VART TOG VÄGEN VÄGEN?

På hemväg från Lyckseletravet bar det av i två bilar neråt kusten igen. Klockan närmade sig midnatt och för att spara tid skulle de rutinerade travbanebesökarna ta en kortare väg hem. Föraren av den ena bilen hade nämligen fått ett stalltips om att det gick fortare att köra söder om Umeälven i stället för norr om.

Vid utfarten från banan tog de av åt vänster, bort från Lycksele. Alla andra bilar körde åt höger och redan detta borde ha fått dem att ana oråd.

Men de båda bilarna jagade fram genom vildmarken i hög fart och med passagerarna fortfarande vid gott mod. Efter någon halvtimme delade sig vägen utan att någon skylt visade hur de skulle köra.

Föraren av den första bilen stannade då med nervevad ruta och skrek åt föraren av den andra bilen:

-Hur kör vi här?
-Det sa han inte men jag skulle tro vänster, svarade han som fått det säkra tipset.

De båda förarna körde djupare och djupare in i skogen medan mörkret började lägga sig. Örträsk stod det plötsligt på en skylt mitt ute i ödemarken, men någon bebyggelse syntes inte.

Asfalten blev till grus, vägen blev smalare och krokigare och skogen högre och tätare innan en ny skylt dök upp. Den visade att vi just passerade något som hette Gäddträsk.

På nästa skylt stod det Byssträsk men fortfarande syntes inte ett boningshus. I stället smalnade vägen ytterligare, blev gropigare och svängde tvärt och plötsligt var det bara skog framför oss. Båda bilarna bromsade in, varpå ljuskäglorna föll på en stor skylt med texten:

HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.
Föraren av den första bilen vevade då ner rutan och skrek så det dånade i natten:
-Vad var det för en jävel som tipsade om den här vägen?
Ett hastigt rådslag utmynnade i att vi borde köra tillbaka och ta den högra vägen i den tidigare korsningen.

På den såg det likadant ut. Gropig grusväg med tät granskog på båda sidor och inte ett hus så långt ögat nådde. Himlen stod svart och hotfull över oss och dimman rullade över kärr och myrar då skogen ibland öppnade sig.

Men plötsligt kom vi ut på en ganska stor asfaltväg med nya skyltar. Lycksele 56 pekade en pil åt ena hållet, Örträsk 7 pekade i motsatt rikning.

Då kommenderades rast och vila. Samtliga passagerare i både bilarna gick ut för att sträcka på benen och diskutera läget.

Fakta var följande: För en och en halv timme sedan hade vi startat från Lycksele . Under tiden hade vi kört förbi något som enligt en skylt uppgavs vara Örträsk och nu stod vi i en vägkorsning där skyltarna visade att Lycksele låg 56 kilometer till höger och Örträsk 7 kilometer åt vänster på en större väg.
Antingen hade vi kört runt i cirkel eller så fanns det två platser som hette Örträsk eller så stod det fel på skyltarna eller så hade Lycksele flyttat på sig under natten.

-Är det ingen som har en vägkarta, undrade jag försiktigt.

-Här uppe behöver vi inga kartor, svarade en.
Sedan öppnade han bagageluckan och tog fram bullpåsar och termoskaffe och började dela ut plastmuggar. Klockan hade nu hunnit bli över ett och jag var tvungen att nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte drömde där jag stod på en öde väg i Lappland och tuggade på en kanelbulle mitt i natten.
Vi hade inte mött en bil på hela tiden och inte ett ljud hördes mer än de egna rösterna.

-Tyst! ropade plötsligt han som hade fått det säkra tipset om genvägen och skulle föreställa vägvisare..

-Vad är det? sa de andra.
-Jag tyckte jag hörde tåget, sa vägvisaren,
-Du är inte klok, sa en annan.
-I så fall är det Inlandsbanan, sa en tredje.
-Då är vi på väg mot Norge, sa vägvisaren.
Sedan ställde han sig stilla och stirrade rakt upp i luften.
-Vad är det? undrade jag.
-Jag försöker hitta polstjärnan, sa vägvisaren. Så kan vi navigera efter den.

-Här kan vi inte stå, sa föraren av den första bilen plötsligt. Nu åker jag. Är det nån som ska med?

Bilen fylldes snabbt med passagerare och försvann i natten. Kvar stod det övriga sällskapet och drack ur sitt kaffe.
Spännande fortsättning i morgon.

TRAVTIPPARE VILSE I VILDMARKEN

Efter att ha spikat den ene vinnaren efter den andre på sommartravet i Lycksele kunde jag räkna in flera hundra kronor i ren vinst.

