ATT BESTÄLLA HOTELLRUM

Redaktör A skulle en gång åka till Malmö med en kollega som hette Johansson. Redaktör A hade beställt hotellrum i god tid. Johansson hade glömt att boka. Och när han dagen före avresan ringde runt till hotellen i Malmö var det fullt överallt.

– Det ska jag ordna, sa redaktör A på andra sidan skrivbordet. Lyssna noga nu, så ska du få lära dig hur sånt här går till.

Sedan grep han telefonluren, slog numret till Hotell Savoy i Malmö och bad att få tala med portieren.

– God dag, sa han med myndig röst. Mitt namn är Johansson och jag ringer från Uddevalla. Jag skulle vilja ha ett rum natten mellan fredag och lördag.

– Här är tyvärr fullt, sa portieren.

Redaktör A lät då mycket förvånad och undrade hur detta kunde komma sig, varpå han övergick till att fråga lite om hur det stod till i Malmö nu för tiden. Sedan påpekade han hur trevligt det alltid var på Savoy och berättade vid vilket bord han brukade sitta i restaurangen samt undrade om den gamle hovmästaren fortfarande var kvar. 
Han fortsatte med att berömma servicen i allmänhet och portierdisken i synnerhet samt framhöll hur tråkigt det var att man inte hade plats för en gammal stamgäst, samtidigt som han allt mer började låta som P G Gyllenhammar på rösten.

På andra sidan skrivbordet satt Johansson och blev allt mer orolig av alla dessa lögner. Till slut skakade han förskräckt på huvudet och vinkade avvärjande.

Redaktör A höll då för luren med ena handen och väste:

– Vill du ha rum eller inte?

– Ja, men . . . sa Johansson.

– Var då tyst och låt mig sköta det här, sa redaktör A.

Sedan tog han bort handen från luren och bytte till Gyllenhammarröst igen:.

– Ursäkta avbrottet, portiermästarn, men vi ska strax börja ett sammanträde här, och styrelsens ordförande påkallade min uppmärksamhet.

– Åh, är det direktör Johansson i Uddevalla, sa portieren. Jag ber om överseende, men jag kände inte igen direktörn från början. Då ska vi naturligtvis ordna ett rum.

– Jag trodde nog det, sa redaktör A med Gyllenhammarröst.

Men detta var bara början på ett hisnande äventyr, som fortsätter senare i veckan i denna blogg.

RAPPORT FRÅN EN SÖMNLÖS NATT

Det har blivit dags för upplösningen på det nattliga drama som utspelades i den kommunala fritidsbyn i Östersund. I baracken Sov i ro hade jag just släckt ljuset och somnat vid halv tolv-tiden när jag väcktes av att det lät som militära marschövningar i korridoren.

Här är min rapport minut för minut:

Klockan 23.55: Någon springer fram och tillbaka i korridoren med grova skor så att hela kåken skakar.
23.58: Slammer i köket, åtföljt av flera knäppningar från dryckesburkar.
00.10: Någon ropar efter en som heter Evert.
00.16: En rapning dånar genom korridoren av ungefär samma styrka som ljudet från en motorsåg.

00.25: Någon släpper väder med ett brak, åtföljt av rungande skrattsalvor.

00.32: Nya rop efter han som heter Evert.
00.40: Hastig språngmarsch genom korridoren, accompanjerad av tjut och flämtningar som om flera personer springer på kapp.
00.53 Tre dryckesburkar öppnas i tät följd.

00.55. Nya rapningar, och den här gången låter det som om de sågar ner halva väggen.

01.00-01.30: Diverse dunkningar och skrapningar från olika håll i byggnaden. De avtar efter hand och jag är nära att somna in, när jag på nytt blir klarvaken av att någon ropar efter Evert.
01.43: Någon spolar på toaletten och smäller med locket, åtföljt av våldsamma skrattsalvor,

01.50-02.10: Marschövningar i korridoren.

02.15: Evert anländer och hälsas med applåder och visslingar samt frågan: Var fan har du varit, Evert?
02.20-02.35: Ljudkuliss av mummel, då och då avbruten av skratt och tjut, medan Evert uppenbarligen redogör för sina förehavanden.

02.42: Motorsågsimitatören rapar tre gånger i tät följd, och nu börjar jag undra om det verkligen är rapningar. Kanske kör dom verkligen med motorsåg ute i köket.

03.10 måste jag har slumrat in, för jag minns bara att jag tittade på klockan och tänkte att det åtminstone ska bli skönt att få sova lite på morgonen för nu måste väl hela gänget vara på väg att slockna.
Därför blir jag minst sagt förvånad när jag väcks av ett nytt brak och upptäcker att klockan bara är lite över sex.

Det smäller i dörrar och springer i korridoren. Stolar skrapar, vattenkranar brusar, kastruller skramlar och porslin klirrar utifrån köket. Om det inte hade varit söndag skulle jag trott att det var något arbetslag som skulle ut och jobba i skogen. Han med motorsågen tänker dock tydligen inte vara med, för han hörs inte av på hela morgonen.

