SKJORTA, TIMPA OCH ZAMORA

Jag hade golfbyxor och slipover och var åtta år och trodde att så skulle det förbli resten av livet.
Jag minns lukter, smaker och känslor som om det var i går. Ostsmörgås och varm choklad, skrubbsår på knäna, födelsedagskalas med gräddtårta och skolavslutning med Den blomstertid nu kommer.

Fotboll på ängen uppe i skogen, handsydd trea som spruckit i sömmen och Alfapastiller för två blanka tioöringar och en stor kopparfemöring.

Men tabletterna åt man ogärna. Det var bilderna vi var ute efter.

Hasse Jeppson, Djurgården, i vit träningsoverall, Rune Larsson, AIK, i slips och kostym, Magnus ”Skjorta” Bergström, Degerfors, liggande i luften när han boxar bort bollen, en klackande Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra och en nickande Hilmer ”Kinesen” Pettersson i Djurgården.

För att inte tala om Lennart ”Nacka” Skoglund i AIK-dress. Den fick man ge halva Hälsingborgs IF för och ändå lägga Calle Palmér emellan.

Så småningom växte samlingen. Buntarna med gummisnodd blev flera. Det blev olika buntar för svartvita bilder och färgbilder. Sedan kom OS-medaljörer och ishockeyspelare.

Men det var de allsvenska bilderna som räknades. Där fanns Ingvar ”Tjotta” Olsson i AIK på språng med sträckt vänsterben, där fanns en klackande Sanny Jacobsson i Gais med grön träningsoverall och där fanns Örebromålvakten Lasse Karlsson som kastade sig med ett tigersprång mot bollen.

Dessa bilder på idolerna påverkade oss småkillar på ett både självklart och fullkomligt orimligt sätt. Vi ville vara som dem, göra som de gjorde. Vi begrep inte att bilderna var tagna på en hundradel av en sekund. Vi tog dem som rättesnören och instruktionsbilder och det fick de mest häpnadsväckande konsekvenser.

Sven Sjöblom i IFK Göteborg till exempel. Han verkade ha händerna på ryggen när han sköt. Det såg man tydligt på Alfabilden. Det måste väl vara en finess av något slag, tänkte vi. Med påföljd att när någon kom fri framför mål på ängen uppe i skogen och skulle skjuta, kunde han plötsligt slänga bak händerna på ryggen för så gjorde ju Sjöblom, Det var många solklara målchanser som sumpades på grund av honom.

Men vi begrep inte bättre. Och vi fortsatte att köpa tablettaskar. Jag hade en krona i veckopeng. Det räckte till fyra askar, och ibland tjänade man ihop till någon krona extra genom att springa ärenden. Alla pengar investerades i Alfapastiller. Till slut orkade jag inte ens hälla ut tabletterna. Jag plockade bara upp bilderna och kastade bort askarna. Det fick till följd att jag gick omkring med ständigt dåligt samvete för att någon vuxen skulle komma på mig med detta ofattbara slöseri.

Samlingen bara växte, och det var sällan någon kamrat kunde övertrumfa mig med någon bild jag inte hade. Det fanns egentligen bara en mörk fläck på himlen under dessa år och det var IFK Norrköpings målvakt Bengt ”Zamora” Nyholm.

Han gick helt enkelt inte att få tag i. Man visste att han fanns i verkligheten, men det kom aldrig några bilder på honom. Det var något spöklikt över Zamora Nyholm. Han både fanns och inte fanns.

Ryktet gick på skolgårdar och bakgator att det fanns en bild på Zamora i helfigur när han gjorde en akrobatisk räddning. Ingen hade sett den, men många hade hört talas om den.

Detta sporrade mig bara ännu mer. Jag köpte fler och fler tablettaskar, men när jag öppnade dem låg där bara bilder på spelare i Sandvikens IF. Det var något skrämmande och övernaturligt med Alfatabletterna den sommaren. I varenda ask var det Sandvikens IF. Jag vet inte hur många dubletter jag hade på Arne Hodin, Åke Kling och Stig ”Tjofsen” Olsson.

Jag minns att jag tänkte att det måste ha blivit fel någonstans. Förmodligen hade dom skickat alla askarna med Zamora till Sandviken.

