NÄR HJULTOMTEN SLOG TILL

När Nisse Bengtsson var liten brukade hans farsa vara tomte på julafton. Den här gången hade gubben som vanligt smugit ner i källaren vid fyratiden på eftermiddagen när resten av familjen satt församlad vid julgranen i vardagsrummet och åt fikon och knäckte nötter i väntan på tomtens ankomst.

Tomtedräkten och säcken med alla julklapparna hade han som vanligt gömt i pannrummet men just som han hade klätt om och skulle lyfta upp den på axeln upptäckte han att det var dålig fyr i den gamla vedpannan. Då ställde han ifrån sig säcken, tog en yxa och klöv några vedträn som han slängde in i pannan och såg till att det tog sig ordentligt.

Sedan stängde han luckan, satte tomtemasken till rätta för ansiktet, harklade sig och sa prövande för sig själv med låg röst: Finns det några snälla barn här?

Samtidigt tyckte han det lät som om någon knackade på ytterdörren. Han sprang upp för trappan som ledde till tamburen och öppnade dörren. Men han hade tydligen hört fel för ingen var där.

Då upptäckte han att han fortfarande hade yxan i näven. Det gjorde att han kände sig allt mer stressad när han vände sig om för att kila ner i källaren och hämta julklappssäcken och lägga ifrån sig yxan. Då snubblade han till och körde ena foten rakt i en rullskridsko som Nisse Bengtsson hade lämnat i hallen.

Den var av gammaldags modell med bara en skena över hjulen i stället för sko. När Nisse Bengtssons farsa nu hastigt vände sig om i hallen fastnade hans ena fot i rullskridskon och plötsligt fann han sig glidande framåt på ett ben mot dörren till vardagsrummet. Denna gick inåt och sköts upp med ett brak som fick de församlade att studsa till där de satt med tindrande ögon vid granen och väntade på tomten.

Nu fick de se tomten komma farande på ett ben med ett vinande ljud och en yxa i näven. Just som han gled in i rummet höjde han armen med yxan för att hålla balansen. Medan han gled över golvet ropade han med hög röst av gammal vana:

- FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN HÄR?

Sedan körde han rakt in i julgranen så att den välte med stjärnor, strutar, karameller och allt.

Till saken hör att Nisse Bengtssons föräldrar den julen hade bjudit in kärringa Larsson för gemensamt julfirande i grannsämjans tecken. Hon satt närmast granen och fick både den och den fallande tomten över sig samtidigt som yxan ven förbi ena örat på henne och satte sig i parkettgolvet med en duns.

Hunden började skälla besinningslöst, Nisse Bengtssons småsyskon började grina och kärringa Larsson satt groggy på golvet med öppen mun och skräckslagen blick.

Då reste sig Nisse Bengtssons farsa upp, lyfte på tomtemasken och utbrast:

- Hoppsan. Jag halkade visst på något.

Men det gjorde bara saken värre för när Nisse Bengtssons småsyskon fick se tomten ta av sig ansiktet blev de ännu räddare och började stortjuta.

Nisse Bengtsson själv hade slutat tro på tomten så han sa bara:

- Är du inte riktig klok, farsan. Vad gör du med min rullskridsko?

Vardagsrummet såg ut som ett slagfält fullt av granbarr, kringströdda julprydnader, krossat porslin och omkullvräkta möbler. Hunden vägrade sluta skälla och kärringa Larsson sprang hem och låste in sig i sitt eget hus. Dagen därpå gick hon runt i kvarteret och berättade att Bengtsson hade förlorat förståndet och varit nära att slå ihjäl henne med en yxa.

God jul tillönskas alla läsare av den här bloggen.

INTE ENS INTERNET VET

Frågan när man ska ta fram sin porslinstomte ur garderoben och ställa i fönstret har inte lämnat mig någon ro.

Därför gick jag in på vår vanligaste sökmotor på nätet och skrev följande fråga:

När tar man fram porslinstomten?

Sökmotorn svarade då: Menade du porslinstomtar?

Därpå hänvisade den till en sida som hette Keramik i fokus och innehöll förslag på hur man färglägger omålade porslinstomtar.

Eftersom min tomte inte behöver målas hoppade jag över detta och fortsatte längre ner.

Då kom jag till en sida med förslag på julklappsrim för porslinstomtar. Om man skulle ge bort en sådan till mormor kunde man skriva:

Strunta i morfar och andra snubbar

Nej tacka vet jag dessa gubbar!

