HUVUDSAKEN ÄR INTE ATT SEGRA . . .

Sedan mitten av 90-talet har en mångkamp varje år utkämpats i ett sommarstugeområde i mellersta Bohuslän.
Där har kåsören och redaktör S mötts i ädel tävlan enligt en egen tolkning av baron de Coubertins gamla stolta devis, nämligen: Huvudsaken är inte att segra utan att krossa motståndaren.

I år såg det dock länge ut som om denna traditionella och synnerligen prestigefyllda match inte skulle kunna genomföras.

Först visade det sig att tävlingen kolliderade med de olympiska spelen i London, vars arrangörer envist och styvnackat vägrade ändra sitt tidsschema.

Sedan inträffade ett antal oförutsedda händelser som gjorde att mångkampen gång på gång måste flyttas framåt i tiden.

Det dröjde ända till andra halvan av september innan de båda atleterna äntligen kom till skott.

Först finslipades de sista detaljerna över en kopp kaffe och en prinsessbakelse på Einars konditori i Uddevalla. Därvid fastställdes tävlingsdatum till en av de sista helgerna i september samt beslöts att årets match avgörs som femkamp i stället för tiokamp.

På grund av begynnande ålderdomssvaghet hos deltagarna beslöt tävlingsjuryn att stryka några av de mest påfrestande grenarna, nämligen trestegshopp, stövelkastning, bolltrixning samt löpning 100 och 1000 meter.

Därmed återstod stenstötning, straffsparksläggning, minigolf, pilkastning och frågesport.

En första rapport från tävlingen kommer i morgon i denna blogg.

GIGANTERNAS KAMP

I morgon kör dom igång. Dom verkliga giganterna i de olympiska spelen. Tiokamparna. OS-historien vimlar av legendariska namn.

Glenn Morris vann i Berlin 1936 på nytt världsrekord. Det påstås att Hitler fascinerat följde honom i varje gren. Efter OS fick han erbjudande att stanna i Tyskland och spela fysiskt praktexemplar på film. Han avböjde och åkte hem till USA och blev Tarzan i stället.

Med filmen Tarzans revansch 1938 blev han den fjärde olympier att spela Tarzan på film. De tre tidigare var Herman Brix (OS-silver i kula 1928) och simmarna Johnny Weissmuller (fem OS-guld 1924-1928) och Buster Crabbe (guld på 400 fritt 1932)

Bob Mathias var bara 17 år när han vann tiokampen i London 1948.Fyra år senare upprepade han segern i Helsingfors, förbättrade sitt eget världsrekord och blev den förste att vinna OS-tiokampen två gånger.

Sedan lade han av, fick filmroller, uppträdde i tv-shower, åkte runt i världen som good will-ambassadör för USA och invaldes i representanthuset för republikanerna.

Rafer Johnson fick halvskadad nöja sig med OS-silver i Melbourne 1956 efter landsmannen Milton Campbell.

I Rom fyra år senare vann han en förtätad duell med träningskompisen och skolkamraten Yang Chuan-Kwang från Taiwan som bodde och studerade i USA.

Sedan gjorde han karriär som tv-skådis, med roller i bland annat Mission Impossible och Lassie.

Bruce Jenner hyllades som nationalidol i USA efter segern i Montreal 1976.

Han slutade som aktiv och blev tv-kändis och skådespelare. Hollywood ville ha honom som Tarzan men han avböjde. Hans världsrekord stod i fyra år. innan det överträffades av britten Daley Thompson med fyra poäng.

Daley Thompson vann 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles. Han var obesegrad mellan 1979 och 1987, även om bittre konkurrenten, västtysken Jürgen Hingsen tog ifrån honom världsrekordet ett par gånger.

Men Thompsons världsrekord från 1984 (8 893 poäng) stod i nio år.

I dag lyder världsrekordet på 9 039 poäng, satt i de amerikanska OS-uttagningarna tidigare i år av Ashton Eaton.

I morgon ska det handla om den i min mening störste av dem alla. Åtminstone i förhållande till sin samtid. Den amerikanske indianen Jim Thorpe utklassade alla i Stockholm 1912.

Ingen har varit så överlägsen som han. Och ingen har blivit så illa hehandlad av de styrande i den olympiska historien.