tisdag 29 september 2015

NÄR JAG FICK VARA MED OCH LYFTA EUROPACUP-POKALEN . . .

Champions League heter det i dag. Europacupen hette det på den tiden ett svenskt lag gick ända till final. Visserligen blev det förlust med matchens enda mål mot dåvarande storklubben Nottingham Forest, men så nära att gå ända fram till att toppa hela turneringen lär ett svenskt fotbollslag aldrig mer komma.


Jag var på plats i München den gången 1979. Trots MFF-förlusten fick jag som en av få svenskar vara med och lyfta Europacup-pokalen efteråt. Tyvärr har jag inget bildbevis. Förklaringen finns i följande utdrag ur min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.

När Malmö FF gick till final i Europacupen 1979 fanns inga lokala intressen för Bohusläningen att bevaka. Men det var ändå en så stor sak att både sportchefen Lennart Floodberg och jag fanns på plats på pressläktaren i Münchens olympiastadion.
Amatörerna från lilla Sverige kämpade väl mot engelska Nottingham Forest med Peter Shilton i målet och Brian Clough som manager, men föll med 1-0 efter nickmål av Trevor Francis på övertid i första halvlek.


Vi reste med en billig charterresa från Malmö tillsammans med ett gäng MFF-supporters. När planet landat vecklade de ut en jättelik ljusblå flagga ute på flygplansplattan och sedan marscherade vi in mot ankomsthallen medan MFF:arna sjöng ”Nu e´ vi här, nu e vi här, nu e´vi hääääär, nu eeeee vi här.” Det var bara att hänga med vare sig man ville eller inte
I bussen mot hotellet blev det ännu värre. När engelska supporters i Nottingham Forests färger blev synliga på gatorna hängde MFF:arna ut genom bussfönstren och skrek:
Passa dig sheriffen av Nottingham. Här kommer Robin Hood!
Då började vi nog bli lite oroliga över hur det här skulle sluta.


Men stämningen var mer hjärtlig än rå. Ute på stan timmarna före matchen stötte vi på stora skaror engelska supporters. Men de ville inte slåss utan bjöd på öl och var enbart glada och vänliga. Vi omfamnade varandra och fotograferades tillsammans i stället.
Matchen på Münchens olympiastadion spelades inför 57 000 åskådare. 
8 000 var skåningar som försökte heja fram ett redan från början svårt sargat Malmö FF. Med Bosse Larsson och Roy Andersson skadade blev saknaden efter Krister Kristensson extra stor. Och när Staffan Tapper haltade ut med en bruten tå efter en dryg halvtimme såg det riktigt mörkt ut. 19-årige Robert Prytz och de andra kämpade väl men räckte inte riktigt till.
Efter paus dröjde jag mig kvar i pressbaren en stund och lyssnade på de tyska tv-kommentatorerna. De återkom hela tiden till det häpnadsväckande faktumet att de svenska spelarna presenterades i programmet som banktjänstemän, försäkringsagenter, målare och snickare och allt vad det var, medan alla tyska och engelska fotbollsspelare naturligtvis var helproffs redan då.
Visst var det en idyllisk tid på många sätt.


När vi före hemresan skulle gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen blev det stopp i kön. Längst fram stod en man med ett stort föremål i något slags tygöverdrag med blixtlås. När vakterna uppmanade honom att visa vad som fanns i det, plockade han fram Europacuppokalen och placerade på disken. Säkerhetsmännen tog upp en spontan applåd och lät honom passera. Lennart och jag skyndade efter och bad att få bli fotograferade med pokalen.
Jodå, mannen som tydligen var någon sorts materialförvaltare i Nottingham Forest var vänligheten själv. Han tog min kamera och backade några steg medan vi lyfte upp den glänsande pokalen mellan oss,


Men engelsmannen lyckades inte trycka ner slutaren på min lilla enkla kamera, så han gick fram till oss och frågade en gång till om det var rätt knapp. Jag visade hur han skulle göra och han backade och gjorde ett nytt försök, innan han lämnade tillbakas kameran och såg lite tvivlande ut.
Vi tackade så mycket och skyndade vidare för det hade uppstått en stor folksamling omkring oss. I ögonvrån såg vi hur flera personer följde vårt exempel och blev fotograferade med Europacuppokalen.
Det var inte förrän jag kom hem som jag insåg att kameran hade varit inställd på automatik och att det hade varit för mörkt i avgångshallen för att slutaren skulle kunna tryckas ner. Jag skulle ha vridit över till bländare 2,8 i stället men det var ju så dags då.
Tänk om det hade funnits mobiltelefoner med kamera på den tiden. Det hade löst många problem för oss som inte är så snabbtänkta eller mottagliga för teknikens mysterier.


