FULL RULLE PÅ TROTTOAREN

Det var den vintern Nisse Bengtssons farsa blev polisanmäld för att ha försökt mörda kärringa Larsson och tre andra tanter utanför sitt hus.

Åtminstone påstod kärringa Larsson att det var han som hade spolat trottoaren så att det blev isgata och sedan sopat bort all sanden som legat där.

Så här många år efteråt kan det avslöjas att det inte var han som var den skyldige.

Det var Berra och en som kallades Filosofiska Karlsson. Inte därför att han var särskilt filosofisk utan för att han hade svarat: Nä, magistern, mitt intresse är brinnande, när Kalle Kanon hade frågat om det var av bristande intresse som han inte sjöng med i Se hur hela Uppland står i lågor på sånglektionen. Då sa Kalle Kanon att jag tror vi har fått en liten filosof i klassen och på den vägen var det.

Med bland de skyldiga var också en som kallades revolversvarvarn därför att han hade en farsa som jobbat som revolversvarvare på varvet och när Kalle Kanon frågade efter faderns yrke hade svarat; Han svarvar revolvrar.

När Berra och Filosofiska Karlsson och revolversvarvarn var i tioårsåldern brukade de roa sig med att leta upp något bra ställe att åka kana på och se vem som kunde hålla sig på benen längst.

Nisse Bengtssons farsa hade hus vid en liten svag utförsbacke som var perfekt för ändamålet.
När den första snön kom den här vintern var han snabbt ute och skottade så att det blev bart.

-Vi tyckte det såg lovande ut, men sedan satte gubben igång att sanda hela trottoaren, sa Berra när han berättade historien.

-Rena sabotaget, sa Karlsson.
-Det blev ju inget glid alls, sa revolversvarvarn.

-Så när det blev mörkt var vi där och borstade bort all sanden och bar dit flera hinkar med vatten och hällde på, sa Berra.

-Senare på kvällen hade det frusit rätt bra och blev en riktigt skaplig kana, sa Karlsson.
-Vi tyckte inte det spelade så stor roll, sa revolversvarvarn. Det var nästan aldrig någon som gick där ändå.

-Och vi kunde ju inte veta att Nisse Bengtssons morsa hade kafferep just den kvällen, sa Berra. Tanterna hade kommit när gubben höll på att skotta, och när dom skulle gå hörde vi hur han sa till dom att han hade sandat hela trottoaren så dom behövde inte oroa sig för halkan.

-Vi blev förstås skraja och sprang och gömde oss för vi förstod ju ungefär vad som höll på att hända, sa Karlsson.
-Vi borde väl ha varnat dom och erkänt innan olyckan var framme, sa revolversvarvarn.
-Men vi begrep inte bättre på den tiden, sa Berra.
-Nu var dom ju helt oförberedda, sa Karlsson.
-Någon hade pangat gatlyktan så dom såg ju inte blankisen i mörkret, sa revolversvarvarn.

-Och det var ju inga isprinsessor direkt, sa Berra.

-Nä, snarare tvärtom, sa Karlsson.
-Det var stadiga tanter i 50-60-årsåldern, sa revolversvarvarn.

 

-Dom föll som bowlingkäglor efter bara ett par meter, sa Berra.

-Alla utom kärringa Larsson, sa Karlsson.

-Hon kom gående sist vill jag minnas, sa revolversvarvarn.

-Men hon kom fortast därifrån, sa Berra. För hon satte sig på ändan och for utför hela backen som skjuten ur en kanon och landade i en driva så snön sprutade.

-Annars kunde det gått riktigt illa, sa Karlsson.
-Hon kunde ha brutit både armar och ben, sa revolversvarvarn.
-Konstigt nog klarade hon sig med några blåmärken, sa Berra.
-Snödrivan dämpade nog fallet, sa Karlsson.
-Ja, för hon hade hög fart, sa revolversvarvarn.

-Ändå tog hon taxi till lasarettet, sa Berra.

