OMVÄRDERAD MARATONINSATS

Jag glömmer aldrig den gång jag haltade i mål i Stockholm Marathon på en tid långt över fyra timmar. Inte i något annat av mina sex maratonlopp hade det tagit så lång tid, och när jag tittade på klockan och såg att den hade stannat på något över 4.12 kände jag mig oerhört missnöjd med min dag.

Och på den stora ljustavlan såg jag att jag hade nästan åtta tusen löpare före mig i mål. Aldrig tidigare hade jag blivit besegrad av så många.

Sedan kom jag att tänka på att jag faktiskt hade fyra tusen bakom mig också, för det var något över tolv tusen deltagare den gången. De flesta av dem hade ännu inte ens kommit i mål, och den tanken fyllde mig med glädje,

Ju mer jag funderade på detta, desto klarare insåg jag att det egentligen var dessa fyra tusen som räknades. De var de riktiga motionärerna. Vanligt folk som tog loppet på rätt sätt. Sanna amatörer som bara tränade på fritiden och skötte ett arbete vid sidan om. I motsats till dessa åtta tusen halvprofessionella självplågare och fanatiska asketer som nästan jagade livet ur varandra för att komma före mig i mål.

Det var egentligen bara de fyra tusen sista som hade förstått vad det handlade om. De var sansade, förnuftiga och synnerligen kloka människor som sprang i lagom fart och samtliga hade det sympatiska draget gemensamt att de alltihop hade låtit sig besegras av mig i ädel och rättvis tävlan på lika villkor.

Efter att ha kommit så långt i mitt resonemang började jag tycka att det inte var så tokigt att vara bland de åtta tusen första heller, speciellt om man betänker att Stockholm Marathon även gäller som svenskt mästerskap. Samtliga svenska medborgare hade haft möjlighet att ställa upp, och de som inte gjorde det fick faktiskt skylla sig självs.

Det innebar alltså att jag hade papper på att jag var en av Sveriges åtta tusen bästa maratonlöpare. Det är inte dåligt om man betänker att nationen har över nio miljoner invånare. Dela upp befolkningen i tusen lika stora grupper och gradera dem i rangordning när det gäller att springa maraton, så kommer jag att tillhöra grupp nummer ett

Och befinner man sig bland de åtta tusen bästa svenskarna på något annat område är man en minst sagt framstående person. Tänk om man kunde räknas in bland de åtta tusen skarpaste hjärnorna, de åtta tusen vackraste eller de åtta tusen som tjänar mest pengar i landet. Då skulle man tillhöra gräddan av eliten.

Upprymd av dessa tankar övergick jag till att fundera på alla de hundratals löpare som hade brutit loppet och inte ens lyckats ta sig i mål.

En av dem som på detta sätt besegrades av mig den gången var Agapius Masong från Tanzania. Han hade till och med vunnit tävlingen några år tidigare, men den här gången fick han nog efter tre mil.

Han skulle naturligtvis ha kunnat krypa i mål och ändå besegrat mig om det hade varit hans målsättning. Han skulle ha kunnat gå på händerna, småjoggat baklänges eller hoppat på ett ben och ändå slagit mig med en timme. Men han gjorde det inte, och det är det som räknas.

Masong hade dessutom blivit femma på VM några år tidigare. Och har man besegrat VM-femman måste man väl rimligtvis vara bland de fyra bästa i världen.

På detta vis hade jag nu genom logiskt resonemang lyckats omvärdera min insats från totalt fiasko till att vara med i resonemanget om VM-medaljer. Kan man inte springa, så gäller det att kunna prata för sig. Det man inte har i benen får man ha i skallen.

I HUVET PÅ EN GAMMAL MARATONLÖPARE

Stockholm Marathon är över för den här gången.
Men varje år vid den här tiden går mina tankar till de dagar då jag var ung och stark och orkade vara med och springa själv.

Många undrar hur någon över huvud taget kan komma på tanken att ställa upp i ett maratonlopp. Man måste inte vara galen, men det underlättar, sägs det.

För min del är svaret enkelt, och nu när det gått så här många år kan det också avslöjas: Det var hyllningarna efteråt jag var ute efter.

Jag insåg det kanske inte fullt ut på den tiden. Men ju mer jag rannsakar mitt samvete, desto mer står det klart för mig att det var på det viset.

Bekantskapskretsens ärebetygelser kunde nå ovationsartade höjder när jag kom hem efter mina mirakulösa bragdlopp, och som alla stora divor ville jag suga på karamellen så länge som möjligt.

Jag möttes visserligen inte av blåsorkester och autografjägare vid tåget varje gång, men det var i stort sett det enda som fattades.

Så fort jag steg in i ett rum reste sig de närvarande upp och applåderade.
Människor jag knappt visste att jag kände kom fram och dunkade mig i ryggen och sa att vem kunde väl tro att du var en så framstående idrottsman.

