VECKANS KLIPP

 Saxat ut svenska tidningar på 70-talet.

I BIL-FIDOS SANDLÅDA

 

Det här kortet har jag hittat i något som heter ”Lillens Bok”. Det är taget på Belegatan 3 i norra Uddevalla sommaren 1945, strax innan mina föräldrar flyttade därifrån till Vallmovägen på andra sidan Hedeberget. När kortet togs bodde vi fortfarande kvar i en lägenhet på bottenplanet av det hus som ägdes av Hilding Pettersson, mera känd som bilförsäljaren Bil-Fido. Varför han kallades Fido vet jag inte, men jag kommer ihåg att han hade en hund som hette Kalle.
I sandlådan i bakgrunden skymtar vi både hink och spade och det ser ut som det ligger en nallebjörn där också. Den lille gossen på trehjulingen (alltså den blivande skrivaren av dessa rader) bör här vara lite över ett år gammal. Staketet avskärmar tomten ut mot korsningen av Döbelnsgatan och Majorsgatan. Huset i bakgrunden bör vara Döbelnsgatan 11, som så vitt jag förstår ser ungefär likadant ut i dag.

(Klicka på bilden så blir den större.)

NU ÄR DET KLIPPT

 

Saxat ut svenska tidningar på 70-talet.

BLAND SOLUR OCH STENPARTIER

Så här såg det ut inne på tomten på baksidan av huset Vallmovägen 6 något år in på 1950-talet. Det är min syster och jag som har blivit fotograferade vid soluret bredvid flaggstången och ett nyplanterat fruktträd. Där bakom ses den lilla utomhusaltanen med stenparti, spaljé och fågelbord.
Huset byggdes av Ivan Qvick och stod klart 1945, då mina föräldrar flyttade in som hyresgäster i två rum och kök på övervåningen. Dessutom fanns där ett litet avlångt pojkrum innanför takfönstret som syns på bilden. Till höger ser man familjen Tamnheds hus på Egersbergsvägen 27 och rakt fram familjen Ferms på nummer 30. Till vänster om det kan man också urskilja den långa trappa med enbuskar på sidorna som ledde upp till Hedeberget, i dagligt tal kallat Stora berget.

(Klicka på bilden så blir den större.)

MERA KLIPP

 

Saxat ut svenska tidningar på 70-talet.

SMÅTTINGAR PÅ EGERSBERG

Sju små barn på Egersberg, uppställda för fotografen alldeles i början på 1950-talet. Tiden har gått hårt åt det gamla kortet eller så var det felexponerat från början. Med reservation för något av namnen vågar jag dock identifiera dem som, från vänster, Bertil Qvick, Gunnar Johansson, Nils-Ove Pettersson, Bert Tamnhed och Lars Pettersson samt framför dem Margareta Pettersson och Birgitta Johansson. Med utgångspunkt från åldern på dessa av sina mammor väl påpälsade småttingar vågar jag påstå att året är 1951.

Till vänster i bakgrunden bortanför telefonstolpen skymtar det så kallade Varvshuset i korsningen av Egersbergsvägen och Resedavägen. Där hade Uddevallavarvet lägenheter för sina anställda. Jag minns att fotbollsspelaren Frank ”Sanny” Jacobsson flyttade in där när han värvades från Gais till Oddevold några år senare.

(Klicka på bilden så blir den större.)

KLIPPT VAR DET HÄR

 

Saxat ut svenska tidningar på 70-talet.

SKIDÅKNING OCH LANDHOCKEY

Skidåkare utan stavar på väg ner för Vallmovägen i mitten på 1950-talet. Det är min syster Birgitta som tränar på att hålla balansen. I bakgrunden Stora berget bakom familjen Ferms hus på Egersbergsvägen 30 och familjen Petterssons på nummer 28. Där bodde bröderna Nils-Ove och Morgan som tillsammans med mig och några till gärna spelade landhockey med ishockeyklubbor och puck på den stora ytan där Egersbergsvägen och Vallmovägen möttes.
Det lilla elskåpet som skymtar vid staketet till vänster har för länge sedan ersatts av ett modernare och mer motståndskraftigt. Det gamla fungerade som mål i hockeymatcherna på 50-talet och blev nog mer eller mindre sönderskjutet av alla hårda höjdpuckar som träffade med en speciell klang i plåten.