Sedan var det dags för den riktigt svåra uppgiften. Nämligen att ta sig hem från banan.

Eftersom denna ligger mitt ute i den lappländska ödemarken visade sig detta vara det verkliga mandomsprovet .

Man skulle naturligtvis ha kunnat tänka sig att åka samma väg tillbaka som man hade kommit.

Detta tyckte dock de norrländska värdarna var alldeles för enkelt. Vana som de var vid grova chansningar och höga odds valde de att ta en ännu icke utforskad väg, som enligt obekräftade uppgifter skulle vara både kortare och snabbare ner till kusten.

Detta blev upptakten till ett äventyr som sent ska glömmas av de inblandade.

Efter flera timmar på smala och krokiga grusvägar i den lappländska vildmarken konstaterade sällskapets självutnämnde vägvisare att han inte hade en aning om var vi befann oss. Vägen tog helt enkelt slut, och det var bara att vända om.

Desperata försök att navigera efter polstjärnan eller räkna ut väderstrecken med hjälp av myrstackars placering i förhållande till trädstammar blev resultatlösa.
Fler detaljer i denna blogg senare i veckan.

SÅ BLIR MAN TRAVEXPERT

En tisdagskväll mitt i sommaren för många år sedan besökte jag för första gången en travbana. Det hände strax utanför Lycksele långt uppe i Lappland.

Dit fördes jag av några norrländska travexperter en blåsig sommarkväll, då tretusen personer hade samlats för att spela bort någon miljon på Fatal Attraction, Nicka Till, Borta Med Vinden, Hjalle Yster och några till.

Medan solen sakta sänkte sig och tunga molnskyar drog över himlen blinkade monitorerna fram de senaste oddsen, samtidigt som luften surrade av säkra stalltips.

På stallbacken stod en brokig samling hästar, alltifrån små knubbiga nordsvenska kallblod med namn som Månsnärtan, Borrbläsen och Smedsmyrans Dolly till den lätt överåriga och något bångstyriga gamla rikstotostjärnan Sacramento Way, som sparkade och kråmade sig när han släpptes ut ur vagnen, väl medveten om sin storhet och betydelse.

I Västerbottens Folkblad stod att Månsnärtan i lopp 1 var en häst som skulle låta tala om sig i framtiden. Då spelade jag 20 kronor vinnare och 20 kronor plats på henne, varpå Månsnärtan tydligen kände sig så tyngd av detta att hon galopperade redan i första kurvan.
En besviken spelare bredvid,som också hade satsat på fel häst, rev sönder sitt kvitto och sa till sin kamrat:
-Springspårshästarna kom dåligt iväg. Jag undrar om det är för smalt där borta.

Då gick jag tillbaka till mina medresenärer och sa:
-Springspårshästarna kom dåligt iväg. Jag undrar om det är för smalt där borta.
-Ja, vi stod just och sa samma sak här, sa en av experterna. Men hur kunde du lägga märke till det?
-Åja, sa jag. Helt bakom är man väl inte.

Men när jag bad experterna om råd blev det bara samma dunkla och undanglidande svar hela tiden.
-Vad tror du om Madeleine Min i lopp 3, frågade jag en av dem.
Denne tog då upp programmet och tittade i det. Sedan funderade han en stund och så sa han:
-Ja, det är ingen dålig häst det.

-Lina Basket då? försökte jag, varpå experten eftertänksamt svarade:
-Det är heller ingen dålig häst.
-Acke Li? envisades jag, vilket fick experten att grubbla ytterligare några sekunder innan han svarade:
-Ja, det är ingen dålig häst det.

Då spelade jag hundra kronor vinnare på Madeleine Min, varpå Acke Li vann en klar seger. Detta föranledde experten att vända sig till mig och utbrista:
-Där ser du. Jag sa ju att det inte var någon dålig häst.
Jag beslöt då att inte rådfråga expertisen i fortsättningen. I stället valde jag själv ut Just Like Daddy i lopp 4 och Borro i lopp 5. Båda vann och plötsligt stod jag på plus igen.

Det firade jag med en varm korv och en dricka. Sedan styrde jag stegen mot toaletten.
Vid pissrännan kom två man och ställde sig på var sin sida om mig. De hade tjocka sedelbuntar i bröstfickorna och pratade högt med varandra.
-Vad står Sacramento Way i? sa den ene.
-En å tretti, sa den andre.
-Det är för dåligt, sa den förste. Då spelar inte jag.
Inte jag heller, tänkte jag och började känna mig som en riktig expert jag också.

