ISAK SLAKTARE SLÅR TILL

– Här har blivit överbokat, men vi kan förmedla rum på andra hotell, sa portieren på Savoy i Malmö när hon fick se den oansenlige gästen som redaktör A hade ringt och beställt rum till i direktör Johanssons namn.

Johansson, som inte alls var direktör, fick nu i stället för ett rum på lyxhotellet ta emot en lapp med en adress till ett helt annat hotell. Den ledde till Gamla stan där han en stund senare vandrade allt djupare in i gränderna. Slutligen var han framme vid ett gammalt ruffigt hus med en liten neonskylt med texten OTEL eftersom h:et och sista l:et tydligen hade slutat lysa.

Bakom disken stod en trött man med solkig skjorta, gällivarehäng och släphängslen. Han tog betalt i förskott och räckte över något som såg ut som en gammaldags dassnyckel och visade sig leda till ett trångt rum på tredje våningen.

Golvet knarrade, kranen droppade i det gulnade tvättstället, i ett hörn stod en teve av uråldrig modell och över sängen satt en blek bonad med texten Herren är min herde, mig skall intet fattas.

När Johansson sköt upp fönstret och tittade ut såg han bara en trång gränd och en skylt med texten Isak Slaktares gata. Nedanför fönstret stod en jättelik karl med händerna i byxfickorna och tittade upp med hotfull blick. Kanske var det Isak Slaktare själv, tänkte Johansson och kände blodet isas i ådrorna, medan han snabbt drog igen fönstret.

När han äntligen hade somnat väcktes han mitt i natten av en gäll busvissling i gränden. Han satte sig hastigt upp i sängen, stel som en pinne, och kunde sedan inte somna på ett par timmar. 
Just som han var på väg att slumra in i gryningen kom en sopbil körande i gränden och började slamra med tunnor så han trodde att helvetet var löst.

Sedan var det dödstyst i en halvtimme men just som han åter höll på att somna hördes svaga, knarrande steg i korridoren. Det lät som om någon smög långsamt fram. Johansson låg vaken och lyssnade tills stegen plötsligt upphörde utanför hans dörr.

Då satte han sig skräckslagen upp i sängen. Han tittade runt i rummet efter något föremål att försvara sig med, helt övertygad om att det var Isak Slaktare som stod utanför dörren med nyslipad kniv och mord i blicken.

Sedan fortsatte stegen en bit till, varpå en gnisslande dörr öppnades och stängdes, så att Johansson åter vågade slumra in en kort stund.

Klockan sju väcktes han av en telefonsignal. Det var redaktör A som sa:

– God morgon, direktörn. Hoppas direktörn har haft en angenäm natt. Hur är sviten på Savoy?

– Vänta bara, sa Johansson. Det ska jag berätta när vi träffas.

REDAKTÖR A OCH DIREKTÖR JOHANSSON

När redaktör A och en som hette Johansson skulle åka till Malmö i ett ärende hade den sistnämnde glömt att beställa hotellrum.

Redaktör A grep då telefonen, ringde upp Hotell Savoy i Malmö och sa till Johansson att det här ska jag ordna åt dig.

Sedan presenterade han sig som direktör Johansson från Uddevalla och lyckades med hjälp av ett antal grova lögner och stor svada prata omkull portieren så till den milda grad att denne lovade reservera ett rum på hotellet trots att där egentlige var fullbelagt.

Dagen därpå begav sig de båda resenärerna till Malmö. När de hade klivit av tåget klappade redaktör A Johansson på axeln och sa:

– Nu går jag till mitt hotell så får du söka upp din gamle vän i portierlogen på Savoy.

Men när Johansson kom dit stod en kvinnlig portier bakom disken. När han talade om vem han var och framförde sitt ärende tog hon upp en lapp och läste på den medan hon misstroget synade den oansenlige gästen.

– Här har blivit överbokat, sa hon. Men vi kan förmedla rum på andra hotell.

Sedan gav hon Johansson en adress. Den ledde till Gamla stan där han en stund senare vandrade allt djupare in i gränderna bland rivningskåkar och porrbutiker. Slutligen var han framme vid ett litet oansenligt hotell och fick ett trångt rum på tredje våningen.