Hemresan från München hade dessutom varit aningen jobbig. Några av våra nyförvärvade MFF-vänner dränkte sorgen över förlusten lite väl häftigt. I takt med det blev också sången och analyserna av matchen allt mer högljudda och svårbegripliga. Efter att ha åkt buss med dem, först från stadion till hotellet i München, sedan från hotellet till flygplatsen och slutligen buss från Kastrup till Malmö var vi rätt trötta. När vi klev på tåget hemåt kändes det skönt att lämna MFF-gänget bakom oss. Trumhinnorna hade inte tålt mycket mer.


Detta var alltså ett litet utdrag ur ett av de tolv kapitlen av min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar – ett stycke idrottshistoria från Bohuslän”. Om någon skulle vara intresserad kan den köpas direkt av mig genom att mejla till gujohans@telia.com eller ringa 0522-10599. Ännu finns några ex kvar. Pris 210 kronor.

måndag 28 september 2015

FADER VÅR

I ett nummer av tidningen Se från 1970 hittar jag följande trosbekännelse:


O, fabrik, som står på tomten, vi tro på dig.
Må arbetaren som i dag gör femton handgrepp i minuten i morgon göra sexton.
Vi tro ock att kvinnan, som i dag pladdrar i telefonen i morgon skall stå i dig.
Växe du till en stor enhet.
Ske din vilja att förpesta luften som är i himmelen, så ock vattnet i havet, på det att dina produkter må uppfylla jorden.


Vårt dagliga välstånd giv oss i dag.
Låt inflationen förlåta våra skulder.
Och förled oss icke i frestelse till någon dålig affär..
Utan låt börsindex stiga och kunderna sig rikligen föröka.
Döda oss på våra vägar, låt vårt blod flyta på banan i Le Mans, vårt altare till din ära.
Se dina offerlamm.
O, fabrik, ge oss en naturlig nationalprodukt som nådeligen stiger i rationella enplanslokaler.
Amen.

fredag 25 september 2015

EN PRISVÄRD RESEBYRÅ

Berra får fortfarande telefonsamtal från personer som tror att de har kommit till en resebyrå. Hur det går till har han för länge sedan slutat att fundera över. Han gör det bästa han kan för att hjälpa till i stället.


Nu senast ringde en man som ville åka till Kreta men tyckte att det hade blivit alldeles för dyrt.
Det kan vi väl resonera om, sa Berra.
 Hur då? sa mannen.
 Är ni stark? sa Berra.
 Tjavars, sa mannen.


 Vi behöver några starka karlar som kan springa igång bussen mellan flygplatsen och hotellet. Den får nästan alltid motorstopp och sedan går den inte att starta igen.
 Det var värst, sa mannen.
 En gång fick dom putta den hela vägen till hotellet. Fjorton kilometer i värsta hettan mitt på dagen när solen stod i zenith.
 Vad sa dom om det då? sa mannen.
 Nästa ingenting, sa Berra. Man säger inte mycjet efter en sån pärs.
 Tja, jag vet inte, sa mannen.


 Det finns många möjligheter att få ner priset, sa Berra. Är ni van att gräva?
 Hur så? sa mannen-
 Dom håller på och bygger några bungalows på stranden nedanför hotellet, sa Berra. Men dom behöver hjälp med att gräva och påla lite. Om ni kan åta er att ge dom ett handtag så kan ni få en tusenlapp i specialrabatt.
Detta kunde dock mannen inte bestämma sig för på rak arm, uppgav han. Han bad att få tänka på saken och eventullt återkomma.
Han har inte hörts av ännu.

onsdag 23 september 2015

VARNING FÖR VENEDIG

Folk fortsätter att ringa hem till Berra i tron att de har kommit till en resebyrå. Då får de skylla sig själva tycker han.


