tisdag 24 januari 2012

HEJA RÖDA VITA LAGET!

Berra hade varit på fest och hört en synnerligen rolig historia.
Det började med att det hade blivit prat om Björn Borgs och Ingemar Stenmarks storhetsstider under andra halvan av 70-talet, alltså de där åren då hela nationen höll andan när det spelades tennis eller åktes slalom i någon tävling av betydelse.
Då var det en som sa:
-Ni snackar om att Sverige stod stilla när Borg spelade final i Wimbledon eller när Stenmark åkte i Världscupen. Men jag ska tala om för er att det var ingenting mot hur det var i Degerfors när det spelades allsvensk fotboll där på 50-talet.


-En gång kom en bilist körande på vägen utanför Stora Valla just som söndagens match hade slutat. Folk vällde ut från idrottsplatsen. Det var trångt och bökigt och svårt att komma fram, och rätt vad det var råkade han köra på en gammal gumma på cykel så hon for ner i diket och ramlade ur sadeln. Bilisten stannade och gick ur bilen och frågade förskräckt:
-Hur gick det?
-3-2 te Degerförsch, sa kärringen och satte sig på cykeln och trampade vidare.


När Berra hade skrattat färdigt åt detta fann kåsören det lämpligt att komma med ett litet inpass.
-Den där var ju inte direkt ny. Men förra gången jag hörde den har jag för mig att det blev    4-3. Dessutom begriper jag inte hur detta skulle bevisa att det var större intresse för Degerfors fotbollslag på 50-talet än för Borg och Stenmark på 70-talet.
-Det var något mer också, sa Berra. Men jag minns inte riktigt hur han fick till det.
-Det var tydligen mycket som avhandlades på den festen, sa kåsören. Det måste ha varit en intressant tillställning.
-Ja, sa Berra. Fast det blev lite stökigt på slutet.


Då ringde det på dörren, och Filosofiska Karlsson anslöt sig till sällskapet.
-Jag hörde en jävligt bra historia på festen i går, sa han. Det var fotboll i Degerfors för många år sedan. När matchen var slut kom en stockholmare i en stor Rolls Royce och tutade och skulle fram. Samtidigt lyssnade han på en tennismatch i bilradion, och när Björn Borg slog in matchbollen blev han så till sig att han körde på en nunna som kom åkande på en moped. När han stannade och frågade hur det gick svarade nunnan:
-5-4 till Degerfors men mer har jag inte tid att berätta för jag ska hem och titta på Stenmark i teve
Kåsören undrade då vad det kunde vara för poäng med det.
-Jag vet inte riktigt, sa Karlsson. Det lät så roligt när jag hörde det på festen, men det blev lite stökigt på slutet.
-Jag har hört talas om det, sa kåsören.


Sedan anlände Berras brorsa, som knappt han sätta sig förrän han började berätta en historia han hört på festen.
-Björn Borg var i Degerfors och spelade tennis samtidigt som Stenmark åkte i teve. Då var det en kärring som tänkte att hon skulle försöka se på bägge delarna, så hon körde på racercykel fram och tillbaka mellan tennishallen och teven hemma i huset. På vägen blev hon överkörd av en bilist som stannade och frågade hur det gick. Men kärringen var omtöcknad och mer van att titta på fotboll så hon satte sig upp och svarade:
-Stenmark missade en straff men sedan gjorde Björn Borg mål på en smash så Degerfors leder med 30-15 efter första åket.


Därefter kom en revolversvarvare på besök, och innan någon hann stoppa honom berättade han följande historia som han hade hört på festen:
-Det var en 90-årig gumma i Degerfors som hade varit och tittat på fotboll. På hemvägen blev hon överkörd av en bil så dom fick ringa efter ambulansen. Men när den hade anlänt och gumman lades på en bår för att bäras in, kom hennes man och sa att hon inte alls var så svårt skadad att hon behövde åka ambulans. Men då satte sig kärringen upp på båren och skrek:
-Jag säger som Stenmark. Hä´ bar´ å åk!
När församlingen undrade vad det var för roligt med det svarade revolversvarvarn:
-Javisst ja, det glömde jag. Det var Björn Borgs farsa som körde bilen.
Då körde kåsören ut hela sällskapet och låste dörren. Visserligen är Degerfors ett folkkärt och historiskt lag, men någon måtta får det ändå vara.