-För att få ett intyg på sina skador, sa Karlsson.
-Så hon skulle kunna sätta dit Nisse Bengtssons farsa för mordförsök,sa revolversvarvarn.
-Hon trodde visst att han hade planerat alltihop, sa Berra.
-Undra på det, sa Karlsson. Det sista hon hörde honom säga var ju att han hade sandat hela trottoaren innan hon drattade på arslet och for iväg utför backen som en kanonkula.

-Minns ni hur hon skrek, sa revolversvarvarn.

-Ja, sa Berra. Jag ryser bara jag tänker på det.
-Jag med, sa Karlsson. Jag hade mardrömmar i flera veckor att vi skulle bli avslöjade och skickade till uppfostringsanstalt.
-Men nu känns det skönt att ha lättat sitt samvete, sa revolversvarvarn.
-Ja, sa Berra. Ett rent samvete är den bästa huvudkudden.

DOMARE SVENSSONS BRAVADER

Fotbollsdomare Svensson i Småland skulle döma årets sista match i den lägsta lingonserien. Det var en totalt betydelselös match i det avseendet att den inte kunde påverka tabellplaceringen för något av lagen, men spelas skulle den förstås ändå.

-Det känns inte speciellt stimulerande att ägna en lördagseftermiddag åt det här, sa domare Svensson till de båda linjemännen när de samlades före avspark.

-Nä, nu skulle man sitta hemma framför tv:n med en grogg i stället, sa den ene linjemannen.
-Jag har faktiskt en flaska whisky i väskan, sa den andre. Vi kanske skulle ta oss en jäkel?
-Ja, det gör vi, sa domare Svensson. Matchen gäller ju ändå inget, och det är nog ingen som märker något.

Flaskan plockades fram, stämningen steg i domarrummet och så var det dags för avspark. Domare Svensson blåste igång matchen, ingenting särskilt hände och allt såg ut att gå bra.

Så blev det halvtid. Först av planen var rättskiparna, som snabbt försvann in i domarrummet och låste dörren.

Andra halvlek blev något försenad, men till slut kom de tre ut igen och matchen kunde fortsätta.

Domare Svensson var i storform. Han blåste och gestikulerade och allt gick som på räls.
Då upptäckte han att han hade glömt sin klocka i omklädningsrummet.

Spelet böljade fram och åter. Minuterna gick och snart började domare Svensson bli orolig. Tänk om han lät andra halvlek pågå i en timme. Det kunde bli skandal, och det kunde upptäckas att de hade druckit sprit.

Efter avblåsning för en hörna blev det ett kort avbrott medan bollen hämtades. Domare Svensson sprang då ut på kanten och väste till linjemannen:

-Henry, Henry, hur mycket är det kvar?
Då måttade linjemannen upp fem centimeter mellan tummen och pekfingret i luften och sluddrade:
-Så pass här knappt.

Denna gamla historia har berättats i årtionden över hela fotbollssverige och påståtts gälla än den ene och än den andre domaren på än den ena och än den andra orten i vårt avlånga land.

Första gången jag hörde den var från en kille vid samma bord på en årsfest, som jag dock lämnade tidigt på kvällen.
Dagen efter kom Berra och hälsade på.
-Vart tog du vägen i går, sa han. Du gick miste om mycket, till exempel en jävligt festlig historia.
-Hur gick den då?
-Jo, nu ska du få höra, sa Berra.

-Det var en fotbollsdomare i Skåne som brukade supa under matcherna. En gång fick han linjemännen med sig och dom drog till rejält i pausen. I andra halvlek kom han på att han hade glömt klockan i omklädningsrummet, så han fick springa ut på ena kanten och fråga linjemannen hur mycket det var kvar. Då tog linjemannen upp flaskan ur bakfickan och visade. Högst femton centiliter, ropade han så det hördes över hela planen.

-Det var värst, sa jag.
-Ja, sa Berra. Det lär visst vara sant också. Dom blev avstängda på livstid hela gänget, sa han som berättade den.

En stund senare kom Berras brorsa på besök. Han satte sig i soffan och sa:

-Har ni hört historien om linjemannen i Hälsingland som gick på kanten och drack ur en spritflaska under matchen? Domaren som var känd för att vara törstig sprang fram till honom och frågade: Är det nåt kvar?
Då tittade linjemannen på honom och svarade: Högst fem minuter.
-Nej, den hade vi inte hört, sa jag. Men bra nära.