Allvarliga arbetskamrater betygade mig sin vördnad samt framhöll att de aldrig kunnat ana att jag var en sån stålman.

Folk på stan kom fram och skakade min hand och sa att det känns tryggt att veta att det fortfarande finns svenska män som står pall för sådana här kraftprov och kan utföra prestationer bortom mänsklig fattningsförmåga, och det skulle aldrig falla mig in att ens för ett ögonblick snudda vid tanken på att de drev med mig.

Detta var alltså segerns sötma och medaljens framsida.

Senare i veckan tänkte jag berätta hur det kändes direkt efter att jag hade kommit i mål med skoskav, nageltrång, yrsel, huvudvärk, magknip, dunkande bröst, knarrande knän och värkande muskler och stått där svettig, andfådd och utmattad och med en blick på ljustavlan konstaterat att jag hade 7 939 andra före mig i mål.

SIGGE FICK TJI OCH EN JAPAN FÖRSVANN

1912 i Stockholm var Sigge Jacobsson det stora svenska hoppet i maratonloppet. Han hade köpt nya skor för att se fin ut när han sprang i mål, och sedan den dagen vet alla maratonlöparna att dojjorna ska vara väl insprungna före ett lopp.

Sigge Jacobsson fick nämligen fruktansvärt skoskav men tog sig ändå på blödande fötter i mål som sjätte man och bäste europé, sju minuter efter segraren Kenneth McArtthur, en irländare som några år tidigare hade utvandrat till Sydafrika.

För detta hånades han i en revyvisa, som resulterade i att halva svenska folket gick och gnolade följande rader resten av året:

Sigge . . . Sigge . . . Jacobsson,

fick-tji , , , fick-tji . . . på-maraton,
för vägarna var långa dom
och skorna dom var trånga dom.
Han sprang och sprang så svetten rann
men han blev bara sjätte man.

Däremot var det tydligen ingen som ägnade en tanke åt japanen som försvann. Men faktum är att efter maratonloppet i Stockholm 1912 stämde ,inte antalet startande med det antal löpare som hade fullföljt eller brutit loppet. En man fattades, japanen Shizo Kanakuri.

Vem var han? Hade han verkligen startat? Och vart hade han i så fall tagit vägen?

Förmodligen antog man att han inte hade startat, och eftersom han inte efterlystes från japanskt håll lät man det hela bero. Dessutom överskuggades saken säkerligen av att en annan löpare verkligen hade ”försvunnit” under loppet. Portugisen Francisco Lazaro kollapsade nämligen av vätskebrist och avled dagen därpå.

Men historien om japanen som försvann levde vidare i svensk press. Därmed uppstod en skröna som bara växte och växte - ända till 1967 då den försvunne japanen ”hittades” i sitt hemland och inbjöds till Stockholm för att berätta vad som verkligen hade hänt.

Jodå, han hade startat. Men på tillbakavägen från banans vändpunkt vid Sollentuna kyrka hade han blivit trött och bestämt sig för att bryta loppet. Han gick in i en villaträdgård, där en familj satt och drack kaffe i solskenet. Den celebre gästen bjöds att sitta ned, fick ett glas saft och piggnade till när han hade vilat en stund.

Sedan tog han sig själv tillbaka till centrala staden, sökte upp en lagkamrat och reste hem tillsammans med honom, tydligen utan att bokföras av arrangörerna.

1967 i Stockholm fick han vid 76 års ålder avsluta det ofullbordade loppet. I överrock och lågskor sprang han i mål på Stockholms Stadion nästan 55 år efter starten.

Där kan man verkligen snacka om långlöpare.

Och tänk vilken resultatlista det blev. Så här presenterades den av Sven Jerring i radiosändningen från det historiska ögonblick då Kanakuri äntligen sprang i mål:

Etta: Kenneth McArthur, Sydafrika, 2 timmar, 36 minuter och 54 sekunder.
Sist: Shizo Kanakuri, Japan, 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20 sekunder.
Men ska man vara riktigt noga så hade ju Kanakuri inte fullföljt loppet då heller. När han bröt 1912 hade han mer än en mil kvar, och 1967 sprang han bara ett par hundra meter inne på Stadion.
Kanakuri deltog även i OS i Antwerpen 1920, där han blev 16:e man, och i Paris 1924, där han liksom i Stockholm bröt loppet. Han avled 1984 i en ålder av 93 år.

DEN LIFTANDE MARATONLÖPAREN

För oss gamla långlöpare är maraton den mest klassiska av alla klassiska tävlingar, vare sig det gäller olympiska spel, världsmästerskap eller annat.

Världens snabbaste maratonlöpare är kenyanen Dennis Kimetto som sprang på 2.02,57 i Berlin den 28 september 2014. Det olympiska rekordet lyder på 2.06,32 av hans landsman Samuel Kamau Wanjiru i Peking 2008.
Själv sprang jag Stockholm Marathon på 3.48 för några år sedan. Bara som en jämförelse alltså.

