MED ÖRONEN FULLA AV TÅRTA

 Jag är tårtförgiftad, skriver Gits Olsson i nummer 44 av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser i den svenska sommaren 2023.

Hur detta har gått till förklarar han på följande vis:
Eftersom TV:n har varit upptagen av olympiad en längre tid, har jag försökt lyssna på Melodiradion. Jag lyssnade mera på Melodiradion den senaste veckan än jag någonsin gjort, men nu orkar jag inte längre, för jag har båda öronen fulla med tårta.

Utöver alla frågelekar och skivförsäljningsrapporter från Svensktoppen, Chanstoppen, Kvällstoppen och allt vad det heter, sysslar Melodiradion för femtioelfte månaden i rad med något som kallas ”Det ska vi fira”. Det är ett programinslag som varje dag sätter nytt svenskt rekord i oljig inställsamhet, ett program där varje människa som fyller tillräckligt antal år har chansen att bli omnämnd på ett daltspråk som blivit Melodiradions eget.

Sjuttioåriga hedersmän på svensk landsbygd hyllas med jollrande haranger från programledaren, vilken anslår en ton som vore han i färd med att berömma en gammal hund för att den fortfarande orkar gå ut och inte pissar på sig inomhus.

Och NU, go vänner, har jag minsann fått ett brev från Lisa Svensson i Krångede som fast hon är 78 år fyllda skriver så vackert till mig. Hon vill hylla sin gamla mamma Kerstin på sin 99-årsdag som hon firar bland vänner och bekanta på ålderdomshemmet i Fjäs. Ja, hörnini, inte för att jag vill avslöja saker och ting, men oss emellan sagt SÅ KOMMER DET ATT BLI MASSORAV TÅRTA I FJÄS I DAG! Och det ska ni vet där oppe i Krångede och Fjäs, att jag av mitt varmaste hjärta instämmer i hyllningarna för gamla mor Kerstin. Må så gott mor Kerstin på 99-årsdagen. Ta en tårtbit för mig också.

Det är mig en gåta hur svenska kändisar ena stunden kan sitta på Operabaren och mässa om radikal kultursyn för att i nästa ögonblick ställa sig i kö på radion för att få sitta i ”Det ska vi fira” och hångla med enfalden.
Andra hånglar på heltid, Bertil Perrolf delar ut skivor till kaffet på arbetsplatserna. Tårta till förbannelse här också. Gnesta-Kalle sprutar tårta varenda vecka, för han underhåller pensionärer och det är Sveriges Radios övertygelse, att får den svenske pensionären inte tårta så ramlar han ner och dör. Varifrån har man fått den synen på ålderdomen? Vem har inbillat radion att svenska medborgare släpper all kontakt med verkligheten den dan de avgår med pension för att viga resten av sitt liv åt att sitta och smaska i sig tårta?

Jag lyssnar på min Melodiradio, lyssnar och förvånas. På söndagarna får svenska folket ringa till Lars Hamberg. Han frågar vilken skiva den pinglande önskar få spelad för sig och medan arkivet letar efter skivan ska den önskande besvara frågor. Det är enkla frågor som varje grundskoleutbildad person borde kunna klara. Ändå missar hälften av de utfrågade. Radion måste väl ha någon uträkning med att fråga ut folk som ingenting kan? Räknar man månne med att det sitter några miljoner lyssnare kring apparaterna som säger ”Haha, han kunde inte svara han heller, det finns tydligen flera som är lika dumma som jag. Jag är tydligen en normal person.”

Kan det vara så att andras misslyckanden och egen tårta från Perrolf är allt som behövs för att det ska uppstå harmoni i folkhemmet och att radion ser det som sin uppgift att ställa upp med båda ingredienserna. Kan det vara så att Melodiradion fyller ett givet recept här: Spela strunt och prata dumt så blir alla människor i folkhemmet glada, harmoniska, produktiva och nyttiga? Håll dom på gott humör. Den dan dom inte orkar längre får dom tårta från Gnesta-Kalle!
Kan det vara så? Naturligtvis inte. Det är bara sånt man får för sig när man lyssnar på Melodiradion.
Skrev Gits Olsson i Se för 55 år sedan alltså.

VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

FULL FART FRAMÅT

 Pratbubblor ur tidningen Se från 60-talet.

ORIENTALISKE MÄSTARENS ÖVERMAN

 En del säger amerikansk fribrottning, somliga säger wrestling och andra säger catch as catch can, men det rör sig om samma sak; muskelberg som frontalkolliderar med ambitionen att göra köttfärs av varandra.
Så skriver Gits Olsson, med anledning av en gästande trupp utländska fribrottares besök, i ett exemplar av tidningen Se från 1968 som jag sitter ute på landet och läser en solig sommardag 2023.

Han avslöjar vidare att han efter att ha läst presentationen av deltagarna blivit extra nyfiken på en herre vid namn Mustafa Shikhane från Turkiet, presenterad som ”orientalisk mästare och en stor sevärdhet, helt okänslig för slag och känd från tysk TV där han med huvudet före sprang igenom en ekdörr”.
Det är det jag vill se. Det är för hans skull jag tänker gå på catchbrottning i veckan. Jag vill nämligen kolla om han är bättre än signaturen Okay, fortsätter Gits och ger följande bakgrund:

Signaturen Okay skrev biorecensioner i Örebro-Kuriren på 40-talet men var i det civila nånting i stadens skolväsen. Han och signaturen Jison på Örebro Dagblad och några glada gossar till satt på Grands groggveranda en sommarkväll och bytte sprit på sig. Till sällskapet anslöt en man som inte blott drev en konservfirma i stan utan även basade för stadens motorcykelklubb. Konservdirektören bjöd efteråt på en liten improviserad vickning på konservfabriken. Stämninge steg och glada rop ekade mellan kakelväggarna.

Det var då som Jison hittade störthjälmarna, de som medlemmarna i konservdirektörens motorcykelklubb nyttjade i tävlingssammanhang. Det var ingen som sa nåt, men liksom på ett tyst kommando tog alla vickningsdeltagarna på sig var sin störthjälm. Jison gjorde första försöket, tog sats två meter och dammade roten i väggen. Det small riktigt duktigt, men Jison var helt oberörd, ty hjälmen var av yppersta konstruktion. Flera vickningsdeltagare gjorde djärva språng mot väggen med samma goda resultat.

Konservdirektören grejade i all hast en startlista och ett improviserat Örebromästerskap i väggstörtning arrangerades. Tävlingen gällde vem som vågade damma roten i väggen med den längsta ansatsen. Signaturen Okay hemförde en överlägsen seger med en ansats på tolv meter. Det talade vi om för honom dagen efter på länslasarettet när han vaknade upp. Han hade i tävlingsivern glömt bort att ta på sig hjälmen. Han log ett tacksamt leende och somnade igen.

Aldrig kommer jag dock att glömma frenesin och kampviljan i hans ansats, den tjurlikt böjda nacken, de beslutsamt klapprande fotstegen mot stengolvet och det sagolika smacket när han slog flinten i kakelväggen.
Visst kommer jag att gå på catch-brottning och titta på Mustafa Shikhane, men jag tror inte han är nåt. Springa genom ekdörrar! När det finns kakelväggar? Det finns amatörer, konstaterade alltså Gits Olsson i tidningen Se redan 1968.

BORTTAPPAT OCH TILL SALU

 

Saxat ut svenska tidningar från 60-talet.

SÅ DET KAN BLI . . .

 Pratbubblor ur tidningen Se från 60-talet.