Hur den utlovade natten på lyxhotell därigenom förvandlades till en mardröm, som hämtad direkt ur en skräckfilm, kommer att avslöjas i nästa avsnitt av denna sannsaga ur verkligheten.

ATT BESTÄLLA HOTELLRUM

Redaktör A skulle en gång åka till Malmö med en kollega som hette Johansson. Redaktör A hade beställt hotellrum i god tid. Johansson hade glömt att boka. Och när han dagen före avresan ringde runt till hotellen i Malmö var det fullt överallt.

– Det ska jag ordna, sa redaktör A på andra sidan skrivbordet. Lyssna noga nu, så ska du få lära dig hur sånt här går till.

Sedan grep han telefonluren, slog numret till Hotell Savoy i Malmö och bad att få tala med portieren.

– God dag, sa han med myndig röst. Mitt namn är Johansson och jag ringer från Uddevalla. Jag skulle vilja ha ett rum natten mellan fredag och lördag.

– Här är tyvärr fullt, sa portieren.

Redaktör A lät då mycket förvånad och undrade hur detta kunde komma sig, varpå han övergick till att fråga lite om hur det stod till i Malmö nu för tiden. Sedan påpekade han hur trevligt det alltid var på Savoy och berättade vid vilket bord han brukade sitta i restaurangen samt undrade om den gamle hovmästaren fortfarande var kvar. 
Han fortsatte med att berömma servicen i allmänhet och portierdisken i synnerhet samt framhöll hur tråkigt det var att man inte hade plats för en gammal stamgäst, samtidigt som han allt mer började låta som P G Gyllenhammar på rösten.

På andra sidan skrivbordet satt Johansson och blev allt mer orolig av alla dessa lögner. Till slut skakade han förskräckt på huvudet och vinkade avvärjande.

Redaktör A höll då för luren med ena handen och väste:

– Vill du ha rum eller inte?

– Ja, men . . . sa Johansson.

– Var då tyst och låt mig sköta det här, sa redaktör A.

Sedan tog han bort handen från luren och bytte till Gyllenhammarröst igen:.

– Ursäkta avbrottet, portiermästarn, men vi ska strax börja ett sammanträde här, och styrelsens ordförande påkallade min uppmärksamhet.

– Åh, är det direktör Johansson i Uddevalla, sa portieren. Jag ber om överseende, men jag kände inte igen direktörn från början. Då ska vi naturligtvis ordna ett rum.

– Jag trodde nog det, sa redaktör A med Gyllenhammarröst.

Men detta var bara början på ett hisnande äventyr, som fortsätter senare i veckan i denna blogg.

LAGUTTAGNING VID LUNCHBORDET

Diskussionens vågor gick höga vid lunchbordet. Det handlade om gamla fotbollsspelare och slutade med att den berömde optikern fick i uppdrag att till nästa dags lunch välja ut vilket allsvenskt lag som helst från andra halvan av 40-talet och förhöra redaktör A och kåsören på.

Dagen därpå slog han sig ner vid bordet och sa kort:

– IFK Norrköping.
– Dom hade vi ju uppe lite i går, sa redaktör A.
– Det är nog därför han har valt dom, sa kåsören.
– Han räknar med att vi inte ska ha förberett oss på dom, sa redaktör A.
– Och det har vi ju inte heller, sa kåsören.
– Börja du, sa redaktör A.

Då funderade kåsören en stund och sa:

– Torsten Lindberg måste ju ha stått mål.
Redaktör A fyllde på med:
– ”Skinnet” Wigren var vänsterhalv och ”Bian” Rosengren högerhalv.
– Just det, sa kåsören. Och på den ena backplatsen kan man kanske tänka sig Knut Nordahl.
– Och på den andra ”Masse” Holmqvist, sa redaktör A.
– Men vem var centerhalv? sa kåsören.
– Einar Steen, sa redaktör A.
– Javisst ja, sa kåsören. Då har vi bara kedjan kvar. Den får vi ta till kaffet,
– Fast det hänger ju på om optikern kan godkänna laguppställningen så här långt.
– Ja, sa optikern. Jag har bara ett par frågor.
– Kom igen, sa kåsören.
– Till exempel vad ”Skinnet” Wigren hette i förnamn. För han var väl inte döpt till Skinnet?
– Lennart, sa redaktör A. Slitstark halvback, säker straffskytt.