Kort därpå anlände Filosofiska Karlsson. Han satt tyst en stund och sedan började han gapskratta.

-Vad garvar du åt? sa Berra.
-Jag hörde en sån bra historia på festen i går, sa Karlsson. Det var en fotbollsdomare i Norge som var alkoholist. Ibland blåste han av matcherna och sprang in i omklädningsrummet och tog sig en sup. Men den här gången var det en så viktig match att han inte vågade. I halvtid hittade linjemännen flaskan och drack upp alltihop utan att domaren såg det. I andra halvlek upptäckte domaren att han hade glömt klockan i omklädningsrummet. Då sprang han ut till den ene linjemannen och frågade hur mycket det var kvar. Linjemannen höll upp tomflaskan och visade att det var slut och då blev domaren så förbannad att han blåste av matchen för tidigt och flög på linjemannen. Men denne hade flaskan i näven och försvarade sig med att slå den i skallen på domaren. Dom fick ta honom till sjukhus och när dom skulle bära in honom i ambulansen satte han sig upp på båren och skrek: Är det nåt kvar?

Slutligen anslöt sig en revolversvarvare till sällskapet och sa:

-Jag hörde en jävligt bra historia i går.
-Handlade den om fotboll? undrade fyra man.
-Nä.
-Då kan du berätta den.

-Det var två ishockeydomare i Lappland som hade hittat en flaska med raketbränsle utanför rymdbasen i Kiruna. Den delade dom på i omklädningsrummet mellan andra och tredje perioden men blev så dåliga att dom fick avbryta matchen och köras hem i taxi. Dagen därpå ringde den ene till den andre och frågade:

-Ha´ du vari´ på toaletten än?
-Nä, sa den andre.
-Gå int´ dit. Jag ringer från Tjeckien!
-Hur är det där då? sa den andre.
-Samma som hemma. 1-1 efter två perioder.

Då fick revolversvarvarn rött kort och utvisning för resten av dagen. Någon måtta får det vara på dumheterna.

"JÄRNPJÄXAN" BENGTSSON SLÅR TILL

Vi spelade fotboll på ängen uppe i skogen.
Nisse Bengtsson gick vänsterytter och var Nacka Skoglund. På den andra kanten sprang Berra omkring med nerhasade strumpor och sa att han hette Kurre Hamrin. Filosofiska Karlsson la alla frisparkar under förevändning att han var den store strategen Gunnar Gren.

Berras brorsa stod i mål och var Kalle Svensson. Men en dag skulle han plötsligt vara Lev Jasjin   i stället. Alltså den där store ryssen som brukade luta sig framåt och breda ut armarna när motståndarna kom stormande, ungefär som om han tänkte krama ihjäl dem.

Jasjin hade en jättelik keps på skallen och såg så ruggig ut att dom minsta killarna blev rädda när dom fick se honom i svartvit teve.

Så hände det sig en dag att Nisse Bengtsson fick ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror som hade spelat vänsterback i ett lag i gärdsgårdsserien. Detta blev en vändpunkt i hans fotbollskarriär och resulterade i att han förändrade sin spelstil i grunden. Man skulle kunna säga att han genomgick en förvandling nästan i klass med doktor Jekyll och mr Hyde. Eller kanske snarare från Nacka Skoglund till Horst Juskowiak.

Och alltihop var kängornas fel. Dessa väckte nämligen både uppståndelse och avund bland övriga spelare, som samtliga var utrustade med slitna gymnastikskor med bortnött gummi och en och annan tå stickande ut här och var.

Nisse Bengtsson kängor däremot var enorma saker med bepansrade tåhättor och stora läderdobbar som rev upp gräset där han galopperade fram.

De var flera nummer för stora, men med hjälp av tre par raggsockor och lite tidningspapper lyckades han surra fast dem så att de satt kvar på fötterna. Han blev inte särskilt rörlig med dessa slagskeppsliknande pjäser på fötterna, men å andra sidan vek motståndarna gärna undan när han kom klampande så marken gungade och sparkade efter benen på dem.
Man skulle kunna säga att han gav den spelstil som kallades järnkaminernas, om inte ett ansikte, så i alla fall två stora fötter.