Därför är det mycket trevligare att bläddra långt tillbaka i OS-historien, för där hittar man killar som man nästan kunde ha varit med och tävlat mot själv. Thomas Hicks från USA hade till exempel att göra i 3.28,53 innan guldet var klart i St Louis 1904, och det tycker vi som inte orkar springa så fort är en föredömlig segrartid. Så skulle det vara nu också.
Till saken hör att Hicks landsman Fred Lorz egentligen var först i mål på en tid under tre timmar, men just som de skulle hänga på honom lagerkransen kom det folk och påstod att de hade sett att han hade åkt bil nästan hela vägen.

Det visade sig att Lorz hade fått kramp efter 15 kilometer. Då ställde han sig och liftade vid vägkanten och blev upplockad av en lastbil. Strax före målet hoppade han ner från flaket och sprang in i OS-stadion som överlägsen etta.

Det var naturligtvis upprörande. Men som svensk tycker man ändå inte det var någonting mot det som hände i Paris 1900, då den 19-årig svensken Ernst Fast verkade vara på väg mot en säker seger. En bit efter kom två fransmän, och då passade några funktionärer på att visa svensken fel, så han fick ta en omväg och de två hemmalöparna kunde springa i mål som etta och tvåa.

I London 1908 kom den lille italienaren Dorando Pietri in i stadion utan att veta var han befann sig. Han ramlade omkull fem gånger på löparbanan, och arrangörerna blev så oroliga att han skulle dö inför ögonen på drottningen att han hjälptes upp varje gång av en massa funktionärer med Sherlock Holmes-skaparen Arthur Conan Doyle i spetsen och stöttades över mållinjen.
Han blev förstås diskvalificerad men hyllades ändå som spelens störste segrare och är förmodligen den ende från OS i London 1908 som någon kommer ihåg i dag.

Märkligt nog höll historien på att upprepas vid OS i London 1948. Då kom den belgiske fallskärmsjägaren Etienne Gailly först in på Stadion men på gränsen till medvetslöshet. I sitt omtöcknade tillstånd snubblade han fram mot mållinjen men blev omsprungen av två man. Argentinaren Cabrera kom först till målsnöret och engelsmannen Richards tog silvret. Men den stackars Gailly klarade i alla fall bronsmedaljen eftersom han, i motsats till Pietri, tog sig i mål utan hjälp.
En som inte tog sig i mål alls var japanen som försvann i Stockholm 1912. Mer om detta i morgon i denna blogg.

DÄRFÖR SPRINGER VI MARATON

Maraton har sprungits ända sedan 490 före Kristus, och distansen 42 195 meter är det exakta avståndet mellan slagfältet i Marathon och Aten.
Finns det dom som tror.

Faktum är att något maratonlopp inte fanns på programmet i de antika olympiska spelen, som arrangerades mellan 776 före Kristus och 389 efter Kristus i det gamla Grekland.

Maratonloppet skapades till de första moderna spelen i Aten 1896, på ett förslag från en kompis till spelens initiativtagare, den franske baronen Pierre de Coubertin.

Då var distansen cirka 40 kilometer, motsvarande den sträcka som en budbärare ansågs ha sprungit från Marathon till Aten år 490 före Kristus för att meddela stadens invånare att en persisk invasionsarmé hade besegrats i slaget vid Marathon.

Det var inte förrän till OS i Paris 1924 som tävlingssträckan fastställdes till 42 195 meter. Fram till dess hade man sprungit cirka fyra mil i de sex olympiska spel som dittills arrangerats. Detta trots att sträckan mellan slagfältet vid Marathon och Aten senare uppmättes till 35,4 kilometer.

Nu ville man ha ett enhetligt mått och gick därför tillbaka till den bana som hade använts vid OS i London 1908. Den hade haft start vid Windsor Castle utanför London och mål på White City Stadium inne i staden.

Från början hade man tänkt starta utanför grindarna till slottet. Men för att tillmötesgå kungafamiljen flyttade man in starten i slottsparken så att de kungliga barnen skulle kunna se den från sitt sovrumsfönster. Dessutom förlängde man loppet ytterligare en bit genom att placera mållinjen framför den kungliga logen mitt på upploppssidan inne i stadion.

Därmed blev distansen 26 miles och 385 yards, vilket motsvarar 42 195 meter.

Så alla trötta maratonlöpare som undrar varför det inte räcker med fyra mil kan tacka den brittiska kungafamiljen för att de får slita lite extra på slutet.

I morgon ska vi titta lite på maratonloppets sportsliga historia. Läs om amerikanen som liftade med en lastbil, svensken som var på väg mot OS-guld men visades fel väg och italienaren som kollapsade men hjälptes i mål av Sherlock Holmes-skaparen Conan Doyle.