För en tid sedan ringde en dam och frågade:
Har ni några resor till Split?
 Dom är slut, sa Berra. Men vi har till Brac, Hvar och Plat.
 Dit hade vi inte tänkt att åka, sa damen.
 Nähä, sa Berra. Men vad sägs om Sem, Ham och Jafet?


Då blev det tyst en lång stund och sedan sa damen:
 Det är ju Noaks söner.
 Alldeles riktigt, sa Berra. Jag ville bara kolla att ni hängde med. Och damen ska veta att vi uppskattar när vi anlitas av så allmänbildade resenärer.
 Jaha, sa damen osäkert.
 Så är det, sa Berra. Och ni som verkar ha goda bibliska kunskaper är kanske intresserad av en resa till Kaanans land.
 Inte den här gången, sa damen.
 Nej, sa Berra. Det är kanske lite för glatt där.


 Men vi kan tänka oss Venedig, sa damen.
 Vem kan inte det? sa Berra. Men oss emellan: Venedig är inte vad det har varit.
 Inte? sa damen.
 Venedig håller på att sjunka, sa Berra. Marken gungar på Markusplatsen. Suckarnas bro knakar i fogarna och det går knappt att få tag på en gondol längre när man ska ut och roa sig.


 Det här verkar vara fel, sa damen. Jag får nog ringa någon annanstans.
 Gärna för mig, sa Berra. Men tack i alla fall för påringningen.
.


måndag 21 september 2015

HETA LINJEN TILL BERRA

Berra får fortfarande telefonsamtal till sin bostad från folk som ringer fel och tror att de har kommit till en resebyrå. Berra vet inte riktigt hur det har gått till, men han svarar så gott han kan på alla frågor.


Värmen verkar oroa flera av resenärerna.
Är det inte väldigt varmt på Kanarieöarna vid den här årstiden? var det en som undrade.
 Jo, sa Berra. Jag talade med vår platschef där i går och då var det sextionio grader.
 Sextionio grader! ropade mannen. Det är inte möjligt!
 Nä, sa Berra. Sex till nio grader sa han nog när jag tänker efter.
 Men då är det ju kallt, sa mannen.
 Ja, det är väl skönt att slippa den värsta värmen, sa Berra men då hade mannen redan lagt på.


En annan ringde och klagade på att alla uppgifter inte hade lagts ut på nätet.
 Nätet? sa Berra.
 Ja, sa mannen. Varför har ni inte lagt ut det.
 Jag lägger inte ut några nät, sa Berra. Jag är ingen fiskare.
 Jag talar om er sida på internet, sa mannen irriterat.
 Den vet jag inget om, sa Berra.

 Hur kan du då jobba på resebyrån? sa mannen.
 Här kör vi med flaskpost och röksignaler, sa Berra, men då sa det bara klick i örat på honom..
Fortsättning följer

fredag 18 september 2015

VAD TAR NI FÖR VALPEN . . .

Är våran hundvalp släkt med Yngve Holmberg, frågar sig kåsören Gits Olsson i nummer 17 av tidningen Se den 23 april 1970.


För nutida läsare bör kanske tilläggas att Yngve Holmberg (1925-2011) var ledare för högerpartiet under åren 1965-70, alltså det parti som under hans ledning 1969 bytte namn till Moderata samlingspartiet. Vi som var med på den tiden minns hans debatter med Olof Palme, där han oftast kom till korta.
Men nu gällde det alltså till att börja med Gits Olsson och dennes hundvalp i ett kåseri som här återges i valda stycken.


Sen två veckor är vi hundägare. Hunden föddes den 17 februari och har inte hunnit bli större än en ordinär leverkorv. Han är ungefär lika trind som en sådan och håller på att slå ihjäl sig varje gång han försöker slicka sig i ändan.
Han ska pinka på en tidning tills han blir rumsren, sa karln på kenneln som vi köpte valpen av.


