BACKHOPPAREN SOM VAR NÄRA ATT KROCKA MED FISKBILEN

Det hände sig en gång för länge sedan att det hoppades backhoppning hemma i kvarteret.

Det gick till så att man startade långt uppe i berget för att få högsta möjliga fart. På vägen ner passerade man ett litet hopp, uppbyggt av ett par gamla trälådor, som gjorde att man ibland kunde hoppa både tre och fyra meter om det gick tillräckligt fort.

Det var bara det att nedanför gick gatan och där kom det ibland en och annan bil.

En dag hade det töat och sedan frusit på natten så att det blev is både i backen och på gatan. Nisse Bengtsson tyckte det var ett utmärkt tillfälle att sätta nytt backrekord så han beslöt att satsa allt, trots att ingen annan vågade hoppa den dagen.

Han klättrade högst upp i berget och när han fick klartecken ställde han sig i det isiga spåret och åkte utför.

Han böjde benen och kröp ihop med överkroppen. Åskådarna nere på gatan insåg att det här gick alldeles för fort när de såg hans stora knallröda luva närma sig stupet i högre hastighet än någonsin tidigare.

Det kanske hade gått bra ändå om inte fiskbilen plötsligt kommit tuffande gatan fram utan att någon såg den.

Nisse Bengtsson flög ett par meter längre än vanligt. Men när han landade fick han se fiskbilen närma sig nere på gatan och blev skräckslagen. Han satte sig på ändan och försökte bromsa men skidorna fortsatte neråt med svindlande hastighet. Han korsade gatan som en levande kanonkula och klarade sig med någon halvmeter från att bli överkörd.

– HJÄÄÄLP, skrek Nisse Bengtsson så det ekade mellan husen, just som han passerade framför nosen på den lilla skåpbilen.

Han som körde fattade nog aldrig vad som hände. Han hörde bara ett hemskt skrik och såg något rött i form av en luva med tofs som for förbi en halvmeter framför bilen, medan rasslet från skidorna mot isen dränkte alla andra ljud.

Allt detta berättade Berra under ett samkväm hemma hos kåsören helt nyligen.

– Han som körde fiskbilen måste ha fått en fruktansvärd chock, sa filosofiska Karlsson när Berra gjorde en kort paus i berättandet.

– Jag har för mig att han blev helt förstörd, sa en revolversvarvare som också deltog i samkvämet.

– Ja, sa Berra. Det påstods att han fick tas in på nervhem på grund av det.

– Han blev sig aldrig riktigt lik sedan, sa Karlsson.

– Han stannade bilen hundra meter bort, fortsatte Berra. Där blev han sittande bakom ratten med tom blick. Tanterna i kvarteret kom och ville köpa fisk som vanligt men han klev inte ur bilen. Han bara satt kvar och stirrade rakt ut i luften.

– Han var helt paralyserad, sa Karlsson.

– Dom fick ringa efter hjälp för att få någon som körde bilen tillbaka till affären, sa Berra.

– Vad hände med Nisse Bengtsson, sa revolversvarvarn.

– Han fortsatte utefter den isiga gatan och körde rakt in i kärringa Larssons häck, sa Berra.

– Ojdå, sa revolversvarvarn. Hur gick det med henne?

– Häcken runt hennes hus alltså, sa Berra.

– Hur gick det med den då, sa revolversvarvarn.

– Inte bra alls, sa Berra. Det blev ett stort hål i buskaget. Men det värsta var att sedan fortsatte han att glida genom trädgården rakt in i ett källarfönster så att rutan sprack och ena skidan bröts sönder.

– Själv klarade han sig med ett par blåmärken och lite huvudvärk. Men skidorna gick inte att använda längre och han hann inte börja spara till ett par nya för han fick indragen veckopeng tills rutan var betald..

– Det var hårda bud, sa revolversvarvarn.

– Ja, sa Berra. Där sprack en lovande backhopparkarriär innan den ens hade börjat.

