MERA SJUK HUMOR

 

Doktorn tittade upp från skrivbordet och sa:
-Syster, var snäll och fråga patienten på olycksfall vad han heter så vi kan meddela hans föräldrar.
Efter en stund kom sjuksköterskan tillbaka och sa:
-Han säger att hans föräldrar redan vet vad han heter.

-Nå, sa doktorn till patienten. Dricker ni citronsaft en timme före maten som jag sa?
-Jag försöker, doktorn. Men jag kan inte hålla på längre än en kvart.

Doktor Bengtsson lämnade bilen på verkstad och undrade hur lång tid det skulle ta att reparera den. När beskedet dröjde blev han otålig och sa:
-Ni kan väl skynda på lite. Är ni verkligen utbildad för det här?
-Jodå, sa bilmekanikern. Men det är lite svårare att reparera bilar än att vara läkare. Era patienter kan ju tala om var dom har ont och så finns det bara två modeller.

Gamla Hulda hade inte varit hos doktor på många år men när hon gått och dragits med en förkylning en längre tid övertalades hon att låta undersöka sig. Läkaren tittade henne i halsen en stund och sa sedan:
-Ja, mor, nu blir det att ta på sig yllebyxorna.
Den gamla såg mycket förvånad ut och svarade:
-Jaha, och nästa gång jag kommer hit tittar väl doktorn mig i ändan och säger att jag ska ha en ny sommarhatt.

UNGDOMAR PÅ TUREBORG

 

Här har en skara barn ställt upp i den breda trappan framför affärerna på Tureborgsvägen 16 för att sjunga och spela för de boende i området. Året är 1981 så småttingarna på bilden bör vara i 50-årsåldern idag om nu någon känner igen sig. Andra cykelburna ungdomar har samlats framför konfektyraffären som drevs av familjen Holm och där Anna-Greta och Folke stod bakom disken. Till höger ser vi att det som hette Condis några år tidigare har bytt namn till Vårat Konditori. Och kan det rent av vara Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz som ryckt ut med kameran och ses nere till höger i bild för att föreviga den lilla gårdsfesten.

HÄR VAR DET SJUK HUMOR

 

När fru Persson tog en promenad mötte hon läkaren som hade opererat bort hennes blindtarm helt nyligen. När han inte hälsade sa hon:
-Det var ju ni som opererade bort min blindtarm.
-Åh förlåt, sa läkaren. Jag kände inte igen er från utsidan.

-Nu får ni tänka på att hålla vegetarisk diet, sa doktorn. Vad har ni för yrke?
-Jag är svärdslukare.
-Jaha. Då får det bli fruktknivar i fortsättningen.

-Ni väger lite för mycket, sa läkaren till patienten. Vad är den högsta vikt ni varit uppe i?
-95 kilo.
-Jaha. Och den lägsta?
-3 500 gram.

När doktorn gick morgonronden upptäckte han en patient som satt med örat klistrat mot vägen. Han tittade förvånat men sa ingenting.
På kvällen satt patienten kvar på samma sätt och då kunde doktorn inte hålla sig längre.
-Vad är det med er då?
-Kom hit och lyssna, doktorn, sa patienten
Då satte sig doktorn ner även han och la örat mot väggen.
-Kan du höra nåt? undrade patienten.
-Nej.
-Inte jag heller. Och så här har det varit hela dagen.

BLEKETS SKOLA I UDDEVALLA

 

Blekets skola i norra Uddevalla på en bild från 1975. Fotografen har stått i korsningen av Blekevägen och Helenedalsvägen men tyvärr inte fått med hela byggnaden. Man ser i alla fall de tre fönstren till skolsalen på andra våningen där jag började i första klass på hösten 1951. Så vitt jag minns fanns där också slöjdsal och vaktmästarbostad på samma våningsplan. Därunder låg tre klassrum utefter en lång korridor samt materialrum och matbespisning, kallad Koket. Utedasset på baksidan vill man helst glömma.
Jag gick första och andra klass för Annie Henriksen som var gift med vaktmästaren och bodde på skolan. I tredje klass fick vi Elsa Bernvik-Hansson. Andra lärare på den tiden var Stina Gustafsson och David Herbo.
Skolan byggdes 1887 och totalförstördes i en brand den 28 december 1993.