Vid kaffet var det dags att lösa även forwardsproblemen för IFK Norrköping på 40-talet.

– Gunnar Nordahl gick center innan han försvann till Italien, sa kåsören.
– Och ”Mulle” Holmqvist var vänsterinner, sa redaktör A.
– Men högervingen klarar inte jag, sa kåsören.
– Då får vi tänka skarpt, sa redaktör A.
– Jag undrar om det inte fanns en som hette Sven Persson, sa kåsören.
– Ja, sa redaktör A. Honom kan vi nog använda som högerinner.
– Men vem ska vi ha på yttern? sa kåsören.
– Jag föreslår ”Smälla” Carlbom, sa redaktör A.
– Och på vänsteryttern sätter vi väl Åby-Ericsson, sa kåsören.

– Då får vi höra om optikern har några frågor, sa redaktör A.

– Ja, sa optikern. Jag tycker ni är lite vårdslösa med namnen. Jag undrar till exempel vad ”Smälla” Carlbom hette i förnamn.
– Halvar, sa redaktör A. Det trodde jag alla visste.
– Och ”Mulle” Holmqvist? sa optikern.
– Erik, sa redaktör A. Liten, knubbig tekniker. Kvick i fötterna och farlig på huvudet. Bror till ”Masse” som var döpt till Oscar. Kom från Emmaboda.
Tillfrågad om han nu kunde godkänna laget svarade optikern med en motfråga:
– Nisse Liedholm då?

– Det är rätt, sa redaktör A. Liedholm måste med.

– Men hur löser vi det? sa kåsören.
– Jag måste gå tillbaka till arbetet nu, sa optikern. Men ni klarar säkert det här utan mig.
– Vi får ta bort ”Åby”, sa redaktör A.
– Eller så får vi peta ”Mulle”, sa kåsören.
– Ja, sa redaktör A. Han började bli lite till åren då. Vi sätter in Liedholm på vänsterinnern, så är laget klart.
– Fast jag undrar om inte Gösta Malm borde ha varit med, sa kåsören, men då hade optikern redan gått.

Kvar satt redaktör A och kåsören och drack sitt kaffe.

– Undrar vad det blir för mat i morgon, sa kåsören.
– Vad åt vi i går? sa redaktör A.
– Det kommer jag inte ihåg, sa kåsören.
– Inte jag heller, sa redaktör A.
– Minnet är inte vad det har varit, sa kåsören.
– Det spelar ingen roll, sa redaktör A. Bara man kommer ihåg det viktigaste.

TIMPA ÅTER PÅ TAPETEN

Vid stambordet på lunchrestaurangen satt redaktör A och berättade för kåsören om Jönköpings Södras legendariske centerforward Karl ”Timpa” Simonsson, som för många år sedan gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed betraktas som tidernas skyttekung av redaktör A.

– Men han var väl inte ensam i laget, sa kåsören. Jag vill minnas att där fanns en som hette Ivar Eidefjäll också.

– Han var ingenting mot Timpa, fastslog redaktör A med skärpa. Ingenting!
– Jag har hört att det var han som spelade fram honom, sa kåsören.
– Oj, oj, oj, sa redaktör A. Han stod ju mest i vägen. Kan inte nämnas på samma dag som Timpa.
– Ja, ja, sa kåsören. Det var bara ett namn jag kom på.
Redaktör A satt då tyst en stund, innan han tog till orda igen:
– Förresten så ska du väl kunna räkna upp några fler spelare ur detta riksbekanta lag med flera år i Allsvenskan. Det borde varje bildad människa klara.

– Nja, jag vet inte, sa kåsören, Det skulle vara Göte Ståhl i målet då. Honom hade jag på Alfabild när jag var liten.