FULL FART UNDER TÄCKET

Så låg man där igen i tidiga morgonen med benen bekvämt utsträckte och fötterna i vädret framför teven.

Det hade alltså blivit dags för Vasaloppet.
Dags att stiga upp i gryningen, koka kaffe och värma blåbärssoppa.
Dags att ta fram Vasaloppsmuggen, dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan framför teven och krypa ner under täcket just som starten gick för det 97:e Vasaloppet mellan Sälen och Mora.

Efter Tjejvasan, Ungdomsvasan, Nattvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.
Även den är ett kraftprov som kräver sin man. När väckarklockan ringer vid halv sju-tiden gäller det att raskt stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag. Med en nästan övermänsklig kraftansträgning i form av både fysisk styrka och mental kraft vältrar man sig ur sängen på direkten, trots att hela kroppen skriker att den vill vända på sig och somna om.

När man kommit på benen handlar det först om att stappla ut i köket för att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt och sleva i sig. Ett par bananer slank också ner den här gången för att man skulle kunna känna sig säker på att ha laddat förrådet av kolhydrater, innan det var dags att krypa ner under täcket och lägga sig till rätta på soffan.

Starten gick bra i år också. Som den gamle rutinerade soffåkare jag blivit med åren kom jag iväg utan problem, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Enda problemet var att jag i mitt sömndruckna tillstånd inte hunnit se över utrustningen ordentligt. När jag väl hade lagt mig till rätta på soffan kunde jag dock konstatera att de flesta attiraljer var på plats. Duntäcket var nytvättat och fräscht. De fyra kuddarna bakom nacken var lagom uppfluffade och allt kändes bra, även om den gamla Vasaloppsluvan som inköptes i Mora-Nisses sportaffär på 80-talet hade börjat bli lite sliten och skavde en aning över ena örat.

Full av tillförsikt och förvänta låg man där på soffan och funderade. Efter nio år av norska segrar vore det väl attan om inte en svensk skulle komma först till Mora den här gången.

Men inte ens en soffåkare kan undgå att känna hur Vasaloppet blivit tuffare och tuffare med åren. Nu krockade folk med varandra hej vilt, skidor bröts, stavar knäcktes och fortare och fortare gick det framme i täten
Förr kunde man ta en liten tupplur mellan Mångsbodarna och Risberg. Det går inte nu för tiden för nu händer det saker hela tiden.

Efter Evertsberg hade den stora tätklungan reducerats till ett 30-tal man. Sedan var dom 23 och sedan 17 och till slut bara tio när det drog ihop sig till spurt inne i Mora. Först in på upploppet kom svensken Emil Persson men han hade en massa norrmän runt omkring sig.

Det räckte inte att soffåkaren kastade täcket och satte sig upp och hjälpte till att staka, det var ändå en norrman där och stack nosen först över mållinjen.
Andreas Nygård hette han och det var inte första gången han ställde till det för han vann för sex år sedan också.

Sedan blev han liggande på rygg bakom målet i nästan exakt samma position som jag själv hade intagit när jag sjönk tillbaka på soffan efter urladdningen i spurten.

Men till slut reste jag mig upp precis som norrmannen och kunde konstatera att denne fick sin krans som den tionde norske Vasaloppsvinnaren i rad. Nu får det snart vara nog.

ÅTER DAGS FÖR SOFFVASAN

 På söndag är det dags att lägga sig till rätta på den gamla slitna Vasaloppssoffan för att än en gång försöka genomföra Soffvasan.
Så här ser den ut, soffan på vilken jag hittills har fullföljt ett 30-tal Vasalopp i liggande ställning.

Det handlar om en enkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättskött material med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea under första halvan av 90-talet och har upplevt alla de stora namnen mellan Sälen och Mora i den moderna Vasaloppshistorien. Från Jan Ottosson och Håkan Westin via Daniel Thynell, Oskar Svärd och Jörgen Brink till norska segrare som bröderna Aukland, Petter Eliassen och Tord Asle Gjerdalen.
Min förhoppning är att hänga med täten ända in i mål den här gången också.