Det blev jag heller inte mycket klokare av, så jag gjorde en ny sökning på enbart ordet porslinstomte. Då kom det upp en massa annonser från folk som ville köpa och sälja trädgårdstomtar.

Eftersom jag redan har den tomte jag behöver var inte heller detta aktuellt.

Jag försökte i stället med att skriva in orden ta fram tomten.

Då fick jag bland flera alternativ upp följande:

Nu är det dags att ta fram motorsågen och fälla träd på tomten. Vi ska ta ner tre björkar, två tallar och två granar.

Jag gick vidare och hittade rubriken: Inga nya tomter i Simonstorp, senaste nytt från Norrköpings tidningar.

Eftersom jag inte funderar på att bygga hus i Simonstorp eller någon annanstans heller för den delen fimpade jag även denna sida.

Sedan provade jag med att sätta citationstecken kring orden ”ta fram tomten”.

Då kom det upp tre alternativ från personer som bloggade om sina trädgårdstomtar och meddelade att de brukade ”ta fram tomten” på våren när de kom ut till sina sommarstugor.

När jag fortsatte med att sätta citationstecken kring ”ta fram porslinstomten” svarade sökmotorn att inga resultat hittades.

Ett nytt försök med enbart ”tomten” gav bland annat följande besked:

Tomten eller gårdstomten är gårdens skyddsväsen i nordisk folktro. Jultomten lånades in till Sverige under andra halvan av 1800-talet från Tyskland och har mest utseendet gemensamt med gårdstomten. Jultomten har hjälp av nissar som i engelskspråkiga länder är alver och oftast har gröna kläder.

Då gav jag upp och stängde av datorn. Inte ett ord om när man ska ta fram tomten på hela internet.

Men det kanske är som jag har börjat misstänka: Man får göra som man vill.

Det är ingen ordning på någonting nu för tiden.

VILSEN JULPYNTARE TVEKAR ÄNNU

Fotfarande har jag inte fått något bra svar på fråga när man ska ta fram sin porslinstomte ur garderoben och ställa i fönstret.

Några av dem jag frågat påstår att tomten ska tas fram redan till första advent, andra menar att det är lagom till lucia, medan andra åter hävdar att den riktige tomten ju inte kommer förrän på julafton och då ska heller inga porslinstomtar plockas fram förrän då.

Inte blev jag klokare av det, men det kanske är så att man ska tänka själv i stället för att fråga andra.

Och ju mer jag täner, desto mer kommer jag att tänka på den stora äggdebatten för många år sedan. Jag minns inte riktigt hur det började men jag har för mig att det var i något tv-program. Den stora frågan var i alla fall: Ska äggen läggas i kallt vatten eller ska de läggas i kokande vatten innan de kokar upp?

Debattens vågor gick höga och delade nationen i två läger. Det diskuterades i tv, radio och tidningar och en grundlig utredning utlovades av dem som hade startat alltihop.

Det slutade med att svaret blev: Man kan göra som man vill.

Jag minns att jag tyckte det var ett alldeles för lättsinnigt sätt att tackla frågan. Men kanske är det så med porslinstomtar också. Man får göra som man vill.

Utredningen fortsätter senare i veckan.

FÅR TOMTEN KOMMA UT?

Alla barn vet att tomten finns och att han kommer på julafton, men ingen vet säkert var han bor. En del tror på Nordpolen, andra att han håller till utanför Mora medan några har fått för sig att han har sitt hem i Rovaniemi.

För mig är det ungefär tvärtom. Jag vet var tomten bor, men jag vet inte när han ska få komma ut.

Det handlar alltså om en porslinstomte, som tillbringar nästan hela året stående i ett vindsförråd hos mig innan han blir utsläppt någon gång i december.

Frågan är bara när.

I förrådet har tomten sällskap av en hel del andra julattiraljer men dessa orsakar inte sin innehavare samm huvudbry.

Fönsterstjärnor och ljusstakar tar jag fram till första advent. Plastjulgranen skruvar jag ihop och placerar på julgransmattan dagen före julafton, då även julbocken får komma ut.

Men hur jag ska göra med porslinstomten vet jag inte riktigt. Jag har frågat i bekantskapskretsen men fått olika svar. 
Några hävdar att tomten ska fram redan till första advent, andra menar att det kan vara lagom till lucia, medan en tredje falang påstår att den riktige tomten kommer inte förrän på julafton och då ska heller inga porslinstomtar plockas fram förrän då..