tisdag 17 januari 2012

DET RINGER HOS BERRA

Berra funderar på att byta telefonnummer. Det han har nu är uppenbarligen alldeles för likt det som går till en av stadens pizzerior.
Det gick väl an om folk kunde slå rätt nummer, men nu ringer det hela kvällarna hemma hos Berra, och så fort han svarar är det någon som vill beställa pizza.
-Pissa kan du väl göra ändå. Det behöver du inte beställa tid för, sa Berra i början, innan han begrep vad det var fråga om.
Sedan svarade han artigt några gånger att det var fel nummer, men när han hade hållit på med det i ett par dagar blev han förbannad och beslöt att slå tillbaks mot alla dessa pizzaätande galningar som inte lät honom vara i fred.


-Vad har ni för pizzor? var det en som undrade.
-Dröj ett ögonblick så ska jag titta i frysboxen, sa Berra.
-I frysboxen! sa rösten, men då hade Berra redan lagt telefonluren åt sidan.
En stund senare tog han upp den och sa:
-Vi har två pizzor hemma men dom har tigern och jag tänkt ha framför teven i kväll. Varför vill du veta det?
-Vad är det här för en pizzeria? sa mannen i telefonen.
-Vänta lite, sa Berra. Här ligger en till lite längre ner. Datumen har gått ut på den, så den kan du få köpa billigt om du kommer och hämtar den. Vi bor på sjunde våningen och hissen är trasig, men det skadar ju inte med lite motion.
-Det är fel nummer va? sa telefonrösten.
-Jag skulle tro det, sa Berra.


Sedan ringde en som lät som om han var kapten i infanteriet och definitivt inte var upplagför skämt.
-Pizza var det ja, sa Berra. Då antecknar jag här. Ska det vara vanilj, jordgubb eller romrussin?
-Det är väl för fan inga pizzor! röt kaptenen.
-En romrussin alltså, sa Berra oberört. Det är antecknat.
-Jag vill ha en vanlig Capricciosa, sa kaptenen.
-Vi har lakrits-pizza också,sa Berra.
-Hur i helvete smakar den? röt kaptenen.
-Alldeles för jävligt om jag ska vara uppriktig, sa Berra. Fast smaken är ju olika och det går an att prova. Men ni beställde ju en romrussin alldeles nyss. Ska vi ta en av varje sort kanske?
Men då hade kaptenen redan ringt av.


Kort därpå ringde en som verkligen sa pissa i stället för pizza.
-Vad är detta för ett språk? sa Berra förskräckt. Vet ni inte att det heter pitt-sa. Som i pitt . . . ja, just det. Pitt, sa jag. Som i pitt-sa . . . Fast det stavas med två zäta. Och stort P som i häst . . Men det är oxkött i pizzan. Vi har nyss klubbat honom. Det var det som hördes utifråpn köket nyss ja . . . Nä, inte nu. Det är kocken som sjunger Oxdragarsången. Kocken Andersson. Han som spelade i Hammarby en gång i tiden. Fast han gick visst över till Jönköping Södra sedan . . . Nä, det har ingenting med det här att göra, men jag tänkte att ni kanske var intresserad ändå . . . Inte det? Då får jag kanske rekommendera min herre att slå rätt telefonnummer nästa gång.


En stund senare var det en som ville ha två Marinara så snabbt som möjligt.
-Det går inte, sa Berra. Ni får vänta minst en timme.
-Varför det? sa telefonrösten.
-Degen är slut, sa Berra. Men vi har hittat några gamla bildäck som vi håller på och smälter ner. Folk brukar ändå vara så fulla här att dom inte märker vad dom stoppar i sig.
-Men det här är för avhämtning, sa telefonmannen lite osäkert.
-Jaså, ni ska sitta hemma och supa, sa Berra.
-Vi ska bara dricka lite vin, sa telefonrösten försiktigt.
-Det vet man väl hur det blir med det. Nej, det ska inte vara mer där. Ni får inget i dag, sa Berra och tryckte bort samtalet.

