onsdag 29 juni 2016

HEJA DE VÅRA!

För en tid sedan undrade jag i den här bloggen vart alla gamla fina hejaramsor har tagit vägen samt gav några exempel på hur det kunde låta på fotbollsläktarna förr i världen.



Intresserade läsare har hört av sig och påpekat att några av de viktigaste stridsropen hade blivit bortglömda. Från norra Bohuslän kommer till exempel den här:

Heja de våra å ente de dära,
trampa de främmene pöjkera på tära.
Heja, heja, heja!


En läsare i södra Bohuslän bidrar med följande två varianter, speciellt gångbara efter ett sidbyte som resulterat i medvind för laget. Det bör kanske också påpekas att Skärhamn här naturligtvis ska uttalas med samma sk-ljud som i skoj.

Nu har Skärhamn unnavinn´,
nu sa måla haugla in.
Skärhamn, Skärhamn, Skärhamn.


Och hjälper inte det kan man dra till med den här:

Heja Skärhamn, vinna ska vi,
nu när vi har vinn´ i ravi.
Skärhamn, Skärhamn, Skärhamn.

Utredningen fortsätter. Fler hejaramsor följer alltså längre fram i denna blogg.

måndag 27 juni 2016

HAR NI HÖRT DEN HÄR?

Har ni hört den här, undrades det i ett av de nummer av tidninge Se från 1971 som jag håller på att bläddra igenom.



Och när vi ändå är igång tar vi väl några exempel ur avdelningen Veckans klipp också.






















fredag 24 juni 2016

BUBBEL I KÖN

Bubbel i kön hette en avdelning i tidningen Se en gång i tiden.



Så här såg det ut i några av de tidningar från 1971 som jag nyligen hittade i gömmorna.















onsdag 22 juni 2016

SÅ SA DOM I SE

Granskningen av tidningen Se från 1971 fortsätter. Vad dom sa i veckan hette en spalt som återgav vad kända personer påstods ha yttrat.


Vilhelm Moberg: Jag tillhör en gammaldags generation av journalister som anser att en nyhet helst ska ha inträffat innan den hunnit publiceras.

Ingmar Bergman: Bli Operachef? Aldrig i livet! Hellre startar jag kommunteater i Bygdegården på Fårö.


Georg Rydeberg: Efter 43 år vid teatern och fyra äktenskap har jag inga svårigheter att komma in på scen och vara galen.

Torvald Gahlin: Oväntade gäster är inte alltid så välkomna men dom gör ju i alla fall nytta. Dom håller liv i konservindustrin,

Red Top: Ett skönt och ädelt spel som bandy kan aldrig vinna lika många åskådare som ishockey på samm sätt som en Mozartsonat inte drar lika många lyssnare som en Svensktoppslåt.


Dean Martin: Jag dricker aldrig på nyårsafton. Det är amatörernas kväll.

Sammy Davis: När jag spelade golf frågade motspelaren vad jag har i handikapp. Jag sa: Okay, jag är jude och neger och enögd. Skulle inte det räcka?

Små skämtbitar förekom också, både gamla och nya.



måndag 20 juni 2016

VECKANS KLIPP

Veckans klipp hette en gång i tiden en avdelning i tidningen Se, där man publicerade diverse feltryck, roliga rubriker och aviga annonser. klippta ur andra tidningar.


Så här såg det ut i några av de ex från 1971 som jag har bläddrat igenom.


















lördag 18 juni 2016

VILSE I GEOGRAFIN

Någon måste tala med svensk ungdom om Sverige, för skolan tycks inte göra det. Det måste vara något galet med dagens geografiundervisning, när ens barn kommer hem och meddelar en grånad far, att ”Berra fick sin Saab stulen när han stannade i Gävle för att fika, men att det bara var vad man kunde vänta, för tjuvaktiga har dom ju alltid varit, dom där jävla närkingarna”.


Fråga en svensk tonåring vad han tycker om Östersund, och han svarar att det är toppen, fast roligare är det på danska sidan, för i Helsingborg bommar dom ju spritkassan redan halv tolv.


Fråga honom var man finner Boren, Roxen och Glan och han gäspar till svar, att det där förbannade krånglet med kons magar har han aldrig orkat sätta sig in i.
Fråga honom om Viskan, Ätran, Nissan, Lagan och han gäspar ännu bredare och säger att dom numera har så många smeknamn på kisarna i Djurgårn att ingen kan hålla reda på allihop.


