NÄR PANSARGENERALEN BOMMADE

Modern femkamp var i många år den verkliga svenskgrenen. Den kom med på OS-programmet i Stockholm 1912, och i de tre första spelen lade Sverige beslag på alla tre medaljerna. I Stockholm till och med sex av de sju första platserna.

Men den som gick till historien var amerikanen som sprängde sig in i det svenska blocket och kom femma. Han hette George S Patton och blev så småningom mera känd som pansargeneral i andra världskriget.

Till saken hör att Patton ansåg sig ha blivit lurad på en medalj i Stockholm efter att ha råkat ut för en malör i skjutmomentet. Men han hade sig själv att skylla. Den blivande pansargeneralen tyckte nämligen att man borde använda ett militärt vapen och sköt med en betydligt mer grovkalibrig pistol än övriga deltagare.

Pattons grövre ammunition trasade sönder tavlans mittpunkt och det gick inte att avgöra hur många träffar han hade. Han tilldömdes en bom, trots att medtävlarna ansåg att samtliga skott träffat prick. Därmed blev han inte bättre än 21:e man i skyttet och det förstörde hans medaljchanser.

Trettio år senare ledde Patton amerikanska pansartrupper i Nordafrika, var med om landstigningen i Italien och utmärkte sig som en av de främsta befälhavarna efter invasionen i Normandie. Han blev känd för sin tuffa stil och sina kontroverser med politiker, vilket ledde till färgstarka men mindre välbetänkta uttalanden i pressen.

Hans soldater avgudade honom. ”Vi skulle ha följt honom till helvetet och tillbaka”, var ett ofta återkommande citat. Patton var en handlingens man, och hans eget favorituttryck lär ha varit: ”Ingen jävel har någonsin tagit ett bra beslut i en snurrfåtölj”.

I november 1945, ett halvår efter krigsslutet, besökte han åter Sverige, inbjuden av den svenska regeringen. Han åt middag med arméchefen Archibald Douglas och lär även ha gjort ett informellt besök hos Gustav V på Tullgarn.

Men höjdpunkten för Patton torde ha varit träffen med det svenska femkampslaget från 1912.

Det berättas om en glad kväll på Grand Hotel med många utbringade skålar. Fram på småtimmarna plockades pistoler fram och man beslöt anordna en ”omskjutning” av OS-tävlingen. Patton blev tvåa och uppgavs ha varit mycket nöjd när han fick med sig den nya måltavlan som minne av den glada tillställningen.

Han återvände till Tyskland, och en månad efter Sverigebesöket omkom han i en bilolycka i närheten av Heidelberg.

För svensk del har den moderna femkampen gett följande osannolika medaljskörd i OS-historien: 9 guld, 6 silver, 4 brons.

Men det var länge sedan. Den senaste medaljen kom i Los Angeles 1984 då Svante Rasmusson tog silver.

Dessförinnan hade det blivit guld i de fem första OS-femkamperna.

Stockolm 1912: Gösta Lilliehöök.
Amsterdam 1920: Gustaf Dyrssen.
Paris 1924: Bo Lindman.
Amsterdam 1928: Sven Thofeldt.
Los Angeles 1932: Johan Gabriel Oxenstierna.
I Berlin 1936 bröts sviten genom tysk seger och bara fjärde plats för bäste svensken Sven Thofeldt.

Men 1948 i London blev det svenskt igen genom William Grut. Han utsågs dessutom av den engelska pressen till hela spelens bäste idrottsman, vilket kanske inte var så konstigt tre år efter krigsslutet.

Ytterligare tre svenska guld följde, Lasse Hall i Helsingfors 1952 och Melbourne 1956 samt Björn Ferm i Mexico City 1968.

Men sedan Svante Rasmussons silver i Los Angeles 1984 har det alltså inte blivit en enda svensk medalj. Och inte blir det någon i år heller.

SIGGE FICK TJI OCH EN JAPAN FÖRSVANN

1912 i Stockholm var Sigge Jacobsson det stora svenska hoppet i maratonloppet. Han hade köpt nya skor för att se fin ut när han sprang i mål, och sedan den dagen vet alla maratonlöparna att dojjorna ska vara väl insprungna före ett lopp.

Sigge Jacobsson fick nämligen fruktansvärt skoskav men tog sig ändå på blödande fötter i mål som sjätte man och bäste europé, sju minuter efter segraren Kenneth McArtthur, en irländare som några år tidigare hade utvandrat till Sydafrika.

För detta hånades han i en revyvisa, som resulterade i att halva svenska folket gick och gnolade följande rader resten av året:

Sigge . . . Sigge . . . Jacobsson,

fick-tji , , , fick-tji . . . på-maraton,
för vägarna var långa dom
och skorna dom var trånga dom.
Han sprang och sprang så svetten rann
men han blev bara sjätte man.

Däremot var det tydligen ingen som ägnade en tanke åt japanen som försvann. Men faktum är att efter maratonloppet i Stockholm 1912 stämde ,inte antalet startande med det antal löpare som hade fullföljt eller brutit loppet. En man fattades, japanen Shizo Kanakuri.

Vem var han? Hade han verkligen startat? Och vart hade han i så fall tagit vägen?

Förmodligen antog man att han inte hade startat, och eftersom han inte efterlystes från japanskt håll lät man det hela bero. Dessutom överskuggades saken säkerligen av att en annan löpare verkligen hade ”försvunnit” under loppet. Portugisen Francisco Lazaro kollapsade nämligen av vätskebrist och avled dagen därpå.

Men historien om japanen som försvann levde vidare i svensk press. Därmed uppstod en skröna som bara växte och växte - ända till 1967 då den försvunne japanen ”hittades” i sitt hemland och inbjöds till Stockholm för att berätta vad som verkligen hade hänt.

Jodå, han hade startat. Men på tillbakavägen från banans vändpunkt vid Sollentuna kyrka hade han blivit trött och bestämt sig för att bryta loppet. Han gick in i en villaträdgård, där en familj satt och drack kaffe i solskenet. Den celebre gästen bjöds att sitta ned, fick ett glas saft och piggnade till när han hade vilat en stund.

Sedan tog han sig själv tillbaka till centrala staden, sökte upp en lagkamrat och reste hem tillsammans med honom, tydligen utan att bokföras av arrangörerna.

1967 i Stockholm fick han vid 76 års ålder avsluta det ofullbordade loppet. I överrock och lågskor sprang han i mål på Stockholms Stadion nästan 55 år efter starten.

Där kan man verkligen snacka om långlöpare.

Och tänk vilken resultatlista det blev. Så här presenterades den av Sven Jerring i radiosändningen från det historiska ögonblick då Kanakuri äntligen sprang i mål:

Etta: Kenneth McArthur, Sydafrika, 2 timmar, 36 minuter och 54 sekunder.
Sist: Shizo Kanakuri, Japan, 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20 sekunder.
Men ska man vara riktigt noga så hade ju Kanakuri inte fullföljt loppet då heller. När han bröt 1912 hade han mer än en mil kvar, och 1967 sprang han bara ett par hundra meter inne på Stadion.
Kanakuri deltog även i OS i Antwerpen 1920, där han blev 16:e man, och i Paris 1924, där han liksom i Stockholm bröt loppet. Han avled 1984 i en ålder av 93 år.