Jag vet varken ut eller in. Jag efterlyser klara regler på det här området. Vad är det egentligen som gäller för ett korrekt julfirande? Finns det någon kutym i det här fallet? Hur är det lämpligt att uppträda? Vart ska en vilsen julpyntare vända sig? Kan någon myndighet tänkas ha ansvar för sådana här frågor? Finns det någon julombudsman att vända sig till?
Det här måste utredas, och det tänkte jag försöka göra senare i veckan.

NÄR KOMMER TOMTEN?

Berra får fortfarande telefonsamtal från folk som vill hyra honom som tomte på julafton.

Om han protesterar frågar dom varför han i så fall har annonserat om att det går bra att beställa jultomte på det här numret.

– Jag såg på webben att det skulle gå bra att beställa tomte om man ringde det här numret, sa en man.

– På väggen? sa Berra.

– Nej, på nätet, sa mannen.

– Vilket nät? sa Berra.

– Internet så klart, sa mannen.

– Det vet jag inget om, sa Berra.

– Kan du inte skicka nån tomte då? sa mannen.

– Alla tomtar är upptagna, sa Berra och la på.

Nästa gång Berra svarade var det en dam som undrade om han hade stort skägg.

– Jag har inget skägg alls, sa Berra.

– Det var konstigt, sa damen.

– Jag har haft mustasch, sa Berra. Men den har jag rakat bort.

– Vi hade nog tänkt oss en tomte med skägg, sa damen.

– Om damen vill kan jag låta mustaschen växa ut igen, sa Berra. Men det tar ju ett par veckor.

– Då är ju julen slut, sa damen.

– Jag kan komma till påsk i stället, sa Berra.

Nästa kund var en högdragen herre som bad Berra beordra fram en tomte och skicka till en viss adress på julafton exakt klockan sexton.

– Du menar sextonhundra, sa Berra.

– Hur sa? sa den högdragne.

– Jaså, jag trodde du var militär sa Berra.

– Nu är jag inte med längre, sa mannen.

– Nej, men du kanske har varit sa Berra.

– Jag menar att jag följer inte din tankegång, sa mannen.

– Det ska du inte vara ledsen för, sa Berra. Det är det många som säger att dom inte gör.

– Var var vi? sa mannne.

– Var du var vet jag inte, sa Berra. Själv är jag hemma hos mig, Och var det för en stund sedan också.

– Jag vill hyra en tomte, sa mannen, nu ännu mer högdraget än tidigare.

– Här finns ingen, sa Berra. Men jag känner en revolversvarvare som är en riktig tomte. Honom skulle du kunna ringa, men han har hemligt telefonnummer.

– Då kan jag väl inte ringa honom, sa mannen irriterat.

– Om du får numret av mig skulle du kunna göra det, sa Berra.

– Ja, sa mannen, Och hur lyder det?

– Men det får du inte, sa Berra och la på.

Sedan orkade han inte svara mer i telefon den dagen.

KAN TOMTEN KOMMA?

Så här i jultid får Berra en massa telefonsamtal från folk som vill hyra tomte. Tydligen har någon med ett liknande telefonnummer annonserat någonstans om detta, men i stället verkar det som om Berra får alla samtalen.

– Kan du ordna fram en tomte åt mig? sa en man med stressad röst här om dagen.

– Tja, sa Berra. Det skulle jag väl kunna om jag ville.

– Det här får gå fort för jag har bråttom, sa mannen.

– Nu ska vi ta det lugnt, sa Berra. Det kan vara farligt att jaga upp sig. Särskilt så här i jultider.

– Ja, ja, sa mannen. Men går det att få hyra en tomte?

– Då måste jag först ta lite uppgifter, sa Berra. Hur många barn har du?

– Två, sa mannen. Men det spelar väl ingen roll.

– Och dom har varit snälla hela året? sa Berra.

– Vad är det här för trams? sa mannen.

– Då skriver jag vet ej, sa Berra. Nästa fråga: Tror du på tomten?

– Det är klart jag inte gör, sa mannen.

– Och ändå vill du att han ska komma, sa Berra.

– Jag vill ju ha en utklädd tomte, sa mannen.

