SÖVD AV EN MÄSTARE

Det har blivit dags för den tredje om avslutande lektionen i konsten att somna utan att räkna får.

Som tidigare avslöjats i denna blogg har jag utarbetet en i stort sett osviklig metod. I stället för får räknar jag svenska kungar eller världsmästare i tungviktsboxning.

John L

Skulle den svenska regentlängden från Gustav Vasa och framåt inte räcka är det dags att ta till det tunga artilleriet, nämligen proffsboxningens tungviktsvärldsmästare.

Dessa lärde jag mig rabbla som ett rinnande vatten genom Nordisk familjeboks sportlexikon i sju band som fanns i mitt barndomshem. Under rubriken Boxning fanns presentation i text och bild av samtliga världsmästare från John L Sullivan i slutet av 1800-talet till Joe Louis från 1937 och framåt för sista bandet var tryckt redan i slutet av 1940-talet, då Bomber-Joe fortfarande var mästare. Resten av listan fick jag lära mig på annat håll.

Joe

Nu ligger jag i min säng och ser dessa bilder för mitt inre medan jag rabblar:

John L Sullivan 1889-92, Gentleman-Jim Corbett 1892-97, Bob Fitzsimmons 1897-99, James J Jeffries 1899-1905.

Men sedan är jag lite osäker på om Marvin Hart ska räknas som mästare 1905-06 eller om man ska hoppa över honom, eftersom han inte godkändes av alla inblandade, och gå direkt på Tommy Burns 1906-08. 

Tommy

Jag brukar grubbla en kort stund på detta utan att lyckas lösa problemet, innan jag bestämmer mig för att strunta i det och fortsätta med Jack Johnson 1908-15 och Jess Willard 1915-19.

Jag brukar somna i höjd med Rocky Marciano 1952-56 och det är jag inte ensam om i boxningshistorien eftersom Marciano var en kille som kunde söva de flesta.

Rocky

Det bästa med den här listan är att den är så oåterkallelig och definitiv. Ingen kan säga annat än att Jack Dempsey höll VM-titeln 1919-26 och att Gene Tunney gjorde det 1926-28. Det är fakta som aldrig går att ändra på och det känns tryggt på något sätt, när man ligger där i mörkret, att veta att man kan somna i den fasta förvissningen att så är det och så kommer det alltid att vara även om jordskorpan rämnar och världen går under.

Muhammad

Då blir det värre om man håller sig vaken ända fram till de dagar då Cassius Clay blev Muhammad Ali. Det kaos som uppstod i boxningsvärlden sedan Ali fråntagits titeln tvingar mig att skärpa alla sinnen så att jag blir klarvaken igen på grund av alla kvalificeringsturneringar, vakanta titlar och flera mästare samtidigt.

Larry

Frågorna kan då bli många i natten. När Alis tredje mästarperiod inföll 1978-79 erkändes han ju enbart av WBA. Samtidigt hade WBC Larry Holmes som mästare 1978-84 innan han fråntogs titeln av samma organisation men i stället plötsligt erkändes av IBF varpå han förlorade till Michael Spinks 1985. Men om man godkänner att Larry Holmes var världsmästare 1978-85 som det står i de flesta böcker så har ju Ali aldrig haft någon tredje VM-titelperiod och vem var egentligen WBC-mästare 1984?

Det har hänt att jag fått gå upp mitt i natten och slå upp i The Ring Record Book att rätt svar är Tim Witherspoon. Men då är jag i allmänhet så pigg att jag får lägga mig ner och börja från 1889 med John L Sullivan igen.

TIPS TILL SÖMNLÖSA

Många ligger och tittar i taket när de inte kan somna. Andra räknar får.

Jag räknar svenska kungar och tungviktsvärldsmästare i boxning.

Kungarna kan jag tack vare en lärare, som talade om för klassen att ingen skulle bli godkänd i historia som inte kunde räkna upp samtliga svenska regenter med årtal och allt från Gustav Vasa och framåt.

Världsmästarna i tungviktsboxning lärde jag mig rabbla som ett rinnande vatten genom Nordisk familjeboks sportlexikon i sju band som fanns i mitt barndomshem. Under rubriken Boxning fanns presentation i text och bild av samtliga världsmästare från John L Sullivan i slutet av 1800-talet och framåt.