BEBISAR PÅ VÄG

 

-Kör mig till BB, sa den kraftiga flickan till taxichauffören och hoppade in i i baksätet.
Chauffören trampade gasen i botten och körde iväg i full fart.
-Lugn, ropade flickan. Inte så fort. Jag jobbar bara i receptionen.

-Jag har goda nyheter åt er, fru Olsson, sa läkaren.
-Fröken Olsson, sa flickan.
-I så fall är jag rädd att det är dåliga nyheter.

Den unge nervöse fadern satt i korridoren och väntade när sköterskan kom gående med två nyfödda bebisar.
-Va! ropade han. Får man välja?

-Jag får gratulera, sa systern till den mycket nervöse fadern. Det blev en duktig pojke.
-Åh, så roligt! Vad heter han?

SPORTSTUGAN VID BJURSJÖN

 

Sportstugan vid Bjursjön har varit hemvist för Uddevalla Skidklubb sedan den uppfördes i början av 1930-talet. Så här såg den ut före den stora tillbyggnaden i slutet av 70-talet. Bilden är från 1975 och tagen från gångstigen i backen upp från bilvägen och Lelångenbanans gamla banvall där tåg och rälsbussar slutade gå 1964. Då gick man in i stugan via stentrappan och ytterdörren på långsidan som vette ner mot sjön. Där innanför fanns en trappa som ledde upp till första våningsplanet med omklädningsrum, duschar och bastu till vänster och storstugan till höger. För min del väcker det många minnen från träninsorienteringar åren kring 1960 med Gustaf Lorentzon och Roland Angmyr som banläggare och Arndt Winberg som prisutdelare.
USK hade i gamla tider en stuga i Rosseröd. År 1931 beslöt man bygga vid Bjursjön och i februari 1934 kunde den nya stugan invigas.

STRÖMBERGET PÅ 1970-TALET

 

Här på samma ställe har vattnet forsat genom Bäveån ner mot Hasselbacken under flera hundra års tid. Det är alltså fallet vid Strömberget på ett kort jag knäppte när jag gick förbi på andra sidan ån en gång i mitten av 1970-talet. Långt tillbaka i tiden utnyttjades vattenkraften här i olika former av kvarnar innan det blev vattenturbiner för elproduktion.Här ser vi hur den stora tegelbyggnaden med elverket såg ut på den tiden då Uddevalla Energis tillbyggnad ännu inte var påbörjad.
Husgaveln som skymtar där bakom bör vara övre delen på Stora Nygatan 4 och den långa byggnaden där bortanför är ett av husen på Hönseberget.

APRIL-APRIL EN GÅNG FÖR LÄNGE SEN

 Den första april 1962 spände ett stort antal svenska tv-tittare upp en nylonstrumpa framför bildskärmen i tron att de skulle få färg-tv. Trots att det gått 62 år sedan det inträffade, är det ett förmodligen aldrig överträffat aprilskämt när det gäller antalet lurade och ända in i märgen upprörda medborgare.

Så här lät det i den tidens enda svenska tv-kanal när nyhetsuppläsaren Mats Linday presenterade det inslag som man även tidigare under kvällen hade puffat för:

- Och så hoppas vi att ni nu har hunnit få fram de utensilier som behövs för färg-tv-experimentet. Det var alltså en nylonstrumpa, en sax och en rulle tejp. Och så lämnar vi ordet till vår tekniske sakkunnige Kjell Stensson.
Varpå denne seriöse och i vanliga fall mycket vederhäftige radioprofil och författare uppenbarade sig i rutan och på sin trygga skånska meddelade följande:

- Jag har satt en strumpa framför teven, det var därför det i början sades att ni skulle ha en nylonstrumpa och en sax och en tejp till hands. Men det är ganska viktigt att det är finmaskigt det här rastret. Om man till exempel gör ett försök att ta till något ännu större - jag har gjort experiment med en sån här brynja, eller loppryssja som den kallas i det militära - då är alltså hålen för stora för att denna spaltverkan ska uppstå.

