fredag 27 februari 2015

VÄRLDENS SEXIGASTE SKIDÅKARE

– Varje gång jag ser Lukas Bauer tänker jag på Henry Kissinger, sa Berra framför teven under skid-VM i Falun.


– Hur så, sa revolversvarvarn. Är dom lika?
– Kan jag väl aldrig tänka mig, sa Karlsson. Kissinger var en liten rund gubbe med krulligt hår och stora glasögon.
– Jag menade inte så, sa Berra. Jag tänker på en historia som berättades om Kissinger en gång i tiden.
– Du menar när han var amerikansk utrikesminister, sa Karlsson.
– Inte bara det, sa Berra. Han var ju en av dom mest berömda människorna i hela världen.
– Får vi höra hur det var nu, sa revolversvarvarn.


– Jo, sa Berra. Kissinger var alltså superkändis och en av världens mäktigaste män på sin tid. Samtidigt gillade han att gå på cocktailpartyn och omge sig med vackra damer. Skvallerpressen över hela världen var alltså full av bilder på en liten glasögonprydd, klotrund gubbe som dansade med långa slanka undersköna blondiner som han nästan kunde ha varit farfar till.
En gång tillfrågades han av en reporter med ironiskt tonfall om han hade en aning om varför världens vackraste kvinnor drogs till just honom. Kunde det möjligen bero på att han var så sexig?
Då tittade Kissinger iskallt på reportern och svarade att ”power is sexy”, alltså makt är sexigt.
Men det lät inte som det ser ut i skrift för när Kissinger sa det med sin djupa, mullrande, nasala basröst blev det: BAAAUER IZZZ SEXY!


– Det är anledningen till att jag tänker på Henry Kissinger. så fort jag hör talas om någon som heter Bauer, sa Berra. Jag kan inte hjälpa det. Det har satt sig på hjärnan. Jag kommer förmodligen aldrig att bli fri från Henry Kissinger.
– Men Bauer slipper du nog i fortsättningen, sa Karlsson. Han blev visserligen sjua i det här loppet, men han är snart 40 år så han kan väl inte hålla på så länge till.

torsdag 26 februari 2015

SKID-VM OCH HENRY KISSINGER

När det var dags för 15 kilometer fritt i skid-VM samlades fyra förväntansfulla gubbar framför teven. Förhandsfavoriterna hette Northug, Krogh, Hellner, Olssonn. Manificat, Cologna och några till.


Därför väckte det viss förvåning när Berra plötsligt sa:
– Vilket startnummer har Bauer.?
– Varför undrar du det? sa Karlsson.
– Vadå vem? sa en revolversvarvare som också var närvarande.
– Bauer, sa Berra.
– Tror inte han är med längre, sa Karlsson.
– Varför inte det? sa Berra.
– Det var ett jävla tjat, sa Karlsson. Vad undrar du det för?
– Vem pratar ni om? sa revolversvarvarn.
– Lukas Bauer från Tjeckien, sa Berra.


– Jag googlar på mobilen, sa Karlsson, Jaha, här står att han är född 1977. Är alltså 37 år. Han är för gammal. Har säkert lagt av.
– Om han är född 1977 är han väl 38 år, sa Berra.
– Inte än, sa Karlsson. Han är född den 18 augusti. I Ostrov enligt Wikipedia. VM-tvåa 2009. Klubb: Dukla Liberec. 1.81 lång.
– Hur mycket väger han? sa revolversvarvarn.
– Det står inte, sa Karlsson. Det var ett jävla tjat. Vad är det med honom?
– Han får mig att tänka på Henry Kissinger, sa Berra.
– Varför det? sa Karlsson.