PÅSKAFTON MED PIPPI LÅNGSTRUMP I KÄRRINGA LARSSONS POTATISLAND

Nisse Bengtsson hade skickat efter en påskbomb på postorder och det var inte vilken liten påskbomb som helst. 
Han påstod att det hade stått i annonsen att den motsvarade hundra tigerskott och att det var garanti på att smällen skulle höras tre kilometer bort. Men han vågade inte förvara den hemma utan han bar den ständigt i en av sina ovanligt rymliga byxfickor i väntan på påskafton.

Samtidigt hade hans lillasyster fått en Pippi Långstrump-peruk i födelsedagspresent, en illröd sak med långa utstående flätor. På påskafton övertalade de andra pojkarna honom att låna peruken och klättra upp på en stege som stod lutad mot kärringa Larssons bus. Meningen var att han skulle knacka på fönstret till kärringa Larssons sovrum en trappa upp och kika in där som Pippi Långstrump.

Bomben hade han stoppat i fickan, men när han kommit halvvägs uppför stegen ramlade den ur utan att han märkte det. Berra plockade upp den och tog fram en tändsticksask. Sedan vände han sig till de andra nedanför stegen och föreslog viskande att man skulle smälla av den nu när man ändå var i farten.

– Akta dig, sa Karlsson. Han sa att det var den starkaste påskbomben dom hade.

– Äsch, sa Berra. Det är ju en vanlig smällare.

– Han sa att den var skitdyr, sa Karlsson.

– Han snackar så mycket, sa Berra och drog eld på en tändsticka.

Samtidigt hade Nisse Bengtsson nått stegens topp och tittade försiktigt in i kärringa Larssons sovrum. Just som han höjde handen för att knacka och få henne att vända blicken mot fönstret exploderde bomben.

Det var den värsta smäll som hörts i de kvarteren på år och dag. Hus skakade, fönsterrutor skallrade och jorden sprutade från potatislandet dit Berra hade slängt bomben efter att ha tänt stubinen.

Kärringa Larsson ryckte till och stirrade skräckslaget mot fönstret, där hon fick se Pippi Långstrump stirra tillbaka.

Men bara i en halv sekund för Nisse Bengtsson blev så överraskad av smällen att han ryggade bakåt och tappade balansen. I fallet drog han med sig stegen i en lång luftfärd och landade med ett hemskt tjut på rygg i potatislandet.

Då hade de andra redan hunnit springa och gömma sig bakom krusbärsbuskarna i utkanten av kärringa Larssons trädgård, Men när Nisse Bengtsson kom nedrasande från väggen drabbades de av panik allihop på en gång. I vild flykt hoppade de över staketet och sprang för livet över gräsmattor och bakgårdar. Nisse Bengtsson stukade foten och fick skrapsår på armbågarna men det kände han inte för rädslan var större och han flydde skräckslagen även han.

Efteråt spreds ett rykte att kärringa Larsson hade ringt polisen och sagt att Pippi Långstrump hade försökt skjuta henne. 
Vakthavande polisman blev tyst en lång stund och sa sedan att detta inte låter särskilt troligt. Och när han frågade om hon verkligen ville göra en anmälan om mordförsök av Pippi Långstrump, som så vitt han förstod var en sagofigur, svarade hon att hon nog minsann visste vad hon hade sett.

Berra och de andra samlades tysta i ett gathörn en bit bort men drog sig diskret undan gatlyktans sken när en polisbil sakta kom glidande som resultat av kärringa Larssons telefonsamtal. Konstaplarna hade nog inte trott på det där med Pippi Långstrump men smällen hade hörts vida omkring så de tyckte nog det var säkrast att spana av området.

När det ljusnade på morgonen uppdagades en stor krater i potatislandet. Den nedrasade stegen vittnade också om att något hade hänt, men några direkta bevis mot någon fanns inte så Nisse Bengtsson klarade sig för en gångs skull från efterräkningar.

NISSE BENGTSSONS VÄRSTA PÅSKSMÄLL

Berra och grabbarna har gästat kåsören för en liten påskbetraktelse.

– Har ni köpt några smällare i år, sa Berra.

– Nä, det finns väl inga längre, sa Karlsson.

– Inte så kraftiga i alla fall, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

– Det var mer skjutande förr, sa Karlsson.

– Kommer ni ihåg Nisse Bengtssons påskbomb, sa Berra

– Menar du den som small av i kärringa Larssons potatisland, sa Karlsson.