- Om ni nu har fått fram den här skalan med vitt, rött, gult, grönt, blått och svart - kanske inte precis i dom rätta nyanserna men bra nära - så bör ni ha stor glädje av den lilla film som nu följer. Det är en färgfilm tagen på några blommor som jag tycker är en fullständig symfoni av färger, och det skulle vara roligt att höra om ni nu har fått fram dom rätta färgintrycken. I så fall kan ni ju kanske skriva några rader till oss, så vi fåt en liten koll på hur det här experimentet har fallit ut.

Kjell Stenssons son Ola Stensson berättade i en intervju flera år senare:
- Många tyckte det var roligt, men en del blev arga, och det kom räkningar på sönderklippta strumpor vet jag, både till tv och till min far, och jag tror att han betalade en del av de där räkningarna. Min far brukade säga: Det är det här jag kommer att bli hågkommen för.

GALET OCH ÄGGANDE I PÅSK

 – Jag känner en kille som kallas för Tuppen.
– Varför det?
– Allt han säger är galet.

– I går såg jag en fågel som la fyrkantiga ägg. Och pratade under tiden.
– Jaså, vad sa den?
– Den sa aj.

- Hovmästarn, har ni Poule à la Ferrari?
- Nej, det har vi inte.
- Det var konstigt. Det fick jag när jag var i Frankrike.
- Vad är det då?
- En höna som blivit överkörd av en sportbil.

En bilist passerar en bondgård och råkar köra över en tupp som dör på fläcken. Han går ur och knackar på i boningshuset och säger till bonden:
- Jag har kört över er tupp så jag får väl ersätta den.
- Ja, var så god. Du kan ju försöka. Hönshuset är där borta

Frukostgästen till kyparen:
- Jag skulle vilja ha ett stenhårt ägg, brända brödskivor, fruset smör och kallt kaffe.
- Nja, det blir nog svårt.
- Svårt? Det gick ju bra i går.

Läraren till den unge eleven:
- Om jag lägger tolv ägg på bordet och sen tar bort sju av dem, hur många blir det kvar då?
- Kan magistern verkligen lägga ägg?

Fröken berättar om hur kycklingar kläcks och säger till klassen:
- Är det inte fantastiskt att de små kycklingarna själva kan ta sig ur sina skal?
- Men fröken, det är väl ännu konstigare att dom kan ta sig in.

UTFLYKT TILL HÄSTEPALLARNA

 

Här har mamma Ingrid och moster Astrid gjort en cykelutflykt till Hästepallarna och stannat till vid muren högst upp på den slingrande vägen. Året bör vara 1946, alltså en tid då det förmodligen inte fanns så många bilar att se upp för. Den lille i cykelkorgen är alltså jag som nyfiket kikar över kanten ner mot vattnet vid det som i många år kallades Sveriges vackraste stadsinfart. Kusin Karin har satt sig till rätta på muren, medan hennes mor för säkerhets skull håller henne lätt i armen. Och i bakgrunden har vi då som nu Bodeleviken och Gustafsberg.

PÅ KROGAR OCH HOTELL

 

-Då skulle ni varit med, pojkar, på den tiden när en snaps bara kostade en och femtio.
-Oj, då drack du väl många snapsar.
-Nä för fasen. En och femtio var en jädrans massa pengar på den tiden.

-När jag gick ut från krogen igår kom hovmästarn och tittade på mig precis som om jag inte hade betalt.
-Vad gjorde du då?
-Jag tittade på honom precis som om jag hade betalt.

-Hovmästarn, den här soppan smakar avskyvärt. Ta hit källarmästarn.
-Det är ingen idé. Han vill heller inte ha den.

-Jo, fröken Larsson, det går verkligen inte för sig att sola på hotelltaket naken.
-Hur så? Det finns ju inte en människa där.
-Nej, men ni låg på glastaket till matsalen.