Vi bredde ut tidningar i hela kåken. Vardagsrummet såg ut som isrännan till Åland. Dels var det inte vackert, dels ignorerade valpen dessa tidningar. Det tog tre dar innan vi fick honom att slå en drill på DN och då blev det en fullträff mitt i ett kåseri av ”Gustafsson med mustascherna”. Vi gav valpen en applåd och bestämde oss för att skicka en blomma till ”Gustafsson med mustascherna”.


Valpen visade sig vara svag för applåder och pinkade på tidningar så fort han ville ha uppmärksamhet. Till slut hade vi inte flera tidningar kvar i huset. När man läste sin DN till morgonkaffet, satt valpen på bakbenen nedanför sängen och gnällde. Man får läsa som en dåre för att han ska få nåt att sätta sig på. Dom på kenneln sa inget om att det kunde finnas så mycket avföring i en liten valp.


De veckor som valpen varit bland oss har en stor del av vår energi gått åt till att värja honom från alla ben som vänner och grannar kommer dragande med. De spar sina kotlettben och kommer med fulla påsar av dem. Vi påpekar ständigt att det inte är någon björn vi ha köpt.
Bäst av allt gillar han gamla tofflor. Vi hade inte en aning om att vi ägde så pass många tofflor förrän vi fick hund i huset. Han är helt magnifik när han med stolta fjät travar golvet fram med en toffel i gapet.


Men han har inget poker face. Han formligen lyser av segervisshet och ser ut som Yngve Holmberg brukar göra när han är på väg mot talarstolen i andra kammaren och tror sig ha hittat något verkligt dräpande roligt att bräcka av Palme med.
Dom kanske är släkt, valpen och Holmberg? Det skulle inte förvåna mig, för jag hörde själv hur Holmberg sa till Gunnar Svärd för en del år sedan:
Det ska jag säga dig, att jag skiter i Dagens Nyheter!”



tisdag 15 september 2015

DE FYRA STORA

Saxat ur tidningen Se nr 7 1970, avdelningen ironi i den högra skolan:


Vartannat år dras all världens bandynationer samman till en turnering om världsmästerskap i grenen som Sovjet vinner.
Mellan VM-turneringarna anordnar man också en internationell turnering kallad ”Lilla VM” som påminner om ”Stora VM” så till vida att samma nationer deltar och Sovjet vinner.
Lilla VM” spelades i år i Norge och här vann faktiskt – trot om ni vill – Sovjet!
Norges fjärdeplacering är heller inte lätt att rubba men däremot brukar striden om silver och brons vara en infernaliskt oviss och spännande historia mellan Finland och Sverige.


Nästa år står Sverige som värd för ”Stora VM” och man kan ju undra om vårt lilla land verkligen förfogar över en organisationsapparat som kan ta hand om ett evenemang av det här formatet.
Det blir ett organisatoriskt eldprov
Att hålla ihop ett sånt här arrangemang är inte lätt. Man måste ju greja ett hotell och det ena med det andra. (Tecknar-Anders)


Ur avdelningen roliga historier saxar vi den här:
Längst fram i systemkön står en herre som tar oändlig tid på sig för att välja ut ett vin till middagen. Som tvåa i kön står en otålig taxichaufför. När taxichaufförens tålamod är slut ryter han:
- Bestäm er nån gång för fan!
Då vänder sig den omständlige mannen om, betraktar taxichauffören och säger:
- Taxi, var god dröj!

Och så tar vi väl några pratbubblor också:









fredag 11 september 2015

FULL FART PÅ BERRAS RESEBYRÅ

Folk ringer fortfarande hem till Berra och vill beställa charterresor. Att det är fel nummer tycker han inte att han behöver tala om för alla. Speciellt inte för dom som klagar på att resorna har blivit så dyra.


Vad kostar en vecka på Gran Canaria nu för tiden? var det en dam som frågade här om dagen.
 Det beror på vilket boende man önskar, sa Berra. Men under tvåhundra tusen kommer man nog inte längre.
 Va! utropade damen.
 Pesetas alltså, sa Berra. Det blir ungefär tiotusen i svenska kronor.


