GRÄVANDE JOURNALIST I SKIDSPÅREN

Mitt allra värsta skidminne har jag från press-VM i Falun 1993. Vi var ett stort antal mediarepresentanter och vip-gäster som ställde oss på startlinjen, alltifrån förre förbundskaptenen Åke Jönsson och en del andra riktiga skidåkare till små runda italienska farbröder som rökte cigarr och luktade Martini.

När jag hade klarat av den del av mördarbacken som banläggaren hade tvingat upp mediafolket för, blev det äntligen lite utförsåkning. 
Då fick jag se en liten rund farbror stå mitt i spåret nedanför en backe. Det visade sig vara en italiensk journalist som hade tyckt att det var så brant att han hade tagit av sig skidorna och promenerat ner vid sidan av banan.

Nu hade han ställt in skidorna i spåret igen och gjorde sig beredd att spänna fast dem just som jag kom susande. För att undvika en kollision som kunde ha blivit förödande, försökte jag byta spår i sista stund, med påföljd att jag tappade balansen och plöjde på öronen genom snön.

När jag beskrev detta i en exklusiv rapport för tidningen fick jag rubriken:

Grävande journalist i spåren.

Numera håller jag mig alltså borta, både från press-VM och publikplats när de riktiga skidåkarna gör upp om medaljerna. Kalla, Hellner, Halfvarsson och alla andra kan vara lugna.

MITT MAGISKA KRAFTFÄLT

Det fanns en tid då jag misstänkte att jag utstrålade något slags magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare.

Det började redan 1966 i Oslo. Knappt hade jag anlänt till den norska huvudstaden förrän halva svenska VM-truppen däckades av ett mystiskt virus. Guldhoppet Assar Rönnlund blev så sjuk att han inte kunde ställa upp i ett enda lopp och fick åka hem efter några dagar.

Tidigare på 60-talet hade det regnat medaljer över Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Janne Stefansson, Rolf Rämgård, Sture Grahn och allt vad dom hette. Men så fort jag visade mig vid sidan av spåret var det stopp.

I stafetten ansågs det ändå omöjligt för Sverige att missa medalj på den tiden. Så även 1966 i Oslo. Men sedan den lille värmlänningen Kjell Lidh klappat igenom på första sträckan fick vi till och med stryk av Italien i kampen om bronset.

Sedan lyckades de kvarvarande svenskarna smitta ner varandra så att bara en enda man kunde ställa upp på femmilen sista dagen.

Våra manliga löpare tog inte en enda medalj och ingen begrep hur det hade kunnat gå så illa.

Jag hade dock mina aningar, för sedan var jag under många år ett spöke för svensk skidsport, speciellt i stafettsammanhang. I Falun 1974 stod jag vid sidan av startfältet när Hans-Erik Larsson tappade ena skidan mitt framför näsan på mig.

Då gick jag in i presscentret och satte mig för att inte vara i vägen. Men det hjälpte inte, för efter ytterligare någon kilometer tappade Larsson även den andra skidan och det svenska laget kom inte ens i mål.

I Oslo 1982 blev det guld på både tremilen och femmilen. Jag var där, men då höll jag mig på avstånd i pressfållan vid målområdet. Till stafetten vågade jag mig i alla fall ut vid sidan av spåret och då gick det mycket riktigt som det gick. Sverige blev inte bättre än femma, flera minuter bakom Norge och Sovjet som gjorde upp om guldet.

Under resten av 80-talet haglade medaljerna över Svan och Wassberg och de andra svenskarna. Men så höll jag mig klokt nog borta också.

Till VM i Falun 1993 var jag tillbaka och det gav utslag direkt. Sverige tog inte en enda medalj förrän sista dagen och riktigt illa gick det i stafetten.

Där hade vi haft Jan Ottosson som pålitlig startman i några år. Men av någon anledning satte förbundskaptenen Christer Skog in unge Niklas Jonsson på första sträckan. Han kom efter direkt, och i mördarbacken saxade han upp på trötta ben vid sidan av spåret, långt efter det att täten hade passerat.

Jag smög skamsen därifrån, rädd att någon skulle upptäcka mig och ropa:

– Titta, nu är han här igen! Det är hans fel alltihop!

Sedan dess har jag hållit mig på avstånd när det handlat om skid-VM.

ÖKÄND OLYCKSGUBBE AVSTÅR SKID-VM

Det drar ihop sig till skid-VM i Falun.

Hänger det bara på mig ska det nog gå bra. Jag stannar nämligen hemma framför tv:n i år också. Det har visat sig bäst så.

Det fanns en tid då jag var på plats när det kördes skid-VM i något av de nordiska länderna. Och så fort jag visade mig bar det rakt ner i källaren för de svenska deltagarna.

Detta gällde i all synnerhet stafetterna där det verkade som jag genom min blotta närvaro spred olycka och elände omkring mig vid de två senaste VM-tävlingarnas i Falun 1974 och 1993

Hur det kunde bli så är inte lätt att veta, men jag misstänkte länge att jag utstrålde något sorts magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare inom en mils omkrets eller något sådant.

Om detta ska det handla i denna blogg den här veckan.

Fräna avslöjanden följer alltså.