SÖRKÄLLEPARKEN PÅ FYRTIOTALET

 

Så här idylliskt kunde det se ut i Sörkälleparken en sommardag under andra halvan av 1940-talet. Det är mamma Ingrid och moster Astrid som har slagit sig ner i gräset vid den lilla dammen i parken efter att ha tagit en promenad från sitt föräldrahem på Sörkällegatan 4. Huset skymtar bakom trädet på höger sida av vägen längre bort på bilden. I bakgrunden ser vi också en cyklist komma längs Sörkällegatan på väg att passera en kvinna med barnvagn. Till vänster om dem står en lastbil parkerad.
Barnen på bilden är min kusin Karin och jag. Eftersom vi ser ut att vara i två-treårsåldern gissar jag att kortet är taget 1946. Statyn med den vadande flickan, som invigdes 1949, har ännu inte kommit på plats. Mitt i bilden går alltså Sörkällegatan i nordöstlig riktning och till höger skymtar kiosken som den såg ut vid den här tiden. En cykel står parkerad strax intill luckan och två stolar är utställda vid söderväggen om någon kund skulle vilja slå sig ner med en glassbägare eller en Pommac.

GUNGELI-GUNG

 

-Vad gjorde du på semestern?
-Första veckan satt jag bara still - i gungstolen.
-Sen då?
-Sen började jag gunga lite.

-Att dom kunde upptäcka planeterna, det begriper jag. Men hur dom kunde få reda på vad dom heter, det förstår jag inte.

-Ursäkta, men har konstapeln sett en liten hund?
-Nej, tyvärr.
-Hur länge har konstapeln varit konstapel?
-Femton år.
-Och aldrig sett en liten hund!

-Ååh, tack, älskling. Är det en äkta diamant?
-Det hoppas jag. Annars har jag blivit blåst på hundrafemtio spänn.

-Förlåt mig damen, men ni har faktiskt ena bröstet utanför klänningen.
-Åh jösses, då har jag glömt lillpojken på bussen.

NÄR ODINGER KOM MED KAMERAN

 

Längst in i hörnet på Agassis restaurang vid Kungsgatan i Uddevalla satt det här gänget runt ett och samma stambord under några år kring sekelskiftet. Gunnar Johansson, Kenneth Carlsson, Lennart Floodberg och Kurt Johansson, från vänster till höger, ansågs tydligen vara så kända profiler att Uddevallaskildraren Lennart Odinger en dag dök upp med sin kamera för att fotografera oss till ett av sina häften. 

Tyvärr gick Lennart Odinger bort strax därpå, så jag är osäker på om bilden kom med i någon av hans små miniböcker. Han var själv mycket blygsam och ville inte kalla dem böcker utan föredrog beteckningen häften. Var sin kopia av bilden hann han i alla fall ge oss.
Lennart Odinger föddes 1938 och var sex år äldre än mig, men vi hann ändå bli goda vänner. Jag spelade i ett av IFK Uddevallas pojklag när Lennart debuterade i A-laget och vi bodde grannar på Sunningen på somrarna, där våra föräldrar hade stugor ett hundratal meter från varandra. Båda jobbade vi dessutom på Bohusläningen lite längre fram i livet.

Och när vi hade lunchat färdigt den där dagen för tjugo år sedan, ville Lennart att vi skulle ställa upp oss ute på gatan för ännu ett foto på det gäng som omskrivits i en del tidningskåserier genom åren. Det är alltså från vänster och i tur och ordning Redaktör A, Den kände politikern, Den berömde optikern samt Kåsören som har förevigats åt eftervärlden.
Lennart Floodberg avled i november förra året efter att ha varit sportchef på Bohusläningen 1958-96 och sedan fortsatt skriva i tidningen i flera år. Lennart Odinger gick bort redan 2004 men hans bilder lever kvar i hans häften och på Digitalt museum som resultat av alla år han gick runt på stan med sin kamera.

MILITÄRA MINNEN FRÅN FÖRR

 

-Hallå där! Vart ska soldaten ta vägen?
-Jag ska gå och hämta vatten, kapten.
-I dom där trasiga uniformsbyxorna?
-Nej, kapten. I hinken, kapten.

-Kan soldaten simma?
-Ja, major.
-Var har soldaten lärt sig det?
-I vattnet, major.

-Nå, vilket landskap kommer 76:an ifrån?
-Hälsingland, major.
-Vilken del?
-Hela jag, major.