Fråga honom vad han tycker om att tillbringa fjorton dar på faster Gerdas gård i Småland och han svarar, att ”jo för all del, blir det för tråkigt kan man ju alltid ta moppen in till Hudiksvall och gå på diskotek”.
Fråga honom var Örebro ligger och han svarar: - Näst sist, fast nu kommer Thomas Nordahl hem så det grejar sig kanske för dom.


Vid det här laget har den intelligente läsaren förstått att dessa rader inte är skapade i nutid. De är hämtade ur nummer 22 av tidningen Se från 1971 och bekräftar bara att ingenting är nytt under solen. Det är kåsören Gits Olsson som redogör för vad han tycker är bristande geografikunskaper hos ungdomen för 45 år sedan.
De ynglingar han hänvisar till bör nu vara uppåt 60-årsåldern och är kanske också i full färd med att beklaga sig över bristande kunskaper hos dagens ungdom.


Men vi tar väl en bit till från 1971 när vi ändå är igång.
Vart ska det ta vägen med svensk ungdoms otroliga vilsenhet i svensk geografi, undrar Gits och fortsätter:
Jag känner en yngling som snart är klar med sitt trafikkort och siktar på en karriär som långtradarchaufför. Härmed riktas en skarp varning till Sveriges långtradaråkerier: Anställ inte denne yngling! Skickar ni honom till Avesta i Dalarna med åtta ton potatis kommer det att bli synnerligen gott om potatis i Alvesta i Småland. Skickar ni honom med 120 par kanonhjul till Karlskoga kommer han att ringa från Karlskrona och rapportera att där visserligen är vackert men att ingen jävel vill ha några kanonhjul. Det var samme yngling som förra sommaren sände mig ett vykort från Västervik och skrev att vädret var finfint ”så jag begriper inte varför dom alltid ska gnälla på västkusten”.
Granskningen av tidningen Se från 1971 fortsätter längre fram i sommar..

måndag 13 juni 2016

VAD ÄR DET SOM LUKTAR?

När jag en gång skrev om hur en kvarglömd julkorv började lukta så att redaktör A inte kunde åka i sin bil, väckte det viss uppmärkamhet. Ett par läsare hörde av sig och undrade vad detta var för en egendomlig korv. Det kunde jag tyvärr inte svara på, bara att det stank något alldeles ohyggligt i bilen.


Däremot vet jag att olika människor har olika utvecklat luktsinne. Som ett exempel på det skulle jag vilja citera några rader ur den gamla klassikern Tre män i en båt av Jerome K Jerome. Där berättar huvudpersonen hur en god vän till honom köpte ett par ostar i Liverpool och bad honom ta dem med på tåget till London.


Det var mogna och mustiga ostar med en odör som kändes på en kilometers avstånd och kunde slå omkull en karl på hundra meters håll, uppgav författaren och fortsatte:

Min vän tog sig till stationen med en hästdroska dragen av en gammal spattig, ledbruten krake med sömngångaraktigt uppträdande. Ostarna lades på taket av droskan. I ett gathörn kom en vindpust och blåste ett moln ostlukt rakt i näsborrarna på hästen. Denne gav till en fasansfull fnysning och skenade iväg som en tävlingshäst. Framme vid stationen måste två bärare och kusken hålla honom, något som verkade bli dem en övermäktig uppgift innan någon lade en näsduk över ostarna och tände en bit karduspapper.


Sedan följer en redogörelse för tågresan och hur hela kupén tömdes på passagerare, innan huvudpersonen slutligen kom fram till sin väns bostad, där dennes hustru med stor tvekan tog emot ostarna.

Efter tre dagar stod hon inte ut längre utan flyttade till landet och överlämnade vården av huset till en städhjälp. När denna tillfrågades vad hon tyckte om lukten i huset undrade hon bara: ”Vilken lukt?” Då förde man henne till ostarna och uppmanade henne att andas djupt genom näsan, varpå hon påstod sig möjligen kunna känna en svag doft av melon.



Så nog är luktsinnet olika utvecklat hos oss människor.

fredag 10 juni 2016

ALLT HÄNGER PÅ KORVEN

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om korvens betydelse för svenska folket.
Korv kan inte bara ätas, den kan användas till beskyllningar och bortförklaringar också. En gång reste jag till London tillsammans med en man, som knappt hann anlända till hotellet förrän han med buller och bång sprang rakt in i en glasdörr så att han fick en stor bula i pannan.


Sedan gick han på lokal och åt en jätteportion med korv och potatismos. Detta gjorde honom så törstig att han avslutade kvällen med flera öl och ett stort antal drinkar i baren på hotellet.
Vid frukosten nästa morgon klagade han på huvudvärk och illamående. Men han skyllde varken på glasdörren eller ölen och drinkarna, utan sa bara:
Det måste bero på korven!