HISTORISK LÄSNING PÅ LANDET

Nästan exakt på pricken mitt i den svenska sommaren 2023 sitter jag i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1968. I nummer 47 står det att Operakällaren enligt den amerikanska tidskriften Fortune har rankats bland världens femton bästa restauranger. Gits Olsson gick dit för att provkäka och kolla om placeringen är välförtjänt. Här är hans rapport:

En mycket artig hovmästare undrade om man hade ringt och beställt och letade länge i en stor bok. Det var ungefär som när man ryckte in i lumpen. Just som man väntade sig att han skulle be om värnpliktsnumret hittade han mig och lät mig passera.
Mitt i salen tronade det stora smörgåsbordet men nej, det fick bli operakällarströmming och en sjötunga för min del.

-Sjötunga tack, sa jag till hovmästaren.
-En sole, jaha tack, sa han.
Jag kastade ett öga på matsedeln igen. Där stod ”sjötunga” och fanimej inte ”sole”, men är man på ett fint ställe så är man.

Lokalen syntes vara befolkad av män till 94 procent, medelålders affärsmän som alltid somnar med Veckans Affärer om kvällarna, vilken dom läser för att se om koncernerna får varann på slutet.
-Jag har en liten rörelse i Boråstrakten, sa en herre vid bordet intill.
-Jag har en liten rörelse i Skellefteå, sa den andre.
Sen blev dom så gripna av rörelse bägge två, att dom pratade i munnen på varandra.

Vid kaffet steg stämningen betydligt, då det kommit två nya ”rörelser” och anslutit sig till sällskapet. Efter den första konjaksklunken kom den första historien.
-Hörde ni om gumman som fick pulver till sin sjuka gubbe av doktorn? Och doktorn sa att hon skulle ge honom så mycket som rymdes på en tioöring morgon och kväll. Och så dog gubben, för kärringen hade ingen tioöring hemma utan hon hade gett honom så mycket som rymdes på två femöringar.
Alla rörelserna hade nog hört historien förut, för dom skrattade så ansträngt.

Det svenska VD-skrattet är något alldeles särskilt. VD knäpper händerna, håller armarna sträckta mellan låren, vaggar av och an med överkroppen med uppskjutna axlar. Ansiktsfärgen stiger, VD blottar övre tandraden och så kommer skrattet mellan sammanbitna tänder. Det låter som när man öppnar pyskranen på en gammal inombords-Penta. ”Tsiss-tsiss-tsiss-tsiss” låter det i några sekunder. Sen gapar drektören, suger in luft, hostar, torkar sig med servetten om munnen, sätter glasögonen tillrätta med en graciös gest med tummen och långfingret, varpå han säger:

-Den var inte dum den!

Han som har rörelse i Boråstrakten sa:
-Har ni hört den här då?
Samtidigt böjde han sig fram, antydande att anekdoten var av sådan karaktär att den borde framviskas.
-Det var en man som stod inför tinget, åtalad för innehav av hembränningsapparat. Han bestred åtalet och sa:
-Att inneha hembränningsapparat är väl inget brott. Det är väl först när man brukar apparaten som man bryter mot lagen?
Rätten tog överläggning och bestämde att likafullt fälla mannen till böter.
Då blev gubben förbannad och sa:
-Då ska jag be att få bli fälld för våldtäkt också.
-Va! sa domaren. Har ni begått våldtäkt också?
-Nej, tänk att han inte har det, sa gubben. Men jag innehar apparat för det.
Det blev ett tsiss-tsiss-tsiss som varade i 40 sekunder. Han med rörelsen i Skellefteå var alldeles blå i ansiktet och hostade länge efteråt.

Det var en utmärkt lunch och det är mycket möjligt att Operakällaren är en av världens femton bästa restauranger. Jag vet inte så noga, för jag har inte varit på de fjorton andra. Men historierna hör absolut inte till världens femton bästa, sammanfattar Gits Olsson sitt krogbesök från 1968 som jag alltså sitter ute på landet och läser om 55 år senare.