– Exakt densamma, sa Berra.

– Det låter intressant, sa revolversvarvarn. Ta det från början.

– Okej, sa Berra och började berätta.

Fortsättning följer.

BOBÅKAREN SOM NÄSTAN KROCKADE MED TÅGET

Det hände sig vid den tiden då det var så mycket snö och så kallt att det gick att åka kälke ända ner till stan. Beslut fattades om att arrangera kvartersmästerskap i bobåkning.

Ett tiotal ekipage ställde upp till start och farten drevs upp redan från början, för det var både blankis och medvind i backarna ner mot stan.

Nisse Bengtson tillhörde favoriterna, delvis för att han rattade en något större och tyngre bob än sina medtävlare. Den var delvis täckt och påminde lite om en riktig tävlingsbob trots att den var ett rent hemmabygge. Dessutom var den försedd med en broms, som gjorde honom övermodig i branta utförsbackar trots att bromsen inte alltid fungerade.

I början kom Nisse Bengtsson lite efter sina medtävlare i sitt tunga och svårmanövrerade fordon. Men han räknade kallt med att ta igen alltihop i den sista långa backen ner mot målet på andra sidan järnvägen.

På toppen av denna var han nästan ikapp de övriga och börjad få segervittring. Men i slutet av backen skulle man passera en järnvägsövergång, och just som täten fick denna inom synhåll började bommarna fällas.

De andra bromsade med fötterna och körde åt sidn upp på trottoaren. Där blev de stående när Nisse Bengtsson kom jagande bakifrån utan att upptäcka faran i tid.

När han förstod vad som var på väg att hända drog han i bromsen, men han hade så hög fart att boben bara fortsatte rakt fram.

Skräckslagna satt hans kamrater på sina bobar vid sidan om och såg hur han susade mot de fällda bommarna i hög fart.

- HJÄÄÄÄÄLP! Vrålade Nisse Bentsson så att håret reste sig på han kamrater.

Men han hade i alla fall sinnesnärvaro nog att fälla överkroppen bakåt när boben åkte under bommarna, samtidigt som tåget mot Göteborg kom i hög fart och missade honom med ett par meter.

Kamraterna som hade stannat högre upp i backen tog sina bobar under armen och gjorde sig beredda att fly fältet. Och när de såg att lokföraren hade stannat tåget en bit bort fick de panik och sprang allt vad de orkade. Nisse Bengtsson, som hade fått stopp på sin bob på andra sida järnvägen, gjorde likadant.

Kvar stod tåget och en villrådig lokförare som kallade på polis och påstod att han hade varit nära att köra över något som han inte begrep vad det var. Först sa han att det hade sett ut som en kanonkula, men sedan började han sväva på målet och sa att det också kunde ha varit en varg eftersom den hade ylat i högan sky.

Tåget blev kraftigt försenat, och alla som skulle fortsätta till Skåne och Småland missade sina anslutningar i Göteborg och kom inte fram förrän dagen därpå.

Efter en tid spreds ett rykte att lokföraren hade fått sluta sitt arbete och vårdades på nervhem. Det påstods att han vaknade skakande av skräck på nätterna och att det var Nisse Bengtssons tjut som hemsökte honom i drömmen, hur nu någon kunde veta det.

Några fler bobmästerskap blev det i alla fall inte den vintern.

DET STORA BOBMÄSTERSKAPET

Det hände sig en gång för länge sedan att det uppväxande släktet brukade åka bob och kälke i skogsbackarna hemmavid. Och om det hade snöat riktigt mycket och var tillräckligt kallt kunde man också åka på de nyplogade vägarna.

Så kom det sig att hela kvarterets bobåkare skulle mötas i en stor mästerskapstävling eftersom vädret var sådant att det gick att åka kälke ända ner till stan.

Deltagarna kom till start med ungefär likvärdiga fordon. Det vill säga var sin bob med metallmedar under och ett litet fotsteg av trä på var sida samt en liten ratt framtill.

Nisse Bengtsson hade en bob av lite större modell som dessutom var utrustad med broms, en finess som saknades på övriga fordon.

