tisdag 31 maj 2016

RUSIG MARATONMAN BLICKAR BAKÅT

På lördag är det Stockholm Marathon. 17 000 kvinnor och män ska springa 42 kilometer på asfalt och belönas med en liten medalj och en banan när de kommer i mål.
Åtminstone var det så när jag var med för länge sedan. I dag skulle jag aldrig orka. Inte ens om jag fick två bananer.


Men jag tänker gärna tillbaka på åtminstone ett av mina lopp. Det var den gången jag fick en nästan religiös upplevelse när jag passerade mållinjen.
Jag hade läst om hur man genom att springa tillräckligt länge kunde uppnå ett morfinliknande rus. Det kunde bildas ett ämne i hjärnan som gav samma känsla som ett narkotiskt preparat. Jag hade hört andra motionslöpare berätta om det men inte trott på det.


När jag kom lufsande uppför Odengatan ett par kilometer från mål var jag så långt ifrån sådana vällustkänslor som tänkas kan. En titt på klockan avslöjade att jag inte skulle komma under fyra timmar den här gången heller. Kroppen kändes som om den nyss hade dragits genom en mangel. Jag hade ont överallt och 8 000 man före mig.


Men när jag sprang in på Stockholms stadion hände något underligt. Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade 4 000 bakom mig också. Så måste det vara eftersom det var 12 000 som hade startat.
Och av dessa 4 000 var de flesta ännu långt från målet. Blotta tanken på dem förändrade min sinnesstämning totalt. Plötsligt var det som att springa på moln och jag kände hur jag svävade över mållinjen i ett enda stort lyckorus,


Och när jag låg där bakom målet och pustade ut insåg jag plötsligt att det var just dessa 4 000 som jag hade bakom mig som räknades. Det var vanligt folk som sprang efter sin naturliga förmåga och tog loppet på rätt sätt. I motsats till de andra 8 000 fanatiska självplågarna som försökte jaga livet ur varandra bara för att komma före mig i mål.
Vart dessa tankar så småningom ledde ska jag försöka utveckla senare i veckan.

fredag 27 maj 2016

BLOD, SVETT OCH TÅBIRA

34 km stod det på skylten högst uppe på Västerbron.
Så här i långlöpartider kan det vara läge att tänka tillbaka på den gången för många år sedan då jag sprang mitt sista maratonlopp. Med betoning på sista. Inte senaste.


34 km stod det alltså på skylten. Det betydde att det var åtta kilometer kvar att springa av Stockholm Marathon. Då började det regna.
Det var ösregn, motvind och uppförsbacke. Jag var en av 12 000 deltagare och jag minns att jag i detta ögonblick bara ville lägga mig ner och dö.


Då var det en bland publiken som ropade till de förbivacklande spillrorna av denna en gång så stolta maratonarmé.
- Nu sover ni gott i natt!
Detta är vad jag skulle vilja kalla att försöka ta ut det mesta möjliga ur en i det närmaste tröstlös situation.
- Ja jävlar vad jag ska sova i natt, tänkte jag.


Nästa kris kom på Flemminggatan efter 38 kilometer.
Det här går inte längre, sa kroppen.
Fortsätt springa, sa skallen.
Och då gör man det. Trots att armarna har domnat, benen värker och varje steg är en pina.


Ett maratonlopp är blod, svett och tåbira. Det är tigerbalsam och tejpade bröstvårtor. Det är skoskav, kramp och håll och det är magar som plötsligt gör uppror efter flera dagars kolhydratuppladdning, spetsad med mugg efter mugg av sportdryck vid vätskekontrollerna.


Det är muskelbristningar, sträckningar och värkande knän och det är senfästen som belastas till bristningsgränsen enligt parollen ”hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en sena”.
Men i mål kom jag den gången också. Strax under drömgränsen fyra timmar, knappt två timmar efter han som vann.
Tänk vad man kan komma ihåg när man anstränger sig lite.


tisdag 24 maj 2016

SA-SA-SA, BRA-BRA-BRA!