Vart detta kan leda ska jag återkomma till i denna blogg.

Fortsättning följer alltså.

BLOD OCH MARMELAD I SOMMARSVERIGE

Har återvänt till den lilla stugan vid havet, där jag nu åter sitter och läser tidningen Se från 1968.
I nummer 38 slår man till med 17 sidor från boxningsmatchen på Råsundastadion mellan Jimmy Ellis och Floyd Pattersson om den VM-titel som Muhammad Ali blev fråntagen året innan.

Men först ska ett antal förmatcher avverkas. Så här rapporterar Rune Moberg från ringside:

”Arton tusen människor slår en krets kring ringen och försöker hålla kylan tillbaka med stålblanka halvlitrar och tittar på Raimo Nisula, Finland, mot Willie Johnson, USA, tungvikt.
Raimo Nisula gjorde sin debut hos Edwin Ahlqvist i januari 1966 då han klippte till belgaren Al Jacobs i första ronden så att fläskberget Al förvandlades från en väderkvarnsvevande boxare till ett vårdfall på Sahlgrenska i Göteborg. Det har gått två och ett halvt år sedan dess och Nisulas bekymrade barnansikte har modellerats om av beslutsamma boxarnävar, Det var snyggare förr.

Men Nisula ser fortfarande ut som om han undrade vafan han har gett sej in på och när han klipper till den svartglänsande Wilson dras hans ansikte samman i smärta så att han ser ut som en mor som agar sitt barn. Tro mej min älskling, det gör lika ont i mej!

Det gjorde det också ganska ofta, för Wilson klippte gärna tillbaka och Nisulas fick en bula under högra ögat. Det fick Wilson också och man fick tillfälle att sitta där och undra varför vita bulor ser så mycket ruskigare ut än svarta. Samtidigt undrar man hur länge den här skitmatchen ska pågå och när Matchen ska börja.”

Sedan Nisulas förklarats som segrare på poäng och gamle Harry Persson och ett par andra celebriteter presenterats från ringen är det äntligen dags. Rune Moberg fortsätter:

”Första ronden håller man andan. Ellis är hård, stabil, beslutsam. Floyd är på sin vakt. Håller undan, duckar. Floyd, Floyd, var har du din snabbhet, din ettrighet, din infighting, där nävarna arbetade som pistonger. Floyd, vi känner inte igen dej. Jo, nu halkade du och satte ändan i canvasen. Det kände vi igen.”

Matchen fortsätter, och den som eventuellt har hyst något tvivel om att svenska journalister kunde utföra rejäla sågningar av både folk och företeelser redan på 60-talet kan ju smaka på de här raderna:

”Vad i Herrans namn har den här matchen för mening? Den är ju redan avgjord. Varför ska två boxare och en domare från New York plockas hit för dyra pengar för att dansa denna meningslösa ringdans på Råsunda, där tjugo amerikanska TV-män fångar upp spektaklet i färg för att sedan besvära mänsklighetens finaste konstruktion, en rymdsatellit, med att skicka eländet tillbaka till Staterna? Ellis är en trög och stark och trist världsmästare och Floyd är för liten. Kunde dom inte klara av den här korta och meningslösa matchen på en bakgård på Manhattan?”

Men så börjar det tydligen hända saker. Floyd klipper plötsligt till Ellis med en sjungande höger, som exploderar över näsroten. Rune Moberg fortsätter:

”Ellis får ett tankspritt utseende, folkets jubel jagar bort de sista regnmolnen, blod spricker ut över hela Ellis ansikte och de amerikanska TV-grabbarna på den specialtimrade estraden gratulerar varann för nu börjar det bli någon mening med färg-TV.

Ellis förvandlas till ett stycke gelé, hans ansikte är en blodig kaka och blicken har för länge sedan tappat allt fäste. De sista ronderna finns det bara en boxare kvar i ringen och han heter Floyd.

Men när domaren ser över sitt protokoll har Ellis ändå vunnit de flesta ronderna.