När jag slutligen stiger upp vid niotiden är det alldeles tyst i baracken. En nästan kuslig stillhet råder efter nattens kravallartade uppträdanden, och hade det inte varit för att mitt ressällskap tyckt sig ha hört ungefär samma saker, skulle jag nästan varit böjd att tro att jag hade drömt alltsammans.

Men just som jag är på väg mot rummet efter avslutad frukost uppenbarar sig en besökare i korridoren. När han får syn på mig ropar han:
-Spelar du fotboll?

-Javars, svarar jag osäkert.

-Är du fotbollsspelare? undrar mannen lite irriterat.
-Tja, säger jag för jag begriper inte vad det är fråga om.
-Är du fotbollsspelare från Malung? frågar mannen då med skärpa eftersom jag tydligen fattar trögt.
-Nej, svarar jag.
-Vet du vilka rum dom bor på? undrar mannen.
-Jag tror inte dom är inne, svarar jag, samtidigt som det går upp för mig att här kan en del av gåtans lösning finnas.
Det skulle dock vara mig främmande att utpeka någon speciellt grupp för att ha stört min nattsömn, men så mycket vågar jag påstå som att fotbollsspelarna från Malung har bra driv i steget.

DE TUNNA VÄGGARNAS HOTELL

Under resan på Inlandsbanan hade det blivit dags att övernatta i den kommunala fritidsbyn i Östersund. Baracken vi inkvarterades i hette Sov i ro enligt en skylt ovanför dörren, och bara det lät olycksbådande.

Rummet var dessutom beläget i början av en lång korridor, nära toaletterna och det gemensamma köket. Väggarna verkade lövtunna och var av en sort som inte utestänger utan snarare fortplantar alla ljud på ett besynnerligt sätt. När någon hostade i andra ändan av baracken skrällde det till så man hoppade högt av förskräckelse.

Ja, ja, man kanske vänjer sig, tänkte jag och la mig på rygg i min underslaf och tittade upp i sängbottnen ovanför, som bestod av en träskiva där någon hade skrivit med tuschpenna:

Här låg Ivan Kuckel och småfiste den 12 juli 1985.
-Sov i ro, sa jag sedan till mina medresenärer och släckte ljuset vid halv tolv-tiden.

Tjugo minuter senare väcktes jag av att det lät som om en pluton pansarjägare genomförde marschövningar i korridoren, och sedan dröjde det många timmar innan jag kunde somna om.

Fortsättning följer.

SPRÅKLEKTION PÅ BALKONGEN

På hotellrummet i Dubrovnik låg en pärm med information om både det ena och det andra. En kväll på balkongen upptäckte vi att den för gästernas bekvämlighet var författad på såväl engelska, tyska och franska som kroatiska.

-Nu ska vi se om du kan språket dom talar här nere, sa jag till den älskade särbon.

-Det är klart jag kan, sa hon. Det är ju mitt modersmål.

-Då börjar jag. Fast krumelurerna och snedtaken ovanför bokstäverna hoppar jag över, sa jag och läste högt:

Popijte aperitiv u baru upredvorju ili se tijekom danja opustite uz koktel u baru kraj bazena.
-Ta en aperitif i lobbybaren eller koppla av under dagen med en cocktail vid bassängen, sa särbon.
-Det var rätt, sa jag efter att ha kollat med den engelska versionen.
-Det är klart det var rätt, sa särbon. Jag är ju tolk.

-Det här då, sa jag och läste vidare:

Tijekom boravka ujavnim prostorijama hotela, ljubazne. Var molino da a svako vrijome budete prigodno odjeveni.
-Fast jag kanske uttalar det fel, tillade jag efter att ha hämtat andan.
-Det är bara att läsa som det står,sa särbon. Det uttalas som det stavas.
-Vad betyder det då?
-När ni tillbringar tid i hotellets gemensamma utrymmen, ber vi er vänligen att alltid vara ordentligt klädd, sa särbon.

-Stopp, inte så fort! Jag måste jämföra med den engelska sidan. Ja, det stämmer faktiskt. Det här är ju otroligt.

-Hur så, sa särbon. Vad tror du vi tolkar gör?
-Inte vet jag. Men här kommer en svår. Är du beredd?
-Kom igen.
Zbog Vase sigurnosti, preporucujemo de na dirate i ne branika zivotinje na Babib kuk.
-För er egen säkerhet rekommenderar vi starkt att ni inte vidrör eller matar djuren i Babin kuk-området, sa särbon.

-Vet du vad det heter på tyska då? sa jag.

-Inte exakt, sa särbon.
-Zu Ihren eigenen sicherheit empfehlen wir Ihnen, die Tiere rund um die Hotelanlagen nicht zu berüren oder zu füttern.

Sedan bläddrade jag vidare i pärmen.

-Här står på franska också. Pendant la sejour dans les espaces publics de l´hotel, nous Vous priens gentiment d´etre habilles convenablement tout le temps. Det klarar ju till och med jag trots att jag inte är tolk och inte kan franska.
-Översätt så jag får höra, sa särbon.
-Under sejourer i hotellets publika utrymmen ska ni vara gentilt klädd vid alla tillfällen. Så skulle man ju faktiskt kunna säga på svenska också.

