VÄRLDENS SEXIGASTE SKIDÅKARE

– Varje gång jag ser Lukas Bauer tänker jag på Henry Kissinger, sa Berra framför teven under skid-VM i Falun.

– Hur så, sa revolversvarvarn. Är dom lika?

– Kan jag väl aldrig tänka mig, sa Karlsson. Kissinger var en liten rund gubbe med krulligt hår och stora glasögon.

– Jag menade inte så, sa Berra. Jag tänker på en historia som berättades om Kissinger en gång i tiden.

– Du menar när han var amerikansk utrikesminister, sa Karlsson.

– Inte bara det, sa Berra. Han var ju en av dom mest berömda människorna i hela världen.

– Får vi höra hur det var nu, sa revolversvarvarn.

– Jo, sa Berra. Kissinger var alltså superkändis och en av världens mäktigaste män på sin tid. Samtidigt gillade han att gå på cocktailpartyn och omge sig med vackra damer. Skvallerpressen över hela världen var alltså full av bilder på en liten glasögonprydd, klotrund gubbe som dansade med långa slanka undersköna blondiner som han nästan kunde ha varit farfar till.

En gång tillfrågades han av en reporter med ironiskt tonfall om han hade en aning om varför världens vackraste kvinnor drogs till just honom. Kunde det möjligen bero på att han var så sexig?

Då tittade Kissinger iskallt på reportern och svarade att ”power is sexy”, alltså makt är sexigt.

Men det lät inte som det ser ut i skrift för när Kissinger sa det med sin djupa, mullrande, nasala basröst blev det: BAAAUER IZZZ SEXY!

– Det är anledningen till att jag tänker på Henry Kissinger. så fort jag hör talas om någon som heter Bauer, sa Berra. Jag kan inte hjälpa det. Det har satt sig på hjärnan. Jag kommer förmodligen aldrig att bli fri från Henry Kissinger.

– Men Bauer slipper du nog i fortsättningen, sa Karlsson. Han blev visserligen sjua i det här loppet, men han är snart 40 år så han kan väl inte hålla på så länge till.

SKID-VM OCH HENRY KISSINGER

När det var dags för 15 kilometer fritt i skid-VM samlades fyra förväntansfulla gubbar framför teven. Förhandsfavoriterna hette Northug, Krogh, Hellner, Olssonn. Manificat, Cologna och några till.

Därför väckte det viss förvåning när Berra plötsligt sa:

– Vilket startnummer har Bauer.?

– Varför undrar du det? sa Karlsson.

– Vadå vem? sa en revolversvarvare som också var närvarande.

– Bauer, sa Berra.

– Tror inte han är med längre, sa Karlsson.

– Varför inte det? sa Berra.

– Det var ett jävla tjat, sa Karlsson. Vad undrar du det för?

– Vem pratar ni om? sa revolversvarvarn.

– Lukas Bauer från Tjeckien, sa Berra.

– Jag googlar på mobilen, sa Karlsson, Jaha, här står att han är född 1977. Är alltså 37 år. Han är för gammal. Har säkert lagt av.

– Om han är född 1977 är han väl 38 år, sa Berra.

– Inte än, sa Karlsson. Han är född den 18 augusti. I Ostrov enligt Wikipedia. VM-tvåa 2009. Klubb: Dukla Liberec. 1.81 lång.

– Hur mycket väger han? sa revolversvarvarn.

– Det står inte, sa Karlsson. Det var ett jävla tjat. Vad är det med honom?

– Han får mig att tänka på Henry Kissinger, sa Berra.

– Varför det? sa Karlsson.

Men innan han hann svara kom startnummer 21 forsande genom skogen.

– Där är han ju, sa Berra.

– Kissinger? sa revolversvarvarn.

– Bauer, sa Berra. Nio och en halv sekund efter Olsson vid första mellantiden.

– Vad har det med Henry Kissingeratt att göra? sa Karlsson.

– Förklara dig, sa revolversvarvarn.

– Gärna, sa Berra. Så här är det.

Fortsätting följer i morgon.

GRÄVANDE JOURNALIST I SKIDSPÅREN

Mitt allra värsta skidminne har jag från press-VM i Falun 1993. Vi var ett stort antal mediarepresentanter och vip-gäster som ställde oss på startlinjen, alltifrån förre förbundskaptenen Åke Jönsson och en del andra riktiga skidåkare till små runda italienska farbröder som rökte cigarr och luktade Martini.

När jag hade klarat av den del av mördarbacken som banläggaren hade tvingat upp mediafolket för, blev det äntligen lite utförsåkning. 
Då fick jag se en liten rund farbror stå mitt i spåret nedanför en backe. Det visade sig vara en italiensk journalist som hade tyckt att det var så brant att han hade tagit av sig skidorna och promenerat ner vid sidan av banan.

Nu hade han ställt in skidorna i spåret igen och gjorde sig beredd att spänna fast dem just som jag kom susande. För att undvika en kollision som kunde ha blivit förödande, försökte jag byta spår i sista stund, med påföljd att jag tappade balansen och plöjde på öronen genom snön.

När jag beskrev detta i en exklusiv rapport för tidningen fick jag rubriken:

Grävande journalist i spåren.

Numera håller jag mig alltså borta, både från press-VM och publikplats när de riktiga skidåkarna gör upp om medaljerna. Kalla, Hellner, Halfvarsson och alla andra kan vara lugna.

MITT MAGISKA KRAFTFÄLT

Det fanns en tid då jag misstänkte att jag utstrålade något slags magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare.

Det började redan 1966 i Oslo. Knappt hade jag anlänt till den norska huvudstaden förrän halva svenska VM-truppen däckades av ett mystiskt virus. Guldhoppet Assar Rönnlund blev så sjuk att han inte kunde ställa upp i ett enda lopp och fick åka hem efter några dagar.