På så sätt fick jag också en lektion i lagen om tillgång och efterfrågan, även om jag inte begrep det förrän långt senare. Zamora Nyholm skulle säkert inte ha varit så där oerhört efterfrågad om han hade funnits i lite större upplaga i mina hemtrakter. Både Kalle Svensson och Arne Arvidsson var väl minst lika bra målvakter men de stod inte alls lika högt i kurs för de var lättare att få tag i.

ATT SAMLA ALFABILDER

Vi som växte upp på 50-talet glömmer aldrig askarna med Alfapastiller. Inte för tabletternas skull utan för bildernas.

De första kom 1949 och föreställde allsvenska fotbollsspelare. Till en början var de svartvita men från och med 1955 trycktes de i färg. På baksidan fanns en kort presentation av varje spelare med namn, ålder, klubb, yrke och egenskaper som fotbollsspelare.

Varje tablettask innehöll en bild och kostade 25 öre. Tabletterna var ”välsmakande och välgörande”, försäkrade reklamtexten på asken. I själva verket hade de en syrlig och säregen smak och klumpade ofta ihop sig. Utan fotbollsbilderna hade de nog inte gått att sälja.

Allt som allt gavs det ut 1702 bilder. De allra flesta föreställde allsvenska fotbollsspelare men det fanns också speciella serier från OS i Helsingfors 1952, fotbolls-VM 1958, ett antal ishockeyspelare samt en särskild serie boxningsbilder på Ingemar Johansson.

Hur det var att växa upp på 50-talet och samla Alfabilder ska det handla om i den här bloggen den närmaste tiden.

DET RINGER, DET RINGER

Här om dagen ringde det i Berras telefon. När han svarade med ett hallå, som han brukar, var det en kvinnlig röst som sa:
-Kan jag komma in i eftermiddag?

-Varför det? sa Berra.

-Det puttrar så konstigt där bak, sa damen.
-Jaha, sa Berra. Och vad ska jag göra åt det?
-Jag tänkte ni kunde titta på det, sa damen.
-Verkligen inte, sa Berra. Ring vårdcentralen i stället.
-Men ni sa ju att jag kunde ringa om det blev fel på avgassystemet igen, sa damen.
-Jag är inte intresserad av era avgaser, sa Berra.
-Men det puttrar så konstigt, sa damen.
-Då har ni väl ätit något olämpligt, sa Berra och ringde av.

Efter ytterligare ett par samtal av samma sort förstod han att det var folk som ringt fel nummer. Efter att några gånger ha talat om att detta inte var den bensinmack de trodde, tröttnade han på allt konstigt prat och började ge igen.

-Är det macken? var det en man som undrade.
-Nja, sa Berra. Det är ju inget lätt val. Mac eller PC, det beror på vad man ska ha den till.
-Hur så? sa mannen.
-Ska du ha den hemma rekommenderar jag PC, sa Berra. Många anser att Mac håller högre kvalitet men det är också lite dyrare.

-Vänta lite nu, sa mannen. Jag har väl inte sagt . . .

-Ska vi slå till med en PC då, sa Berra. Kommer du och hämtar eller ska vi köra hem den?
-Vad är detta? sa mannen.
-Datorer, sa Berra. Vill du ha den nu eller med samma?
-Jag fattar ingenting, sa mannen.
-Då föreslår jag absolut en PC, sa Berra. Den är lättare att lära sig.
-Jag ska inte ha någon dator, sa mannen.
-Det kunde du väl ha sagt direkt, sa Berra. Men tack för påringningen och välkommen åter.

Han hann dock knappt avsluta samtalet förrän det ringde igen.

-Hallå,sa Berra.
-Är det macken? undrade en hes röst.
-Nej, sa Berra. Men bra nära.
-Vad menas med det? sa den hese. Är det macken eller är det inte?
-Det är Mackan, sa Berra. Mackan Pettersson.
-Vem? sa den hese.
-Hammarbys legendariske hockeyspelare, sa Berra. Har du verkligen inte hört talas om mig?
-Nä, sa den hese.

