NISSE BENGTSSON OCH OLYMPIADEN

Det var den sommaren det arrangerades olympiska spel på ängen uppe i skogen. Det hoppades stav, det löptes häck, det stöttes kula, men allra mest kastades det diskus.

Nisse Bengtsson hade nämligen läst i Nordisk Familjeboks Sportlexikon att diskus var den förnämsta grenen av alla i de första olympiska spelen i Grekland flera hundra år före Kristus.

Där fanns bilder på statyer av nakna antika hjältar med svällande muskler och pytteliten pillesnopp.

Nisse Bengtsson var helt fascinerad av de ursprungliga olympiska spelen och ville att alla skulle uppträda nakna på ängen uppe i skogen, precis som på bilderna i sportlexikonet.

Men efter allmän omröstning fick han ge sig med siffrorna 11-1. Alla vi andra var nämligen rädda att kärringa Larsson skulle stoppa hela arrangemanget om hon fick se en massa nakna småpojkar springa omkring och hoppa över ribbor med störar och kasta saker omkring sig.

Kärringa Larsson bodde i huset nedanför ängen, och det brukade räcka med att någon sparkade in en fotboll i trädgården för att hon skulle ringa radiopolisen. Ibland gick hon förbi på den lilla stigen bredvid ängen, och hade hon fått se en massa nakna gossar springa på kapp och jaga varandra hade hon nog allra minst kontaktat sedlighetsroteln.

Diskus var alltså Nisse Bengtssons stora paradnummer den sommaren. Från början använde han en flat sten, men den vräkte han iväg rakt in i gubben Perssons drivhusbänk så att glassplittret yrde och den blev beslagtagen.

Då sprang Nisse Bengtsson hem och stal sex efterrättstallrikar ur en av sin morsas serviser. De var lite kantstötta och förvarades i en skrubb i källaren så han trodde inte att hon skulle märka något.

Det gick i alla fall att få bra snurr på dem, och de seglade rätt långt när han fått in tekniken. Men han kastade snett och vint, så det var ganska farligt att uppehålla sig i närheten.

Så länge tallrikarna landade på ängen gick det väl an, men en gång drog han iväg en så den höll på att träffa kärringa Larsson i nacken. Hon kom gående på stigen nära kanten av berget, när en tallrik plötsligt kom vinande genom luften och var nära att slå av henne hatten innan den flög iväg utför berget och försvann.

Käringa Larsson fick en lätt chock så hon fattade aldrig varifrån den kom. I stället sprang hon hem och ringde polisen och sa att hon varit nära att bli påkörd av ett flygande tefat.

När vakthavande undrade om han hade hört rätt och sedan frågade lite försiktigt om hon trodde att det kom från Mars eller Jupiter, svarade hon med hög röst att det här inte var något att göra sig lustig över och att det inte kunde ha varit något annat än ett flygande tefat.

Hon hade fönstret öppet så det hördes ut. Nisse Bengtsson och vi andra som stod i trädgården och tjuvlyssnade konstaterade att hon hade helt rätt när det gällde det där med tefatet, för det var ju precis vad det hade varit. Eller flygande efterrättstallrik om man ska var riktigt noga.

När all träning var avklarad och de olympiska spelen närmade sig hade Nisse Bengtsson kastat sönder hela servisen, så vi fick återgå till att använda en flat sten igen. Men eftersom Nisse Bengtsson hade tränat med tallrikar hela sommaren hade han svårt att ställa om tekniken.

I finalomgångens första kast tog han i så diskusen flög iväg åt fel håll mot ett träd. Där for den rakt in i en fågelholk som lossnade från trädstammen och föll till marken med en duns.

I samma ögonblick kom Kalle Kanon gående på stigen med en stor vandringsstav i ena näven. Kalle Kanon var folkskollärare och ordförande i den lokala djurskyddsföreningen och blev rasande när han fick se vad som hände.

-Ofredar ni småfåglarna, era lymlar! röt han och rusade in på den olympiska arenan med käppen i högsta hugg så att alla diskuskastarna sprang till skogs och gömde sig.