Där stod jag alltså en sommarkväll på en travbana mitt i Lappland och pinkade i kapp med två storspelare och funderade på om det skulle vara någon idé att sätta en hundralapp på en häst vid namn Sacramento Way eller inte.

Sedan gick jag ut och spelade hundra kronor vinnare i samtliga fem återstående lopp.Tre av dem gick in, och när jag summerade kvällen visade det sig att jag hade spelat för lite över 700 kronor och fått drygt 1200 tillbaka, vilket alltså betydde en ren vinst på 500 spänn.

Travexperterna som hade tagit med mig till banan stod samtliga på minus, Den ende som gått med vinst var den sörländske gröngölingen som aldrig hade varit på en travbana tidigare.
-Roligt spel det här, sa jag. Vad var det det hette nu igen?
-Nybörjartur, sa experterna.

TRÄGNA TRAVTIPPARE VINNER IBLAND

Jag är medlem i ett travsällskap.
Reglerna är enkla men stränga. Bolaget består av sex personer. Var och en spelar för 100 kronor var sjätte vecka. Sedan ringer man runt till sina kamrater och rapporterar hur tipsraden ser ut.

I de ursprungliga statuterna fastslogs att tre av medlemmarna ska vara flickor och tre ska vara pojkar. Flickorna ska helst vara sömmerskor och samtliga ska ha eller ha haft otur i kärlek för att på så sätt tillföra spelbolaget tur.

På den sistnämnda punkten har dock bestämmelserna lättats något med åren och viss dispens givits.
Medlemmarna är spridda över landet och bor för närvarande i Uddevalla, Färgelanda, Göteborg och Nacka.

Ständig ordförande och sekreterare är bolagets man i Göteborg, som vid varje nytt årsskifte skickar ut ett detaljerat schema över vilka veckor var och en ansvarar för.

Alla vinster sätts in på ett bankkonto som handhas av syndikatets kassörska. När tillräckligt mycket pengar har influtit hålls en telefonkonferens för att hitta lämplig tävlingsdag på Åby, där syndikatets medlemmar då samlas för att spela bort vinsten.

Syndikatets kassörska går först till banken och tömmer kontot samt delar beloppet i sex lika delar. Dessa läggs i sex olika kuvert som delas ut till medlemmarna med uppmaning att spela hårt, bestämt och hänsynslöst på alla högoddsare de ser.

Blir det några pengar över beger sig sällskapet till restaurang Kometen och äter var sin wienerschnitzel samt utbringar fyrfaldiga leven för Björn Goop, Åke Svanstedt, Örjan Kihlström eller annan kusk som med säker styrning har bidragit till måltiden.

Sedan åker var och en hem till sitt och laddar för nya vinstgivande tips.
Några stora pengar inflyter sällan. Det brukar gå cirka fem år innan kontot har växt så mycket att ett nytt besök på Åby blir aktuellt.

Oförstående och fantasilösa kamrerstyper har räknat ut att om vi satte in vår hundralapp direkt på kontot i stället, skulle vi kunna göra en sådan utflykt varje år. Därmed avslöjar de också att de inte har fattat nånting och att de i likhet med de flesta räknenissar fullständigt har missat poängen.

Mitt travintresse grundlades en blåsig sommarkväll i Lycksele för många år sedan. En utförlig rapport om detta följer senare i veckan.

SPRÅKLEKTION PÅ BALKONGEN

På hotellrummet i Dubrovnik låg en pärm med information om både det ena och det andra. En kväll på balkongen upptäckte vi att den för gästernas bekvämlighet var författad på såväl engelska, tyska och franska som kroatiska.

-Nu ska vi se om du kan språket dom talar här nere, sa jag till den älskade särbon.

-Det är klart jag kan, sa hon. Det är ju mitt modersmål.

-Då börjar jag. Fast krumelurerna och snedtaken ovanför bokstäverna hoppar jag över, sa jag och läste högt:

Popijte aperitiv u baru upredvorju ili se tijekom danja opustite uz koktel u baru kraj bazena.
-Ta en aperitif i lobbybaren eller koppla av under dagen med en cocktail vid bassängen, sa särbon.
-Det var rätt, sa jag efter att ha kollat med den engelska versionen.
-Det är klart det var rätt, sa särbon. Jag är ju tolk.

-Det här då, sa jag och läste vidare:

Tijekom boravka ujavnim prostorijama hotela, ljubazne. Var molino da a svako vrijome budete prigodno odjeveni.
-Fast jag kanske uttalar det fel, tillade jag efter att ha hämtat andan.
-Det är bara att läsa som det står,sa särbon. Det uttalas som det stavas.
-Vad betyder det då?
-När ni tillbringar tid i hotellets gemensamma utrymmen, ber vi er vänligen att alltid vara ordentligt klädd, sa särbon.