-Det var konstigt, sa Berra. När jag blev skadad under OS-hockeyn i St Moritz 1948 samma dag som mahatma Gandhi avled efter ett attentat i Indien, så hamnade vi på löpsedlarna bägge två.

-1948? sa mannen. Då måste du ju vara nästan hundra år.
-Hundratvå, sa Berra. Vill du veta vad som hände eller inte?
-Ja, ja, sa mannen.
-Det var i matchen mot USA, sa Berra. Jag fick en tryckare så dom fick köra mig till sjukhus och det var osäkert om jag skulle kunna vara med mot Kanada. Det kom överst på löpsedlarna hemma i Sverige. MACKAN SKADAD stod det med jättebokstäver och sedan en liten, liten rad längst ner med texten: Gandhi död. Men så begrep dom sig på nyhetsvärdering på den tiden. Hallå. Hallå. Vart tog du vägen . . .

Nästa samtal kom från en äldre dam.

-Är det macken? undrade hon.
-Inte riktigt, sa Berra. Men nära på.
-Hur så?
-Det heter inte Macken, sa Berra. Det heter Måcken. Du minns väl den gamla teve-serien med Roy och Roger?

-Roy och Roger? sa damen.

-Ja, vem av dom vill du prata med? sa Berra.
-Jag tänkte bara . . . sa damen.
-Nej, jag bara skojade, sa Berra. Dom jobbar inte här. Men vi uttalar vår mack på samma sätt. Måcken.
-Måcken? sa damen tvivlande.
-Nej, sa Berra. Tjockare å-ljud ska det vara. Och lite längre. Måååcken. Försök igen.
-Måååcken, sa damen prövande.
-Det var bättre, sa Berra. Vad kan jag stå till tjänst med?

-Jag skulle fråga om jag kunde lämna in bilen, sa damen.

-Gör inte det, sa Berra. Du såg väl hur det gick för skollärarn?
-Nej, sa damen osäkert. Hur gick det?
-Dom hittade den inte, sa Berra. Den är väl här nånstans, sa dom hela tiden och så smet dom undan.
-Då kanske jag inte . . . sa damen.
-Fast jag kan ju be att Syltas pojk tar hand om den, sa Berra. Så kanske det går bättre.
-Jag tror jag ringer någon annanstans, sa damen.
-Då ber jag att få tacka för samtalet och önska lycka till i framtiden, sa Berra och stängde av telefonen.

DET PUTTRAR SÅ KONSTIGT

När Berra svarade i telefon för en tid sedan var det en dam som undrade om hon kunde komma in i eftermiddag.
-Var då, sa Berra. Här hos mig?
-Ja, var annars? sa damen.

-Jag är nog inte hemma då, sa Berra.

-Men ni måste hjälpa mig, sa damen.
-Med vad? sa Berra.
-Det puttrar så konstigt där bak, sa damen.

-Då har ni väl ätit något olämpligt, sa Berra.

-Men det är inte på mig, sa damen. Det är bilen.
-Då får ni väl ringa en bilverkstad, sa Berra.
-Det har jag ju gjort, sa damen.

-Och vad sa dom där? undrade Berra.

-Det är ju det jag undrar, sa damen.
-Men det kan väl inte jag veta, sa Berra.
-Ni sa ju att jag skulle ringa igen om det blev fel på avgassystemet, sa damen.
Berra förklarade då att det var fel nummer och påpekade att han tyvärr inte kunde göra något åt saken.
Fortsättning följer senare i veckan.

KONSTEN ATT GÖRA EN V5:A

Tips till travtips kan man inte få för många av.
Vi har tidigare i den här bloggen gått igenom hur man vid besök på travbanan bör tänka på att stå på rätt ställe under ett lopp, tala med samma person som när man vann senast eller ha samma kläder på sig som när man fick in den där högoddsaren som ingen annan i sällskapet trodde på. Vi har även gått igenom vikten av att gå och pinka på samma toalett hela tiden samt att äta hamburgare vid rätt tillfällen under plats- och vinnarspel.

I dag har turen kommit till konsten att konstruera ett V5-system.

Det viktigaste i det sammanhanget är att ha en bra grund att stå på. Många hävdar då att två spikar är en ypperlig utgångspunkt.
Det är bara det att när jag spelar finns det aldrig två spikar som verkligen håller. Och skulle det någon gång göra det blir det så låg utdelning att det inte ens täcker insatsen.