Här följer den utlovade fortsättningen på inventeringen av gamla fina hejaramsor som kunde höras på fotbollsläktaren förr i världen.
Det handlade inte bara om Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör. Det förekom också ett stort antal mera personligt inriktade ramsor.
Som till exempel de här:


Heja Gösta sätt igång,
vi vill höra nätets sång.
Gösta, Gösta, Gösta

Heja Nisse på din back,
du tog i så bollen sprack.
Nisse, Nisse, Nisse

Heja Olle på din halv,
du tog i så jorden skalv.
Olle, Olle, Olle

Heja Kalle på din inner,
gör så många mål du hinner.
Kalle, Kalle, Kalle

Heja Hasse med din känga,
bollen ska i nätet hänga.
Hasse, Hasse, Hasse


Sånt hör man aldrig nu för tiden. Och blott någon enstaka gång ljuder den här gamla klassikern:

Sa-sa-sa,
bra-bra-bra
H-I-F

Och ännu mer sällan den här:

Ettan kom, tvåan kom,
trean kommer så småningom.
Heja, heja, heja.


Landskamperna mellan Sverige och Danmark är inte heller riktigt vad de var förut. I gamla böcker kan man hitta dessa danska varianter:

Heja, heja, godt humör,
Vi har tavet svensken för.

Hissa, hussa, hejsasa,
nu ska svensken ha da-da

Alle elleve, spyt i näven,
nu ska svensken ha på täven!



Missnöje mot domaren kan uttryckas på olika sätt. Dock mera sällan så här:

Domars dömer som han vill,
men i huvet står det still.
Domarn, domarn, domarn.

Heja domarn svart och vit,
liknar mest en fågelskit.
Domarn, domarn, domarn.

Sådana ramsor hör man aldrig nu för tiden. Men.det är nog lika bra det vid närmare eftertanke.


fredag 20 maj 2016

HEJA SVERIGE FRISKT HUMÖR!

När man frågar sig vart den gamla fina hejaramsan Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör, har tagit vägen får man ibland höra att den har försvunnit för att den började kännas lite tjatig.
Det behövdes nytt blod och nya ramsor på läktarna påstås det.


Kansk det. Men tjat ska ändå inte underskattas i det här sammanhanget. Det kan användas till att nöta ner motståndarna. Det var till exempel den gamla Heja Sverige-ramsan som knäckte tyskarna i VM-semifinalen på Ullevi 1958.
3-1 till Sverige blev det och både Nacka, Gren och Hamrin gjorde mål. Men frågar man en tysk fotbollssupporter om den gången, så minns han bara att Tyskland förlorade därför att den svenska publiken hejade för högt.


Jag läste för inte så länge sedan en intervju med den tyske målvakten, som 50 år efteråt berättade att han inte hade kunnat sova på flera dygn efter matchen därför att det bara sa heja, heja, heja inne i huvudet på honom.
Nu för tiden hör man mest ramsor i stil med:

Andra sidan är ni klara,
Jajamensan, fattas bara!

Säga vad man vill om det, men sådana ramsor knäcker man inga tyskar med.


Här kommer därför några gamla hejaramsor med lite mer substans:

Heja röda vita laget,
ni får inte tappa taget
De-ger-försch.

Heja gult, heja svart,
gör nu mål i varje kvart.
Tif, Tif, Tif.

Här på denna gröna äng,
spelar världens bästa gäng.
Odd - e - vold

Fler alternativa hejaramsor följer senare i denna blogg.


måndag 16 maj 2016

HEJA, HEJA, HEJA!

Vart har alla gamla fina hejaramsor tagit vägen?
Till exempel Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör, heja, heja, heja.
Den hör man aldrig nu för tiden. Och har inte gjort på åtskilliga år.