Allt detta berättade Berra under ett litet samkväm hemma hos kåsören tillsammans med Filosofiska Karlsson och en revolversvavare vi känner. 
Kommen så långt i sin historiebeskrivning avbröts han av Karlsson med orden:

– Men det var inte alltid bromsen fungerade.

– Vad menar du med det? sa Berra.

– Jag tänker på den gången bromsen strejkade när han behövde den som bäst, sa Karlsson.

– Den gick sönder ibland ja, sa Berra.

– Det var du som mixtrade med den, sa Karlsson.

– Det kan väl hända, sa Berra. Han satt och drog i det jävla bromshandtaget hela tiden och spelade Allan så det var inte mer än rätt att någon tog ner honom på jorden.

– Han kunde ha dött, sa Karlsson.

– Får vi höra hur det gick nu, sa revolversvarvarn.

Hela historien avslöjas i denna blogg senare i veckan.

VART TOG VINTERN VÄGEN?

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet februarisamkväm.

– Det är bara skräp med vintern nu för tiden, sa Berra.

– Ja, snön bara kommer och går, sa Filosofiska Karlsson.

– Det var bättre förr, sa en revolversvarvare som också var närvarande.

Sällskapet begrundade detta en stund och så sa Berra:

– När vi var små kunde man åka kälke på gatorna.

– Ja, sa Karlsson. Nu för tiden ser man inga bobåkare på stan.

– Kommer ni ihåg när Nisse Bengtsson höll på att krocka med tåget? sa Berra.

– Det går inte att glömma, sa Karlsson.

– Det kommer inte jag ihåg, sa revolversvarvarn. Kan man få höra hur det gick till?

– Okej, sa Berra. Så här var det.

Fortsättning följer senare i veckan i denna blogg..

EN MILJON FÖR EN KLACKSPARK

Vi spelade boll på den lilla ängen uppe i skogen.
Det var Berra och hans brorsa, det var Karlsson och hans kusin, det var en som kallades för revolversvarvarn, det var Nisse Bengtsson och det var jag och några till.

Nisse Bengtssons farsa tyckte att hans son skulle vara hemma och läsa läxor i stället så han kunde få ett bra och välavlönat arbete när han blev stor. Då sa Nisse Bengtsson att det var onödigt för han skulle ändå bli proffs i Italien som Nacka Skoglund och han hade fått 150 000 när han skrev på för Inter.

Det där trodde inte Nisse Bengtssons farsa på. Men en dag när hans son hade smitit ut direkt han kom hem från skolan hittade han en annan bok i högen bland de försummade läxböckerna.

Den hette En miljon för en klackspark och påstods vara skriven av Nacka Skoglund. På framsidan var det dessutom en bild på Nacka Skoglund när han slog en klackspark medan det flög en massa sedlar i luften runt om honom.

Då blev gubben nyfiken och beslöt att ta reda på vad pojkarna hade för sig där uppe i skogen.

Rop och skrik och upprörda röster hördes på långt håll, så han ställde sig bakom ett träd och kikade fram just som hemmalaget hade fått frispark strax utanför straffområdet. En inbördes diskussion uppstod om vilken av de inövade varianterna som skulle användas.

Slutligen enades man om nummer 2B i det hemliga kodsystem som hade utarbetats för att motståndarna inte skulle förstå vad som väntade. 2B innebar att Nisse Bengtsson skulle springa fram och hoppa över bollen som en avledande manöver och i samma ögonblick som han gjorde det skulle Berra peta bollen till Karlsson som hade placerat sig i skottläge vid sidan av försvarsmuren.

Men Nisse Bengtsson hörde fel och tyckte att de andra sa 2C som innebar att Berra bara skulle låtsas peta bollen i sidled medan Nisse Bengtsson i stället skulle kruta på allt vad han orkade direkt mot mål.

Katastrofen var oundviklig. Nisse Bengtsson tog sats och sprang fram för att drämma till bollen allt vad han orkade, varpå Berra petade undan den i sista sekunden. Nisse Bengtsson slog ett av de största hål i luften som hade skådats på den planen och det vill inte säga lite. Högerbenet fortsatte upp mot skyn så att han lyfte ett par meter från marken innan han föll ner igen och landade på ändan så det small i hela planen.