Vid detta speciella tillfälle hade Nisse Bengtsson startat en rush över hela planen. Motståndarna föll som käglor och till slut återstod bara Berras brorsa i målet, för dagen skrudad som Lev Jasjin med stora kraghandskar och en gammal Snoddaskeps på huvudet. Han lutade sig framåt och bredde ut armarna som han sett Jasjin göra i teve och just då sköt Nisse Bengtsson.

Det var inget kanonskott men det går ändå till fotbollshistorien, eftersom den bepansrade högerkängan gled av foten och träffade Berrs brorsa mitt i ansiktet.

Stor kalabalik uppstod medan raggsockor, tidningspapper och ett trasigt skosnöre virvlade genom luften. Bollen tog i ribban och på returen var Karlsson framme och tryckte in den mellan stolparna bakom den vid det laget medvetslöse målvakten.

Eftersom det inte förekom någon domare i dessa matcher blev det stor palaver i fråga om domslutet. Det försvarande laget ville ha frispark och utvisning av Nisse Bengtsson för livsfarligt spel, medan anfallarna hävdade att det var mål.

Den allra mest häpnadsväckande regeltolkningen åstadkoms emellertid av Berras brorsa, som när han vaknade och fick händelseförloppet rekapitulerat för sig, hävdade att det måste vara offside på kängan!

Han stödde sig på att denna var en betydande del av spelaren, i det här fallet Nisse Bengtsson. Och eftersom kängan befann sig mellan målet och anfallsspelaren vid det andra skottet, var det följaktligen offside på en del av Nisse Bengtsson innan bollen gick i mål.

Det anfallande lagets medlemmar ruskade på huvudena och sa att Berras brorsa tydligen hade blivit konstig i skallen av smällen.

-Det kan väl för fan inte vara offside på mig när jag står här! skrek Nisse Bengtsson.

-Men din förbannade järnpjäxa låg där! skrek Berras brorsa tillbaka och torkade blodet ur pannan med Snoddaskepsen.
Efter långa och högljudda förhandlingar enades parterna om en kompromiss. Målet godkändes, samtidigt som Nisse Bengtsson visades av planen. Han ålades dessutom att skjutsa Berras brorsa på pakethållaren på sin cykel till lasarettet där denne blev sydd med fyra stygn i pannan.

Från den dagen kallades Nisse Bengtsson ”Järnpjäxan” resten av fotbollssäsongen och förbjöds att beträda planen i sina bepansrade kängor. Det ryktades att han skrev brev till både Svenska Fotbollförbundet och Fifa för att få upprättelsen, men om det var sant blev aldrig riktigt klarlagt.

DEN SOM GRÄVER EN GROP

Den som gräver en grop åt andra ramlar ofta själv däri, påstås det.
Den som gräver en grop rakt genom jordklotet råkar ännu värre ut. Han kommer nämligen att drunkna, har jag nu fått veta.

Detta med anledning av att jag för en tid sedan skrev att om jag skulle lyckas gräva en tunnel från min trädgård rakt genom jordklotet så skulle jag komma upp i Australien.

Lögn och förbannad dikt, säger en man som brukar kallas Filosofiska Karlsson.
-Du kommer upp någonstans i havet mellan Nya Zeeland och Antarktis och skulle du hinna upp till ytan utan att drunkna, skulle du förmodligen frysa ihjäl snabbt för där är kallt i vattnet så här års.

-Han kan ha rätt, sa Berra som också deltog i överläggningarna. Kalle Kanon sa alltid att man skulle komma upp i närheten av Nya Zeeland.

-Vem fan är Kalle Kanon? undrade en revolversvarvare som också var närvarande.
-Min gamle geografilärare, sa Berra. Han var mycket för såna där knepiga resonemang. Som att om man kunde simma över Atlanten skulle man bara nå halvvägs över Stilla havet. Eller att om man vände på Sverige så skulle Kiruna hamna i Milano eller hur det var.