Experternas tips i programblad och tidningar lägger vi alltså genast åt sidan. Däremot kan man med fördel utgå från gamla beprövade turnummer. Man kan till exempel ta de fyra sista siffrorna i sitt personnummer och lägga till en häst på måfå. Man kan använda sitt telefonnummer, sitt postnummer eller sin pinkod när man besöker bankomaten för att hämta pengar till insatsen.

Möjligheterna är i princip obegränsade för en uppfinningsrik travtippare. När jag en gång gästade banan i Lycksele fastnade jag för numret på hyrbilen. Det slutade med att jag var en halv hästlängd från att kamma hem 8 000 kronor.

Jag tog de tre sista siffrorna på hyrbilens nummerplåt som var PTM 432. Då hade jag hästarna 4, 3 och 2 i de tre första loppen. För att få ihop till de återstående två avdelningarna beslöt jag använda mig av M:et också. Det är 13:e bokstaven i alfabetet, men eftersom det bara var 12 hästar med i varje lopp delade jag upp det i 12 plus 1 och hade min utgångsrad klar.

Sedan plockade jag ut ytterligare en häst i två av loppen och fyllde på med samtliga hästar i ett.

På så sätt fick jag ihop ett litet minisystem på 48 rader som jag lämnade in jämsides med sällskapets stora fyrmannasystem på ett par tusen rader, utarbetat av kunniga hästkarlar och spränglärda travexperter med åtskilliga års samlad erfarenhet i ryggen.

Detta jättesystem sprack naturligtvis så det sjöng om det på ett tidigt stadium.

Mitt eget lilla bilnummersystem glömde jag till en början bort i all villervallan, för jag var upptagen med att mata totoluckorna med hundralappar i vinnarspelet, samtidigt som nästan all koncentration var inriktad på att stå på rätt ställe, pinka på rätt toalett, tala med rätt personer och äta hamburgare vid rätt tillfällen.

Det var inte förrän alla pengarna var uppspelade och det var dags att åka hem, som jag erinrade mig mitt eget lilla V5-system och till min stora häpnad upptäckte att jag hade fyra rätt på det. Det gav visserligen inga pengar, men jag hade i alla fall lyckats betydligt bättre med mina 48 rader än sakkunskapen med sitt jättesystem.

-Går du och smygspelar bakom ryggen på oss, sa de andra när jag lite försynt påpekade detta.

-Ja men titta, jag hade ju fyra rätt, sa jag.
-Vilken missade du? sa en av experterna.
-Bråns Brandy, sa jag.
-Är du inte riktigt klok, sa experten. Det var ju den säkraste av allihop.
-Den var inte med på bilnumret, sa jag.
-Men herregud, sa en annan av experterna. Tänk om jag hade fått ta hand om det här systemet. Då hade vi ju haft V5:an som i en ask.
-Du hade ju hand om ett på ett par tusen rader, invände jag.
-Ja, men det var ingen som kunde ana att Gnista Urö skulle galoppera, sa experten.

Sedan återstod bara att åka hem samt konstatera att ingen i sällskapet hade blivit rik på pengar men att samtliga hade berikats med en hel del erfarenheter.

ÄNNU MERA TRAVTIPS

Det finns olika tillvägagångssätt när det gäller att göra sig en förmögenhet på trav.
Det handlar inte enbart om V75, utan man kan också besöka en travbana.

Då har man två huvudsakliga alternativ. Man kan antingen spela vinnare och plats i lopp efter lopp. Eller så kan man samla ihop alla sina pengar och satsa dem på en V5:a,

Själv har jag aldrig fått in någon sådan, så jag kanske inte är rätt man att uttala mig i det här sammanhanget. Som teoretiker vill jag dock hävda att jag håller sensationellt hög klass och jag backar inte heller för att ge råd åt andra.

Därför ska vi lite längre fram i veckan titta närmare på konsten att konstruera ett V5-system.

