilken sida om trädet den är, föreslog en och tittade tveksamt in i den mörka skogen.
-Har vi verkligen ingen karta? sa en annan.
Någon hittade då ett vykort i en av sina fickor. Det föreställde Västerbotten men inga vägar stod utsatta, bara älvar.
-Det här kan möjligen vara Öre älv, sa han och tittade ut på vattendraget bredvid vägen. Eller Gide älv.

Efter en stund kom vi ut på en så stor väg att den hade en nummerbeteckning. Väg 363 stod det på en skylt. Då hade vi åkt i nästan fyra timmar. Klockan var halv tre på natten och det började långsamt ljusna.

-Jag tror vi närmar oss bebodda trakter för här finns i alla fall telefonledningar, sa en.
-Där står det Västerås på en skylt men det kan väl inte stämma, sa en annan.
-Och där står det Örebro, sa en tredje. Är det nån som driver med oss?
-Nej, Öreborg stod det, sa någon.
-Jag är så trött så ögonen går i kors,sa en annan,
-Bara vi inte kommer tillbaka till Örträsk, sa jag.

En stund senare kom vi fram till en ännu större väg och där stod det Umeå på en skylt för första gången på hela natten. Strax därpå mötte vi en bil. Föraren blev då så skärrad att han var nära att köra av vägen.

-Vad är det med dig? sa jag.
-Inget, sa föraren. Jag blev bara så överraskad. Vi har ju inte mött en bil på fyra timmar.

Sedan kom vi till ett ställe där det ena körfältet var avstängd och det andra kändes som en tvättbräda. Bilen började studsa och hoppa och var nära att hamna i diket.

-Hur kör du, ropade en. Vad är du för en kusk?
-Du får inte börja galoppera nu när vi nästan är i mål. sa en annan.

Slutligen nådde vi destinationen vid den västerbottniska kusten. Klockan var över fyra på morgonen och vi hade varit på vägt i nästan fem timmar. Den andra bilen var redan hemma och vi välkomnades av en av travexperterna med orden:

-Jaså, ni kom i mål ni också. Båda ekipagen gick in på plats men det kan inte ge mycket.
-Jag tycker det var mycket givande, sa jag.

VART TOG VÄGEN VÄGEN?

På hemväg från Lyckseletravet bar det av i två bilar neråt kusten igen. Klockan närmade sig midnatt och för att spara tid skulle de rutinerade travbanebesökarna ta en kortare väg hem. Föraren av den ena bilen hade nämligen fått ett stalltips om att det gick fortare att köra söder om Umeälven i stället för norr om.

Vid utfarten från banan tog de av åt vänster, bort från Lycksele. Alla andra bilar körde åt höger och redan detta borde ha fått dem att ana oråd.

Men de båda bilarna jagade fram genom vildmarken i hög fart och med passagerarna fortfarande vid gott mod. Efter någon halvtimme delade sig vägen utan att någon skylt visade hur de skulle köra.

Föraren av den första bilen stannade då med nervevad ruta och skrek åt föraren av den andra bilen:

-Hur kör vi här?
-Det sa han inte men jag skulle tro vänster, svarade han som fått det säkra tipset.

De båda förarna körde djupare och djupare in i skogen medan mörkret började lägga sig. Örträsk stod det plötsligt på en skylt mitt ute i ödemarken, men någon bebyggelse syntes inte.

Asfalten blev till grus, vägen blev smalare och krokigare och skogen högre och tätare innan en ny skylt dök upp. Den visade att vi just passerade något som hette Gäddträsk.

På nästa skylt stod det Byssträsk men fortfarande syntes inte ett boningshus. I stället smalnade vägen ytterligare, blev gropigare och svängde tvärt och plötsligt var det bara skog framför oss. Båda bilarna bromsade in, varpå ljuskäglorna föll på en stor skylt med texten:

HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.
Föraren av den första bilen vevade då ner rutan och skrek så det dånade i natten:
-Vad var det för en jävel som tipsade om den här vägen?
Ett hastigt rådslag utmynnade i att vi borde köra tillbaka och ta den högra vägen i den tidigare korsningen.

På den såg det likadant ut. Gropig grusväg med tät granskog på båda sidor och inte ett hus så långt ögat nådde. Himlen stod svart och hotfull över oss och dimman rullade över kärr och myrar då skogen ibland öppnade sig.

Men plötsligt kom vi ut på en ganska stor asfaltväg med nya skyltar. Lycksele 56 pekade en pil åt ena hållet, Örträsk 7 pekade i motsatt rikning.

Då kommenderades rast och vila. Samtliga passagerare i både bilarna gick ut för att sträcka på benen och diskutera läget.

Fakta var följande: För en och en halv timme sedan hade vi startat från Lycksele . Under tiden hade vi kört förbi något som enligt en skylt uppgavs vara Örträsk och nu stod vi i en vägkorsning där skyltarna visade att Lycksele låg 56 kilometer till höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster på en större väg.
Antingen hade vi kört runt i cirkel eller så fanns det två platser som hette Örträsk eller så stod det fel på skyltarna eller så hade Lycksele flyttat på sig under natten.

-Är det ingen som har en vägkarta, undrade jag försiktigt.

-Här uppe behöver vi inga kartor, svarade en.
Sedan öppnade han bagageluckan och tog fram bullpåsar och termoskaffe och började dela ut plastmuggar. Klockan hade nu hunnit bli över ett och jag var tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde där jag stod på en öde väg i Lappland och tuggade på en kanelbulle mitt i natten.
Vi hade inte mött en bil på hela tiden och inte ett ljud hördes mer än de egna rösterna.

-Tyst! ropade plötsligt han som hade fått det säkra tipset om genvägen och skulle föreställa vägvisare..

-Vad är det? sa de andra.
-Jag tyckte jag hörde tåget, sa vägvisaren,
-Du är inte klok, sa en annan.
-I så fall är det Inlandsbanan, sa en tredje.
-Då är vi på väg mot Norge, sa vägvisaren.
Sedan ställde han sig stilla och stirrade rakt upp i luften.
-Vad är det? undrade jag.
-Jag försöker hitta polstjärnan, sa vägvisaren. Så kan vi navigera efter den.

-Här kan vi inte stå, sa föraren av den första bilen plötsligt. Nu åker jag. Är det nån som ska med?

Bilen fylldes snabbt med passagerare och försvann i natten. Kvar stod det övriga sällskapet och drack ur sitt kaffe.
Spännande fortsättning i morgon.