-Det var inte det saken gällde, sa Karlsson och tog fram en gammal världsatlas och bläddrade fram en karta över södra halvklotet.

-Nu ska vi se, fortsatte han. Longitud 58 grader och latitud . . . det måste bli . . . låt mig se . . . 168 grader. Här har vi det. Mitt ute i havet. Och djupt verkar det vara. Campell Island heter närmaste ö, men dit har du minst 50 mil att simma.
-Det här skulle Kalle Kanon ha gillat, sa Berra. Precis hans stil.

Församlingen enades om att gräver man en tunnel från den svenska västkusten rakt genom jorden, så kommer man upp i havet på andra sidan ett hundratal mil söder om Nya Zeeland och definitivt inte i Australien som jag har påstått.

Frågan är dock hur stor risken är att spridandet av denna felaktiga uppgift får några allvarliga konsekvenser. Risken att någon tänder på den här idén och sätter igång att gräva är kanske inte så där alarmerande stor.

-Det hör inte hit, sa Karlsson. Rätt ska vara rätt.

-Absolut, sa Berra. Men då vill vi också höra hur stor du tror risken är att folk har blivit vilseledda att börja gräva tunnlar genom jordklotet. Kan man få ett litet tips om hur många som håller på just nu och hur långt dom har kommit om dom började i förra veckan.
-Nä, men du kan ju fråga Kalle Kanon, sa Karlsson.
-I så fall får jag nog börja gräva själv, sa Berra, för han är död och begraven sedan många år.

Själv hoppas jag i alla fall att detta tillrättaläggande inte kommer för sent. Skulle någon verkligen försöka nå det australiska fastlandet på detta sätt, vore det ju tragiskt om han kom upp hundra mil bredvid och blev dränkt.

I så fall ber jag om ursäkt på förhand.

DANSKDÖDARE MOT SIN VILJA

När Berras brorsa hade somnat i baksätet på Berras Amazon efter väl förrättad orienteringsfärd i taxi med grogg vid alla kontroller, vidtog fas två i hans svensexa.
Festkommittén, bestående av Berra, Filosofiska Karlsson och en revolversvarvare de känner, hade beslutat att han nu skulle föras till Centralstationen, iklädas svenska fotbollslandslagets dräkt och läggas i en sovkupé på nattåget till Köpenhamn.

Till saken hör att det dagen därpå skulle bli fotbollslandskamp mellan Danmark och Sverige i Idrettsparken, vilket på den här tiden innebar ett oerhört prestigefyllt möte inför fullsatta läktare.

Stämningen hade piskats upp flera veckor i förväg,och det danska gemytet väntades lysa med sin frånvaro. Svenska turister aktade sig för att gå ensamma på krogarna i Nyhavn och skröt inte direkt med sin nationstillhörighet.

Mot den bakgrunden får det betecknas som ganska vågat att Berras brorsa också ifördes blågul keps med texten ”Heja Sverige, friskt humör!” samt en lapp på ryggen med ordet ”Danskdödare”.

Sedan bars han ombord på tåget och lades på rygg i en förbeställd överslaf, varpå festkommittén stack en blågul miniatyrflagga i vardera handen på den djupt sovande resenären. Slutligen tejpades biljetten fast på sängkanten för att konduktören inte skulle väcka honom.

Meningen var sedan att festkommittén skulle åka bil till Köpenhamn och vara där i god tid för att ta emot den blågule supportern. Men strax utanför Helsingborg fick de punktering och blev kraftigt försenade.

När de kom fram till Huvedbangården i Köpenhamn upptäckte de en stor folksamling. Mitt i denna stod Berras brorsa i svenska landslagets färger och försökte hålla en ilsken dansk ifrån sig med utsträckta armar.

”Danskdödare” lyste det på långt håll från ryggen, och det gick ett hotfullt sus genom folkmassan, medan den mest aggresive av danskarna slog efter honom med knuten näve.

Festkommittén lyckades till sist få loss honom och dra in honom i sin bil.

