NÄR GUSTAF VAR UPPE I VARV

 Nu är Gustaf uppe i varv, skrev tidningen Se när skeppsredaren Gustaf Thordén hade kommit hem från Amerika med order på 370 miljoner kronor till Uddevallavarvet,
Året var 1957, då det kunde konstateras att Varvet allt som allt hade beställningar för en och en halv miljard. Det innebar att 3.000 anställda och 1.000 till hade jobbet säkrat för sex år framåt.

I nummer 8 av tidningen Se från 1957 ges följande målande beskrivning av varvet:
Uddevallavarvet är med sina väldiga kranar, sina rykande maskiner, sina kolossala lager av stålplåt, sina vidsträckta ytor, en imponerande anläggning. Men mitt i alltihopa ligger en liten, lappad träkåk som heter Bäckabo. Det är här han hållet till, storredaren, storbyggaren Gustaf Thordén, På nedre botten i stugan myllrar det av flitiga människor som pratar om ”barrels” och ”shipping” och det står till och med ”vacant” och ”engaged” på wc-dörrarna.

På övre våningen sitter den 63-årige Gustaf Thordén i ett pyttelitet arbetsrum. Medan han väntar på att få fram de samtal till New York och San Francisco, som han nyligen beställt i växeln, kisar han genom fönstret ut mot varvsområdet, där nithamrarnas monotona knackande, svetslågornas rökar och elborrarnas sång blandas till en forcerad symfoni.

Femtio år tidigare fanns här inget varvsområde, bara en vansklig sumpmark, där lille Gustaf, son till stuveriarbetaren Kalle Pettersson i hamnen, jumpade på tuvorna. Tio år tidigare fanns det heller inget varv här. Men så kom Gustaf Thordén hem från Finland, där han varit skeppsredare i 24 år. Han hade 50 miljoner med sig och för dom slantarna startade han dels ett rederi, dels ett varv.

Varför kom Kalle Petterssons Gustaf hem till Uddevalla igen med nytt efternamn och nytt kapital, frågar sig tidningens utsände. Var det hemlängtan?
-Ja, säger Gustaf Thordén. Det var hemlängtan. Vi bohuslänningar är såna. Vi är fästa vid vårt ställe och vid våra traditioner. Under 40-talet lämnade bohuslänningarna sitt landskap därför att arbetet tröt inom stenindustrin. Av 7.000 man som bröt granit i brotten var det snart ingen kvar. Dom var omskolade och spridda över landets industri. När jag startade varvet kom dom tillbaka. Finns det jobb hemma, då är det självklart att dom ska vara hemma. Och gör man som jag, startar en industri som har med sjön att göra, då kan man alltid räkna med bohuslänningens stöd. Han har kärleken tlll sjön i blodet.
-Ja, jag längtade hem, säger Gustaf Thordén. Jag ville göra något för Uddevalla.

Vad har han betytt för sin stad? Den hade 16.000 invånare när Gustaf kom hem. Rätt nyligen hade staden då fått en rejäl kyss – en av stadens ledande industrier, en tändsticksfabrik med 1.000 anställda – hade klappat igen. Kvar bland de större industrierna var endast ett konfektionsföretag med 1.200 anställda, varav 80 procent kvinnor. Thordén-varvet har gett jobb åt 3.000 man. Folkmängden har ökat till 30.000 människor och eftersom Thordén sätter en ära i att köpa allt som behövs för skeppsbyggnad genom affärsmän i sin egen stad, har Uddevalla blomstrat som aldrig förr under de senaste tio åren.
Allt enligt tidningen Se från 1957 alltså.

Året därpå tvingades Thordén under uppseendeväckande former lämna ifrån sig ledningen och ägandet av sitt livsverk. Varvet övertogs så småningom helt av staten på 1970-talet och lades ner 1986. Thordén avled 1963 i en drunkningsolycka vid 69 års ålder.

SMÅ BARN OCH SURA GUBBAR

Här kommer ytterligare några citat från känt folk förr i världen, allt enligt tidningen Se från 1969.

Cello

Cello: Rent beklämd blir man när man läser, att det föds mindre barn i Sverige än i något annat land i Europa. Hur små är dom egentligen?

Torvald Gahlin: Hon slog upp med mig när vi kom till juveleraren och jag bad att få se på en förlovningsring som tålde diskvatten och skurpulver.

Woody Allen: Jag var gift en gång. Men min hustru var omogen. Varje gång jag satt i badkaret för att ta ett bad, kom hon in och sänkte mina båtar.

Cato

Åke Cato: En ny barnfilm kommer att inspelas i Dalarna och heta Falu-Tjorven.

Stig Nahlbom. Bert-Ola Nordlander är från Timrå. Klubben där hette Wifsta-Östrand förut, Men det ska inte ligga honom i sulfatet.

Red Top: Inga lurar numera varandra april. Numera lurar man varandra hela året.

Fagerström

Allan Fagerström: En hord av låtskrivare har genom åren vant sig vid att Sveriges statskorrumperade radio reserverat större delen av sin sändningstid åt dessa skvalande avföringar. År efter år har Sveriges Radio släppt igenom skiten med resultat att alla sitter i sina stugor och höghus och tror att öronen är till för att lyssna på sånt.

Gunnar Myrdal: Den allmänna hatpropagandan mot USA har spritts över hela världen på grund av Vietnamkriget. Den är ofta både enfaldig och okunnig.

Jan Myrdal, son till Gunnar: Jag förstår inte vad karln pratar om.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

FILM OCH TEATER

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

JÄRRELS JYCKAR VÄRST

Det värsta hos hunden är människan, skriver Gits Olsson i ett av de exemplar av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser ute på landet i den svenska sommaren mer än femtio år senare.

Det värsta hos hunden är människan, hävdar han alltså och fortsätter:
Hos Lassie är det manusförfattaren som är värst. Hos den vanliga svenska hemmahunden är det i allmänhet ägaren.
Gits upplever sig själv som en stor hundvän men tycker också att det kan bli för mycket ibland. Som till exempel vid ett besök hos den gamle skådespelaren Stig Järrel en gång på 60-talet.

Jag läser vidare:
Järrel hade ett par stöddiga kalvar av märket Grand Danois ute på sitt Tuna i Österskär för en del år sedan. Dessa hundar hade sin speciella metod att bemöta paret Järrels gäster. De var utrustade med var sin falukorv till svans. Febrilt viftande på dessa halvmeterlånga falukorvar ilade de gästerna till mötes, gjorde en kringgående rörelse och slog falukorvarna i knävecken på en, så man satte sig på ändan.

Och när man väl satt där så kastade de sig över en för att slicka en i ansiktet. Detta gällde dock bara en av jättehundarna, den andre diggade inte mitt rakvatten. Men han som slickade gjorde det desto intensivare. Jag minns att tungan var sträv som ett dubbat vinterdäck. Han slickade nerifrån och uppåt så att ens överläpp rullades upp till ögonbrynen för varje slick.
Nästa gång jag ska ut till Tuna får Järrel ursäkta om jag kommer lite egendomligt klädd. För att parera svansviftningarna mot knävecken ämnar jag låna benskydden av Honken.

Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se 1969.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

HÖGTFLYGANDE PLANER

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.