Men innan han hann svara kom startnummer 21 forsande genom skogen.
– Där är han ju, sa Berra.
– Kissinger? sa revolversvarvarn.
– Bauer, sa Berra. Nio och en halv sekund efter Olsson vid första mellantiden.
– Vad har det med Henry Kissingeratt att göra? sa Karlsson.
– Förklara dig, sa revolversvarvarn.
– Gärna, sa Berra. Så här är det.
Fortsätting följer i morgon.

söndag 22 februari 2015

GRÄVANDE JOURNALIST I SKIDSPÅREN

Mitt allra värsta skidminne har jag från press-VM i Falun 1993. Vi var ett stort antal mediarepresentanter och vip-gäster som ställde oss på startlinjen, alltifrån förre förbundskaptenen Åke Jönsson och en del andra riktiga skidåkare till små runda italienska farbröder som rökte cigarr och luktade Martini.


När jag hade klarat av den del av mördarbacken som banläggaren hade tvingat upp mediafolket för, blev det äntligen lite utförsåkning. 
Då fick jag se en liten rund farbror stå mitt i spåret nedanför en backe. Det visade sig vara en italiensk journalist som hade tyckt att det var så brant att han hade tagit av sig skidorna och promenerat ner vid sidan av banan.



Nu hade han ställt in skidorna i spåret igen och gjorde sig beredd att spänna fast dem just som jag kom susande. För att undvika en kollision som kunde ha blivit förödande, försökte jag byta spår i sista stund, med påföljd att jag tappade balansen och plöjde på öronen genom snön.
När jag beskrev detta i en exklusiv rapport för tidningen fick jag rubriken:
Grävande journalist i spåren.


Numera håller jag mig alltså borta, både från press-VM och publikplats när de riktiga skidåkarna gör upp om medaljerna. Kalla, Hellner, Halfvarsson och alla andra kan vara lugna.


fredag 20 februari 2015

ÅK SJÄLV SÅ FÅR DU KÄNNA!

Skid-VM i Falun är i full gång. Men vis av erfarenhet hållar jag mig därifrån.
De gånger jag har besökt VM-tävlingar på skidor har det nämligen fått förödande konsekvenser för de svenska åkarna. 
Folk har insjuknat och bäddats ner på förläggningen med hög feber, de har tappat formen eller drabbats av skador, de har tappat skidorna och de har råkat ut för oförklarliga genomklappningar i spåren.


Därför håller jag mig alltså borta nu för tiden. Och när det gäller själva skidåkningen får jag leva på gamla meriter från press-VM och diverse jippoarrangemang i samband med Vasaloppet.

Där var det mycket fint folk som ställde upp. I loppet för mediarepresentanter och hedersgäster fanns kändisar från både radio och tv, och en gång kom självaste landshövdingen och ställde sig bredvid mig på startlinjen.



Det fick mig att tänka på den gamla historien om Arthur Häggblad. Han var skidkung i slutet på 30-talet och tillfrågades en gång av landshövdingen efter ett lopp hur det kändes:
- Åk själv, gubbjävel, så får du känna, sa Häggblad och gick därifrån.
Men så vågade jag inte säga till landshövdingen den här gången när vi hade kommit i mål. Det skulle förresten ha verkat väldigt konstigt. Dels var landshövdingen en kvinna, och dels hade hon faktiskt åkt själv, fortare än jag dessutom.



onsdag 18 februari 2015

MITT MAGISKA KRAFTFÄLT

Det fanns en tid då jag misstänkte att jag utstrålade något slags magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare.


Det började redan 1966 i Oslo. Knappt hade jag anlänt till den norska huvudstaden förrän halva svenska VM-truppen däckades av ett mystiskt virus. Guldhoppet Assar Rönnlund blev så sjuk att han inte kunde ställa upp i ett enda lopp och fick åka hem efter några dagar.


Tidigare på 60-talet hade det regnat medaljer över Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Janne Stefansson, Rolf Rämgård, Sture Grahn och allt vad dom hette. Men så fort jag visade mig vid sidan av spåret var det stopp.
I stafetten ansågs det ändå omöjligt för Sverige att missa medalj på den tiden. Så även 1966 i Oslo. Men sedan den lille värmlänningen Kjell Lidh klappat igenom på första sträckan fick vi till och med stryk av Italien i kampen om bronset.