STARKT SPURTANDE MÅNGKAMPARE NÄRA SVÄNGA STORMIG MINIGOLFDUELL

 Sommarens stora mångkamp på landet mellan kåsören och redaktör S avslutades som traditionen bjuder med matchspel i minigolf. Redaktör S hade visserligen vunnit både pilkastningen och frågesporten men eftersom minigolfen av hävd brukar betraktas som mångkampens blå band var det ändå mycket som stod på spel. En klar och obestridlig seger i denna disciplin skulle kunna föra upp kåsören till, om inte exakt matematisk jämnhöjd med sin motståndare, så i alla fall resultera i något som skulle kunna betraktas som moraliskt oavgjort, åtminstone om han fick säga det själv.

Det började dock inte alls bra, Det oväder som rått under hela dagen hade visserligen skrämt bort alla turister och motionsspelare så för en gångs skull fick de hela anläggningen för sig själva. Inte ens personalen verkade vilja gå ut ur klubbhuset denna dag.
Om det var detta eller något annat som fick kåsören ur balans är svårt att veta, men under den första halvan av matchen stod han inte att känna igen. Dessutom uppgav sig redaktör S ha sett på ett inslag i Sportnytt där han hade lärt sig att man inte ska slå utan svepa iväg bollen på något magiskt sätt. Nu praktiserade han detta så framgångsrikt att han under matchens första halva lyckades riva åt sig en lednung som ett tag verkade nästan ointaglig.

Dramatiken inleddes redan på bana ett, där ett högst märkligt intermezzo inträffade. Redaktör S såg ut att vara på väg mot en spik men i stället lade sig bollen på kanten av hålet utan att rulla i. Redaktör S sprang då fram och ställde sig att stampa i marken bredvid banan för att få bollen att rulla över kanten.
-Du får lägga dig ner och blåsa i stället, sa kåsören.
-Ja, var är vinden nu när man behöver den, sa redaktör S.

Spelet böljade vidare och efter de nio första hålen visade en kontrollräkning att redaktör S ledde med inte mindre än tolv slags marginal.
-Dags att börja upphämtningen, sa kåsören och tog sig förbi hindret direkt på nästa hål. Men när han skulle putta nös redaktör S så kraftigt att det ekade i berget bakom dem och slog lock för öronen.

• 

Kåsören ryckte till så häftigt att han höll på att missa putten.

-Hallå där, sa han, Det ska vara tyst på banan.

Även på nästa hål slog kåsören genom hindret direkt och nu la sig bollen helt nära koppen.

-Se där, sa redaktör S Nu har du hittat stilen.

-Bara du inte nyser när jag ska putta, sa kåsören.

-Snack, sa redaktör S. Det var min nysning som fick fart på dig.

Stormen tilltog ytterligare och nu började det störtregna också. Redaktör S slog då en sjua på bana 10 och en femma på bana 11 och nu var det plötsligt match igen medan regnet öste ner
-Så där ja, sa kåsören. Nu blir det mitt väglag. Nu forsar jag mot segern.
Med en ny spik på bana 17 var han nästan ikapp efter att ett tag ha legat under med tolv slag.
-Nu skiljer det bara fyra, sa han inför sista hålet. Om jag spikar den här också så blir du så nervös att du behöver minst fem slag och då vinner jag.

Men redaktör S höll för trycket och hemförde därmed mångkampens största seger i mannaminne skulle man kunna säga, dock med reservation för att varken mannaminnet eller annat minne är av bästa märke hos någon av atleterna.
Det hindrade dock inte att diskussionens vågor gick höga på den efterföljande banketten, som hölls på en av stadens pizzerior och avslutades med att båda atleterna beställd in var sin välförtjänta jätteportion glass.
För kåsörens del återstår bara att konstatera att han som vanligt vann klassen för fyrtiotalister samt att det inte är lätt att tävla mot fräscha ynglingar som är födda på femtiotalet.

FRUKTANSVÄRDA FÖRHÅLLANDEN FÖRSVÅRAR FINURLIG FRÅGESPORT

Frågesportsmomentet i den stora mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S blev en match med många dramatiska inslag samt ett persongalleri kryddat med namn som William Shakespeare, Mauro Scocco, Karin Söder och grodan Kermit. Lägg därtill att drabbningen genomfördes under fruktansvärda yttre förhållanden. Vinden tjöt i trädtopparna runt kåsörens sommarstuga och den ena mer skyfallsliknande regnskuren efter den andra piskade marken så skummet yrde.