 Men dom har väl euro i Spanien? sa damen.
 Ja, sa Berra. Men det går på ett ut.
 Det kan det väl inte göra, sa damen. En euro är ju nästan lika mycket som en svensk tia.
 Det är den vanliga euron det, sa Berra. Men den spanska står i ungefär samma kurs som pesetan. Och hur man än räknar blir det ungefär tiotusen i svenska pengar.
 Det var dyrt ändå, sa damen.


 Men ni kan få två veckor för åtta tusen, sa Berra.
 Blir det billigare då? sa damen.
 Javisst, sa Berra. Den andra veckan är alltid billigare. Då har ni ju redan betalt flygresan.
– Nej, det får nog vara i alla fall sa damen.


En annan dam ville veta vad som ingår när hon fick höra priset.
– Ja, det är mycket det, sa Berra. Väldigt mycket faktiskt. Det är resan, det är hotellet, det är frukosten . . . ja, det är väl det.
– Är det inte helpension för det priset? sa damen.
– Pension får ni när ni blir gammal, sa Berra. Om ni har arbetat duktigt får ni helpension. Annars blir det bara halvpension.
– Men det verkar väldigt dyrt, sa damen.
– Vill ni ha det billigare? sa Berra.
– Gärna, sa damem.


– Är ni bra på att sy? sa Berra.
– Jadå, sa damen.
– Då kan ni få åta er att stoppa strumpor åt personalen på hotellet. Och sy i knappar på kyparnas skjortor varje kväll. Så drar vi av en tusenlapp på priset.
– Jag får nog ringa någon annanstans, sa damen. Det här verkar konstigt.
– Då säger vi så, sa Berra. Men välkommen åter om ni skulle ändra er.

onsdag 9 september 2015

NORDKOREA NÄSTA

Det fortsätter att ringa i Berras telefon. Tydligen har någon resebyrå bytt telefonnummer och fått ett som liknar Berras. För det mesta upplyser han om att det är fel nummer, men ibland passar han på att prata lite också.


Många frågar efter restresor. Till en som ringde här om dagen svarade Berra:
Det finns ett fåtal kvar.
 Till vilka resmål? sa mannen.
 Antarktis, Afghanistan och Nordkorea, sa Berra.


 Går det resor dit? sa mannen förvånat.
 Ja, hur tror du annars man kommer dit, sa Berra.
 Jag menar om det är lämpligt att åka till sådana platser, sa mannen.
 Jadå, sa Berra. Fast till Antarktis rekommenderar vi våra resenärer att ta med långkalsonger. Och till Afghanista skottäker väst.
 Vad är det här för trams? sa mannen.


 Och till Nordkorea får du ta med dig egen mat, för den dom hade tog slut i förra veckan, sa Berra men det hörde nog inte mannen för han hade redan lagt på.
Fortsättning följer senare i veckan i denna blogg.


måndag 7 september 2015

BILLIGA RESOR EFTERFRÅGAS

Folk fortsätter ringa hem till Berra för att beställa charterresor. Att det är fel nummer tycker han inte att han behöver tala om för alla.
 Har ni några billiga restresor, var det en som flåsade i luren här om dagen.
 Massor, sa Berra.


 Vad finns det att välja på? sa mannen som hade ringt.
 Inget, sa Berra.
 Men det var ju massor, sa mannen.
 Ja, sa Berra. Men inget att välja på. Dom går nämligen till samma plats allihop.


 Vart då? sa mannen.
 Till Rest så klart, sa Berra.
 Vad är det? sa mannen.
 En badort i Kroatien, sa Berra. Fast man får flyga till Dubrovnik. Sedan blir det buss till Rest. Om man inte vill gå förstås. Det är bara tolv kilometer. Fast du kanske har mycket bagage.


Då sa det klick i luren men Berra hann knappt lägga på förrän det ringde igen.
 Har ni några restresor? undrade en dam.
 Nej, sa Berra. Men vi har några kvar till en plats som heter Sista Minuten.
 Var ligger det? sa damen förvånat.
 I Indien, sa Berra. I närheten av Madras. Ska jag koppla till vår platschef Fritiof Konkas?
 Nej tack, sa damen.