-Stopp, inte så fort! Jag måste jämföra med den engelska sidan. Ja, det stämmer faktiskt. Det här är ju otroligt.

-Hur så, sa särbon. Vad tror du vi tolkar gör?
-Inte vet jag. Men här kommer en svår. Är du beredd?
-Kom igen.
Zbog Vase sigurnosti, preporucujemo de na dirate i ne branika zivotinje na Babib kuk.
-För er egen säkerhet rekommenderar vi starkt att ni inte vidrör eller matar djuren i Babin kuk-området, sa särbon.

-Vet du vad det heter på tyska då? sa jag.

-Inte exakt, sa särbon.
-Zu Ihren eigenen sicherheit empfehlen wir Ihnen, die Tiere rund um die Hotelanlagen nicht zu berüren oder zu füttern.

Sedan bläddrade jag vidare i pärmen.

-Här står på franska också. Pendant la sejour dans les espaces publics de l´hotel, nous Vous priens gentiment d´etre habilles convenablement tout le temps. Det klarar ju till och med jag trots att jag inte är tolk och inte kan franska.
-Översätt så jag får höra, sa särbon.
-Under sejourer i hotellets publika utrymmen ska ni vara gentilt klädd vid alla tillfällen. Så skulle man ju faktiskt kunna säga på svenska också.

-Inte riktigt väl, sa särbon. Det var ju samma mening som för en stund sedan. Och på svenska heter det väl: När ni uppehåller er i hotellets gemensamma utrymmen ber vi er vänligen att alltid vara korrekt klädd.

-Det var väl ungefär det jag sa?
-Nej, sa särbon. Du sa att man skulle vara gentilt klädd under sejourer i hotellets publika utrymmen.
-Ja, ja, men man förstår ju vad som menas i alla fall.

Sedan bläddrade jag en stund till och sa:

-Här är någon som har spillt mat så det har blivit en stor fläck, men ungefär så här står det på franska: Chaises peuvent etre utilisees par dedans de meza qu´au balcon. Alltså: lämna inte era utensilier på balkongen.
-Det var också en konstig översättning, sa särbon.
-Ja, det medges, sa jag. Jag tror jag lägger ner det här projektet. Du får godkänt i alla fall.
-Tack, det var snällt, sa särbon.
Och därmed är det också dags att sätta punkt för sommarens äventyr i Dubrovnik.

DOBRO JUTRO PÅ ER, ALLA LÄSARE!

Efter en vecka i Kroatien hade jag lärt mig att god morgon heter dobro jutro, god middag heter dobar dan och god afton heter dobro veche.

Jag hade också fått klart för mig att ett heter jedan, för när Kroatien kvitterade till 1-1 mot Italien i fotbolls-EM stod jag i receptionen på hotellet och såg en kypare komma springande och ropa:

-Jedan-jedan!
Vilket omedelbart översattes av min tolkande särbo till 1-1.

På grund av detta kommer jag heller aldrig att glömma att ett heter jedan på kroatiska hur gammal jag än blir. Om någon skulle väcka mig mitt i natten och fråga vad ett heter på kroatiska kommer jag tack vare denne kypare på ett hotell i Dubrovnik att kunna sätta mig upp i sängen och utan ett ögonblicks tvekan utropa:

-Jedan!
Det är på det viset man ska lära sig saker och ting. Läroböcker är nog bra men ingenting går upp mot praktisk erfarenhet i livets hårda skola.

Det påminner mig om en gång när jag var i Finland och genom att läsa på matsedeln utanför ett gatukök lyckades lura ut att en hamburgare heter yksi hampurilainen.

I rena lyckoruset över min nyförvärvade kunskap levde jag en hel vecka på hamburgare, vilka samtliga beställdes med hög röst och allt säkrade finskt uttal.

Sedan lyckades jag också lära mig att adressen till det hotell jag bodde på vid Sanduddsgatan sjutton var Hietaniemenkatu sejtsemäntoista.

Men det orsakade bara problem. När jag satte mig i en taxi och lite nonchalant sa Hietaniemenkatu sejtsemäntoista till chauffören svarade han med en lång mening på finska som jag inte begrep ett ord av. Då var de bara att erkänna sin begränsning och övergå till engelska.

Men engelska duger inte överallt. En gång i Ungern höll det på att gå riktigt illa när jag skulle gå på toaletten. Då hamnade jag längst bort i en korridor mellan två dörrar.