– Det är rätt, sa redaktör A. Och så fanns det en berömd centerhalv också.
– Javisst ja, sa kåsören. Allan Broling.
– Du kan säkert fler om du tänker efter, sa redaktör A och då erinrade sig kåsören både Göte Lindstrand och Kalle ”Låda” som hette Andersson i efternamn, vilket fick redaktör A att utbrista:
– Där ser du! Här sitter du och säger att du inget kan och när jag ger dig lite hjälp på traven så räknar du upp halva laget.

Redaktör A och kåsören hade vid detta samtals början varit ensamma vid bordet. Men medan det pågick hade den berömde optikern inströmmat i lokalen och satt nu häpet lyssnande till den egendomliga konversationen.

– Föreningen för värdelöst vetande firar stora triumfer i dag hör jag, sa han slutligen.
– Fanns det inte en som hette Olle Fridén också? sa kåsören.
– Det stämmer, sa redaktör A. Men vi kanske inte ska fördjupa oss för mycket i det nu. Vi får tänka på att det finns folk vid bordet som inte ens vet vem ”Skinnet” Wigren var.
– Vem var det? sa optikern.
– Vänsterytter i Norrköpings-Kamraterna, sa kåsören.

Men då höjde redaktör A rösten och protesterade:

– Vänsterytter! Var har du fått det ifrån?
– Jag kanske tar fel, sa kåsören. Det var ju lite före min tid. Han var väl inner då.
– Det gör du verkligen, sa redaktör A barskt. ”Skinnet” var halv och inget annat. Vänsterhalv närmare bestämt.
– Jaha, sa kåsören. Men han hade nog klarat att spela ytter också.
Då såg redaktör A ännu mer irriterad ut och sa:
– Han har aldrig spelat ytter. ”Skinnet” Wigren var vänsterhalv och inget annat.
Dagens diskussion slutade med att optikern fick i uppdrag att till nästa dags lunch välja ut vilket allsvenskt lag som helst från slutet av 40-talet och förhöra redaktör A och kåsören på.
Fortsättning följer.

BOLLRELATERADE BORDSSAMTAL

Redaktör A är stamgäst på en av stadens lunchrestauranger. Som sådan har han vissa favörer, bland annat ett stambord, där han och några av hans kamrater intar sina måltider.

Redaktör A innehar givetvis hedersplatsen vid detta honnörsbord, där han ofta håller hov för en liten utvald skara.

Där finns till exempel den berömde optikern, en skarpögd iakttagare av det mesta. Där finns den försynte bankmannen, som sköter de ekonomiska frågorna vid bordet. Och där finns ibland också kåsören.

Redaktör A har vissa samtalsämnen som han ofta återkommer till. Det kan vara Olle Tandberg, det kan vara Edwin Ahlqvist, det kan vara Skofteby-Bengtsson.Men mest av allt är det ”Timpa” Simonsson, alltså Jönköpings Södras gamle centerforward som en gång på 40-talet gjorde 50 mål på en säsong i näst högsta divisionen och därmed av redaktör A betecknas som tidernas skyttekung alla kategorier.

Om redaktör A inte har nämnt Timpa Simonsson på tre dagar brukar oron sprida sig kring bordet och hans kamrater befarar att han har blivit sjuk. Det är dock ytterst sällan detta inträffar.

Vart dessa diskussioner kan leda ska det handla om i den här bloggen de närmaste dagarna.

TIMPA, JEPPSON OCH ATOM-EGON

Redaktör A hade svarat för en målande beskrivning vid lunchbordet av hur hans gamle idol Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra gjort ett drömmål på Göteborgs-Kamraterna på Ullevi en gång för länge sedan.

Åhörare var kåsören och den berömde optikern, som andäktigt hade lyssnat till berättelsen men också kommit med en del kritiska kommentarer. Speciellt optikern, vars idrottsintresse är begränsat, hade haft många frågor.

Dagen därpå samlades de på nytt på lunchrestaurangen, denna gång över var sin portion strömmingsflundra med potatismos.

– När spelades egentligen den där matchen? sa optikern.