RAMSOR RÄDDADE KLANTIG KÅSÖR

Redan i 25-årsåldern insåg jag att jag var på väg att bli gammal och gaggig.
Jag brukade visserligen komma ihåg att ta på mig skorna,när jag skulle gå ut, men när det var gjort kunde jag ibland inte minnas vart jag var på väg.

Och när jag äntligen kom ihåg det, kunde jag inte erinra mig vad jag skulle dit att göra samt framför allt vad jag skulle ha med mig när jag gick hemifrån.

Det började en dag när jag åkte till jobbet och upptäckte att jag hade glömt plånboken och därför inte kunde gå ut och äta lunch.

När jag skulle titta på klockan för att se om jag hade tid att åka hem och hämta pengar insåg jag att jag hade glömt mitt armbandsur också.

Och när jag kom hem på kvällen kunde jag inte ta mig in för jag hade glömt nyckeln på köksbordet.
Då var det bara att inse att så här kan det inte fortsätta.

Jag kom då fram till att minnesramsor var en grej att satsa på. I skolan hade man fått lära sig att räkna upp Hallands floder genom att nöta in dem i hjärnan. Viskan, Ätran,Nissan och Lagan satt som gjutna i skallen vare sig man ville eller inte.

Den blomstertid nu kommer gick också som ett rinnande vatten därför att man hade upprepat den tillräckligt många gånger. Detsamma gällde tyska prepositioner och oregelbundna verb.

Nu bestämde jag mig för att göra likadant med det jag skulle ha i fickorna när jag gick ut. Tyska prepositioner i all ärs, men de går inte att betala eller låsa upp dörrar med.

Detta inträffade alltså för många år sedan, men jag ska aldrig glömma min första minnesramsa på det här området. Så här löd den:

Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändstickor, näsduk, stålkam och kulspetspenna.
Dessa ord upprepades som ett mantra morgon, middag och kväll tills de satt som berget.

Efter något år övergick jag till pappersnäsdukar samtidigt som jag bytte frisyr. I samma veva försvann stålkammarna ur modet, men jag var så van att ha en sådan i ramsan att det var svårt att bli av med den. Till slut lyckades jag dock lära mig att säga;

Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändstickor, kam och kulspetspenna.

När jag hade fått in det i skallen insåg jag att jag knappast behövde precisera sorten av penna heller, samtidigt som jag övergick från tändstickor till tändare. Ramsan fick då följande lydelse: Klocka, plånbok, nycklar, cigaretter, tändare, kam och penna.

På den nivån stannade jag i många år, men sedan slutade jag röka och övergick till snus, varför ramsan genomgick följande förändring: Klocka, plånbok, nycklar, snus, kam och penna.

Några år senare slutade jag även att snusa och övergick till nikotintuggummi samt skaffade läsglasögon. Den nya ramsan fick då följande utformning: Klocka, plånbok, nycklar, glasögon, tuggummi, kam och penna.

 

Efter en tid lade jag av med nikotintuggummit också, samtidigt som jag skaffade mobiltelefon och upptäckte att det inte fanns så mycket hår kvar att kamma. Vi är då nästan framme i nutid, och sedan dess har ramsan inte genomgått någon förändring. I skrivande stund lyder den således: Klocka, plånbok, nycklar, glasögon, telefon och penna.

I 40 års tid har jag alltså inlett dagen med att klappa mig på fickorna och dra en sån här ramsa för mig själv. Och nästan varje gång har jag tänkt på den gamla historien om fransmannen som kom ut från en bordell och gjorde korstecken.

Detta uppmärksammades av en äldre herre i ett hus på andra sidan gatan. Dag efter dag kom mannen ut från bordellen. Så fort han stängt dörren bakom sig stannade han upp på trappan och korsade sig.

Till slut kunde mannen på andra sidan gatan inte låta bli att gå ut och säga:

-Jag kan inte undgå att lägga märke till att ni besöker bordellen varje dag. Samtidigt förstår jag att ni är en god katolik eftersom ni gör korstecken varje gång ni kommer ut därifrån.
-Jag gör inte korstecken, svarade mannen. Jag bara kollar att jag har hatten på huvudet, gylfen knäppt och plånboken i innerfickan.
Så vid närmare eftertanke kanske man inte behöver vara så orolig. Det finns tydligen de som har det värre.