Och ju mer man tänker efter, desto tydligare står det klart att det nog var så länge sedan som i början av 70-talet som den byttes ut mot ramsor i stil med:
Vi är vackrast vi är bäst,
vi är dom som vinner mest.
HAM-MAR-BY


För att inte tala om saker som
Här var det livat, här var det glatt,
här var det blommor i morsans hatt.
A-I-K


Eller den här:
Lelle Osborn sa te fröken,
livet vore väl en öken,
utan spunnet socker och majs
och GAIS, GAIS, GAIS!
Sådant kan väl i och för sig vara kul att få reda på men det har ju inte så mycket med fotboll att göra.
Utredningen av detta delikata ämne fortsätter längre fram i veckan.

fredag 13 maj 2016

LÖVGRÄVARE ELLER DÖDGRÄVARE?

Det mesta av vårbruket i trädgården är avklarat, men jag blir ändå stående och tänker tillbaka på den tid då jag stod där i skymningen och eldade löv och kvistar i ett gammalt bensinfat i ett hörn längst bort på tomten.


Jag utgjorde förmodligen en rätt märklig syn där jag stod omvälvd av svart, bolmande rök som gick rakt in i de gamla luffarkläderna medan sotet lade sig som en hinna över hela min gestalt. Efteråt grävde jag en grop i marken för att hälla ut askan och täcka över med jord.


När jag nu står där på samma plats och filosoferar i vårkvällen kommer jag plötsligt ihåg varför jag slutade med denna procedur.
Så här var det:
Just som jag satte spaden i marken slogs jag av tanken att om någon skulle se mig där jag stod i kvällsmörkret mellan träden längst inne i trädgården och grävde så skulle denne någon lätt kunna få en felaktig uppfattning om det hela.


Jag hade just läst en detektivroman, där en man blev anklagad för massmord och dragen inför rätta för att en granne hade sett honom stå i månskenet och gräva i ett hörn av tomten, samtidigt som polisen utredde några mystiska försvinnandet i området.


Jag slogs då av tanken att jag förmodligen gjorde ett minst lika suspekt intryck som den stackars mannen i boken där jag stod i skenet från elden i tunnan och grävde på den mest undanskymda platsen i trädgården. Dessutom upptäckte jag att jag hade råkat gräva en avlång grop på cirka två gånger en halv meter så att det såg ut som en grav där en människokropp eller en likkista mycket väl skulle kunna få plats.


Detta inträffade alltså för flera år sedan, men när jag nu står på samma plats och tänker tillbaka erinrar jag mig att det var just detta som fick mig att sluta elda skräp i den gamla tunnan. Inte nog med att röken spreds över hela området. Jag började också inse att jag kunde bli föremål för polisens intresse om jag fortsatte att gräva gravliknande gropar i mörkret längst inne i trädgården, och därför började jag lägga löven på komposten i stället.

tisdag 10 maj 2016

JACK THE RIPPER OCH JAG

Mitt i själva slutspurten av vårbruket i trädgården blir jag stående i tankar längst bort i ett hörn av tomten. Jag tänker på hur jag en gång i tiden stod på just denna plats och eldade löv och kvistar och skräp i en gammal tunna, omvälvd av tjock rök, medan jag rörde med en lång pinne i tunnan.


Vid närmare eftertanke inser jag att det egentligen inte var någon tunna utan ett rostigt bensinfat som jag hade köpt för fyrtio kronor på soptippen. Men det kan inte ha varit någon bensin kvar i det, för jag har ett klart minne av att det rök mer än det brann hur mycket löv och kvistar och gamla ruttna grenar jag än lade i.
Nu minns jag också varifrån jag tycker mig känna igen situationen. Det är inte från någon gammal amerikansk film om uteliggare i Bronx utan från verkligheten i Londons East End en gång för länge sedan.


Jag skulle besöka puben Jack The Ripper. På en rivningstomt intill stod ett gäng luffare i stora rockar och yllemössor och eldade precis som jag i en precis likadan tunna, med den skillnaden att de också grillade korv och lät en flaska gå laget runt.