Sedan lyckades de kvarvarande svenskarna smitta ner varandra så att bara en enda man kunde ställa upp på femmilen sista dagen.
Våra manliga löpare tog inte en enda medalj och ingen begrep hur det hade kunnat gå så illa.
Jag hade dock mina aningar, för sedan var jag under många år ett spöke för svensk skidsport, speciellt i stafettsammanhang. I Falun 1974 stod jag vid sidan av startfältet när Hans-Erik Larsson tappade ena skidan mitt framför näsan på mig.


Då gick jag in i presscentret och satte mig för att inte vara i vägen. Men det hjälpte inte, för efter ytterligare någon kilometer tappade Larsson även den andra skidan och det svenska laget kom inte ens i mål.
I Oslo 1982 blev det guld på både tremilen och femmilen. Jag var där, men då höll jag mig på avstånd i pressfållan vid målområdet. Till stafetten vågade jag mig i alla fall ut vid sidan av spåret och då gick det mycket riktigt som det gick. Sverige blev inte bättre än femma, flera minuter bakom Norge och Sovjet som gjorde upp om guldet.


Under resten av 80-talet haglade medaljerna över Svan och Wassberg och de andra svenskarna. Men så höll jag mig klokt nog borta också.
Till VM i Falun 1993 var jag tillbaka och det gav utslag direkt. Sverige tog inte en enda medalj förrän sista dagen och riktigt illa gick det i stafetten.


Där hade vi haft Jan Ottosson som pålitlig startman i några år. Men av någon anledning satte förbundskaptenen Christer Skog in unge Niklas Jonsson på första sträckan. Han kom efter direkt, och i mördarbacken saxade han upp på trötta ben vid sidan av spåret, långt efter det att täten hade passerat.
Jag smög skamsen därifrån, rädd att någon skulle upptäcka mig och ropa:
– Titta, nu är han här igen! Det är hans fel alltihop!
Sedan dess har jag hållit mig på avstånd när det handlat om skid-VM.

måndag 16 februari 2015

ÖKÄND OLYCKSGUBBE AVSTÅR SKID-VM

Det drar ihop sig till skid-VM i Falun.
Hänger det bara på mig ska det nog gå bra. Jag stannar nämligen hemma framför tv:n i år också. Det har visat sig bäst så.


Det fanns en tid då jag var på plats när det kördes skid-VM i något av de nordiska länderna. Och så fort jag visade mig bar det rakt ner i källaren för de svenska deltagarna.
Detta gällde i all synnerhet stafetterna där det verkade som jag genom min blotta närvaro spred olycka och elände omkring mig vid de två senaste VM-tävlingarnas i Falun 1974 och 1993


Hur det kunde bli så är inte lätt att veta, men jag misstänkte länge att jag utstrålde något sorts magiskt kraftfält fyllt av negativ laddning som paralyserade alla svenska skidåkare inom en mils omkrets eller något sådant.
Om detta ska det handla i denna blogg den här veckan.
Fräna avslöjanden följer alltså.


fredag 13 februari 2015

BOBÅKAREN SOM NÄSTAN KROCKADE MED TÅGET

Det hände sig vid den tiden då det var så mycket snö och så kallt att det gick att åka kälke ända ner till stan. Beslut fattades om att arrangera kvartersmästerskap i bobåkning.
Ett tiotal ekipage ställde upp till start och farten drevs upp redan från början, för det var både blankis och medvind i backarna ner mot stan.


Nisse Bengtson tillhörde favoriterna, delvis för att han rattade en något större och tyngre bob än sina medtävlare. Den var delvis täckt och påminde lite om en riktig tävlingsbob trots att den var ett rent hemmabygge. Dessutom var den försedd med en broms, som gjorde honom övermodig i branta utförsbackar trots att bromsen inte alltid fungerade.


I början kom Nisse Bengtsson lite efter sina medtävlare i sitt tunga och svårmanövrerade fordon. Men han räknade kallt med att ta igen alltihop i den sista långa backen ner mot målet på andra sidan järnvägen.
På toppen av denna var han nästan ikapp de övriga och börjad få segervittring. Men i slutet av backen skulle man passera en järnvägsövergång, och just som täten fick denna inom synhåll började bommarna fällas.