-Hallå där, soldaten. Jag behöver pengar till telefonautomaten. Har ni växel på en femkrona?
-Inga problem, grabben. Det ordnar jag.
-Stopp där, soldaten! Vad är det för språk? Nu tar vi om det här så det blir riktigt. Har ni växel på en femkrona?
-Nej, fänrik!

-Uppställning för inspektion av vapen efter övningen.
-Kapten, åter efter skjutningen, ingen ammunition kvar.
-Skit i loppet, Persson!
-Kan inte, kapten.

BEKVÄMT BÄDDAT FÖR VASALOPPET

 Så var det dags igen. Dags att gå igenom hela den gamla ritualen.
Dags att stiga upp i gryningen, koka kaffe och värma blåbärssoppa.
Dags att ta fram Vasaloppsmuggen, dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan framför teven och krypa ner under täcket just som starten gick för det hundrade Vasaloppet mellan Sälen och Mora.

Efter Tjejvasan, Ungdomsvasan, Nattvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.
Även den är ett kraftprov som kräver sin man. När väckarklockan ringer vid halv sjutiden gäller det att raskt stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag. Här måste man visa både fysisk kraft och mental styrka. Med en vilja av stål vältrar man sig ur sängen på direkten och stapplar ut i köket.

Det gäller också att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt och sleva i sig tillsammans med ett par bananer för att ladda förrådet av kolhydrater, innan det är dags att krypa ner under täcket och luta sig tillbaka på soffan.

Och den här gången gällde det att fylla på med extra allt. Direkt efter målgången i Mora skulle det nämligen bära iväg med Kanal 6 till fristilssprinten i Lahtis och då gällde det att vara snabb med fjärrkontrollen för tidsprogrammet verkade inte tillåta någon vila däremellan.

Starten gick bra i år också. Som den gamle rutinerade soffåkare jag blivit med åren kom jag iväg utan problem, och sedan var det bara att följa med tv-kameran ända fram i täten.

Visserligen hade det blivit lite jäktigt strax före start, eftersom blåbärssoppan kokade över på spisen medan jag bäddade på soffan. I mitt sömndruckna tillstånd hade jag inte heller hunnit se över utrustningen ordentligt. Nu när jag hade lagt mig till rätta på soffan kunde jag dock konstatera att de flesta attiraljer var på plats. Duntäcket var nytvättat och fräscht. De fyra kuddarna bakom nacken var lagom uppfluffade och allt kändes bra, även om den gamla Vasaloppsluvan som inköptes i Mora-Nisses sportaffär på 80-talet hade börjat bli lite sliten och skavde en aning över ena örat.

Men Vasaloppet är inte vad det har varit. Numera bjuder SVT till exempel inte på ett enda kanalbyte under hela sändningen. För några år sedan fick man minsann ha fullt fokus hela tiden och inte slappna av en enda sekund. Skulle man ändå råka slumra in en stund under täcket kunde man vakna mitt i morgonandakten med psalmsång och orgelbrus i andra kanalen medan täten var på väg mot Mångsbodarna.

Och Vasaloppet är inte heller som på Mora-Nisses tid. Numera är det teamkörning och cykeltaktik frå början till slut. Så när fyra man gick loss direkt med tre olika team representerade låg deras lagkompisar och bromsar den stora klungan längre bak. Det var tre norrmän och svenske Alvar Myhlback som stack ifrån i första backen och ledde med nästan fyra minuter i Evertsberg efer halva sträckan.

Två mil från mål tackade Torleif Syrstad för sällskapet och for iväg som en raket i spåret. Sedan blev det rena defileringen i ensamt majestät in mot målet i Mora. Enda hotet kom från tre åskådare som slängde sig ner i spåret och försökte stoppa honom just som han skulle svänga in på upploppet.

Vakterna lyckades släpa bort dem och hålla spåret fritt så norrmannen kunde åka i mål och få sin välförtjänta lagerkrans. Om det var en demonstration mot den norska dominansen i Vasaloppet eller något annat framgick inte av tv-sändningen.

Svenskt på pallen blev det i alla fall när 17-årige Alvar Myhlback stakade in på tredje plats. Ännu har han några år på sig att slå 22-årige Ernst Alms rekord som yngste segrare från det första Vasaloppet 1922.