En annan gång var jag i München för att titta på fotboll. Jag åkte charter tillsammans med ett stort antal supporters från Sverige. Bland dessa fanns en man som konsumerade flera drinkar redan ombord på planet och sedan tappade bort sin biljett till matchen. Men han följde ändå med bussen ut till arenan för att försöka ta sig in på något sätt, trots att han såg ut att inte må bra.


Sedan syntes han inte till förrän planet hade landat i Sverige dagen därpå. Jag kunde då inte låta bli att fråga honom:
 – Vi hörde att du hade tappat biljetten. Hur gick det för dig där ute vid arenan?
Då svarade mannen allvarligt:
– Jag köpte en biljett för dubbla priset av en svartabörshaj och tittade på matchen i en kvart. Men sedan åt jag en korv och då blev jag så dålig att jag måste ta en taxi tillbaka till hotellrummet och lägga mig.

Blek och hålögd försvann han hastigt in på toaletten. Då ingrep hans medresenär som hade hört alltihop och sa:
– Det kan vara lurigt med mat i utlandet. Man vet aldrig vad dom har stoppat i korven.
– Nej, sa jag. Men han hade väl druckit en del också?
– Ja, sa mannen. Men det var korven som knäckte honom!

tisdag 7 juni 2016

BLOTT SVERIGE SVENSKA KORVAR HAR

Jag har bekanta som påstår att de går på fotboll mest för att träffa folk och äta varm korv. Ibland verkar det som om korven i halvtidspausen är viktigare än själva matchen. Och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att korv är något som spelar en central roll och upptar en stor del av tankarna hos det svenska folket.


På en charterresa till Bulgarien fick jag en gång sällskap av ett gäng unga göteborgare. På väg mellan flygplatsen och hotellet undrade guiden om resenärerna hade några frågor. Då räckte en av göteborgarna upp handen och sa:
Finns det körvkiosker i Bulgarien?
När svaret blev nekande såg alla i gänget mycket bekymrade ut.


Själv tänkte jag inte mer på det, förrän på hemresan två veckor senare. När planet hade tagit mark på Landvetter klev en av göteborgarna ut och stannade högst upp på flygplanstrappan. Där sträckte han armarna mot skyn och ropade:
– En hel special med möcke senap!
Det var tydligen vad han hade tänkt mest på under de två veckorna i Bulgarien.
Utredningen om korvens betydelse för svenska folket fortsätter längre fram i veckan i denna blogg.

fredag 3 juni 2016

OMVÄRDERAD MARATONINSATS

Efter att ha stapplat över mållinjen i Stockholm Marathon en gång för länge sedan kunde jag konstatera att jag hade landat på en placering strax över 8 000.
Jag hade alltså drygt 8 000 deltagare före mig! Blotta tanken borde kunna knäcka vem som helst.


Men så slog det mig att jag också hade 4 000 bakom mig eftersom vi var 12 000 som hade startat.
Detta fick mig att börja fundera.
Med de 8 000 första ville jag inte ha något att göra. Dom var säkert dopade eller professionella allihop och borde egentligen inte ha fått vara med.


Däremot kände jag mig oerhört sympatiskt inställd till de 4 000 jag hade bakom mig. 
Det var folk som hade förstått vad det handlade om. Människor med en sund själ i en sund kropp. Sansade och förnuftiga personer som inte sprang ut och tränade i ur och skur varenda dag året runt utan tog sig en liten motionstur då och då som vanligt folk. Kloka och måttliga människor som lufsade på i lagom takt och hade det sympatiska draget att låta sig besegras av mig i ädel tävlan på lika villkor under rättvisa förhållanden.


Jag blev alltmer belåten ju mer jag tänkte på detta. Det gjorde mig så nöjd med mig själv att jag blev stående länge bakom målet och tittade på dessa trevliga och eftersträvansvärda kamrater som släpade sig i mål, samtliga på långt sämre tid än jag.
Jag stod där länge och betraktade raden av trötta löpare som inte hade haft en chans att hänga med mig runt banan. När jag såg hur ett par deltagare måste stödjas av funktionärer och svepas in i filtar blev jag ännu mer belåten. Och när en man bars bort på bår visste min tillfredsställelse inga gränser.
Titta så slut dom är, tänkte jag. Och här står jag och är knappt andfådd.


Det var inte förrän jag anlände till min arbetsplats dagen därpå som jag togs ner på jorden igen, för där hälsades jag med orden:
- Här kommer snigeln som fick stryk av 8 000 man.
Så vid närmare eftertanke var det kanske lika bra att man slutade springa maraton.