– Det går inte, sa Berra. Här skickar vi inte ut några falska tomtar. Vi anlitar bara den riktige.

– Du är väl inte riktig själv sa mannen och så sa det klick i luren.

Nästa samtal kom från en dam som frågade om det gick bra att beställa tomte.

– När ska han komma? sa Berra.

– På julafton så klart, sa damen.

– Då är dom upptagna, sa Berra.

– Är det sån efterfrågan? sa damen.

– Nej, sa Berra, men då är alla tomtar hembjudna till mig för att äta gröt.

– Vad för slag? sa damen förvånat.

– Risgrynsgröt så klart, sa Berra. Med mandel. Den som får den får diska.

– Jag trodde man blev gift, sa damen osäkert.

– Ånej sa Berra. Så lätt går det inte.

Fortsättning följer.

ATT HYRA TOMTE

– E´re tomten? var det en som väste i örat när Berra intet ont anande svarade i sin hemtelefon här om dagen.

– Tomte kan du vara själv, sa Berra och slängde på luren.

Detta uppepades ett par gånger innan en man ringde och sa:

– Är det du som har annonserat om att vara tomte?

Då började Berra ana vad det handlade om. Någon hade tydligen erbjudit sina tjänster som tomte inför den annalkande julen. Och eftersom Berra har ett telefonnummer som är väldigt speciellt var det nu en massa människor som ringde fel och hamnade hos honom i stället.

– Nej, jag har inte annonserat om att vara tomte och jag har inga planer på att vara det heller, sa Berra.

Men när han hade lagt på luren ångrade han sig och tänkte att det kanske inte skulle vara så dumt ändå. 

Vad det blev av det avslöjas senare i veckan i denna blogg.

JULKORV OCH GAMLA BILAR

-Vad finns det att välja på i dag? sa redaktör A när han satte sig vid stambordet på lunchrestaurangen och grep matsedeln.

-Lunchkorv och fiskpudding, sa kåsören.

-Jag för min del ska ha korv, sa den berömde optikern.
-Ja, det passar väl bra så här i jultider, sa den försynte bankmannen.
-Tala inte med mig om julkorv, sa redaktör A.
-Varför inte? sa optikern.
-Det ska ni få höra nu, sa redaktör A och berättade följande historia:

Saken var den att redaktör A en gång i tiden ägde en bil som han kallade Blixt Gordon, eftersom den startade som en blixt i alla väder hur vanskött den än blev.

Redaktör A körde inte så mycket med bilen, utan för det mesta stod den på parkeringsplatsen utanför huset där han bodde.
Hela vintrar kunde den stå där, frostig och översnöad så att den så småningom såg ut som en stor igloo.

När våren kom och snön smälte tittade bilen fram som en yrvaken björnunge. Redaktör A satte sig in, stack nyckeln i tändningslåset och vred om – varpå Blixt Gordon startade på första försöket och motorn spann som en katt.

Men så en vår var det något som inte stämde. Under vintern hade en egendomlig lukt uppstått i bilen. När redaktör A frågade bekanta till råds svarade de att det begriper du väl att om du har bilen stående på det här viset hela vintern, blir den både rostig i plåten och sur och möglig i klädseln och börjar lukta illa.

Veckorna gick och redaktör A räknade med att det skulle gå över med tiden. Men trots att han vädrade bilen ordentligt med jämna mellanrum blev lukten bara värre. Folk som tidigare hade åkt med honom tackade plötsligt nej när han erbjöd dem skjuts.

Till slut blev doften så påträngande att han knappt kunde åka i bilen själv, trots att han körde omkring med ständigt nedvevade rutor.
Redaktör A letade på golvet under sätena, han tittade i handskfacket och i bagageutrymmet, men någon förklaring till lukten kunde han inte finna.

När högsommaren kom blev stanken outhärdlig. Redaktör A kunde inte använda bilen längre och en dag ringde han till sin vän den gamle kanonfotografen, som var känd som en stor fixare och kännare av det mesta.

-Minns du att det luktade lite konstigt när du åkte med mig i bilen en gång i våras, undrade han.

-Det var väl årets underdrift, sa den gamle kanonfotografen. Det stank ju i hela bilen.
-Det är mycket värre nu, sa redaktör A.
-Vaaa!!! Driver du med mig? utropade den gamle kanonfotografen.
-Du måste hjälpa mig, sa redaktlr A.
-Jag kommer direkt, sa den gamle kanonfotografen.