-Inte riktigt väl, sa särbon. Det var ju samma mening som för en stund sedan. Och på svenska heter det väl: När ni uppehåller er i hotellets gemensamma utrymmen ber vi er vänligen att alltid vara korrekt klädd.

-Det var väl ungefär det jag sa?
-Nej, sa särbon. Du sa att man skulle vara gentilt klädd under sejourer i hotellets publika utrymmen.
-Ja, ja, men man förstår ju vad som menas i alla fall.

Sedan bläddrade jag en stund till och sa:

-Här är någon som har spillt mat så det har blivit en stor fläck, men ungefär så här står det på franska: Chaises peuvent etre utilisees par dedans de meza qu´au balcon. Alltså: lämna inte era utensilier på balkongen.
-Det var också en konstig översättning, sa särbon.
-Ja, det medges, sa jag. Jag tror jag lägger ner det här projektet. Du får godkänt i alla fall.
-Tack, det var snällt, sa särbon.
Och därmed är det också dags att sätta punkt för sommarens äventyr i Dubrovnik.

PÅ FÖRSTA PARKETT VID POOLKANTEN

På hotellet i Dubrovnik var det aerobics och vattengympa ett par gånger om dagen, precis som i Sällskapsresan på bio en gång för länge sedan.
Och precis som i filmen glesnade skarorna av motionerande turister för varje dag som gick.

Tillsammans med den älskade särbon låg jag på första parkett vid poolkanten och följde utvecklingen med spänning.

Varje dag anlände nya turister, och då fylldes skarorna på för en stund. Men de flesta tröttnade snart, trots att gympaledaren klädde ut sig i både bastkjol och peruk och sprang runt och tjoade som om han hade blivit vansinnig.

En dag kom två bussar fulla med japaner. De formligen vällde ut ur de stora fordonen och spred sig myllrande över hela hotellet. Det var nästan så man hörde Sven Jerrings radioreferat från OS i Berlin 1936: Japaner, japaner,överallt japaner.

På hotellet var det likadant. Vart man kom såg man bara japaner, dock sällan utomhus och aldrig vid poolen eller på stranden.

-Undrar vad dom gör hela dagarna, sa jag till särbon vid poolkanten.
-Dom sitter där inne och spelar kort, svarade hon. Jag såg dom förut när jag var inne och hämtade solkräm.

När jag gick in och tittade fick jag se ett stort antal japaner i slips och kostym sitta vid ett långt bord och spela kort under djup tystnad och med allvarlig uppsyn.

När jag råkade stöta till en stol i ena hörnet av lokalen så att ett lätt skrapande hördes, tittade samtliga upp på mig med så förebrående min att jag vände och snabbt smög därifrån.

En annan fascinerande gäst var en ensam man i 70-årsåldern som hela dagarna vandrade omkring i långbyxor, keps och tjock långärmad tröja med uppfälld krage, trots att det var 32 grader i skuggan. Han gick aldrig ner till stranden, men ibland satt han under ett parasoll i trädgården och läste en fransk tidning.

Vi funderade mycket på vem han kunde vara. För egen del gissade jag på en excentrisk miljardär som nyligen hade sålt sitt multinationella företag och dragit sig tillbaka från offentligheten, medan särbon lutade åt att det var en gammal fransk bonde,som aldrig tidigare varit utanför sitt lands gränser och blivit bjuden på resan av sina barn på ålderns höst.

Han gick med långsamma, släpande steg. Ibland på kvällarna när det var alldeles tyst i hela hotellet kunde man höra hans hasande i korridoren, blandat med en lätt flåsande andhämtning. Stannade man då upp och väntade kunde man efter en stund se hans spöklika gestalt titta fram bakom ett hörn som i en scen ur en gammal Hitchcockfilm.

Han var ganska lik Hitchcock också, så man fick lite kalla kårar efter ryggraden när man mötte honom i någon avlägsen korridoren framåt natten.

-Du som är tolk och talar alla språk kan väl försöka övertala fransmannen att ställa upp i vattengympan, föreslog jag en dag.

-Inte en chans, sa särbon. Han har ju inte ens kavlat upp ärmarna på den där tjocka tröjan sedan han kom hit.

En annan grej som förbryllade oss mycket var att när vi satt på balkongen kunde vi ibland höra en uggla hoa mitt på ljusa dagen.

-Jag undrar om det verkligen är en uggla, sa jag efter några dagar.
-Vad skulle det annars vara, sa särbon.
-Har du tänkt på att det började samma dag som japanerna kom, sa jag. Jag undrar om det inte är en japan som sitter på en balkong här någonstans och hoar.

Men vi fick aldrig någon riktig klarhet i detta, för plötsligt en dag reste alla japanerna iväg lika hastigt som de kommit. Då upphörde hoandet nästan men inte helt, så egentligen var vi lika frågande som förut.

Fortsättning följer.