Och den svenska publiken förvandlas till ett vilddjur och några kvadratmeter av Sverige förvandlas till ett stycke polisstat. Jag menar ringen. Där det blev så fullt av konstaplar så att de höll på att tränga ihjäl såväl den friske och starke förloraren Floyd som den skälvande marmeladhögen Ellis som vann matchen.”

Slut från blomkålsmarknaden för i dag.

GRATTIS PÅ HÖGTIDSDAGEN!

När redaktör D fyllde år avsände redaktör A och en kumpan till denne ett lyxtelegram (det var på den tiden det fanns sådana) med följande hyllningstext:

Grattis på högtidsdagen!

Dempsey och Tunney

Den intelligente läsaren inser naturligtvis genast att de personer som de båda figurerna ville ge sken av att vara, var dels Jack Dempsey, världsmästare i tungviktsboxning 1919-26, och dels dennes överman Gene Tunney, som alltså erövrade titeln det sistnämnda året och försvarad den 1927 mot Dempsey, innan han året därpå knockade Tom Heeney i elfte ronden och sedan drog sig tillbaka som obesegrad champion.

Dempsey

Den på detta sätt uppvaktade redaktör D hade självfallet aldrig varit bekant med varken Jack Dempsey eller Gene Tunney, men han behövde inte anstränga sig alltför mycket för att lista ut vilka upphovsmännen var.

När han konstaterat detta ruskade han bara på huvudet och la telegrammet till handlingarna innan han glömde bort alltihop.

Tunney

Underligt nog var saken inte lika snabbt ur världen för redaktör A och kumpanen.

Båda ägnade nämligen stor tid åt att diskutera vem som var vem i telegrammet. Båda ville nämligen vara Tunney och ansåg också att den andre varit fullt införstådd med detta när telegrammet avsändes. Förloraren Jack Dempsey ville ingen kännas vid.

Det gick till och med så långt att redaktör A vid upprepade tillfällen blandade in kåsören i dessa diskussioner.

-Titta där kommer han, sa redaktör A en gång på stan. Kom nu ihåg att vad han än säger ska du bara kalla honom Dempsey hela tiden. Han ska inte gå omkring och inbilla sig att han är Tunney.

En gång när redaktör A och kåsören hämtade kumpanen i bil sa redaktör A plötsligt när kumpanen satt sig till rätta i baksätet:

-Titta på Dempsey så snabbt han smög in i hörnet där bak när han fick se mig. Han har tydligen respekt för min raka vänster ännu.

Kåsören drog sig då till minnes den i boxningshistorien så omtalade ”långa räkningen” som räddade Tunney i det andra mötet 1927. Den orsakades av att Dempsey blev för ivrig efter att ha slagit ner världsmästaren och sedan inte tänkte på att gå direkt till neutral ringhörna och avvakta medan domaren räknade.

-Ja du, Tunney, inflikade kåsören därför, vänd mot redaktör A. Hade han varit lika snabb att ta sig till rätt hörna när han hade dig nere för räkning i andra matchen, hade det förmodligen slutat annorlunda den gången.

Kåsören trodde att det var något sådant redaktör A ville höra, men denne hade tydligen levt sig så in i rollen som Gene Tunney att han nu reagerade häftigt.

-Kom inte dragande med den där gamla slumphögern en gång till, sa han och tog i så han var nära att köra av vägen. Jag ledde ju överlägset på poäng i det läget. Menar du att en råsop som den där busen skickade in i ett obevakat ögonblick skulle fått avgöra en sån tillställning? Bortsett från den där lyckträffen dominerade jag ju matchen från början till slut.

-Ja, ja, sa kåsören förskräckt. Ta det lugnt! Och se upp för den där bilen!

Då ställde sig redaktör A på bromsen och räddade livet på både sig själv och kåsören och Jack Dempsey i baksätet.
-Såg du vilken reaktionsförmåga, sa han sedan. Det är nog tur att det är jag och inte Dempsey som ansvarar för passagerarna i den här bilen.

Tiden gick och en dag spreds nyheten över världen att den gamle världsmästaren Gene Tunney hade avlidit borta i USA. Redaktör A kommenterade detta med att nu kunde kumpanen gärna få vara Tunney om det roade honom.