De andra bromsade med fötterna och körde åt sidn upp på trottoaren. Där blev de stående när Nisse Bengtsson kom jagande bakifrån utan att upptäcka faran i tid.
När han förstod vad som var på väg att hända drog han i bromsen, men han hade så hög fart att boben bara fortsatte rakt fram.


Skräckslagna satt hans kamrater på sina bobar vid sidan om och såg hur han susade mot de fällda bommarna i hög fart.
- HJÄÄÄÄÄLP! Vrålade Nisse Bentsson så att håret reste sig på han kamrater.
Men han hade i alla fall sinnesnärvaro nog att fälla överkroppen bakåt när boben åkte under bommarna, samtidigt som tåget mot Göteborg kom i hög fart och missade honom med ett par meter.


Kamraterna som hade stannat högre upp i backen tog sina bobar under armen och gjorde sig beredda att fly fältet. Och när de såg att lokföraren hade stannat tåget en bit bort fick de panik och sprang allt vad de orkade. Nisse Bengtsson, som hade fått stopp på sin bob på andra sida järnvägen, gjorde likadant.


Kvar stod tåget och en villrådig lokförare som kallade på polis och påstod att han hade varit nära att köra över något som han inte begrep vad det var. Först sa han att det hade sett ut som en kanonkula, men sedan började han sväva på målet och sa att det också kunde ha varit en varg eftersom den hade ylat i högan sky.
Tåget blev kraftigt försenat, och alla som skulle fortsätta till Skåne och Småland missade sina anslutningar i Göteborg och kom inte fram förrän dagen därpå.


Efter en tid spreds ett rykte att lokföraren hade fått sluta sitt arbete och vårdades på nervhem. Det påstods att han vaknade skakande av skräck på nätterna och att det var Nisse Bengtssons tjut som hemsökte honom i drömmen, hur nu någon kunde veta det.
Några fler bobmästerskap blev det i alla fall inte den vintern.



onsdag 11 februari 2015

DET STORA BOBMÄSTERSKAPET

Det hände sig en gång för länge sedan att det uppväxande släktet brukade åka bob och kälke i skogsbackarna hemmavid. Och om det hade snöat riktigt mycket och var tillräckligt kallt kunde man också åka på de nyplogade vägarna.


Så kom det sig att hela kvarterets bobåkare skulle mötas i en stor mästerskapstävling eftersom vädret var sådant att det gick att åka kälke ända ner till stan.
Deltagarna kom till start med ungefär likvärdiga fordon. Det vill säga var sin bob med metallmedar under och ett litet fotsteg av trä på var sida samt en liten ratt framtill.
Nisse Bengtsson hade en bob av lite större modell som dessutom var utrustad med broms, en finess som saknades på övriga fordon.


Allt detta berättade Berra under ett litet samkväm hemma hos kåsören tillsammans med Filosofiska Karlsson och en revolversvavare vi känner. 
Kommen så långt i sin historiebeskrivning avbröts han av Karlsson med orden:
– Men det var inte alltid bromsen fungerade.
 Vad menar du med det? sa Berra.


– Jag tänker på den gången bromsen strejkade när han behövde den som bäst, sa Karlsson.
 Den gick sönder ibland ja, sa Berra.
 Det var du som mixtrade med den, sa Karlsson.
 Det kan väl hända, sa Berra. Han satt och drog i det jävla bromshandtaget hela tiden och spelade Allan så det var inte mer än rätt att någon tog ner honom på jorden.
 Han kunde ha dött, sa Karlsson.
 Får vi höra hur det gick nu, sa revolversvarvarn.
Hela historien avslöjas i denna blogg senare i veckan.




måndag 9 februari 2015

VART TOG VINTERN VÄGEN?

Berra och grabbarna har gästat kåsören för ett litet februarisamkväm.
– Det är bara skräp med vintern nu för tiden, sa Berra.
 Ja, snön bara kommer och går, sa Filosofiska Karlsson.
 Det var bättre förr, sa en revolversvarvare som också var närvarande.