Nästa kund var en kvinna som ville ha fyra Napoletana för avhämtning.
-Ja, det är vackert där, sa Berra.
Sedan blev det tyst i tio sekunder.
-Hallå, sa tanten slutligen.
-Hallå, hallå, sa Berra och så blev det tyst igen.
-Är ni där? sa tanten.
-Nej, jag är här, sa Berra.
-Ja men då är ni ju där, sa tanten.
-Jaså, jag trodde ni undrade om jag var i Neapel. sa Berra. Ni sa ju Napoletana förut.
-Ja, jag skulle vilja beställa . . . sa tanten.
-Det är väldigt vackert där, sa Berra. Tänk när man kommer ner i hamnen och ser de där bergen i bakgrunden och vattnet som glittrar. Då känner man verkligen att man har semester.
-Men ni kan väl . . . försökte tanten.
-Bra fotbollslag har dom också, sa Berra. Det var ju där Maradona spelade när han var som bäst. Och nu har dom visst värvat hans brorson också. Albert Dona. Skjuter så det dånar.
-Jag vill bara ha fyra Napoletana, sa tanten.
-Se Neapel och sedan dö, sa Berra. Fast jag begriper inte vad man ska behöva dö för. Man kan ju åka dit ändå. Men det är ju fint på Riminikusten och Sicilien också.
-Vad är det här för en pizzeria? sa tanten.
-Pizzeria! sa Berra. Det här är den italienska resebyrån Pasta. Och därmed basta.
-Då ber jag så mycket om ursäkt,sa tanten.
-För all del,sa Berra.
Sedan stängde han av telefonen, för nu orkade han inte ta emot fler beställningar.

måndag 16 januari 2012

AMATÖRHANTVERKARE I FARTEN

Typograf E är en händig amatörhantverkare som snickrar och murar och målar när det behövs. Han fäller träd, bygger friggebodar och tätar fönster med samma goda humör. Typograf E är med andra ord en riktig fixare, men en gång bet han sig i tummen och det ordentligt också.
Saken var den att det hade blivit dags att byta stuprännor på fastigheten. Typograf E tog mått och beställde hem nya rännor av en plåtslagare. Han monterade ner de gamla rännorna och la dem på marken. Sedan satte han sig att vänta på en kollega, här benämnd typograf S, med vilken han hade gjort upp om hämtning av rännorna.


Typograf S anlände med en stor släpkärra efter sin bil. Han skulle själv till tippen med lite gammalt skräp och ställde naturligtvis gärna upp för en kamrat som behövde hjälp.
Det var bara det att stuprännorna var så långa att de inte fick plats på släpvagnen. Typograf E ansåg dock att det skulle vara en enkel match att böja till dem så att de minskade i omfång.

Med typograf S och dennes flickvän som häpna åskådare inledde han en imponerande uppvisning i konsten att vika ihop stuprännor. Han bände och bröt så det small och brakade i plåten. Han hoppade, stampade och sparkade på stuprännorna så det slog gnistor om dem.
-Hade jag inte haft tjejen med mig hade han kanske tagit det lite lugnare, och då hade det nog inte gått som det gick. Nu skulle han tydligen imponera på henne, berättade typograf S efteråt.


Allt gick som planerat så när som på en liten detalj. När typograf E hade lyckats förvandla alltsammans till sönderbrutet och förvridet plåtskrot, upptäckte han att även de nya stuprännorna hade åkt med i hanteringen.

Typograf S stod uppe på släpvagnen och lastade när han fick reda på vad som hade hänt. Hans reaktion var aningen märklig men fullt förståelig. Han drabbades av ett våldsamt skrattanfall som varade i flera minuter, medan typograf E bara stod och stirrade med blicken flackande mellan de sönderslagna stuprännorna och den hysteriskt skrattade typograf S.
-Jag har aldrig hört en människa skratta på det viset förr. Han tjöt som en gris och var nära att ramla av flaken, sa typograf E efteråt.

När typograf S hade hämtat sig så pass att han kunde stå upprätt igen, hjälpte han sin kollega att sortera ut det som var kvar av de nya rännorna och lägga tillbaka det på gräsmattan. Innan han åkte iväg med sitt skrotlass tittade han fundersamt på typograf E och sa:
-Är det inte lika bra att jag tar med dig och tippar dig också?
Sedan gjorde han en rivstart och försvann.
-Jag tyckte det var bäst att åka innan han rev hela huset, avslöjade han senare.