Några dagar senare ringde kåsören upp redaktör A som hade besök av kumpanen.
-Är det Tunney som hörs i bakgrunden, frågade kåsören. Är inte han död?
Då vände sig redaktör A till kumpanen och röt:
-Han vill ha ett klart besked en gång för alla om du är Dempsey eller Tunney. Han undrar om det var du som avled i USA här om dagen.

Firpo

Då hördes kumpanen ropa tillbaka:

-Om det är Firpo som ringer kan du hälsa att jag är Dempsey och att det var jag som knockade honom i andra ronden i Polo Grounds den 14 september 1923 och att jag kan göra om det om det skulle behövas.
Det var då kåsören beslöt att inte lägga sig i den här frågan längre.

HÖSTDAGJÄMNING OCH LÅNG RÄKNING

På lördag infaller höstdagjämningen.
Men inte nog med det. Då är det också exakt 85 år sedan Den långa räkningen.
Det var nämligen den 22 september 1927 som Jack Dempsey slog ner Gene Tunney i sjunde ronden av VM-matchen i tungviktsboxning på Soldier´s Field i Chicago.

Tunney hade året innan erövrat VM-titeln genom att besegra Dempsey på poäng efter 10 ronder i en match i Philadelphia.

I returmatchen såg det ut som om Dempsey skulle bli den förste i boxningshistorien att ta tillbaka titeln, när han i rond 7 trängde upp Tunney mot repen och golvade honom med en skur av slag.

 

Enligt den nya regel, som införts till denna match, skulle den som slog ner sin motståndare gå till en neutral ringhörna innan domaren började räkna.

Men Dempsey stod kvar över den liggande Tunney. Det gick 4-5 sekunder innan domaren fick bort honom så att räkningen kunde börja.

På 5 reste sig Tunney på knä och följde sedan den fortsatta räkningen för att hämta sig så mycket som möjligt. På 9 reste han sig, lyckades hålla Dempsey ifrån sig under resten av ronden och vann till slut även denna match på poäng.

Opartiska tidtagare fastslog efteråt att Tunney befunnit sig på golvet 13-14 sekunder. Matchen har därför gått till boxningshistorien som ”The Battle of The Long Count”.

Jack Dempsey (1895-1983) var världsmästare 1919-26. Gene Tunney (1897-1978) höll titeln 1926-28 och drog sig sedan tillbaka som obesegrad mästare.

Senare i veckan medverkar båda i en märklig historia i denna blogg, en historia som utspelades många år senare och inte har ett dugg med boxning att göra.

DRÖMMEN OM VM-TITELN

Jag drömde en natt att jag var proffsboxare. Jag hade legat i Florida ett par månader och tränat för Angelo Dundee, och nu skulle jag upp mot Ray Mercer, som varit högt rankad en gång i tiden men var på väg utför.
-Honom tar du, sa Angelo och efter åtta hårda ronder stod jag som segrare på poäng.
Sedan var det dags för James ”Bonecrusher” Smith, som också hade sett sina bästa dagar men gjort comeback på ålderns höst. Jag vann på poäng efter tolv tuffa ronder men utan att få ett enda ben krossat.

Benkrossarn.

Nu började Angelo prata om en titelmatch men läget var komplicerat. ”Stålhammaren” Wladimir Klitschko var världsmästare enligt de flesta organisationer. Men först måste jag besegra den som stod närmast i tur och det var inte lätt att veta vem det var. IBF hade Tony ”Tiger” Thompson som förste utmanare, WBA hade Hasim ”Klippan” Rahman, WBC hade ”Ryske riddaren” Alexander Povetkin och WBO hade ”Stålhammarens” brorsa Vitali ”Järnnäven” Klitschko men eftersom de hade lovat sin mamma att aldrig mötas visste ingen riktigt hur det skulle bli med det.

Ryske riddaren.

Angelo tyckte att vi skulle satsa på WBO:s Intercontinentaltitel i cruiserweight så länge. Den innehades av ”Den nordiska nattmaran” Robert Helenius, men han åkte hem till Finland varje gång vi utmanade honom. Då försökte vi med lillebror Klitschko i stället, men när kontraktet skulle skrivas under visade det sig att ”Järnnäven” hade stukat tummen och inte kunde hålla i pennan.