Puben skulle enligt mina informationer vara en typisk turistpub som huvudsakligen frekventerades av besökare intresserade av Londons historia. Men där fanns bara stora tatuerade bjässar som stirrade hotfullt på mig när jag beställde ett litet glas öl och försiktigt slog mig ner i ett hörn. Väggarna var täckta av tidningsklipp med bloddrypande skildringar om Jack Uppskärarens härjningar i East End i slutet av 1800-talet.


När jag gick därifrån stod A-laget kvar runt sin tunna på rivningstomten och eldade och åt korv och halsade nya flaskor. Jag minns att jag funderade på om jag skulle gå dit och fråga om jag fick vara med och säga att så här brukade jag också göra hemma på tomten, men efter moget övervägande beslöt jag att låta bli.

fredag 6 maj 2016

EN LÖVKRATTARES FUNDERINGAR

Efter att ha räfsat ihop alla gamla fjolårslöv och lagt dem på komposten längst bort i trädgården blir jag stående i tankar.


Gräsmattan är krattad, alla buskar är klippta och alla maskrosor uppdragna med rötterna, men det känns ändå som att det är något som fattas.
Efter en stund inser jag också vad det är. Jag minns hur jag en gång i tiden brukade stå här i trädgårdens utkant och bränna skräp i en gammal tunna. Men så kommer jag ihåg att jag har gjort mig av med denna, så nu vågar jag inte bränna något skräp längre.


Men efter allt räfsande blir jag ändå stående och tänker på hur det var förr i världen.
Jag tänker på hur det knastrade och sprakade och rök och när jag nu sluter ögonen kan jag se mig själv stå där i skymningen och elda skräp i en gammal rostig tunna som en uteliggare på en rivningstomt i Bronx, iförd ett par gamla trasiga jeans, en stor skrynklig rock med en lång reva på ena ärmen och en gammal sliten keps ur 1972 års olympiske maratonmästare Frank Shorters kollektion.



Vart sådana tankar och funderingar kan leda ska jag försöka utveckla lite längre fram i denna blogg.

måndag 2 maj 2016

MYCKET ATT TÄNKA PÅ

I ett gammalt gulnat tidningsklipp som jag har bevarat berättas om olika sorters ritualer inom idrotten.


Där finns hockeyspelaren som alltid klär på sig från höger till vänster. Där finns han som alltid ställer sin klubba vid dörrposten. Där finns han som är tvungen att alltid ha vita skosnören och alltid håller klubbladet uppåt när han går ut till match. Och där finns han som alltid måste gå på toaletten exakt sju minuter före nedsläpp.


Där berättas också om hur ritualer som är avsedda att skapa trygghet kan orsaka kaos. När fyra spelare, som i sina klubblag var vana att lämna omklädningsrummet sist, spelade samtidigt i Tre Kronor, försökte de knuffa ut varandra på isen och var nära att börja slåss inbördes.


Och Peter Forsberg har en gång avslöjat att han alltid började ta på sig utrustningen elva minuter innan det var dags att gå ut på isen. Alltså exakt elva minuter. Inte tio och en halv eller tolv, för då vet man aldrig hur det kunde ha gått.


Även ledarna kan föregå med gott exempel. Under ett ishockey-VM i Finland sågs på sin tid de svenska förbundskaptenerna Conny Evensson och Curt Lundmark varje dag vid samma tidpunkt promenera en viss runda ner till vattnet i en park, där de ställde sig och matade en och samma svan. Så hade de gjort den dag det svenska laget vann sin första match och sedan vågade de inte frångå ritualen.
Hur det gick? Jo, Tre Kronor fortsatte att vinna och blev världsmästare till slut förstås.


Det är inte bara inom idrotten sånt här förekommer. En gång i London såg jag en film om sagofiguren Peter Pan. Där fick man lära sig att aldrig säga att man inte tror på sagor, för varje gång man gör det dör en älva. Sånt kan vara bra att veta. Det fick mig att tänka på de gamla visdomsorden att man inte ska tacka om någon säger prosit när man nyser för då dör en tomtenisse.
Det finns mycket att tänka på här i livet. Det behöver man inte vara elitidrottsman för att inse.