På den ena stod ferfiak. På den andra stod nök.
Det var allt. Varken mer eller mindre.
Lös den ekvationen den som kan.
Där fanns inga symboler i form av långbyxor och klänningar eller herrhattar och damparasoller.
Jag stod länge och funderade på om jag kunde vara ferfiak eller nök. Till slut kom det ut en man genom den ena dörren och drog upp blixtlåset i gylfen och då vågade jag äntligen gå in. Om jag minns rätt var det den dörr det stod ferfiak på.

Första gången jag åkte till Spanien läste jag lite spanska. Men väl på plats kom jag bara ihåg två meningar.

Den ena var El senor Lopez vive en una casa muy hermosa, vilket lär betyda Herr Lopez bor i ett mycket vackert hus. Den andra löd La meza es bastante grande, vilket på svenska motsvaras av den intelligenta frasen Bordet är ganska stort.

Det kommer man inte långt på i Spanien, lika lite som man får så värst mycket uträttat genom att gå omkring i Kroatien och säga dubro jutro på morgonen och dobro veche på kvällen.

Men om Kroatien spelar 1-1 i fotboll någon mer gång skulle jag i alla fall likt den upprymde kyparen kunna utropa: Jedan-jedan.

Betydelsen av främmande språk i allmänhet och kroatiska i synnerhet kommer att utredas ytterligare i den här bloggen längre fram i veckan.

NÄR JAG TOG MIG EN GETING

En morgon vid frukostbordet i restaurangens uteservering på hotellet i Dubrovnik tog jag mig en geting.
Det var dock inte fullt så avancerat som det låter. Saken var den att jag just hade hämtat ett nytt lass från den magnifika frukostbuffén och var på väg att breda mig en honungssmörgås, när en ovanligt stor och ful geting kom flygande utifrån trädgården och satte sig mitt på mackan.

Tillsammans med den älskade särbon försökte jag vifta bort den, men varje gång vi trodde att vi hade lyckats kom den envisa rackaren flygande tillbaka och landade på smörgåsen med en dåres envishet.

Vår belägenhet uppmärksammades snart av en av alla dessa tjänstvilliga servitörer som det vimlade av på hotellet. Han kom till undsättning med en servett i högsta hugg, men inte heller han lyckades dräpa den envisa insekten.

Kyparen mumlade då någonting, varpå han gjorde en ursäktande gest och försvann.

-Vad sa han, du som kan språket, undrade jag och tittade på särbon.
-Han ska hämta ett bättre vapen, svarade hon.
-Ojdå, det låter allvarligt. Bara han inte kommer springande med en kalaschnikov och börjar skjuta skarpt på honungsmackan.

I samma ögonblick satte sig getingen stilla på bordet för ett kort ögonblick. Till min stora förvåning lyckades jag då med servettens hjälp både fånga och krossa den.
Strax därpå återvände kyparen med en tjock bunt servetter i ena näven och en stor flugsmälla i den andra, dock utan att se någon geting.

-I killed him, sa jag.
-Pardon? sa kyparen.
-I finished him. It´s all over.
Mer dramatiskt än så blev det inte.

Efter frukosten åkte vi in till Gamla stan. Men knappt hade vi hunnit sätta oss på en uteservering förrän två kraftiga gubbar började montera ner parasollet över vårt bord. Och i takt med att gästerna gick därifrån bar de också undan borden, så att vi till slut satt ensamma kvar.

-Hör du vad dom pratar om? frågade jag.
-Presidenten är på besök i stan, svarade särbon. Det verkar som om han ska komma till den öppna platsen där borta, och då vill dom ha fritt här för tv-kamerorna,
-Då är det bäst vi går, sa jag. Här kan vi inte sitta mitt i skottfältet.

Då gjorde vi det och tog bussen hem till hotellområdet. När vi närmade oss en av restaurangerna där hoppade plötsligt två uniformerade poliser fram ur buskarna och tittade granskande på oss. De sa inget, men i entrén till restaurangen stoppades vi av en civilklädd vakt.

Den älskade särbon sa något på sitt språk och så blev vi insläppta, men då kom en ännu strängare vakt och skällde på den förste.
-Vad säger han? sa jag.
-Tyst, sa särbon.
-Säger han att jag ska vara tyst?
-Nej, du ska vara tyst så jag hör vad han säger.
-Jaha, sa jag och sedan fick vi gå därifrån.
-Vad var det fråga om egentligen? undrade jag efter en stund.
-Han sa att det var privat i kväll. Dom väntar tydligen på presidenten.
-Han förföljer oss ju överallt, sa jag. Nu går vi hem. Bara han inte kommer till hotellet också.
Men där fick vi äntligen vara i fred.