Typograf E stod länge kvar och betraktade de förvridna resterna av sina nya stuprännor. Sedan gick han in och ringde till plåtslagaren som hade levererat dem. När han berättade vad som hade hänt blev det tyst i luren i flera sekunder. Sedan frågade plåtslagaren om han var nykter.
-Varför skulle jag inte vara det? sa typograf E och då blev det tyst en lång stund till.
-Jag har aldrig hört maken till historia, sa plåtslagaren till slut. Har du brutit sönder rännorna du beställde?
-Jag förväxlade dom med dom gamla, sa typograf E.
-Är det säkert att du är nykter? sa plåtslagaren. Jag har aldrig hört talas om något liknande under alla mina år i det här yrket.
-Du får komma och hjälpa mig att skarva ihop rännorna, sa typograf E.


Detta gjorde plåtslagaren,och som den skicklige yrkesman han var lyckades han efter långt och mödosamt arbete reparera det mesta av den förödelse som åstadkommits av amatörhantverkarens vilda framfart. Typograf E tyckte dock att han kastade lite underliga blickar på honom då och då under arbetets gång

Helt lyckades han dock inte utplåna spåren av typograf E;s ihärdiga brytande, sparkande och stampande, så om ni skulle vara ute och gå och få se ett hus med skarvade och buckliga stuprännor, är det inte omöjligt att det är typograf E som bor där.

söndag 15 januari 2012

DRÖMMEN OM VM-TITELN

Jag drömde en natt att jag var proffsboxare. Jag hade legat i Florida ett par månader och tränat för Angelo Dundee, och nu skulle jag upp mot Ray Mercer, som varit högt rankad en gång i tiden men var på väg utför.
-Honom tar du, sa Angelo och efter åtta hårda ronder stod jag som segrare på poäng.
Sedan var det dags för James ”Bonecrusher” Smith, som också hade sett sina bästa dagar men gjort comeback på ålderns höst. Jag vann på poäng efter tolv tuffa ronder men utan att få ett enda ben krossat.
Benkrossarn.

Nu började Angelo prata om en titelmatch men läget var komplicerat. ”Stålhammaren” Wladimir Klitschko var världsmästare enligt de flesta organisationer. Men först måste jag besegra den som stod närmast i tur och det var inte lätt att veta vem det var. IBF hade Tony ”Tiger” Thompson som förste utmanare, WBA hade Hasim ”Klippan” Rahman, WBC hade ”Ryske riddaren” Alexander Povetkin och WBO hade ”Stålhammarens” brorsa Vitali ”Järnnäven” Klitschko men eftersom de hade lovat sin mamma att aldrig mötas visste ingen riktigt hur det skulle bli med det.

Ryske riddaren.

Angelo tyckte att vi skulle satsa på WBO:s Intercontinentaltitel i cruiserweight så länge. Den innehades av ”Den nordiska nattmaran” Robert Helenius, men han åkte hem till Finland varje gång vi utmanade honom. Då försökte vi med lillebror Klitschko i stället, men när kontraktet skulle skrivas under visade det sig att ”Järnnäven” hade stukat tummen och inte kunde hålla i pennan.

Järnnäven.
I stället fick jag gå flera matcher mot mindre namnkunniga motståndare. Jag vann de flesta men fick ta emot en del smällar också, och till slut visste jag inte om det var DDT-titeln eller EKG-titeln jag skulle upp om nästa gång. CNN hade en egen mästare och snart fick MTV en också, liksom LRF, HBK och ATG. Då gav sig SAS in i branschen och la beslag på både TCO-titeln och PTK-titeln. RCA hade Bruce Springsteen som mästare, Coca-Cola hade Eric Clapton och Walt Disney & C:o erkände bara Stora stygga vargen.
Honom slapp jag möta men jag gick en hård tolvrondare mot gamle Evander ”Real Deal” Holyfield, som hade åkt neråt på både ABF- och TBV-listan men siktade på ATP-titeln.

Real Deal Holyyyyy-fiiiiield.