Under ett kort ögonblick satt han stilla i gräset. Sedan reste han sig upp och började springa runt i cirklar medan han tjöt:

– ÖÖÖÖÖHHH, ÖÖÖÖÖHHH, ÖÖÖÖÖHHH!!!
Det visade sig senare att han hade tappat luften i fallet och därför inte kunde andas på vanligt sätt samt att detta var det enda ljud han kunde få fram.
All annan verksamhet avstannade. Alla stod bara stilla och tittade på galningen som sprang runt och tjöt som en stucken gris.
Och bakom trädet stod hans farsa och undrade vad det var fråga om. Han hade aldrig sett en fotbollsmatch och trodde att det hörde till spelet och skulle vara så här hela tiden.

När Nisse Bengtsson hade fått tillbaka luften och slutat springa runt, klev han fram och tog honom i örat. Sedan ledde han hem honom och förbjöd honom sparka boll för all framtid.

Var det detta som skulle föreställa den i boken omskrivna klacksparken som italienarna betalade en miljon för, så tyckte han för det första att italienarna inte var riktigt kloka i huvudet och för det andra att dom kunde behålla sina pengar för sig själva och inte lura svenska ungdomar till sådana här dumheter.

VI SOM SKULLE BLI PROFFS I ITALIEN

En gång för länge sedan spelades kvartersmatcher i fotboll på den lilla ängen uppe i skogen.

Samtliga deltagare var i 10-12-årsåldern men visste redan vad som väntade i framtiden.

När vi väl hade blivit upptäckta av någon talangscout och värvats till olika allsvenska klubbar skulle vi spela något år i landslaget och sedan bli proffs i Italien.
Nisse Bengtsson hade till och med planer på att hoppa över Allsvenskan och bli proffs direkt för så hade Nacka Skoglund gjort, fast där hade han ju fattat lite fel.

Problemet var bara att hans farsa inte begrep vilka lysande framtidsutsikter hans son hade. Han tyckte att Nisse Bengtsson skulle sitta hemma och läsa läxor i stället för att ränna omkring och sparka på en gammal läderboll.

– Vad har ni för er där uppe i skogen halva dagarna? frågade han.

– Vi spelar boll, sa Nisse Bengtsson. Jag ska bli proffs i Italien.
– Vad ska det vara bra för? sa hans farsa.
– Man blir berömd och tjänar pengar, sa Nisse Bengtsson. Nacka Skoglund fick 150 000 när han skrev på för Inter.

– Det var det dummaste jag hört, sa hans farsa. Du ska inte tro på allt vad dom andra pojkarna säger. Dom bara lurar dig.

– Det har stått i tidningen och då måste det väl vara sant, sa Nisse Bengtsson.
– Dom skriver så mycket konstigt nu för tiden, sa hans farsa.
Fortsättning följer.

VM-TRÄFF VID TV:N

Berra och grabbarna har gästat kåsören. I tv:n pågick VM-fotboll mellan Argentina och Iran. Efter en halvtimmes spel fick Argentina en frispark ett par meter utanför straffområdet. Messi stegade fram och sköt över både försvarsmuren och målet.

Fem minuter senare var det dags för en ny frispark, men den här gången från ett ställe betydligt längre ut.

– Nu kan han inte skjuta direkt, sa Berra.
– Nä, nu får dom hitta på något annat sa Karlsson.
– Dags att ta fram specialaren, sa en revolversvarvare som också var närvarande
Men Messi lyfte bara bollen över iraniernas mur och så hoppade en annan argentinare upp och nickade över målet.

– Det var en tråkig frispark, sa Berra.

– Det var bättre förr, sa Karlsson.
– När då? sa revolversvarvarn.
– När vi spelade boll på ängen uppe i skogen, sa Karlsson.

– Minns du Nisse Bengtssons frisparksvariant, sa Berra.

– Ja, den var grym, sa Karlsson.
– Jag trodde han skulle dö, sa Berra.
– Det var inte långt ifrån heller, sa Karlsson.
– Kan man få lite fler detaljer, sa revolversvarvarn.
Fortsättning följer.

