GREKISKT DRAMA I HISSEN

Ibland tvekar jag att åka hiss. Det beror på en händelse som inträffade en gång under en semestervecka i Aten.

Vi bodde högst upp på tionde våningen i ett hotell mitt inne i stan.

Den första dagen tog vi hissen ner för att gå ut och se oss omkring. I höjd med receptionen upptäckte jag att jag hade glömt mina solglasögon på rummet.

– Vänta här. Jag är strax tillbaka, sa jag och vände om.

Jag tog hissen upp till tionde våningen och hämtat glasögonen. När jag skulle åka ner fick jag hissen för mig själv. Men just som dörrarna började glida igen kom en stor amerikan i kortbyxor, hawaiiskjorta och cowboyhatt galopperande runt hörnet i korridoren och sprang in i hissen och höll in stoppknappen. Några sekunder senare kom en nästan exakt kopia av den förstnämnde springande och ropade på bred Texasdialekt:

– Hold your horses, they are just around the corner now!

Och strax därpå kom mycket riktigt två blåhåriga dollargummor springande runt hörnet med fladdrande klänningar och rasslande armband. De följdes av ytterligare en supertungviktare i kortbyxor samt en blond barbiedocka i trettioårsåldern.

Själv hamnade jag längst in i hissen mellan de två först anlända bjässarnas magar och med blondinens nysprayade hår i ansiktet.

Som krona på verket tände en av jättarna en stor cigarr just som nedstigningen började.

Det blev stopp redan på nionde våningen, där två italienare och en liten japan lyckades pressa sig in.

Tio personer fanns nu i hissen som enligt ett anslag på väggen tog högst åtta. Tre av de tio var dessutom riktiga supertungviktare, så det var ingen överraskning att hissen stannade på nästa våningsplan med röd varningslampa tänd.

– Overload! Get out! skrek en av amerikanerna och putte ut den lille japanen ur hissen.

Samma procedur upprepades sedan på varje våningsplan. Hissen stannade, ett par nya passagerare trängde sig in och röd lampa tändes, varpå amerikanerna skrek ”overload” och putte ut de nyanlända.

När vi äntligen nådde bottenvåningen trodde jag att jag drömde, för ingenting annat hände än att hissen vände och gick upp igen med cowboys och dollargummor och allt. Den stannade inte förrän på tionde våningen där dörrarna äntligen öppnades.

Jag gjorde mig beredd att gå ur och ta trapporna ner men kände då att jag fortfarande satt fast mellan magarna på två av supertungviktarna av vilka den ene fortfarande blossade på sin cigarr.

Amerikanerna tryckte nu på flera knappar samtidigt. Det blixtrade och sprakade i hissen innan den vände neråt igen och stannade på varje våningsplan där de som lyckats tränga sig in motades ut när röd lampa tändes vid nästa stopp.

När vi äntligen nådde bottenvåningen var spänningen stor. Den här gången öppnades dock dörrarna och jag vacklade ut tillsammans med Texasgänget. Men jag var nära att ramla omkull när en av supertungviktarna putte cowboyhatten i nacken med ena pekfingret och dunkande mig i ryggen samtidigt som han tjoade:

– Have a nice day, my friend!

Mitt väntande ressällskap påpekade att jag hade varit borta i fyrtiofem minuter och undrade vad jag hade haft för mig under tiden samt vad det var för konstiga människor jag hade träffat.

– Jag vet inte, svarade jag, yr och omtöcknad av cigarrök, parfym och hårspray medan jag vacklade ut i den trettioåttagradiga värmen vars luft aldrig hade känts så frisk som då.

LEMMING SATTE SKRÄCK I ALLA

När Eric Lemming kastade spjut sprang funktionärerna för livet. Jo, det är faktiskt sant.
Det hände i ”extraolympiaden”, som arrangerades i Aten 1906, till minne av de första moderna spelen i samma stad tio år tidigare.

Då fanns inte spjutkastning på programmet. Ej heller 1900 i Paris eller 1904 i St Louis. Och när den nya grenen introducerades i Aten 1906 visste man inte riktigt hur långt de bästa skulle kasta.

Funktionärerna ställde upp sig vid 40-meterslinjen när det blev Lemmings tur. Sedan sprang de åt alla håll i full panik. Spjutet ven över huvudena på dem och närmade sig den kungliga logen. Gästerna där reste sig och tog betäckning men kunde efter en stund kliva fram igen, enligt vad som berättas i gamla böcker,

Lemmings kast mätte 53.90 och med det vann han Sveriges första OS-guld alla kategorier.