Järnnäven.

I stället fick jag gå flera matcher mot mindre namnkunniga motståndare. Jag vann de flesta men fick ta emot en del smällar också, och till slut visste jag inte om det var DDT-titeln eller EKG-titeln jag skulle upp om nästa gång. CNN hade en egen mästare och snart fick MTV en också, liksom LRF, HBK och ATG. Då gav sig SAS in i branschen och la beslag på både TCO-titeln och PTK-titeln. RCA hade Bruce Springsteen som mästare, Coca-Cola hade Eric Clapton och Walt Disney & C:o erkände bara Stora stygga vargen.

Honom slapp jag möta men jag gick en hård tolvrondare mot gamle Evander ”Real Deal” Holyfield, som hade åkt neråt på både ABF- och TBV-listan men siktade på ATP-titeln.

Real Deal Holyyyyy-fiiiiield.

Just som domslutet skulle avkunnas vaknade jag kallsvettig i min säng och kände att jag behövde gå upp och pinka. Men jag hade fått flera slag mot njurarna i matchen mot ”Benkrossarn” så det var inte helt problemfritt. Tillbaka mot sängen kände jag att jag dessutom var öm i hela vänstra armen, för Holyfield hade slagit mot överarmen hela tiden för att kraften skulle gå ur min raka vänster.

Sedan somnade jag om just som jag kom ner till träningslokalen och Angelo mötte mig viftande med ett kontrakt och sa att nu var det klart för en titelmatch mot Klitschko. Nu kunde ”Stålhammaren” inte sidsteppa oss längre.

Stålhammaren.

Jag tränade som en besatt i Florida, och på lediga stunder solade jag mig i glansen som VM-utmanare. Jag gick på partyn och träffade superkändisar och skönhetsdrottningar, men Angelo sa att kvinnor bara suger musten ur boxare och tvingade mig att komma hem klockan nio varje kväll så det blev inget.

När matchdagen närmade sig var jag i fin form, men då bestämdes det att Klitschko skulle möta Eddie Chambers i stället. Jag minns inte om det gällde ABC-titeln eller HIV-titeln eller DKW-titeln.

Sedan blev allt kaos. Fler och fler organisationer kom med i bilden. Klitschkov erkändes nu bara av EEG, SKF och Schengenländerna. Hans brorsa blev KGB-mästare men erkändes även av ABB, PLO, KFUM Borås, Grängeskoncernen och NK:s damavdelning.

Chambers blev ADHD-champion men fick även mästarvärdighet av EEC, Efta, Pet Shop Boys och Manchester United.
Strumpebandsorden hade David Haye som mästare liksom IRA, ETA, Cosa Nostra, Black Army, Medellinkartellen och Franska främlingslegionen.
Tony Thompson erkändes av PLM, PVC, Bingolotto, Telia-Sonera, Frälsningsarmén, Svenska kennelklubben och Flamingokvintetten, medan Holyfield fortfarande var mästare enligt Internationella undervattensrugbyförbundet, Visans vänner, Arméns hundskola, Ostindiska kompaniet, Brynäs hockey och Hootenanny Singers fan club i Tidaholm.

Sned tungvikt.

Det blev fler viktklasser också. Nu fanns det både lätt mellantungvikt och medeltung lätt tungvikt, och ett tag fanns det lätt tungvits också men det blev för roligt så det tog dom bort.

Sedan blev det olika klasser inom varje viktklass också. Det fanns sned tungvikt för dom som boxades lite lutande åt sidan, det fanns skev tungvikt för dom som var vänsterhänta, och det fanns snäv tungvikt för dom som hade svårt att ta ut svängarna.

När jag vaknade på morgonen var jag världsmästare i halvlätt medelsupertungvikt för dom som hade nedsatt syn på ena ögat och ojämn slutsiffra i telefonnumret samt hade haft mässlingen före fyra års ålder. Men det var bara ATP och LRF och PTV som erkände mig, så det kändes som om alltihop kunde kvitta.