MYSTISK PÅSKGUBBE ORSAKADE POLISPÅDRAG

Nisse Bengtsso hade en gång för länge sedan fått följa med sina föräldrar på en tågresa till Göteborg. De besökte bland annat Buttericks butik med skämtartiklar, där Nisse Bengtsson för egna pengar köpte en ansiktsmask av gummi för tre och tjugofem.

Det fanns indian, kines, neger, eskimå, pirat och några till. Nisse Bengtsson valde länge och omsorgsfullt och fastnade till slut för den så kallade negermasken.
Det här hände alltså på den tiden då svarta människor fortfarande kallades för negrer i Sverige och var så sällsynt förekommande på de här breddgraderna att folk vände sig om på gatorna och tittade efter dem.

När Nisse Bengtsson kom hem började han med att skrämma sina jämnåriga kamrater. Han hade masken i fickan när de var ute i skogen. Sedan sprang han och gömde sig bakom ett träd och tog på sig masken innan han tittade fram igen.

I början var de andra ungarna nära att skita på sig, för de trodde att det var en riktig afrikan som var ute i skogen och spanade.
Det var en fruktansvärd mask i form av ett hångrinande mörkbrunt ansikte med svart krulligt hår och röda uppsvällda läppar. Men efter ett tag blev j Nisse Bengtsson avslöjad, och när han hade lurat alla ungar i kvarteret var det inte lika roligt längre.

Dagarna gick och det blev påsk. När de andra barnen klädde ut sig till påskkärringar och påskgubbar tog Nisse Bengtsson på sig gummimasken och en av sin farsas gamla avlagda kavajer. Sedan kavlade han upp ärmarna, kollade så att masken satt fast ordentligt och gick ut i skymningen och knackade på fönstren

Han smög runt på gårdarna och klättrade på uthustak och stegar och stack upp huvudet och ropade bu.

De flesta hann väl inte se vad det var fråga om eller så brydde de sig inte om det, men när han kom till kärringa Larssons hus utbröt full kalabalik.

Kärringa Larsson hade besök av gubben Persson, men han satt med ryggen mot fönstret och hängde inte riktigt med i svängarna. Han såg först bara hur kärringa Larsson stelnade till och spärrade upp ögonen med skräckslagen blick. Sedan skrek hon ”Hjälp, en neger!” varpå gubben Persson vände sig om fick se ett hångrinande mörkt ansikte försvinna från fönstret.

Kärringa Larsson kastade sig på telefonen och ringde polisen och rapporterade att en neger hade tittat in genom hennes fönster på andra våningen.

Det här utspelades på den tiden då polisen inte hade så mycket att göra, så de skickade ut en patrull för att undersöka saken.

De möttes på brottsplatsen av kärringa Larsson som pekade på fönstret och beskrev händelseförloppet i dramatiska ordalag. Hon påstod sig ha kunnat utläsa svår sinnessjukdom och djuriska lustar i inkräktarens blick och var övertygad om att hon skulle ha blivit våldtagen om inte gubben Persson hade varit där och beskyddat henne med sin blotta närvaro.

Gubben Persson intygade riktigheten i detta, och när poliserna frågade efter signalement på den misstänkte gärningsmannen hävdade han att denne påminde starkt om dåvarande världsmästaren i tungviktsboxning Jersey Joe Walcott.

När poliserna invände att Joe Walcott, så vitt de kände till, var bosatt i New Jersey i Amerika och att det knappast var troligt att han sprang omkring i utkanterna av svenska småstäder och tittade in genom fönstren hos gamla damer, blev gubben Persson mycket upprörd.

Han framhöll att han minsann hade varit i Stockholm några år tidigare och på nära håll sett Walcott slå ut Olle Tandberg i femte ronden, så här skulle det inte komma några unga glopar till konstaplar och påstå att han inte visste hur Jersey Joe Walcott såg ut.

Det slutade med att poliserna avfärdade gubben Persson som ett mindre trovärdigt vittne. Kärringa Larsson höll dock fast vid sin anmälan, men den mystiske främlingen förblev okänd och undkom lagens långa arm trots intensiva efterspaningar från gubben Perssons sida.