Sverige har inte tagit OS-medalj i spjut sedan Kenth Eldebrink blev trea i Los Angeles 1984. Men längre tillbaks i tiden var spjut en stor svenskgren. 1906 i Aten blev det svenskt på de fyra första platserna. Efter Eric Lemming radade Knut ”Knatten” Lindberg, Bruno Söderström och Hjalmar Mellander upp sig i tur och ordning, alla dock slagna av Lemming med närmare tio meter.

Eric Lemmings krönte sin karriär som OS-guldmedaljör i Stockholm 1912. Som sådan finns han avbildad på ett frimärke som gavs ut 2012 i samband med 100-årsjubileet av Stockholms-OS.

Han är Sveriges främste friidrottsolympier genom tiderna med fyra guld i spjut och tre brons i kula, femkamp och dragkamp. Numera räknas väl inte extraspelen 1906 i den officiella statistiken, men det ger ändå en föreställning om Lemmings storhet. Han slog världsrekordet i spjut nio gånger och kastade som längst 62,32.

Lemming var känd som en stor sällskapsmänniska och charmör, han var en skicklig pianist och den givne centralgestalten i idrottskretsar både på och utanför tävlingsbanan. Han var född i Göteborg 1880 och tävlade först för Lyckans Soldater och sedan för Örgryte IS. Han arbetade som chef för Systembolaget i Göteborg fram till 1930 då han avled blott 50 år gammal i sviterna av spanska sjukan.

En efterföljare fick han på 1920-talet i Erik ”Målarn” Lundkvist från Grängesberg,som var först i världen över 70 meter när han 1928 kastade 71,01.

Han var oerhört talangfull men led svårt av dåliga tävlingsnerver. Ändå lyckades han vinna OS-guld i Amsterdam 1928. Det förklarades med att han satt och tittade på trestegstävlingen när hans namn plötsligt ropades upp. Han hade lottats att kasta först i finalen och hann helt enkelt inte drabbas av nervdaller. Han gick bara fram och tog tag i spjutet och kastade iväg det 66.60 i första försöket. Det räckte till guld.

DÄRFÖR SPRINGER VI MARATON

Maraton har sprungits ända sedan 490 före Kristus, och distansen 42 195 meter är det exakta avståndet mellan slagfältet i Marathon och Aten.
Finns det dom som tror.

Faktum är att något maratonlopp inte fanns på programmet i de antika olympiska spelen, som arrangerades mellan 776 före Kristus och 389 efter Kristus i det gamla Grekland.

Maratonloppet skapades till de första moderna spelen i Aten 1896, på ett förslag från en kompis till spelens initiativtagare, den franske baronen Pierre de Coubertin.

Då var distansen cirka 40 kilometer, motsvarande den sträcka som en budbärare ansågs ha sprungit från Marathon till Aten år 490 före Kristus för att meddela stadens invånare att en persisk invasionsarmé hade besegrats i slaget vid Marathon.

Det var inte förrän till OS i Paris 1924 som tävlingssträckan fastställdes till 42 195 meter. Fram till dess hade man sprungit cirka fyra mil i de sex olympiska spel som dittills arrangerats. Detta trots att sträckan mellan slagfältet vid Marathon och Aten senare uppmättes till 35,4 kilometer.

Nu ville man ha ett enhetligt mått och gick därför tillbaka till den bana som hade använts vid OS i London 1908. Den hade haft start vid Windsor Castle utanför London och mål på White City Stadium inne i staden.

Från början hade man tänkt starta utanför grindarna till slottet. Men för att tillmötesgå kungafamiljen flyttade man in starten i slottsparken så att de kungliga barnen skulle kunna se den från sitt sovrumsfönster. Dessutom förlängde man loppet ytterligare en bit genom att placera mållinjen framför den kungliga logen mitt på upploppssidan inne i stadion.

Därmed blev distansen 26 miles och 385 yards, vilket motsvarar 42 195 meter.

Så alla trötta maratonlöpare som undrar varför det inte räcker med fyra mil kan tacka den brittiska kungafamiljen för att de får slita lite extra på slutet.

I morgon ska vi titta lite på maratonloppets sportsliga historia. Läs om amerikanen som liftade med en lastbil, svensken som var på väg mot OS-guld men visades fel väg och italienaren som kollapsade men hjälptes i mål av Sherlock Holmes-skaparen Conan Doyle.