En stund senare stod han i hallen. Redaktör A tog honom genast med fram till fönstret och pekade ut:

-Där står den och det har den gjort i snart två veckor. Det luktar så att jag inte kan sätta mig i den längre.
-Det kändes faktiskt en viss odör ute på gården, sa den gamle kanonfotografen.
-Ja, sa redaktör A. Jag har stått här vid fönstret och sett hur folk sniffar i luften och går långa omvägar.

Därpå gick de ner på gården, utrustade med var sin halsduk som de höll för mun och näsa när de öppnade bildörren.

-Här luktar lik, sa den gamle kanonfotografen.
-Du tror väl inte att jag har slagit ihjäl nån? sa redaktör A.
-Inte människolik, sa den gamle kanonfotografen. Men vet du möjligen om det har försvunnit nån katt i grannskapet?

De letade igenom hela bilen, och slutligen hittade den gamle kanonfotografen,när han lyfte på reservhjulet, ett litet plastpaket med någon odefinierbar sörja i.

-Vet du vad det här är? sa han och höll det stinkande förmålet på rak arm ut från kroppen.
-Nej, sa redaktör A.

-En julkorv, sa den gamle kanonfotografen.

-Hur i all världen har den hamnat där? sa redaktör A.
-Det ska du väl egentligen inte fråga mig, sa den gamle kanonfotografen. Men jag tror jag har en förklaring.
-Jag begriper ingenting, sa redaktör A.
-Men du minns väl att vi körde ut tidningens delikatesskorgar med din bil i julas, sa den gamle kanonfotografen. Och om jag inte tar alldeles fel har den här korven ramlat ur en av korgarna och blivit liggande. Sedan har tiden och värmen gjort resten.

När redaktör A hade avslutat sin berättelse blev det tyst kring bordet. Slutligen sa den berömde optikern:

-Så du ska inte ha nån korv då?
-Rätt gissat, sa redaktör A. Jag tar fiskpudding.

GOTT NYTT KÄK

Snart är helgerna över och det är dags att återgå till vardagen. När julmaten är uppäten får man hålla till godo med det som serveras vid det vanliga lunchbordet.

Redaktör A har ett stambord på en av stadens restauranger. Bland övriga gäster vid detta bord märks den berömde optikern, den försynte bankmannen och ibland också kåsören.

Under årens lopp har där avhandlats många stora frågor som spänt över vidsträckta fält, alltifrån politik, vetenskap, film, teater, musik och litteratur till vilka spelare som bör ingå i Erik Hamréns nästa landslagstrupp eller vad som ska stå på restaurangens matsedel under den kommande veckan.

Ett flertal världsproblem har varit uppe till diskussion, och svar på många av livets stora gåtor har presenterats.

En fråga som länge väntat på sitt svar är varför redaktör A är försiktigt misstänksam när någon form av korv står på matsedeln.

Nu kan det avslöjas, vilket också kommer att ske om ett par dagar i denna blogg.

EN JULGRANSTJUVS BEKÄNNELSE

I många år vandrade jag genom livet med dåligt samvete för att jag gick ut i skogen och stal en gran varje gång det drog ihop sig till jul.

Jag är den förste att medge att det låter motsägelsefullt. Hade jag dåligt samvete, kunde jag ju ha låtit bli. Och för att riktigt ställa alla begrepp på huvudet, högg markägaren ner hela skogen med små julgranar och allt för flera år sedan, så saken borde nu vara fullständigt ur världen.

När jag i dag vandrar på detta risiga och steniga kalhygge tänker jag i stället att det var synd att jag inte tog fler granar när jag hade chansen, om nu området ändå skulle skövlas på det  här viset.

Ändå är det känslan av dåligt samvete jag minns allra bäst från själva stöldögonblicket. Jag vet inte riktigt varför jag halkade in på brottets bana på detta sätt. Det ena gav väl det andra, och så var jag fast innan jag riktigt förstod hur.

Men skulle kunna tänka sig att jag började med en knappnål och slutade med en silvergran, men så var det inte heller. Jag stal ungefär lika stora granar varje år, och när jag väl fått smak på det kunde jag inte sluta.