Sällskapet begrundade detta en stund och så sa Berra:
 När vi var små kunde man åka kälke på gatorna.
 Ja, sa Karlsson. Nu för tiden ser man inga bobåkare på stan.
 Kommer ni ihåg när Nisse Bengtsson höll på att krocka med tåget? sa Berra.
 Det går inte att glömma, sa Karlsson.


 Det kommer inte jag ihåg, sa revolversvarvarn. Kan man få höra hur det gick till?
 Okej, sa Berra. Så här var det.
Fortsättning följer senare i veckan i denna blogg..




fredag 6 februari 2015

HÅKAN VÄRLDSMÄSTAREN

Här är ytterligare några bilder ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.
Hemma på Jakobsberg. (Foto: Lasse Edwartz)
Uddevallagrabben Håkan Andersson vann VM i motocrossens 250-klass 1973. Här ses han utanför hemmet vid Älgstigen på Jakobsberg som regerande världsmästare inför säsongen 1974.

På Glimmingen.
Håkan i aktion på hemmabanan Glimmingen. Utöver VM-guldet 1973 slutade tre andra säsonger med VM-silver, nämligen 1971, -72 och -75.

I bokform.
BMK-ledaren Birger Strandlind gjorde en bok om Håkan. Så här såg framsidan ut.

Bilderna hämtade ur min bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”, som även innehåller kapitel om friidrott, skidor, orientering och boxning. Plus en hel del historier om gamla Uddevallaprofiler.
Boken är slutsåld på förlaget men går fortfarande att köpa direkt av mig genom att ringa till 0522-10599 eller 070-23 16 686 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla.

tisdag 3 februari 2015

OSCAR PÅ TEATERN

Ännu några bilder på gamla Uddevallaprofiler ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.
Oscar Andersson
Oscar Andersson, eller ”Oscar på teater”, var den bohuslänska idrottens store ledare fram till sin död 1951. Oscar var allt-i-allo på Uddevalla teater, alltså den gamla byggnaden i södra hamnen som förstördes i en brand 1958.
Gamla teatern.
Oscar Andersson var även mannen bakom Rimnersvallens tillkomst 1923 och den store ledaren i IFK Uddevalla, såväl före som under och långt efter de två allsvenska säsongerna på 1920-talet. Han var Rimnersvallens föreståndare fram till sin pensionering 1945.
Arne Andersson (här steget efter Gunder Hägg) tävlade i början för UIS.
Oscar var dessutom pappa till skådespelerskan Ester Roeck- Hansen och farbror till världsrekordlöparen Arne Andersson, som delvis växte upp i Uddevalla och började sin idrottsbana i Uddevalla Idrottssällskap. Arne var född i Trollhättan, bosatt i Vänersborg men tillbringade somrarna på Fröland.
Rolf Eriksson (t v) i samspråk med förbundskaptenen Orvar Bergmark och gamle landslagscentern Harry Lundahl.
Rolf Eriksson tillhörde Bohusläns fotbollförbunds styrelse i 57 år, under större delen av tiden som både sekreterare och kassör. Han var bror till Kurirens chefredaktör Frank Eriksson och var i unga år en riktig mångsyssare inom den framväxande idrottsrörelsen. Han blev distriktsmästare i brottning och tillhörde Bohuslän-Dal-eliten i friidrott, skidor och orientering, innan verksamheten som fotbollsledare tog över.
Bror Eriksson.
Bror Eriksson ingick i organisationskommittén för Stjärnmatcherna som spelades på Rimnersvallen 1968-72. Under många år var han också den som höll i ett annat samarrangmang med Bohusläningen, nämligen IFK Uddevallas pojkcuper.

Köp boken direkt av mig genom att ringa 0522-10599 eller 070-23 16 686 eller mejla till gujohans@telia.com Pris 210 kronor inom Uddevalla. Går även att rekvirera från förlaget på http://www.litenupplaga.se/1308 för 232 kronor inklusive frakt. Eller på någon av de stora boksajterna på nätet för pris på cirka 230 kronor.