Just som domslutet skulle avkunnas vaknade jag kallsvettig i min säng och kände att jag behövde gå upp och pinka. Men jag hade fått flera slag mot njurarna i matchen mot ”Benkrossarn” så det var inte helt problemfritt. Tillbaka mot sängen kände jag att jag dessutom var öm i hela vänstra armen, för Holyfield hade slagit mot överarmen hela tiden för att kraften skulle gå ur min raka vänster.
Sedan somnade jag om just som jag kom ner till träningslokalen och Angelo mötte mig viftande med ett kontrakt och sa att nu var det klart för en titelmatch mot Klitschko. Nu kunde ”Stålhammaren” inte sidsteppa oss längre.

Stålhammaren.

Jag tränade som en besatt i Florida, och på lediga stunder solade jag mig i glansen som VM-utmanare. Jag gick på partyn och träffade superkändisar och skönhetsdrottningar, men Angelo sa att kvinnor bara suger musten ur boxare och tvingade mig att komma hem klockan nio varje kväll så det blev inget.
När matchdagen närmade sig var jag i fin form, men då bestämdes det att Klitschko skulle möta Eddie Chambers i stället. Jag minns inte om det gällde ABC-titeln eller HIV-titeln eller DKW-titeln.


Sedan blev allt kaos. Fler och fler organisationer kom med i bilden. Klitschkov erkändes nu bara av EEG, SKF och Schengenländerna. Hans brorsa blev KGB-mästare men erkändes även av ABB, PLO, KFUM Borås, Grängeskoncernen och NK:s damavdelning.
Chambers blev ADHD-champion men fick även mästarvärdighet av EEC, Efta, Pet Shop Boys och Manchester United.
Strumpebandsorden hade David Haye som mästare liksom IRA, ETA, Cosa Nostra, Black Army, Medellinkartellen och Franska främlingslegionen.
Tony Thompson erkändes av PLM, PVC, Bingolotto, Telia-Sonera, Frälsningsarmén, Svenska kennelklubben och Flamingokvintetten, medan Holyfield fortfarande var mästare enligt Internationella undervattensrugbyförbundet, Visans vänner, Arméns hundskola, Ostindiska kompaniet, Brynäs hockey och Hootenanny Singers fan club i Tidaholm.

Sned tungvikt.

Det blev fler viktklasser också. Nu fanns det både lätt mellantungvikt och medeltung lätt tungvikt, och ett tag fanns det lätt tungvits också men det blev för roligt så det tog dom bort.
Sedan blev det olika klasser inom varje viktklass också. Det fanns sned tungvikt för dom som boxades lite lutande åt sidan, det fanns skev tungvikt för dom som var vänsterhänta, och det fanns snäv tungvikt för dom som hade svårt att ta ut svängarna.

När jag vaknade på morgonen var jag världsmästare i halvlätt medelsupertungvikt för dom som hade nedsatt syn på ena ögat och ojämn slutsiffra i telefonnumret samt hade haft mässlingen före fyra års ålder. Men det var bara ATP och LRF och PTV som erkände mig, så det kändes som om alltihop kunde kvitta.

lördag 14 januari 2012

TACK FÖR DEN TID SOM VARIT

När jag blev för gammal för att göra militärtjänst fick jag ett brev från dåvarande överbefälhavaren Bengt Gustafsson.
Så här skrev han:

Din tjänstgöringsskyldighet inom försvarsmakten har upphört vid årsskiftet. Du har därmed fullgjort Din värnplikt. Jag tackar Dig för Din insats och för den tid Du stått till försvarsmaktens förfogande.
Som Du vet är Du civilförsvarspliktig intill 65 års ålder. Om Du vill och har möjlighet kan Du i stället i fortsättningen bidra med Din personliga insats inom hemvärnet eller övrig del inom totalförsvaret.
Bengt Gustafsson

Artig som man är ville jag på något sätt visa min tacksamhet över detta bevis på min helgjutna insats, så jag svarade på följande sätt:

Tack ska Du ha själv, Bengt! Det är roligt att höra att Du har uppskattat min insats. Du ska veta att jag har gjort så gott jag har kunnat, även om det inte varit lätt alla gånger.
Som Du säkert vet, Bengt, så inledde jag min militära karriär på Infanteriets Stridsskola vid I4 i Linköping – eller InfSS som vi sa stridskamrater emellan – och avslutade den som städare och instrumentputsare på musikavdelningen vid I 17 i Uddevalla.
Aldrig har någon följt en bana liknande min, skulle jag likt Karl XIV Johan kunna utbrista, men som Du nog känner till Bengt, så har jag aldrig varit mycket för att skryta.