Men Kalle Kanon hade känt igen attentatsmannen så han gick till Nisse Bengtssons föräldrar och talade om att deras son just hade tagits på bar gärning när han kastade sten på fågelholkar. Det slutade med att de olympiska spelen blev inställda för resten av sommaren.

Nisse Bengtsson torde därmed vara den olympiska historiens ende diskuskastare som både blivit anmäld för djurskyddsföreningen och fått folk att ringa polisen för att inrapportera ufos på himlavalvet.

Dessutom fick han stryk av sin farsa när han kom hem, för dom hade upptäckt att han hade stulit servisen utan att kunna ge en nöjaktig förklaring till vart den hade tagit vägen. Därmed var det också slut på intresset både för diskuskastning och den olympiska historien från Nisse Bengtssons sida.

DEN SOM GRÄVER EN GROP

Den som gräver en grop åt andra ramlar ofta själv däri, påstås det.
Den som gräver en grop rakt genom jordklotet råkar ännu värre ut. Han kommer nämligen att drunkna, har jag nu fått veta.

Detta med anledning av att jag för en tid sedan skrev att om jag skulle lyckas gräva en tunnel från min trädgård rakt genom jordklotet så skulle jag komma upp i Australien.

Lögn och förbannad dikt, säger en man som brukar kallas Filosofiska Karlsson.
-Du kommer upp någonstans i havet mellan Nya Zeeland och Antarktis och skulle du hinna upp till ytan utan att drunkna, skulle du förmodligen frysa ihjäl snabbt för där är kallt i vattnet så här års.

-Han kan ha rätt, sa Berra som också deltog i överläggningarna. Kalle Kanon sa alltid att man skulle komma upp i närheten av Nya Zeeland.

-Vem fan är Kalle Kanon? undrade en revolversvarvare som också var närvarande.
-Min gamle geografilärare, sa Berra. Han var mycket för såna där knepiga resonemang. Som att om man kunde simma över Atlanten skulle man bara nå halvvägs över Stilla havet. Eller att om man vände på Sverige så skulle Kiruna hamna i Milano eller hur det var.

-Det var inte det saken gällde, sa Karlsson och tog fram en gammal världsatlas och bläddrade fram en karta över södra halvklotet.

-Nu ska vi se, fortsatte han. Longitud 58 grader och latitud . . . det måste bli . . . låt mig se . . . 168 grader. Här har vi det. Mitt ute i havet. Och djupt verkar det vara. Campell Island heter närmaste ö, men dit har du minst 50 mil att simma.
-Det här skulle Kalle Kanon ha gillat, sa Berra. Precis hans stil.

Församlingen enades om att gräver man en tunnel från den svenska västkusten rakt genom jorden, så kommer man upp i havet på andra sidan ett hundratal mil söder om Nya Zeeland och definitivt inte i Australien som jag har påstått.

Frågan är dock hur stor risken är att spridandet av denna felaktiga uppgift får några allvarliga konsekvenser. Risken att någon tänder på den här idén och sätter igång att gräva är kanske inte så där alarmerande stor.

-Det hör inte hit, sa Karlsson. Rätt ska vara rätt.

-Absolut, sa Berra. Men då vill vi också höra hur stor du tror risken är att folk har blivit vilseledda att börja gräva tunnlar genom jordklotet. Kan man få ett litet tips om hur många som håller på just nu och hur långt dom har kommit om dom började i förra veckan.
-Nä, men du kan ju fråga Kalle Kanon, sa Karlsson.
-I så fall får jag nog börja gräva själv, sa Berra, för han är död och begraven sedan många år.

Själv hoppas jag i alla fall att detta tillrättaläggande inte kommer för sent. Skulle någon verkligen försöka nå det australiska fastlandet på detta sätt, vore det ju tragiskt om han kom upp hundra mil bredvid och blev dränkt.

I så fall ber jag om ursäkt på förhand.

SKIDÅKAREN SOM FÖRSVANN

En vinter då det var gott om snö bestämde Kalle Kanon att det skulle bli skolmästerskap i skidlöpning på fjället.