– På våren 1949, sa redaktör A.
– Vilket datum? sa kåsören.
– Det minns jag inte, sa redaktör A.
– Det var svagt, sa optikern.
– Men jag är ganska säker på att det var i maj, sa redaktör A. Det var i alla fall veckan efter landskampen mot England på Råsunda. Hasse Jeppsom gick center och Timpa blev inte uttagen. Han svarade med en kanonmatch på Ullevi några dagar senare. Jag tror aldrig jag har sett honom bättre.

Sedan var det dags för kaffet. De församlade smuttade försiktigt på var sin kopp under en stund tystnad.

– Men hur gick matchen, undrade kåsören sedan. Vann Jönköping till slut eller vad blev det?
– Jag tror det blev oavgjort, 2-2 eller nåt sånt, sa redaktöt A. Landskampen mot England vann vi med 3-1.
– Men där var ju Timpa inte med, sa optikern.
– Nej, sa redaktör A. Då hade det blivit fler mål.
– Vilka gjorde målen då? sa kåsören.
– Jag minns att Atom-Egon gjorde ett, sa redaktör A. En riktig rökare rätt upp i nättaket.

Samtidigt hade optikern fört kaffekoppen till munnen och tagit en klunk. Nu studsade han till och såg ut som om han skulle spruta ut allt kaffet över bordet, innan han lyckades samla ihop sig. Sedan vände han sig till redaktör A och undrade nästan lite förskräckt:

– Vem i all världen var Atom-Egon?
Redaktör A förblev dock oberörd och svarade ungefär som om han hade läst från baksidan på en gammal Alfabild:
– Egon Johnsson. Högerytter i GAIS. Proffs i Frankrike så småningom. Kom från Höganäs.
– Det här blir värre och värre, sa optikern.
– Specialist på frisparkar och farlig på huvudet, sa redaktör A.

– Men varför kallades han Atom-Egon? sa optikern.

– Tja, sa redaktör A. Han sköt väl så dom tyckte det small som en atombomb.
– Jag måste gå nu, sa kåsören. Vi får fortsätta den här diskussionen en annan gång.

NÄR "TIMPA" SIMONSSON SKÖT STOD BLIXTEN STILLA

Karl ”Timpa” Simonsson var center i Jönköpings Södras allsvenska lag på 1940-talet och ett par år in på 50-talet. En gång gjorde han 50 mål på en säsong i näst högsta serien och är därmed för evigt inskriven i den svenska fotbollshistorien.

När redaktör A växte upp hade han Timpa Simonsson som idol och det sitter i ännu.

Det händer ibland att han berättar hur det gick till när lagen sprang in på planen och värmde upp före matcherna förr i tiden. Då sköt de andra Jönköpingsspelarna på sin målvakt Göte Ståhl en stund, innan domaren blåste till spel. Alla utom Timpa, för han var tvungen att skjuta bredvid så att Göte Ståhl inte skulle bli skadad.
Och när Timpa spelade på Ullevi sköt han enligt redaktör A så hårt att hästarna på Åby en mil därifrån föll i sken för att det susade i luften.

Nu satt redaktör A vid stambordet på lunchrestaurangen, beredd att berätta för kåsören och den berömde optikern om ett alldeles ovanligt fantastiskt mål som Timpa Simonsson en gång hade gjort.

– Får vi höra hur det var nu då, sa kåsören.
– Jo, sa redaktör A. Timpa slog en lobb över målvakten som påminde väldigt mycket om det där målet i tv här om kvällen.
– Det har vi förstått, sa optikern. Men kan vi få lite detaljer.

Då berättade redaktör A om när Jönköpings Södra mötte Göteborgs-Kamraterna på Ullevi för mer än sextio år sedan.

Jönköping var tillbakapressat, och Göteborgs-Kamraternas målvakt Henry Andersson hade gått ut en bit i straffområdet. Då fick Timpa bollen i närheten av mittcirkeln. Men i stället för att avancera mot mål tittade han upp och såg hur långt ut Henry Andertsson hade gått. Sedan skickade han iväg en jättelyra som for över halva planen och över Henry Andersson och in i målet innan denne hann tillbaka.