 Jag förstår att Du och Dina kolleger hade stora förhoppningar på mig, eftersom Ni ansåg att elitutbildningen vid Stridsskolan var det enda som var gott nog åt mig.
Det är bara att konstatera att ödet ville annorlunda.
Jag måste erkänna att jag så här många år efteråt inte riktigt minns om det var mitt knarrande knä, mina oförklarliga ryggsmärtor eller min, enligt militärläkaren medicinskt helt unika utväxt på ena hälen, som blev tungan på vågen. Men jag minns att det var genom trägen och målmedveten uppställning i den pluton som varje morgon marscherade till sjukhuset som jag så småningom överfördes till kasernkompaniet och slutligen förflyttades till regementet på min hemort.
Jag hoppas att detta inte gjorde Dig alltför besviken, Bengt. Ditt vänliga brev tar jag som en bekräftelse på att så inte är fallet.


När jag nu tänker tillbaka på den tid som varit är det faktiskt de där första månaderna bland stridskamraterna på Inf SS som bäst har fastnat i mitt minne. Framför allt erinrar jag mig den där fänriken Du vet, som Ni hade utsett till plutonchef åt oss. Uppriktigt sagt förstår jag inte hur jag ska kunna glömma honom. Jag kan försäkra Dig, Bengt, att jag aldrig, varken förr eller senare, har träffat en människa med sådana röstresurser. Jag kunde vakna kallsvettig om nätterna flera år efteråt och höra hans stämma.


För att inte tala om den där överfuriren som tvingade mig att ensam gräva igen latringropen i skogen som straff för att jag inte hade hälsat tillräckligt snärtigt på honom när vi låg vid fronten i Prästtomta.
Men i en sådan här stund ska jag inte vara småaktig. Tycker Du, Bengt, att jag har skött mig bra så är jag nöjd med det.


Visst hade jag väl, liksom många av mina stridskamrater, en del synpunkter på ett och annat. Men på det hela taget tycker jag nog att vi fick en rätt bra utbildning.
Sjukvården kan jag inte klaga på. Vi fick de magnecyl vi skulle ha, vare sig vi hade skoskav eller diarré. Maten var det heller inget större fel på, även om ärtsoppan smakade underligt ibland. Det påstods att dom la nånting i ärtsoppan som skulle göra att vi inte tänkte så mycket på tjejer, men det kan jag väl aldrig tro att Du hade något med att göra, Bengt.


Däremot kunde jag aldrig riktigt förlika mig med de där järnsängarna som lät som om helvetet var löst när någon skakade i dem. Handen på hjärtat Bengt, var det verkligen nödvändigt att ge oss ett sådant uppvaknande varje morgon? När man hade läst sin Hassel eller Kirst på kvällen och drömt att man låg och tryckte i något lerigt hål på ryska fronten, kunde man tro att det var fienden som kom när man väcktes av att dagofficeren stod och skakade i sängen och vrålade att här får ni för djävulen inte ligga och dra er!
Då var det bara att stiga upp och duscha kallt och ta på sig grötrocken, vare sig man ville eller ej.
Det var hårda bud, Bengt. Men så blev det karlar av oss också.


Med dessa enkla rader vill jag bara i all anspråkslöshet uttrycka min uppskattning över att Du har satt värde på min insats. Själv konstaterar jag att det har varit trevligt att samarbeta med Dig.
Tyvärr kan jag av olika skäl dock inte reflektera över Ditt i och för sig intressanta erbjudande om hemvärnet. Det sägs ju att man ska sluta när det är som bäst, och jag känner mig nu mogen att dra mig tillbaka.
Tack för den tid som varit Bengt. Nu får Du klara Dig utan mig.
Med vänliga hälsningar
Mr Pinkerton