Vanans makt är stor, och det betydde naturligtvis en del i sammanhanget. Men när jag riktigt rannsakar mitt samvete tror jag att jag började med min brottsliga verksamhet för att det var så enkelt. Jag minns att det kändes så jobbigt att åka till stan och gå omkring och försöka välja ut en gran bland en massa stressade medmänniskor mitt i värsta julruschen och sedan bära den hela vägen hem, när man i stället kunde gå ett par hundra meter ut i skogen och hämta en.

Jag minns också de stärkande skogspromenaderna veckorna före jul, då jag planlade kuppen genom att välja ut en riktigt fin gran ute i naturen på lagom avstånd från hemmet.

Denna rekognosering har jag enbart positiva minnen av. Då hade jag ännu inte utfört mitt dåd. Då fanns ännu tid att ångra sig. Det var först i själva stöldögonblicket som det dåliga samvetet satte in. Åtminstone känns det så när jag nu blickar tillbaka på min kriminella verksamhet.

Kanske var det också så att den adrenalinkick jag fick när jag stoppade den lilla sågen under jackan och smög ut i skogen i skymningen, upplevdes som positiv. I det fallet är jag osäker men vill inte utesluta det.

Snart upptäckte jag också att jag inte var ensam på brottets bana, inte ens ute i skogen. Ibland var nämligen den gran, som jag så omsorgsfullt valt ut, borta när jag kom för att ta den!

När jag då undersökte marken kunde jag upptäcka en liten stubbe med sågspån runt om, och insåg att någon annan varit där strax före och sågat ner min gran!
I sådana ögonblick kunde jag komma på mig själv med att tänka:
Har folk inget hut i kroppen? Smyga omkring i skogen och såga ner granar! Vart är det här samhället på väg?

Men den starkaste känslan i sammanhanget var trots allt dåligt samvete. Jag minns att jag tvekade många gånger innan jag gick ut i skogen med sågen under jackan. Jag skulle gärna ha betalat för granen, om jag bara hade vetat vem jag skulle vända mig till.

När jag frågade grannarna om de visste vem som ägde den här biten av skogen, fick jag svävande svar. De flesta gissade på kommunen, men ingen var riktigt säker. Jag fortsatte att hämta gran i skogen och dövade mitt samvete med att det inte var lika allvarligt att stjäla från kommunen som från en privatperson.

Ibland när jag var på granjakt dagarna före jul hittade jag en och annan nynedsågad gran som någon hade lagt i en klippskreva, uppenbarligen för att återvända till brottsplatsen och bära hem sedan mörkret lagt sig. Då var det frestande att ta en sådan gran, men det kändes inte riktigt som rent spel.

Jag är än i dag inte riktigt säker på om detta var ett tecken på fair play eller om det var någon sorts utslag av gammal tjyvaheder som på något sätt satt sig i generna på mig.

Åren gick, jag fortsatte att stjäla gran, och ibland blev det dåliga samvetet mig nästan övermäktigt. Jag funderade på att träda fram i ljuset och erkänna alltsammans och be att få betala för alla granarna i efterhand, men det föll på att jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till.

Sedan kom den stora chocken. Efter att ha varit bortrest en tid återvände jag hem och beslöt ta en långpromenad i naturen. Då visade det sig att någon hade sågat ner hela skogen!

Det område där jag hade snattat en liten gran varje jul var nu bara ett enda stort kalhygge.

Snacka om grantjuvar alltså, var min första tanke, där jag stod och betraktade förödelsen.

Jag märker nu att jag har använt utrycket ”sågat ner” även i det här sammanhanget, fast jag inser att det stämmer inte med verkligheten.

Numera kör dom ju med stora monstermaskiner som brakar rakt genom skogen och plockar träden som tandpetare med långa griparmar och kvistar av dem i farten och sedan kör dom över det som är kvar av skogen så att alla buskar och myrstackar och fågelbon och smågranar krossas till flis och ris och skräp och blir liggande kvar i de vattenfyllda hjulspåren och till slut växer det taggiga buskar och sly över alltihop så det blir oframkomligt för både människor och djur.

När jag någon gång vågade mig ut på detta kalhygge kunde jag också konstatera att den typ av små granar som jag hämtade där på den gamla goda tiden var överkörda, knäckta och massakrerade och nu bara låg där och väntade på att ruttna och bli till jord och mylla i stället för att få komma in i värmen och kläs med stjärnor, ljus och silveränglar och sprida glädje och trevnad i hemmen.

Och detta gick man och hade dåligt samvete för i en massa år!