Medan redaktör A berättade detta hade han rest sig upp och var nu ute och gick mellan borden för att demonstrera exakt hur Timpa Simonsson hade lättat upp bollen och slagit till på volley, Därefter satte han sig ner bland sina förbluffade kamrater och sa:

– En sån här prestation kan se väldigt enkel ut, men det är den inte. Det gäller dels att vara på alerten och fånga tillfället i flykten och dels att skjuta exakt så lagom hårt och högt att bollen går under ribban men över målvakten innan han hinner tillbaka.
– Kan du visa lite mer exakt, sa optikern.

Då grep redaktör A två tomma Ramlösabuteljer på bordet och ställde bredvid varandra.

– Här är målet, sa han. Och så säger vi att den här kaffekoppen är Henry Andersson. Och det här glaset är Timpa. Avståndet var ju lite längre, men det får ni tänka er själva.
Redaktör A flyttade sedan fram kaffekoppen ett stycke framför målet och fortsatte:
– När Henry Andersson tror att Jönköping är helt tillbakapressat går han ut så här. Då får Timpa bollen här borta. Blixtsnabbt uppfattar han situationen och drar på en jättelobb som går direkt i mål.

Kåsören kunde då inte låta bli att peka på sin egen och optikerns kaffekoppar och fråga:
– Vilka är dom här då? Är det Ivar Eidefjäll och Kalle Låda som springer upp på var sin sida om Timpa?
– Just det, sa optikern. Det är många objekt här som behöver förklaras.
– Ja, sa kåsören. Den här gaffeln till exempel här ute på kanten.Är det ”Fölet” Berndtsson tro?
I samma ögonblick uppenbarade sig den raska servitrisen för att i bästa välmening duka av bordet. Hastigt grep hon såväl målstolpar som Timpa Simonsson och Henry Andersson för att bära ut i köket.
– Vad tar du dig till, sa kåsören. Ska du riva planen?
– Här pågår en fotbollsmatch, sa optikern.
– Ja, sa kåsören. Det här blir minst gult kort.

Redaktör A ingrep då och sa försiktigt:

– Vi får nog lugna oss lite nu, Annars tror dom väl att vi inte är riktigt kloka.
– Och det ska han säga! sa kåsören.
– Ja, det var just den rätte, sa optikern. Han som drog igång alltihop.
Fortsättning följer.

FOTBOLL OCH ETT MÅL MAT

Vid sitt stambord på en av stadens restauranger satt redaktör A, kåsören och den berömde optikern över var sin portion pannbiff med lök och pratade fotboll.

Den berömde optikerns idrottsintresse är begränsat, men ibland överraskar han omgivningen med ett och annat uttalande som tyder på god insikt..

Den här gången sa han någonting om ett väldigt vackert mål i en fotbollsmatch som hade visats i tv kvällen före.

– Ja, sa redaktör A. Det påminde faktiskt om ett mål som ”Timpa” Simonsson gjorde en gång i tiden.

– Det ante mig, sa optikern.
– Fast Timpas var ju mycket snyggare, sa redaktör A.
– Det anande vi nog också, sa kåsören.

Det är nämligen på det viset att så fort en fotbollsprestation lite utöver det vanliga kommer upp till diskussion vid detta bord, så slutar det alltid med att Timpa Simonsson gjorde likadant fast mycket bättre för sextio år sedan.

Om detta ska det handla i den här bloggen den här veckan. Fortsättning följer alltså.

JULKORV OCH GAMLA BILAR

-Vad finns det att välja på i dag? sa redaktör A när han satte sig vid stambordet på lunchrestaurangen och grep matsedeln.

-Lunchkorv och fiskpudding, sa kåsören.

-Jag för min del ska ha korv, sa den berömde optikern.
-Ja, det passar väl bra så här i jultider, sa den försynte bankmannen.
-Tala inte med mig om julkorv, sa redaktör A.
-Varför inte? sa optikern.
-Det ska ni få höra nu, sa redaktör A och berättade följande historia:

Saken var den att redaktör A en gång i tiden ägde en bil som han kallade Blixt Gordon, eftersom den startade som en blixt i alla väder hur vanskött den än blev.