 Ja, det är nog lika bra, sa Berra. Han hade nog ändå inte svarat, för han brukar ta siesta så här dags.
 Har dom siesta i Indien? sa damen.
 Nej, sa Berra. Han är egentligen från Danmark. Men han brukar säga att man får ta med sig seden dit man kommer.
Det sista är Berra dock inte säker på att damen hörde, för då hade hon redan ringt av.
Fler samtal senare i veckan.

fredag 4 september 2015

SE NEAPEL OCH SEDAN DÖ

Folk ringer hem till Berra och verkat tro att de har kommit till en resebyrå. Nu senast var det en dam som sa att hon hade tänkt åka till Italien.
Jag funderar på Neapel, sa hon.
 Det vill jag bestämt avråda från, sa Berra.


 Varför det, sa damen.
 Har ni inte hört uttrycket se Neapel och sedan dö, sa Berra, Det kan gå riktigt illa.
 Nu förstår jag inte sa damen.
 Det var konstigt, sa Berra. Det är ju en gammal vällkänd visa.
 Visa? sa damen.
 Ja, sa Berra. Visakort är bra att ha också. Ta med det om ni har något. Men visum behöver ni inte till Italien.


Då blev det tyst i flera sekunder och sedan sa damen:
 Jag tyckte ni sa att det var en visa som handlade om Neapel.
 Ja, sa Berra. Det är rätt uppfattat. Den finns på svenska också. Se Sundbyberg och sedan dö. Möt våren i Södertälje.
 Var då? sa damen.
 I Södertälje, sa Berra. Fast där bor ju bara ishockeyspelare och fnask. Min fru är förresten från Södertälje. Kan ni gissa vilket lag hon spelar i?


 Vad är det här för nånting, sa damen.
 En gammal historia bara, sa Berra. Fast den blir ju lite konstig nu för tiden när det finns damhockey.
 Varför det, sa damen.
 Därför att poängen i historien är att det inte finns några kvinnliga ishockeyspelare. Men nu för tiden gör det ju det.
 Jag vill bara åka till Neapel, sa damen.
 Ja, där har dom nog kvinnliga ishockeyspelare också nu för tiden, sa Berra.
 Jag förstår inte varför ni pratar om ishockey hela tiden,sa damen.
 Inte jag heller om jag ska vara ärlig, sa Berra. Men om ni lägger på luren och slår numret till en resebyrå så kan dom nog hjälpa er.




onsdag 2 september 2015

BERRAS RESEBYRÅ

Berra får med ojämna mellanrum telefonsamtal från personer som har förväxlat hans telefonnummer med något företags. Nu var det tydligen dags igen, och den här gången verkade det vara någon resebyrå som bytt nummer så att en massa reslystna människor ringde fel..


Här om dagen ringde en man och sa att han hade tänkt semestra i Turkiet i år.
Men det är väl synd, sa Berra.
 Hur så, sa mannen.
 Stanna hemma i Sverige i stället, sa Berra. Här finns så mycket vackert att se.
 Vad då till exempel, sa mannen.


 Tja, lite av varje, sa Berra. Hornborgasjön till exempel. Eller Kebnekaise Eller akvedukten i Håverud.
 Det blir inte mycket till badsemester, sa mannen.
 Bada kan du väl göra hemma, sa Berra. Har du inget badkar?
 Jag tror jag vänder mig någon annanstans, sa mannen.
 Gärna för mig, sa Berra. Men det var trevligt att göra min herres bekantskap.


Sedan ringde en man och ville boka en resa till Thailand.
 Nja, sa Berra Det beror allt på det.
 På vad, sa mannen.
 På vad du ska göra där, sa Berra. Till att börja med vill jag veta vart du hade tänkt åka i Thailand.
 Bangkok, sa mannen.
 Det ante mig, sa Berra.
 Hur så, sa mannen.


 Känner din hustru till det här, sa Berra.
 Hon ska med, sa mannen.
 Jaha sa Berra. Och sedan hade du förstås tänkt smita ifrån henne då och då.
 Vad menar du, sa mannen.
 Jag vet nog vad du har i tankarna, sa Berra.
 Kan jag få beställa vår resa nu, sa mannen.
 Nej, det får du inte, sa Berra. Du kan stanna hemma och bada i Skeppsviken.
Fortsättning följer.