Men eftersom båda atleterna är vana vid stora strapatser beslöt man ändå att köra grenen som utomhustävling. Till reservarena utsågs den lilla trappavsatsen utanför stugdörren där det utskjutande taket skulle kunna ge tillfälligt skydd från stormen.

Men när regnet avtog och vinden mojnade något, vågade de båda atleterna ta plats på var sin stol vid bordet på den lilla uteplatsen.

-Men hallå där, utropade kåsören. Vad är det här för kort? Dom känner jag inte igen..

-Jag fick nog med mig fel i hastigheten, sa redaktör S. Men jag tror det är samma som i fjol, TP i stället för NE.

-Okej, sa kåsören. Det får väl duga då.

Årets match genomfördes alltså med frågor från spelet Trivial Pursuit i stället för som oftast tidigare Nationalencyklopedin.

Deltagarna utrustades med fem kort vardera med sex frågor på varje, varpå spelet kunde börja samtidigt som regnet upphörde helt för en stund.

-Vem var programledare för The Muppet Show?.läste kåsören på första kortet vänd till redaktör S.

-Grodan Kermit, svarade denne raskt.

-Vad är det här för frågor, suckade kåsören och läste vidare:

-Vad kallas det när man häller sprit över mat och sätter eld på den?

-Att man flamberar, sa redaktör S.

-Flambering står det på kortet men du får rätt ändå, sa kåsören.

-Fattas bara annat, sa redaktör S.

Spelet gick vidare med att kåsören lyckades nämna fyra av de sex officiella språken inom FN samt konstatera att Bajkalsjön är världens djupaste sötvattensjö.
Sedan var det redaktör S tur att räkna upp språk, i detta fall tre av Sveriges fem officiella minoritetsspråk, vilket gick galant. Däremot misslyckades han med att räkna ut att Shakespeares kortaste tragedi är Macbeth och inte någon av tragedierna Hamlet eller Othello.

Samtidigt höll hela matchen på att sluta i en tragedi. En häftig vindstöt var nära att välta tävlingsbordet, medan domarprotokollet flög till skogs och fick hämtas mellan ett par stenar och så började det störtregna igen.
De tävlande samlade ihop alla lösa föremål och förflyttade sig till trappavsatsen där matchen fortsatte med oförminskad styrka och frenesi. De båda atleterna verkade ha gott om krafter kvar och fortsatte att bombardera varandra med frågor. Kåsören lyckades komma ihåg att det var Henrik Dorsin som 2014 blev direktör för Scalateatern i Stockholm, medan redaktör S fick tänka en stund innan han insåg att det var till Nyköpings gästabud som kung Birger år 1317 bjöd in sina bröder för att fängsla dem.

Efter tre omgångar ledde kåsören med 10-9. Men direkt därpå drog redaktör S in fem rätt av sex möjliga på nästa kort, bland annat genom att veta att Ullared ligger i Halland samt att Lisa Nilssons låt Himlen runt hörnet skrevs av Mauro Scocco.
Kåsören hämtade sig aldrig från detta trots att han lyckades svara rätt på att centern var första parti i Sverige med en kvinnlig partiledare samt att öarna Islay, Mull och Saint Kilda tillhör Skottland.

När krutröken slingrats och stormen bedarrat visade det sig att redaktör S stod som segrare med siffrorna 16-12 och därmed hade vunnit de båda första grenarna i den tredelade mångkampen.
-Jaha, sa kåsören. Då får jag väl utklassa dig i minigolfen med så stora siffror att det väger upp de två första grenarna.
-Det skulle inte förvåna mig, sa redaktör S. Jag kan mycket väl tänka mig att du är kapabel att räkna ut något åt det hållet.
Fortsättning följer i morgon i denna blogg.