Redaktör A körde inte så mycket med bilen, utan för det mesta stod den på parkeringsplatsen utanför huset där han bodde.
Hela vintrar kunde den stå där, frostig och översnöad så att den så småningom såg ut som en stor igloo.

När våren kom och snön smälte tittade bilen fram som en yrvaken björnunge. Redaktör A satte sig in, stack nyckeln i tändningslåset och vred om – varpå Blixt Gordon startade på första försöket och motorn spann som en katt.

Men så en vår var det något som inte stämde. Under vintern hade en egendomlig lukt uppstått i bilen. När redaktör A frågade bekanta till råds svarade de att det begriper du väl att om du har bilen stående på det här viset hela vintern, blir den både rostig i plåten och sur och möglig i klädseln och börjar lukta illa.

Veckorna gick och redaktör A räknade med att det skulle gå över med tiden. Men trots att han vädrade bilen ordentligt med jämna mellanrum blev lukten bara värre. Folk som tidigare hade åkt med honom tackade plötsligt nej när han erbjöd dem skjuts.

Till slut blev doften så påträngande att han knappt kunde åka i bilen själv, trots att han körde omkring med ständigt nedvevade rutor.
Redaktör A letade på golvet under sätena, han tittade i handskfacket och i bagageutrymmet, men någon förklaring till lukten kunde han inte finna.

När högsommaren kom blev stanken outhärdlig. Redaktör A kunde inte använda bilen längre och en dag ringde han till sin vän den gamle kanonfotografen, som var känd som en stor fixare och kännare av det mesta.

-Minns du att det luktade lite konstigt när du åkte med mig i bilen en gång i våras, undrade han.

-Det var väl årets underdrift, sa den gamle kanonfotografen. Det stank ju i hela bilen.
-Det är mycket värre nu, sa redaktör A.
-Vaaa!!! Driver du med mig? utropade den gamle kanonfotografen.
-Du måste hjälpa mig, sa redaktlr A.
-Jag kommer direkt, sa den gamle kanonfotografen.

En stund senare stod han i hallen. Redaktör A tog honom genast med fram till fönstret och pekade ut:

-Där står den och det har den gjort i snart två veckor. Det luktar så att jag inte kan sätta mig i den längre.
-Det kändes faktiskt en viss odör ute på gården, sa den gamle kanonfotografen.
-Ja, sa redaktör A. Jag har stått här vid fönstret och sett hur folk sniffar i luften och går långa omvägar.

Därpå gick de ner på gården, utrustade med var sin halsduk som de höll för mun och näsa när de öppnade bildörren.

-Här luktar lik, sa den gamle kanonfotografen.
-Du tror väl inte att jag har slagit ihjäl nån? sa redaktör A.
-Inte människolik, sa den gamle kanonfotografen. Men vet du möjligen om det har försvunnit nån katt i grannskapet?

De letade igenom hela bilen, och slutligen hittade den gamle kanonfotografen,när han lyfte på reservhjulet, ett litet plastpaket med någon odefinierbar sörja i.

-Vet du vad det här är? sa han och höll det stinkande förmålet på rak arm ut från kroppen.
-Nej, sa redaktör A.

-En julkorv, sa den gamle kanonfotografen.

-Hur i all världen har den hamnat där? sa redaktör A.
-Det ska du väl egentligen inte fråga mig, sa den gamle kanonfotografen. Men jag tror jag har en förklaring.
-Jag begriper ingenting, sa redaktör A.
-Men du minns väl att vi körde ut tidningens delikatesskorgar med din bil i julas, sa den gamle kanonfotografen. Och om jag inte tar alldeles fel har den här korven ramlat ur en av korgarna och blivit liggande. Sedan har tiden och värmen gjort resten.

När redaktör A hade avslutat sin berättelse blev det tyst kring bordet. Slutligen sa den berömde optikern:

-Så du ska inte ha nån korv då?
-Rätt gissat, sa redaktör A. Jag tar fiskpudding.