-Var är jag? var det första han frågade.
-I Köpenhamn, sa Karlsson.
-Vad är det för dag? sa Berras brorsa.
-Lördag, sa revolversvarvarn.
-Hur mycket är klockan? sa Berras brorsa.
-Kvart över åtta, sa Berra.
-Hjälp! sa Berras brorsa. Jag ska gifta mig om sju timmar.
-Lugn,sa Berra.Vi hinner.

Bröllopet genomfördes som planerat, men brudens föräldrar lär ha sett något fundersamma ut när deras blivande svärson uppenbarade sig en halvtimme före vigseln iförd fotbollskängor och svenska landslagets dräkt med kortbyxor och blågula knästrumpor. Han hann dock byta till frack i sista stund.

Äktenskapet höll bara i något år, vilket den inre kretsen ansåg vara förvånansvärt lång tid.

I dag är samtliga inblandade gifta och stadgade män i den övre medelåldern.

SVENSEXA MED SPIKSKOR

När Berras brorsa skulle gifta sig beslöt Berra och Filosofiska Karlsson samt en revolversvarvare de känner att anordna en hejdundrande svensexa.
Det hela utspelades i landets näst största stad, där Berras brorsa bodde vid den här tiden.

Arrangörstrion var på plats flera dagar i förväg för rekognosering och planläggning.

Dagen innan bröllopet skulle äga rum hämtades Berras brorsa i sitt hem med beskedet att festligheterna skulle inledas med en taxiresa på stan, där han utklädd till orienteringslöpare skulle leta upp ett antal kontroller.

Han ifördes träningsoverall. spikskor, grön skärmmössa, kompass, startkort och ett gammalt kartfodral från 40-talet i ett snöre runt halsen. På kartan hade festkommittén prickat in de kontrollpunkter ute på stan som skulle besökas med taxi. Sedan fick han en bunt sedlar i näven och en lyckospark i baken av sina kamrater.

Första kontrollen var belägen vid foten av Karl den niondes ryttarstay, gemenligen kallad Kopparmärra. En röd skärm hade hängts upp på denna, och nedanför stod Berra och grabbarna med färdigblandad grogg på termos.

En taxi bromsade in, Berras brorsa steg ur och möttes av smattrande applåder och hejarop. Efter stämpling av startkortet och återställande av vätskebalansen bar det av i taxin mot andra kontrollen och mera förfriskningar, av vilka Berras brorsa så småningom blev allt rundare under fötterna.

Sista kontrollen hade förlagts till ett villaområde i stadens utkant. Där hade arrangörerna hängt upp skärmen på Berras gamla risiga Amazon och dragit sig tillbaka till en grässlänt medan de väntade.

På avstånd hörde de två villaägare stå och småprata över ett staket.
-Vad är det som hänger på bilen där borta? sa den ene.
-Det ser ut som en orienteringsskärm, sa den andre.

-Vad är det för något? sa den förste.

-Det är en sport där det gäller att springa efter karta och kompass mellan olika kontroller som är markerade med sådana där skärmar. Jag har en dotterson som tävlar lite, och han säger att det är världens tjusigaste sport. Alla får vara med, och det finns inga pengar under bordet och inget våld och bråk. Efteråt brukar dom sätta sig i gräset och äta mackor och dricka varm choklad ur termosar som dom har med sig.
-Jaså du, sa han som hade frågat. Ja, det är fint när ungdomen sysslar med nyttiga saker i stället för att åka runt och supa och slåss och skämma ut sig.

Knappt hade han avslutat meningen förrän en taxi kom runt hörnet på tjutande däck och stannade några meter ifrån dem. Ut vacklade Berras brorsa med skärmmössan över ena örat, kartfodralet på sned och en stor termosflaska i ena näven. Han slängde in en sedel i taxin och skrek att det är jämnt, varpå han raglade bort till Amazonen, ställde termosen på taket, bankade sig i bröstet med knytnävarna och vrålade:

-Mera bruk i baljan boys!

Sedan föll han ihop över motorhuven och blev hängande, innan Berra och hans kamrater sprang fram och bar in honom i bilen och försvann med en rivstart.

Kvar stod två förbryllade gubbar och höll sig i staketet medan de undrade vad detta var för en orienteringstävling.
Fortsättning följer i morgon.