Kalle Kanon var överlärare och ansåg att ungdomen skulle härdas av hårda strapatser i vildmarken. Till sin hjälp hade han fröken Asta, även kallad Asta la Vista efter en replik i Zorros märke på biografen Röda Kvarn året innan.

Asta la Vista hade hand om anmälningslistan och skötte uppropet vid starten. Sedan skickade hon iväg åkarna med en minuts mellanrum. Det var ordning och reda, och allt gick bra tills Nisse Bengtsson gav sig iväg i slutet av startfältet. Han hade vallat med Liljeholmens stearinljus och tyckte att skidorna gled som spjut när han testade dem i liten nerförsbacke strax före start.

Sedan blev han uppropad av Asta la Vista och kände sig upprymd och övermodig där han stod och väntade på sin tur.

-Klara, färdiga, gå! sa fröken Asta.
-Asta la vista – baby! sa Nisse Bengtsson och så åkte han iväg.

I den första uppförsbacken fick han inget fäste, men den orkade han saxa upp för. Sedan var det slätt och utför i flera hundra meter. Nisse Bengtsson stakade på och susade förbi den ene efter den andre med fantomglid under skidorna.

Men sedan kom en skarp kurva, och Nisse Bengtsson hann inte svänga. Han for rakt ut i geografin och kom in på ett annat spår som ledde ner mot bebyggda trakter.

Där gick det så lätt att glida fram att han glömde bort skidtävlingen och åkte ända ner till stan i stället. Sedan tog han skidorna under armen och gick hem.

Men eftersom han var rädd för att hans morsa skulle undra varför han kom hem från skolan så tidigt, smög han ner i pannrummet. Där hade han en bunt gamla serietidningar, så han satte sig ner och läste Fantomen i väntan på att skoldagen skulle ta slut.

Då hade alla de andra skidlöparna kommit i mål för länge sedan uppe på fjället. Kalle Kanon och Asta la Vista räknade in sina elever och upptäckte att en av dem fattades. Flera andra rapporterade att de hade blivit omkörda i början av Nisse Bengtsson, men sedan hade ingen sett honom.

Kalle Kanon tyckte det var konstigt att en så duktig skidåkare bara kunde försvinna, så han tog en extratur runt banan. Då upptäckte han vargspår i närheten och blev riktigt orolig.

Kalle Kanon ringde till Nisse Bengtsson morsa och frågade om hon visste var han var. Det resulterade i att Nisse Bengtssons farsa fick ta ledigt från jobbet och åka upp på fjället.

Militären hade övning i närheten och Kalle Kanon åkte dit och rekognoserade. Han fick tag på en löjtnant, som skickade ut en patrull och letade, men alla spaningar blev resultatlösa.
Nisse Bengtssons morsa började grina när hon fick höra talas om vargspåren och krävde att polis skulle tillkallas. Poliserna undersökta omgivningarna och skällde ut Kalle Kanon för att han hade lagt en alldeles för hård bana för så unga skidåkare.

Det hade nu blivit sent på kvällen, och när polisen körde hem Nisse Bengtssons förkrossade föräldrar och stannade utanför huset, såg de att det lyste i pannrummet. Där satt den förlorade sonen och läste Fantomen,och det enda han hade att säga till sitt försvar var:

-Det finns dagar då Fantomen lämnar djungeln och går omkring på gatorna i staden som en vanlig man.

När hans morsa undrade om han var hungrig eller om han ville ha något att dricka, sa han utan att titta upp från tidningen:

-Ett glas mjölk till mig och en skål vatten till hunden.
Och på frågan hur han kunde ta sig ner från fjället så snabbt utan att någon såg honom svarade han:
-När Fantomen rör sig står blixten stilla.
Men då tog hans farsa honom i örat och sa att jag vet en som ska få se på blixtar om han fortsätter att vara uppstudsig. Sedan ledde han honom till hans rum och låste in honom för resten av dagen.
Och några fler skidtävlingar fick Nisse Bengtsson inte vara med i den vintern.