Tidigare på 60-talet hade det regnat medaljer över Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Janne Stefansson, Rolf Rämgård, Sture Grahn och allt vad dom hette. Men så fort jag visade mig vid sidan av spåret var det stopp.

I stafetten ansågs det ändå omöjligt för Sverige att missa medalj på den tiden. Så även 1966 i Oslo. Men sedan den lille värmlänningen Kjell Lidh klappat igenom på första sträckan fick vi till och med stryk av Italien i kampen om bronset.

Sedan lyckades de kvarvarande svenskarna smitta ner varandra så att bara en enda man kunde ställa upp på femmilen sista dagen.

Våra manliga löpare tog inte en enda medalj och ingen begrep hur det hade kunnat gå så illa.

Jag hade dock mina aningar, för sedan var jag under många år ett spöke för svensk skidsport, speciellt i stafettsammanhang. I Falun 1974 stod jag vid sidan av startfältet när Hans-Erik Larsson tappade ena skidan mitt framför näsan på mig.

Då gick jag in i presscentret och satte mig för att inte vara i vägen. Men det hjälpte inte, för efter ytterligare någon kilometer tappade Larsson även den andra skidan och det svenska laget kom inte ens i mål.

I Oslo 1982 blev det guld på både tremilen och femmilen. Jag var där, men då höll jag mig på avstånd i pressfållan vid målområdet. Till stafetten vågade jag mig i alla fall ut vid sidan av spåret och då gick det mycket riktigt som det gick. Sverige blev inte bättre än femma, flera minuter bakom Norge och Sovjet som gjorde upp om guldet.

Under resten av 80-talet haglade medaljerna över Svan och Wassberg och de andra svenskarna. Men så höll jag mig klokt nog borta också.

Till VM i Falun 1993 var jag tillbaka och det gav utslag direkt. Sverige tog inte en enda medalj förrän sista dagen och riktigt illa gick det i stafetten.

Där hade vi haft Jan Ottosson som pålitlig startman i några år. Men av någon anledning satte förbundskaptenen Christer Skog in unge Niklas Jonsson på första sträckan. Han kom efter direkt, och i mördarbacken saxade han upp på trötta ben vid sidan av spåret, långt efter det att täten hade passerat.

Jag smög skamsen därifrån, rädd att någon skulle upptäcka mig och ropa:

– Titta, nu är han här igen! Det är hans fel alltihop!

Sedan dess har jag hållit mig på avstånd när det handlat om skid-VM.

ÖKÄND OLYCKSGUBBE AVSTÅR SKID-VM

Det drar ihop sig till skid-VM i Falun.

Hänger det bara på mig ska det nog gå bra. Jag stannar nämligen hemma framför tv:n i år också. Det har visat sig bäst så.

Det fanns en tid då jag var på plats när det kördes skid-VM i något av de nordiska länderna. Och så fort jag visade mig bar det rakt ner i källaren för de svenska deltagarna.

Detta gällde i all synnerhet stafetterna där det verkade som jag genom min blotta närvaro spred olycka och elände omkring mig vid de två senaste VM-tävlingarnas i Falun 1974 och 1993

Hur det kunde bli så är inte lätt att veta, men jag misstänkte länge att jag utstrålde något sorts magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare inom en mils omkrets eller något sådant.

Om detta ska det handla i denna blogg den här veckan.

Fräna avslöjanden följer alltså.

IT´S ALL OVER

I England vet alla vettiga människor att fotboll är ett spel som ska spelas på vintern.

När vädret är vackert och planerna gröna gör man uppehåll i seriespelet. När höstrusket sätter in går man igång igen, men riktigt nöjd är man inte förrän det blir minusgrader och snöstorm.

Det är sånt som gör pojkar till män, som härdar kroppen och ger hår på bröstet.
Och så får stollegökarna i det internationella fotbollsförbundet för sig att man ska spela fotboll mitt i sommaren. I Sydamerika dessutom!

Och för att djävlas riktigt ordentligt med engelsmännen placerar man dem i en grupp som inleds långt inne i Amazonas djungler, där det råder ett alldeles speciellt klimat med en rent otroligt hög luftfuktighet och en värme som inte är avsedd för människor.

Och där inbillar man sig att det ska gå att spela fotboll. Bara att springa omkring och kippa efter luft i några minuter i detta stekheta helvete kan få vem som helst att längta hem till Old Trafford, Stamford Bridge, Goodison Park, Loftus Road och White Hart Lane med dess friska vindar, svalkande minusgrader och hälsosamma vinterdimma.

Nej, det är bara att lägga detta VM till handlingarna och gå vidare. För egen del gör jag det med en självupplevd historia om hur riktig fotboll ska spelas längre fram i veckan.

VADÅ VM?

Nu när England har åkt ur fotbolls-VM är det dags att återgå till väsentligheterna.

Nu kan man helt koncentrerar sig på förberedelserna inför starten av Premier League och The Championship samt League One och League Two. Det är ju ändå där den riktiga fotbollen spelas. Det där dom håller på med nere i Sydamerika är inte så mycket att bry sig om.

Och skulle någon envisas med att hävda det, så är det bara att be honom komma till de brittiska öarna för där säger man som Paul Gascoigne sa när han sparkade ner Anders Limpar så han höll på att bli fotbollsinvalid redan i första bollkontakten:

- Wellcome to England, lad!

 

Och för säkerhets skull lär han ha lagt till ”you fucking swede”, som ju betyder kålrot på engelska.

Dessutom finns det ju en annan alldeles fullkomligt naturlig och självklar förklaring till att England inte är kvar i VM, men den ska jag be att få återkomma till om en eller ett par dagar.